(229) På patriarkernas tid var Jordandalen ”överallt ... vattenrik, ... som en HERRENS lustgård.” Det var i denna vackra dal, som Lot valde att bosätta sig, när han ”drog med sina tält ända in mot Sodom.” 1. Mos. 13:10, 12 Vid den tid då städerna på slätten förstördes, blev trakten runt omkring en folktom ödemark och den har sedan dess utgjort en del av Juda öken.
(229) En del av denna vackra dal återstod, för att med sina livgivande källor och floder glädja människor. I denna dal, med dess sädesfält och skogar av dadelpalmer och andra fruktbärande träd, hade Israels härar slagit läger, när de hade gått över Jordan och för första gången smakat på det utlovade landets frukter. Framför dem hade Jerikos murar stått, en hednisk befäst stad, centrum för tillbedjan av Astarte, den mest avskyvärda och mest förnedrande av alla kananeiska former av avgudadyrkan. Snart hade dess murar raserats och dess invånare dödats och vid tiden för dess fall uttalades, i närvaro av hela Israel, den högtidliga deklarationen: ”Förbannad inför HERREN vare den man som företar sig att bygga upp denna stad, Jeriko, på nytt. När han lägger dess grund, skall det kosta honom hans förstfödde son, och när han sätter upp dess portar, skall det kosta honom hans yngste son.” Jos. 6:26
(230) Femhundra år förflöt. Platsen låg fortfarande öde, förbannad av Gud. Till och med källorna, som hade gjort bosättning så åtråvärd i denna del av dalen, led under förbannelsens fördärvliga inflytande. Men under dagarna för Ahabs avfall, när tillbedjan av Astarte återinfördes genom Isebels inflytande, återuppbyggdes Jeriko, det gamla sätet för denna tillbedjan, även om det skedde till en fasansfull kostnad för byggmästaren. När Hiel från Betel ”lade grunden till staden, kostade det honom hans äldste son Abiram, och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste son Segib. Detta skedde enligt det ord som HERREN hade talat genom Josua, Nuns son.” 1 Kung. 16:34
(230) Inte långt från Jeriko, mitt i fruktbara lunder, låg en av profetskolorna och dit gick Elisa efter Elias himmelsfärd. Under hans vistelse där kom stadens män till profeten och sade: ”Staden har ett bra läge, som min herre ser, men vattnet är dåligt och jorden bär ingen frukt.” Den källa, som under tidigare år hade varit ren och livgivande och som i hög grad hade bidragit till stadens och det omgivande distriktets vattentillförsel, var nu olämplig att använda.
(230) Som svar på vädjan från männen i Jeriko sade Elisa: ”Hämta åt mig en ny skål och lägg salt i den.” Då han hade fått det, ”gick han ut till vattenkällan och kastade salt i den och sade: ´Så säger HERREN: Jag har nu gjort detta vatten hälsosamt. Det skall inte längre komma död och ofruktsamhet av det.” 2 Kung 2:19- 21
(231) Att Jerikos vatten blev friskt var ingenting, som utfördes genom mänsklig visdom, utan genom Guds mirakulösa ingripande. De som hade återuppbyggt staden hade inte förtjänat himlens ynnest. Ändå fann han, som ”låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”, det lämpligt att i detta fall genom detta tecken på medkänsla visa sin villighet att bota Israel från dess andliga sjukdomar. Matt. 5:45
(231) Återställandet av vattnets kvalitet blev varaktigt. ”Och vattnet blev hälsosamt och är så än i dag enligt det ord Elisa talade.” 2 Kung. 2:22 Sedan dess har vattnet i århundraden fortsatt att rinna, och gjort den delen av dalen till en vacker oas.
(231) Det finns många andliga läxor att lära av berättelsen om vattnets tillfrisknande. Den nya skålen, saltet, källan - alla är de symboliska.
(231) Då Elisa kastade salt i den bittra källan, lärde han ut samma andliga läxa, som århundraden senare meddelades av Frälsaren till hans lärjungar, då han förklarade: ”Ni är jordens salt.” Matt. 5:13 Då saltet upplöstes i den förorenade källan, renade det vattnet och förde liv och välsignelse med sig, där det förut hade funnits förbannelse och död. När Gud jämför sina barn med salt, ville han lära dem, att hans syfte med att göra dem till föremål för sin nåd är, att de skall bli redskap för att rädda andra. Guds avsikt med att utvälja ett folk inför hela världen var inte bara, att han skulle adoptera dem som sina söner och döttrar, utan att världen genom dem skulle ta emot nåd som leder till frälsning. När HERREN utvalde Abraham, så var det inte bara för att han skulle bli Guds vän, utan för att han skulle bli förmedlare av särskilda privilegier, som HERREN önskade skänka till folken.
