(31) (Se Tillägg, s.109 ”Budbärare utan budskap”)
Herren har ofta låtit mig se den situation och de behov som hans utströdda ädelstenar har, vilka ännu inte fått ljuset över sanningen för vår tid. Han har visat mig att budbärarna bör skynda sig till dem så fort som möjligt för att ge dem ljuset. Det finns många, överallt omkring oss, som bara behöver bli av med sina fördomar och få bevisen från Guds ord förkunnat bland dem om vad timmen är slagen, för att de med glädje skall ta emot sanningen för vår tid.
(31) Budbärarna bör vaka över själar såsom de gör som skall avlägga räkenskap. De måste leva ett liv i hårt arbete och andlig kamp, medan vikten av Kristi dyrbara men ofta skadade verk vilar på dem. De måste lägga världsliga intressen och bekvämligheter åt sidan och låta den främsta uppgiften vara att göra allt som står i deras makt för att utbreda sanningen för vår tid och rädda själar som är på väg att förgås.
(31) De kommer också att bli rikt belönade. I deras glädjes kronor kommer de, som har befriats och till sist blivit frälsta genom dem, att skina som stjärnor för evigt. I all evighet kommer de att glädja sig över att ha gjort allt de kunnat för att framhålla sanningen i dess renhet och skönhet så att själar har fattat kärlek till den, har blivit helgade genom den, och använt sig av den ovärderliga förmånen att bli rika, renade i Lammets blod och återlösta till Gud.
(31) Jag såg att innan herdarna förkunnar nya, viktiga trospunkter, som de tror har bibliskt stöd, bör de rådgöra med sådana som de har anledning att ha förtroende för. Dessa skall vara insatta i budskapets alla aspekter och vara väl rotade i hela sanningen för vår tid. Då kan herdarna bli fullkomligt överens och församlingen kommer att känna deras enighet. Jag såg att ett sådant tillvägagångssätt skulle avvärja olyckliga splittringar. Det skulle då inte vara någon risk för att den dyrbara hjorden skulle splittras och fåren bli spridda utan herde.
(31) Jag såg att Gud hade budbärare som han ville använda i sitt verk, men de var inte redo för arbetet. De var för ytliga och lättsinniga för att kunna ha ett gott inflytande över hjorden. De kände inte vikten av budskapets betydelse och själars värde, vilket Guds budbärare måste känna för att få god påverkan. Ängeln sade: ”Rena er ni som bär Herrens kärl! (Jes. 52:11). Om de inte är helt överlämnade till Gud och känner hur viktigt och allvarligt det sista budskapet om nåd är som nu förkunnas till den utspridda hjorden, kommer de bara att kunna åstadkomma lite gott i sin verksamhet. Några som Gud inte har kallat är mycket villiga att gå ut med budskapet. Men om de kände vikten av detta och ansvaret för en sådan uppgift, skulle de i stället bli benägna att dra sig tillbaka och säga med aposteln: ”Vem räcker till för detta?” (2 Kor. 2:16). En anledning till att de är så villiga att gå beror på att Gud inte har lagt någon börda för verket på dem.
(31) Inte alla som förkunnade den första och den andra ängelns budskap skall förkunna den tredje ängelns budskap, ens efter att ha tagit emot det helt. Det beror på att många av dem har varit insnärjda i så många felaktigheter och vanföreställningar att de med knapp nöd kan frälsa sina egna själar. Om de tar på sig uppgiften att vägleda andra, kommer de i stället att bli orsaken till deras fall. Men jag såg att några som tidigare har varit djupt involverade i fanatism, gärna skulle bli de första att gå ut innan de har blivit renade från sina tidigare förvillelser och innan Gud sänder dem. Om de skulle tillåtas gå ut så skulle de föda Guds hjord med villfarelser blandade med sanningen, och hjorden skulle bli svag och förvirrad med andlig död som följd.
(31) Jag såg att de oupphörligen behöver rensas tills de blir fria från alla sina villfarelser, annars kommer de aldrig in i Guds rike. Budbärarna kunde inte ha samma förtroende för deras uppfattningar och omdömesförmåga som tidigare har varit insnärjda i fanatism, som de kan ha för dem som hållit sig till sanningen och inte haft avvikande idéer. Många har också alltför bråttom med att få ut personer på arbetsfältet som nyss har tagit emot sanningen för vår tid. Dessa har mycket att lära och mycket att göra innan de själva kan bli lämpliga i Guds ögon. Så mycket mindre kan de då visa vägen för andra.
(32) Jag såg hur nödvändigt det var att budbärarna är särskilt uppmärksamma på all fanatism och motarbetar den var den än visar sig. Satan angriper från alla håll, och om vi inte är på vår vakt och har ögonen öppna för hans listiga påfund och snaror, samt har på oss hela Guds vapenrustning, kommer den Ondes glödande pilar att genomborra oss.
(32) Det finns många dyrbara sanningar i Guds Ord, men det är ”sanningen för vår tid” som hjorden behöver nu. Jag har sett faran av att budbärarna frångår de viktigaste punkterna i sanningen för vår tid och i stället ägnar sig åt ämnen som inte är lämpade för att förena hjorden och helga själen. Här kommer Satan att bruka varje tillfälle att skada Guds verk.
(32) Men sådana ämnen som helgedomen, i förening med de 2300 dagarna, Guds bud och Jesu tro är de ämnen som är helt ämnade att förklara adventrörelsens bakgrund och visa var vi nu befinner oss. Dessa befäster tron hos de tvivlande och ger visshet om en underbar framtid. Det har ofta blivit klargjort för mig att dessa är de huvudämnen som budbärarna skall ägna sig åt.
(32) Om Herrens utvalda budbärare skulle vänta tills alla hinder var bortröjda ur deras väg, skulle många aldrig komma ut för att söka upp de förskingrade fåren. Satan kommer med många invändningar för att få dem att avstå från att göra sin plikt. Men de måste gå ut i tro och förtröstan på honom som har kallat dem till sitt verk. Han kommer att öppna vägen för dem, så länge det bidrar till deras goda och hans ära. Jesus, den store Läraren och vårt exempel, hade ingen plats där han kunde vila sitt huvud. Hans liv bestod av möda, sorg och lidande. Till slut gav han sitt liv för oss. De som i Kristi ställe uppmanar människor att försona sig med Gud och som hoppas regera med Kristus i härlighet, måste också förvänta sig att dela hans lidande här: ”De som sår med tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de ut och bär sitt utsäde. Med jubel kommer de åter och bär sina kärvar” (Ps. 126:5, 6).