(235) Detta kapitel är baserat på 2 Kung. 4.
(235) Elisas uppgift som profet var i många avseenden annorlunda än Elias. Elia hade fått ta emot förkastelse- och domsbudskap. Honom tillhörde den tillrättavisande röst, som fri från fruktan, uppmanade kung och folk att vända om från sina onda vägar. Elisa hade en mer fridfull livsuppgift. Det var hans sak att bygga upp och stärka det arbete som Elia hade påbörjat, nämligen att lära folket HERRENS väg. Guds ord skildrar honom som en person, som omgiven av profetlärjungar, förmedlade hälsa och glädje i personlig kontakt med människor genom sina under och sin predikotjänst.
(235) Elisa var en mild och vänlig man. Men han kunde också vara sträng. Detta visade han då han blev hånad av ogudaktiga ungdomar, som kommit ut ur staden då han var på väg till Betel. Dessa pojkar hade hört talas om Elias himmelsfärd. De använde denna högtidliga händelse som föremål för sina skämt genom att säga till Elisa: ”Upp med dig, du flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!” Då Elisa hörde deras retsamma ord vände han sig om och uttalade under inspiration av den Allsmäktige en förbannelse över dem. Det fruktansvärda straffet kom från Gud. ”Då kom två björnhonor ut ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av pojkarna.” 2 Kung 2:23- 24
(236) Om Elisa hade tillåtit deras hån att passera obemärkt, skulle mobben ha fortsatt att skymfa och förlöjliga honom och hans uppgift att undervisa och rädda kunde ha omintetgjorts under en tid med allvarlig nationell fara. Detta enda fall av oerhörd stränghet var tillräckligt för att framkalla respekt under hela hans liv. Under femtio år gick han ut och in genom Betels portar, vandrade hit och dit i landet, från stad till stad, och passerade genom grupper av sysslolös, ohyfsad, tygellös ungdom utan att någon retades med honom eller gjorde sig lustig över hans egenskaper som den Allrahögstes profet.
(236) Till och med vänlighet bör ha sina gränser. Auktoritet måste upprätthållas genom en fast stränghet. Annars kommer den av många att tas emot med hån och förakt. Att föräldrar och lärare behandlar de unga med mildhet, inställsamhet och eftergivenhet, är något av det värsta som kan drabba dem. Fasthet, beslutsamhet och positiva krav är nödvändiga i varje familj.
(237) Vördnad är en nåd som omsorgsfullt borde vårdas. De ungdomar som retades med Elisa saknade detta i hög grad. Varje barn borde få lära sig att visa sann vördnad för Gud. Hans namn borde aldrig uttalas skämtsamt eller tanklöst. När änglar uttalar det, döljer de sina ansikten. Med vilken vördnad borde inte vi, som är fallna och syndfulla, ta hans namn på våra läppar!
(237) Vördnad bör visas dem som representerar Gud, predikanter, lärare och föräldrar, som alla är kallade att tala och handla i hans ställe. Genom den respekt som visas dem, blir Gud ärad.
(237) Hövlighet är också en av Andens dygder och borde odlas av alla. Den har förmåga att mjuka upp naturer som annars skulle bli hårda och råa. De som bekänner sig som Jesu efterföljare, men samtidigt är råa, ovänliga och ohövliga, har inte lärt sig av Jesus. Deras uppriktighet kan kanske inte betvivlas, deras rättrådighet skall kanske inte ifrågasättas. Uppriktighet och rättrådighet kan emellertid inte gottgöra brist på vänlighet och hövlighet.
(238) Den vänliga ande, som gjorde det möjligt för Elisa att utöva ett kraftfullt inflytande på mångas liv i Israel, visar sig i berättelsen om hans vänskap med en familj som var bosatt i Sunem. På sina resor fram och tillbaka i hela riket kom Elisa en dag ”över till Sunem. Där bodde en rik kvinna, som övertalade honom att äta hos sig. Så ofta han sedan kom förbi tog han in där och åt.” Husets härskarinna förstod att Elisa var ”en helig gudsman: ´Låt oss mura upp ett litet rum på taket och sätta in en säng, ett bord, en stol och en ljusstake åt honom, så att han kan ta in där när han kommer till oss.´” Till denna tillflyktsort kom Elisa ofta, tacksam över dess stilla frid. Inte heller Gud glömde bort kvinnans vänlighet. Hennes hem hade hittills varit barnlöst. Nu belönade HERREN hennes gästfrihet med att ge henne en son.
(238) Det gick åratal. Barnet var gammalt nog för att vara med ute på åkern tillsammans med skördemännen. En dag fick han värmeslag. ”Då började han klaga för sin far: ´Mitt huvud! Mitt huvud!´” Fadern bad en tjänare, att bära pojken till hans mor. ”Han tog honom och förde honom till hans mor. Han satt i hennes knä till middagstiden. Då dog han. Men hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng, stängde igen om honom och gick ut.”
