26. november
26 november - Rädslan för att vittna har försvunnitFörbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod skall komma över oss. Då svarade Petrus och apostlarna: Man måste lyda Gud mer än människor. - Apg 5:28, 29 Jag hörde dem som var klädda i rustningen förkunna evangelium med stor kraft. Det hade verkan. Jag såg dem som hade varit bundna. Några hustrur hade varit bundna av sina män och en del barn hade varit bundna av sina föräldrar. Den ärlige som hade hållits tillbaka eller blivit hindrad från att höra sanningen grep nu med iver den sanning som talades. All fruktan för anhöriga var borta. Endast sanningen var upphöjd inför dem. Den var mer dyrbar och värdefull än livet. De hade hungrat och törstat efter sanning. Jag frågade vad som hade orsakat denna stora förändring. En ängel svarade. "Det är särlaregnet. Vederkvickelsen genom Herrens närvaro. Den tredje ängelns höga rop."Stor kraft var med dessa utvalda. Ängeln sade: "Se!" Min uppmärksamhet vändes mot de onda eller otroende. De var alla i rörelse. Guds folks iver och kraft hade väckt upp dem och gjort dem rasande. Förvirring, förvirring rådde runtomkring och överallt. Jag såg att man vidtog åtgärder mot denna skara, som hade Guds kraft och ljus. Mörkret tätnade omkring dem. Ändå stod de där erkända av Gud i tillit till honom. Jag såg att de var förbryllade. Därnäst hörde jag dem ropa allvarligt till Gud. Deras rop fortgick dag och natt utan uppehåll. Jag hörde dessa ord: "Din vilja må ske, o, Gud! Om det kan vara till ära för ditt namn, så bered en flyktväg för ditt folk! Befria oss från hedningarna runt omkring oss! De har bestämt att vi skall dö, men din arm kan rädda oss." Det är allt jag kan komma ihåg som sades. De tycktes ha en djup känsla av ovärdighet och visade tydligt fullständig underkastelse under Guds vilja. Var och en av dem, utan undantag, vädjade till Gud i bön och brottades liksom Jakob för att bli befriade. |
| Andaktsstycket är från boken "Ni skall få kraft" av Ellen G White |