”Vad gör du här?”

(167)  Detta kapitel bygger på 1 Kungaboken 19:9-18.

(167)  Även om Elias tillflyktsort på berget Horeb var dold för människor så var den känd av Gud. Den utmattade och modlöse profeten lämnades inte övergiven att ensam kämpa mot mörkrets makter som ansatte honom. Vid ingången till den grotta, som Elia hade tagit sin tillflykt till, mötte Gud honom genom en mäktig ängel, som sänts för att fråga vad han behövde och för att klargöra det gudomliga syftet för Israel.

(167)  Det var först när Elia hade lärt sig att fullständigt lita på Gud, som han kunde avsluta sitt arbete för dem som hade förletts till att tillbe Baal. Den märkliga triumfen på Karmels höjder hade öppnat vägen för ännu större segrar. Men vid Isebels hot hade Elia vänt sig bort från de underbara tillfällen, som öppnade sig framför honom. Gudsmannen måste fås att förstå svagheten i sin nuvarande ställning jämfört med den fördelaktiga ställning HERREN ville att han skulle inneha.

(168)  Gud mötte sin prövade tjänare med frågan: ”Vad gör du här, Elia?” Jag sände dig till bäcken Kerit och därefter till änkan i Sarepta. Jag gav dig i uppdrag att återvända till Israel och att träda upp inför de avgudadyrkande prästerna på Karmel, och jag utrustade dig med kraft att föra kungens vagn till Jisreels stadsport. Men vem sände dig på denna hastiga flykt ut i vildmarken? Vilket uppdrag har du här?

(168)  Med bitterhet i sin själ grät Elia ut sin klagan: ”Jag har verkligen nitälskat för HERREN, härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag är ensam kvar, och de försöker ta mitt liv.”

(168)  Ängeln uppmanade profeten att lämna grottan och bad honom att stå framför HERREN på berget och lyssna till hans ord. ”Och se, HERREN gick fram där, och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före HERREN. Men HERREN var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men HERREN var inte i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld. Men HERREN var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning. Så snart Elia hörde detta, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.”

(168)  Inte genom mäktiga manifestationer av gudomlig kraft, utan genom ”ljudet av en svag susning”, valde Gud att uppenbara sig själv för sin tjänare. Han önskade lära Elia att det inte alltid är den gärning, som gör det största synliga eller hörbara intrycket, som är mest framgångsrikt i att fullfölja hans avsikt. Medan Elia väntade på att HERREN skulle uppenbara sig, dånade en storm, lyste blixtar och en förtärande eld svepte förbi. Men Gud var inte i allt detta. Sedan kom ljudet av en svag, stilla susning och profeten täckte sitt huvud inför HERRENS närvaro. Hans trotsighet var tystad, hans ande mildrad och dämpad. Han visste nu att en tyst tillit, en fast förtröstan på Gud, alltid skulle ge honom en närvarande hjälp i tider av nöd.

(169)  Det är inte alltid den mest lärda presentationen av Guds sanning som övertygar och omvänder själen. Det är inte genom vältalighet och logik som människors hjärtan nås, utan genom den helige Andes ljuva inflytande, som tyst men säkert arbetar med att förändra och utveckla karaktären. Det är ljudet av Guds Andes stilla susning som har makt att förvandla hjärtat.

(169)   ”Vad gör du här, Elia?” frågade rösten. Och på nytt svarade profeten: ”Jag har verkligen nitälskat för HERREN, härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag är ensam kvar, och de försöker ta mitt liv.”

(169)  HERREN svarade Elia, att de orättfärdiga i Israel inte skulle gå ostraffade. Särskilt utvalda män skulle fullfölja den gudomliga avsikten, när det gällde att straffa det avgudadyrkande kungariket. Det fanns ett hårt arbete att utföra. Därför erbjöds alla tillfälle att ta ställning på den sanne Gudens sida. Elia själv måste återvända till Israel, och med andra dela den börda, som bestod i att genomföra en reformation.