(232) Världen behöver bevis på sann kristendom. Överträdelser av Guds lag verkar som ett gift i samhällets mitt. Stora och små städer genomsyras av synd och moraliskt fördärv. Världen är full av sjukdom, lidande och orättvisa. Nära och fjärran befinner sig människor i fattigdom och nöd, nedtyngda av skuldkänsla. De går under på grund av brist på frälsande inflytande. Sanningens evangelium framhålls ständigt för dem, men de går ändå under, därför att exemplet från dem, som skulle vara en doft till liv för dem är en doft till död. Deras själar insuper bitterhet därför att källorna är förgiftade, när de skulle vara som ett källvatten, som springer upp till evigt liv.
(232) Salt måste blandas med den substans som det tillsätts till. Det måste tränga igenom, genomsyra den, så att den bevaras. Det är alltså genom personlig kontakt och umgänge, som människor nås av evangeliets frälsande kraft. De räddas inte i grupper utan som individer. Personligt inflytande är en kraft. Det innebär att arbeta med inflytande från Kristus, att upprätta där Kristus upprättar, att förmedla rätta principer och hejda världens moraliska förfall. Det innebär att sprida den nåd, som Kristus ensam kan ge. Det innebär att upprätta, att göra andras liv angenämare och stärka deras karaktärer genom kraften i ett rent föredöme i förening med uppriktig tro och kärlek.
(233) Angående den dittills förorenade vattenkällan i Jeriko förklarade Herren: ”Jag har nu gjort detta vatten hälsosamt. Det skall inte längre komma död och ofruktsamhet av det.” 2 Kung 2:21. Den förorenade vattenkällan representerar den själ, som är skild från Gud. Brott mot Guds lag utestänger inte bara människosjälen från Gud, utan förstör i den både önskan och förmågan att känna honom. Genom synd störs hela den mänskliga organismen, sinnet förs på villovägar, föreställningsförmågan fördärvas. Människans mentala förmågor försämras. Religiös renhet saknas, likaså fromhet i hjärtat. Guds förvandlande kraft har inte omskapat karaktären. Själen är svag. Den saknar moralisk styrka att segra, den är förorenad och förnedrad.
(233) För det hjärta, som har renats, är allt förändrat. Den förvandlade karaktären är inför världen ett vittne om den inneboende Kristus. Guds Ande ger nytt liv åt själen, genom att föra tankar och önskningar in i lydnad för Kristi vilja. Den inte människan omskapas till Guds avbild. Svaga och felande män och kvinnor visar inför världen att nådens återlösande kraft kan förmå den bristfälliga karaktären att utvecklas till harmoni och bära frukt i överflöd.
(233) Det hjärta, som tar emot Guds ord, är inte som en damm som torkar ut, inte som en sprucken behållare som förlorar sitt dyrbara innehåll. Det liknar en bäck uppe i bergen, som får påfyllning av aldrig sinande källor, och vars kalla, sprudlande vatten hoppar från klippa till klippa och vederkvicker de trötta, de törstiga och de nedtryckta. Det liknar en flod med ständigt flytande vatten, som allteftersom den flyter fram blir djupare och bredare, tills dess livgivande vatten sprids över hela jorden. Det vattendrag som brusar fram lämnar efter sig grönska och fruktbarhet som gåva. Gräset på dess strandsluttningar är friskare och grönare, träden har en frodigare grönska och blommorna är ymnigare. När jorden ligger kal och brun under sommarens brännande hetta, markeras flodens lopp av ett grönt bälte.
(234) Så förhåller det sig med Guds sanna barn. Kristus religion visar sig vara som en vitaliserande, genomströmmande urkälla, en levande, verksam och andlig energi. När hjärtat har öppnats för den himmelska påverkan av sanning och kärlek, kommer denna urkälla att flyta vidare som bäckar i öknen, och förorsaka fruktbarhet där det nu råder karghet och brist.
(234) När dessa, som har renats och helgats genom kunskap om Bibelns sanning, uppriktigt engagerar sig i arbetet att rädda själar, kommer de verkligen att bli en doft av liv till liv. När de dagligen dricker av nådens och kunskapens outtömliga källa, skall de finna att deras hjärtan är till brädden fyllda med deras Mästares Ande, och att många genom deras osjälviska tjänst blir fysiskt, psykiskt och andligt välsignade. Den trötte blir vederkvickt, den sjuke får sin hälsa tillbaka och den som tyngs av synd blir fri. I avlägsna länder kan tacksamhet höras från deras läppar, vilkas hjärtan har omvänt sig från syndens slaveri till att göra det som är rätt.
(234) ”Ge, och ni skall få”, ty Guds ord är ”en källa i lustgården, ... en brunn med friskt vatten, ett rinnande flöde från Libanon.” Luk. 6:38 Höga Visan 4:15