23. november

23. November - Att växa upp maximalt, varigenom vi rymmer Kristi Fullhet ”Tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus." - Efésierbrevet 4:13. När Ni gör framsteg i Era liv som kristna, kommer Ni ständigt att växa upp till det mått av tillväxt, där Kristi fullhet får plats i Er. Ni kommer att genom Era erfarenheter bevisa, hur lång och bred, hur djup och hög Guds kärlek är - den övergår ju allt förstånd! Ni kommer att förnimma Er egen ovärdighet. Ni kommer inte att känna Er manade till att hävda, att Ni är fullkomliga, utan blott till att prisa Er Frälsares fullkomlighet. Ju mera genomgripande och rika Era erfarenheter av Jesus är, med desto större ödmjukhet kommer Ni att betrakta Er själva. Att älska Gud av hela hjärtat och sin nästa som sig själv, är sann helgelse. Omvändelse kommer, enligt Bibeln, att föra till beständig och bestående verksamhet, som kommer att vara fri ifrån all själviskhet, allt självförhärligande, och allt prålande hävdande av att vara helig. Om Ni verkligen är omvända till Gud, kommer Ni att utöva en stark och märkbar påverkan å sanningens vägnar. En förnuftig insikt om, vad det vill säga att vara kristen, kommer att göra Er till en välsignelse, vart Ni än går. Om Ni så har en eller två eller fem talenter, kommer allt att vara invigt till tjänst åt Honom, som har överlämnat dem i Ert förvar. Det är icke Guds avsikt, att Ert ljus skall skina på så sätt, att hjärtats goda ord och gärningar skall bereda Er ros från människor; utan att Skaparen av allt gott skall förhärligas och lovprisas. Då Jesus levde, gav Han människor en förebild genom Sina egenskaper. Hur svårt var det inte för världen, att forma Honom efter sin bild! Allt dess inflytande var förgäves. Ni kan inte stå stilla, antingen går Ni framåt eller tillbaka. ... Där andlig hälsa finns, finns också växtkraft. Ett Guds barn växer upp till andlig mognad i Kristus. Det finns ingen gräns för vederbörandes utveckling.

Andaktsstycket är från boken "Guds Söner och Döttrar" av Ellen G White