(169)   ”Gå tillbaka igen”, befallde HERREN Elia, ”och tag vägen till Damaskus öken och gå in och smörj Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimsis son, skall du smörja till kung över Israel. Elisa, Safats son, från Abel-Mehola skall du smörja till profet i ditt ställe. Och det skall bli så att den som kommer undan Hasaels svärd, honom skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honom skall Elisa döda.”

(170)  Elia hade trott att han var ensam i Israel om att tillbe den sanne Guden. Men han som känner allas hjärtan avslöjade för profeten, att det fanns många andra som under de långa åren med avfall hade förblivit trogna mot honom. ”Jag har lämnat kvar i Israel sjutusen män som inte har böjt knä för Baal och som inte har givit honom hyllningskyss.”

(170)  Det finns många lärdomar att hämta från Elias erfarenhet under dessa dagar av modlöshet och tydligt nederlag. Dessa lärdomar är ovärderliga för Guds tjänare i vår tid, präglad som den är av att man i allmänhet avviker från det som är rätt. Det avfall som är gängse i dag liknar det som under profetens dagar utbredde sig i Israel. Genom att upphöja det mänskliga över det gudomliga, genom att berömma populära ledare, genom att tillbe mammon och genom att ställa vetenskapen över uppenbarelsens sanningar, följer folkmassorna i dag efter Baal. Tvivel och otro utövar sitt fördärvliga inflytande över sinne och hjärta, och många ersätter Guds profetiska budskap med mänskliga teorier. Det lärs offentligt ut att vi har nått fram till en tid, då mänskligt förnuft borde upphöjas över Guds ords undervisning. Guds lag, den gudomliga måttstocken för vad som är rätt, förklaras vara utan verkan. Fienden till all sanning arbetar med en bedräglig makt för att förmå män och kvinnor att placera mänskliga institutioner där Gud borde vara, och att glömma det som föreskrivits för mänsklighetens lycka och frälsning.

(171)  Ändå är detta avfall inte universellt, hur utbrett det än har blivit. Alla i världen är inte laglösa och syndiga. Alla har inte tagit parti för fienden. Gud har många tusentals som inte har böjt knä för Baal, många som längtar efter en mer fullständig förståelse då det gäller Kristus och lagen, många, som trots att allt ser hopplöst ut, hoppas på att Jesus snart skall komma för att göra slut på syndens och dödens herravälde. Och det finns många som har tillbett Baal utan att förstå det, men som Guds Ande fortfarande arbetar med.

(171)  Dessa behöver personlig hjälp från dem som har lärt känna Gud och hans ords kraft. I en sådan tid som denna, skulle vart och ett av Guds barn vara ivrigt upptaget med att hjälpa andra. När de som känner till Bibelns sanning försöker att finna de män och kvinnor som längtar efter ljuset, kommer Guds änglar att vara med dem. Och där änglar färdas, behöver ingen frukta att gå framåt. Som ett resultat av helgade arbetares trogna ansträngningar, kommer många att vändas bort från avgudadyrkan till att tillbe den levande Guden. Många kommer att upphöra att betyga sin vördnad för mänskliga institutioner och kommer utan fruktan att ta ståndpunkt för Gud och hans lag.

(171)  Mycket beror på den oavbrutna aktiviteten hos dem som är sanna och lojala. Av det skälet gör Satan varje möjlig ansträngning att motverka, att det gudomliga syftet uppnås genom den som är lydig. Han förorsakar att somliga förlorar sin höga och heliga mission ur sikte, och nöjer sig med det här livets nöjen. Han leder dem till att slå sig till ro i bekvämlighet eller att, för att få större världsliga fördelar, flytta från platser där de kan vara en kraft för det som är gott. Andra får han att i modlöshet fly bort från sin plikt, på grund av motstånd eller förföljelse. Men allt sådant betraktas av himlen med den kärleksfullaste medömkan. Till varje Guds barn som själafienden har lyckats tysta, riktas frågan: ”Vad gör du här?” Jag gav dig i uppdrag att gå ut i hela världen och predika evangeliet, att förbereda ett folk för Guds dag. Varför är du här? Vem har sänt dig?

