(133) Jag blev visad framåt till den tid när den tredje ängelns budskap avslutas. Guds kraft hade vilat över hans folk. De hade fullbordat sitt verk och var förberedda för den prövningens stund, som låg framför dem. De hade tagit emot senregnet, vederkvickelsen från Herren, och det levande vittnesbördet hade blivit återuppväckt. Den sista stora varningen hade hörts överallt, och den hade väckt upp och gjort de av jordens invånare som inte tog emot budskapet rasande.
(133) Jag såg änglar skynda fram och tillbaka i himlen. En ängel med ett skrivdon vid sin sida återvände från jorden och meddelade Jesus att hans verk var fullbordat och att de heliga var räknade och beseglade. Sedan såg jag Jesus, som hade tjänstgjort framför arken med de tio buden, ställa ned rökelsekaret. Han lyfte nu upp sina händer och sade med hög röst: ”Det är avslutat”.
(133) Och hela änglaskaran lade av sina kronor medan Jesus högtidligt sade: "Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig" (Upp. 22:11).
(133) Varje människas fall var nu avgjort, antingen för liv eller för död. Medan Jesus utförde tjänst i helgedomen hade domen pågått, först över de rättfärdiga döda, och sedan över de levande rättfärdiga. Kristus hade mottagit sitt rike, sedan han utfört försoningen för sitt folk och utplånat deras synder. Det var nu avgjort vilka som ingick i hans rike. Lammets bröllop var fullbordat, och ”riket, makten och väldet över alla riken under himlen” (Dan 7:27) gavs åt Jesus och frälsningens arvingar. Jesus skulle nu regera som kungarnas Kung och herrarnas Herre.
(133) När Jesus lämnade det allra heligaste, hörde jag ljudet från bjällrorna på hans kläder. När han gick ut sveptes jordens invånare i mörker. Det fanns nu inte längre någon medlare mellan syndiga människor och en förorättad Gud. Så länge Jesus stod mellan Gud och syndiga människor fanns ett hämmande inflytande över folket. Men när Jesus lämnade sin plats mellan människorna och Fadern, togs det hämmande inflytandet bort och Satan fick fullt herravälde över de slutgiltigt obotfärdiga.
(133) Det var omöjligt, att plågorna kunde falla så länge Jesus tjänstgjorde i helgedomen, men när hans verk avslutades där, och hans medlartjänst upphörde, fanns det ingenting som höll tillbaka Guds vrede längre. Då bröt den ut över de oskyddade, skyldiga syndarna, som hade nonchalerat frälsningen och hatat tillrättavisning. Under denna fruktansvärda tid, sedan Jesu medlartjänst upphört, levde de heliga inför Gud utan någon förebedjare. Varje människas öde var då avgjort, varje ädelsten var räknad. Jesus stannade till ett ögonblick i den yttre avdelningen av den himmelska helgedomen, och de synder som blivit bekända medan han ännu var kvar i det allra heligaste placerades nu på Satan, som är syndens upphovsman, och han måste lida straffet för dessa synder.
(133) Därefter såg jag Jesus ta av sig sina prästkläder och ta på sig sin kungliga dräkt. På huvudet bar han många kronor, den ena inuti den andra. Sedan lämnade han himlen, omgiven av änglaskaran. Plågorna föll över jordens invånare. Några anklagade Gud för dem och förbannade honom. Andra rusade fram till Guds folk och bönföll dem att tala om hur de skulle undgå Guds straffdomar. Men de heliga hade inte längre någonting att säga dem. De sista tårarna för syndare hade blivit fällda, den sista innerliga bönen hade blivit uppsänd, den sista bördan buren och den sista varningen given. Nådens milda röst fanns inte längre kvar med sin vädjande inbjudan. När de heliga och hela himlen intresserade sig för deras frälsning, var de själva inte intresserade. De hade fått välja mellan liv och död. Många ville gärna ha livet, men gjorde ingen ansträngning för att få det. De valde inte livet, och nu fanns det inget försoningsblod, som kunde rena dem från deras synd, ingen medlidsam Frälsare som kunde be för dem och vädja: "Spara syndaren, spara honom ännu en liten tid!" Alla himlens invånare samlades kring Jesus när de hörde de fruktansvärda orden: "Det är gjort! Det är fullbordat!'' Frälsningsplanen var fullbordad, men få hade valt att ta emot den. Och då nådens milda röst dog ut, greps de ogudaktiga av fruktan och skräck. Med fruktansvärd tydlighet hörde de orden: ”För sent! för sent!"
(134) De som inte tidigare hade satt värde på Guds Ord sökte nu ivrigt på alla håll efter Herrens Ord. De reste från hav till hav, från norr till öster för att finna det. Men ängeln sade: "De skall inte finna det. Det är hungersnöd i landet, men inte hunger efter bröd eller törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord” (Se Amos 8:11). Vad skulle de nu inte ge för ett enda godkännande ord från Gud! Men nej, de måste fortfarande hungra och törsta. Dag efter dag hade de nonchalerat frälsningen, och värderat jordiska skatter och världsliga nöjen högre än någon himmelsk skatt eller längtan till himlen. De hade förkastat Jesus och föraktat hans heliga folk. Den orene måste förbli oren för alltid” (Se Upp. 22:11).
(134) Många av de ogudaktiga blev rasande över det lidande som plågorna orsakade dem. Detta var ohyggligt att se på. Föräldrar gav sina barn skulden, och barnen skyllde på sina föräldrar, bröder anklagade sina systrar och systrarna sina bröder. Högljudda jämmerrop hördes från alla håll: "Det var du som hindrade mig från att ta emot sanningen, som skulle ha frälst mig från denna fruktansvärda stund!" Folket vände sig mot sina pastorer och präster med bittert hat och anklagade dem: "Ni har inte varnat oss. Ni sa till oss att hela jorden skulle bli omvänd och ropade ’Frid, frid’, för att stilla varje fruktan som uppkom. Ni har inte varnat oss för denna stund, och de som varnade oss påstod ni vara fanatiker och onda människor, som ville fördärva oss”. Jag såg att pastorerna och prästerna inte kunde undgå Guds vrede. Deras lidande blev tiofaldigt större än det som drabbade folket.