(172)  Den glädjekälla, som Kristus såg framför sig och som uppehöll honom under offer och lidande, var glädjen att få se syndare bli frälsta. Detta borde vara glädjekällan för var och en av hans efterföljare, sporren till hans ambition. Den som inser, om än i begränsad grad, vad frälsning betyder för dem och deras medmänniskor, kommer i viss grad att förstå mänsklighetens oerhörda behov. Deras hjärtan kommer att röras till medlidande, när de ser den moraliska och andliga nöd som finns hos tusentals människor. Dessa står i skuggan av en fruktansvärd dom. Jämfört med detta bleknar fysiskt lidande till intet.

(172)  Frågan ”Vad gör du här?” ställs till familjer liksom till individer. I många kyrkor finns familjer som fått grundlig undervisning om Guds ords sanningar. De skulle kunna utvidga området för sitt inflytande genom att flytta till platser, som har behov av deras tjänst. Gud kallar kristna familjer att gå till de mörka platserna på jorden och vist och uthålligt arbeta för dem, som är insvepta i andligt mörker. För att svara på denna kallelse krävs självuppoffring. Medan många väntar på att få varje hinder avlägsnat, dör själar, utan hopp och utan Gud. För världsliga fördelars skull, för att förvärva vetenskaplig kunskap, är människor villiga att våga sig in i nedsmittade områden och att uthärda lidande och försakelser. Var finns de som är villiga att göra lika mycket för att berätta för andra om Frälsaren?

(173)  Om män med andlig kraft blir modlösa och misströstar, när de blir omåttligt pressade under prövande omständigheter och om de tidvis inte finner något så önskvärt i sitt liv, att de skulle välja det, så är detta inget underligt eller nytt. Låt alla sådana komma ihåg att en av de mäktigaste profeterna flydde för sitt liv undan en ursinnig kvinnas raseri. Som flykting, utmattad och trött på att färdas, och med en besvikelse som krossade hans ande, bad han att få dö. Men det var när hoppet hade övergett honom, och hans livsverk tycktes hotat av ett nederlag, som han lärde sig en av de mest värdefulla läxorna i sitt liv. I en stund av största svaghet lärde han sig möjligheten och nödvändigheten av att förtrösta på Gud under de mest avskräckande omständigheter.

(173)  De som frestas att ge plats för förtvivlan och misströstan, medan de använder krafterna i sitt liv till ett självuppoffrande arbete, kan samla mod från Elias erfarenhet. Guds uppmärksamma omsorg, hans kärlek och hans makt är särskilt tydliga, när det gäller dem av hans tjänare, vilkas mål är missförstådda och nedvärderade, vilkas råd och tillrättavisningar ignoreras och vilkas ansträngningar till reform återgäldas med hat och motstånd.

(174)  Då vi är som svagast anfaller Satan själen med de häftigaste frestelserna. Det var på det sättet han hoppades att vinna seger över Guds Son. Det var nämligen med denna taktik han hade besegrat många människor. När viljekraften försvagades och tron saknades, föll de, som länge och modigt hade stått upp för det rätta, för frestelserna. Mose var uttröttad av 40 års vandring och folkets otro. Då förlorade han för ett ögonblick sitt fäste i Guds oändliga makt. Han misslyckades just på gränsen till det utlovade landet. Så förhöll det sig med Elia. Han hade bevarat sin tillit till Jehova under åren med torka och hungersnöd. Han hade stått oförskräckt inför Ahab, och under den ansträngande dagen på Karmel hade han stått inför hela Israels nation som det enda vittnet för den sanne Guden. I ett ögonblick av utmattning tillät han dödsfruktan att besegra hans tro på Gud. Det är likadant i dag. När vi är omgivna av tvivel, förbryllade av omständigheter eller plågade av fattigdom eller utmattning, söker Satan att rubba vår tillit till Jehova. Det är då som han radar upp våra fel framför oss och frestar oss att tvivla på Gud, att ifrågasätta hans kärlek. Han hoppas att göra oss modlösa och bryta ner vårt fäste i Gud.

(175)  De som drivs av Guds Ande att utföra ett speciellt uppdrag, då de står i främsta ledet under en konflikt, kommer ofta att känna en reaktion när pressen har upphört. Modfälldhet kan rubba den mest heroiska tro och försvaga den mest uthålliga vilja. Men Gud förstår, och han hyser fortfarande medkänsla och älskar. Han läser hjärtats motiv och syften. Att tåligt vänta, att förtrösta när allt ser mörkt ut, är den läxa som ledarna i Guds verk behöver lära sig. Himlen skall inte svika dem under deras dagar av motgång. Ingenting är uppenbarligen mer hjälplöst, men ändå i själva verket mer oövervinnligt, än den själ som känner sin egen obetydlighet men litar fullständigt på Gud.

(175)  Läxan från Elias erfarenhet om hur man på nytt lär sig att lita på Gud under en tid av prövning, är inte bara till för män som befinner sig i ställningar med stort ansvar. Han som var Elias styrka är stark nog att uppehålla vart och ett av Guds kämpande barn, oavsett hur svagt det är. Av var och en förväntar han sig lojalitet, och till var och en garanterar han kraft i förhållande till hans behov. I sin egen kraft är människan kraftlös, men med Guds makt kan han få kraft att övervinna det onda och hjälpa andra att övervinna. Satan kan aldrig få något övertag över den som gör Gud till sitt försvar. ”Endast i HERREN är rättfärdighet och styrka.” Jes. 45:24

(175)  Käre medkristne, Satan känner din svaghet. Håll dig därför till Jesus. När du förblir i Guds kärlek, kan du klara varje prövning. Bara Kristi rättfärdighet kan ge dig kraft att hejda det ondas flodvåg som sveper över världen. Utrusta dig med tro i varje erfarenhet. Tro och tillit lättar varje börda och lindrar varje plåga. Händelser som nu förefaller märkliga kan du tyda genom fortsatt förtröstan på Gud. Vandra i tro på den väg han utstakar. Prövningar skall komma, men fortsätt framåt. Detta kommer att stärka din tro och göra dig lämplig för tjänst. Berättelserna från den heliga historien har inte bara skrivits för att vi skall läsa dem och förundras, utan för att samma tro som var verksam i Guds tjänare förr skall verka i oss. HERREN vill inte på något sätt arbeta mindre tydligt nu, varhelst trons människor vill vara kanaler för hans makt.

(176)  Till oss, likaväl som till Petrus, har följande ord skrivits: ”Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet.” Luk. 22:31,32 Kristus skall aldrig överge dem som han har lidit döden för. Vi kan överge honom och därför bli besegrade av frestelser. Kristus däremot kan aldrig vända sig bort från någon som han med sitt liv har betalat lösesumman för. Om vår andliga synförmåga kunde skärpas, skulle vi kunna se själar som är böjda under förtryck och tyngda av sorg, pressade som en kärra under kärvarnas tyngd och beredda att dö av modlöshet. Vi skulle se änglar som snabbt flyger till undsättning av dessa prövade människor, tvingar tillbaka ondskans härskaror, som omger dem och ställer deras fötter på den säkra grunden. De strider, som utkämpas mellan dessa två arméer är lika verkliga, som de som utkämpas av arméerna i den här världen, men det är eviga öden som är beroende av utgången av den andliga konflikten.

(176)  I profeten Hesekiels syn uppenbarade sig en hand under kerubernas vingar. Det är för att undervisa Guds tjänare om att det är gudomlig makt som ger framgång. De som Gud använder som sina tjänare skall inte känna att hans verk är beroende av dem. Denna ansvarsbörda har inte överlämnats till dödliga varelser att bära. Han som inte slumrar, utan som ständigt arbetar på att göra sina skapelser fulländade, skall föra sitt verk framåt. Han skall omintetgöra de gudlösa människornas syften och skapa förvirring i planerna för dem som planerar någon olycka mot hans folk. Han som är Konungen, härskarornas HERRE, har sin tron mellan keruberna och mitt i nationernas strid och tumult. Han skyddar fortfarande sina barn. När kungars försvarsverk skall störtas överända, när vredens pilar träffar hans fienders hjärtan, då kommer hans folk att vara säkert i hans händer.