(238) I sin sorg beslöt sunemitiskan att gå till Elisa och be honom om hjälp. Profeten befann sig då på berget Karmel, och kvinnan begav sig genast dit, åtföljd av sin tjänare. ”När gudsmannen fick se henne på avstånd, sade han till sin tjänare Gehasi: ´Se, där är sunemitiskan. Spring nu och möt henne och fråga: ´Ni mår väl bra, du och din man och pojken?´” Tjänaren gjorde som han blev ombedd, men inte förrän den olyckliga modern hade nått fram till Elisa avslöjade hon orsaken till sin sorg. Då Elisa fick höra om hennes förlust, bad han Gehasi: ”Spänn bältet om livet och tag min stav i handen och ge dig av. Om du möter någon så hälsa inte på honom, och om någon hälsar på dig så svara inte. Lägg sedan min stav på pojkens ansikte.”
(239) Men pojkens mor blev inte nöjd förrän Elisa själv följde med henne. ”Så sant HERREN lever och så sant du själv lever, jag släpper dig inte”, förklarade hon. ”Då stod han upp och följde med henne. Gehasi hade redan gått före dem och lagt staven på pojkens ansikte. Men inte ett ljud hördes och inget spår av liv märktes. Då vände han tillbaka och gick emot Elisa och berättade det för honom och sade: ´Pojken har inte vaknat.´”
(239) När de kom fram till huset, gick Elisa in i rummet där det döda barnet låg och ”stängde igen dörren om dem båda och bad till HERREN. Han steg upp i sängen och lade sig över pojken, så att han hade sin mun på hans mun, sina ögon på hans ögon och sina händer på hans händer. När han så lutade sig över honom blev pojkens kropp varm. Därefter gick han fram och tillbaka i rummet och steg åter upp i sängen och lutade sig över honom. Då nös pojken sju gånger, och sedan slog han upp ögonen.”
(239) Elisa kallade på Gehasi och bad honom att skicka modern till honom. ”När hon kom in till honom sade han: ´Tag din son´. Då kom hon fram och föll ner för hans fötter och bugade sig med ansiktet mot jorden. Därefter tog hon sin son och gick ut.”
(240) Så fick denna kvinnas tro sin belöning. Kristus, den store livgivaren, gav hennes son tillbaka till henne. På samma sätt skall hans trogna bli belönade vid hans återkomst, när döden förlorar sin udd och graven har förlorat den seger, som den har gjort anspråk på. Då skall han återlämna till sina tjänare de barn som har tagits ifrån dem genom döden. ”Så säger HERREN: Ett rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt. Det är Rakel som gråter över sina barn, hon vill inte låta trösta sig, eftersom hennes barn inte mer finns till. Men så säger HERREN: ´Sluta med din högljudda gråt, låt inte dina ögon fälla tårar. Ty ditt verk skall få sin lön ... och de ska vända tillbaka från sina fienders land. Det finns hopp för din framtid, säger HERREN. Dina barn skall vända tillbaka till sitt land.´” Jer. 31:15-17
(240) Jesus tröstar oss i vår sorg över de döda med ett budskap om ett oändligt hopp: ”Från dödsrikets våld skall jag friköpa dem, från döden skall jag återlösa dem. Du död, var är dina plågor? Du dödsrike, var är din ödeläggelse?” Hos. 13:14 ”Jag var död, och se, jag lever i evigheters evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket.” Upp. 1:18 (Bibel 2000). ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren.” 1 Tess. 4:16, 17
(240) Elisa gav en åskådlig framställning av människosläktets Frälsare. Liksom Jesus kombinerade han i sin tjänst för människorna de två uppgifterna att bota sjuka och undervisa. Troget och outtröttligt bemödade sig Elisa under hela sin långa och effektiva arbetstid, att vårda och främja den betydelsefulla undervisning som förmedlades av profetskolorna. Gud styrde det så, att den Helige Andes djupa beröring, liksom även andra omisskännliga bevis på hans auktoritet som en Jehovas tjänare, bekräftade hans undervisning till de ivriga grupper av unga män som samlats.
(241) Vid ett tillfälle då han besökte den skola som upprättats i Gilgal, hände det att han gjorde en förgiftad soppa ätbar. ”... hungersnöd rådde i landet. När profetlärjungarna satt inför honom, sade han till sin tjänare: ´Sätt på den stora grytan och koka något till soppa åt profetlärjungarna´. En av dem gick ut på marken för att plocka något grönt. Då fick han se en vild slingerväxt och av den plockade han sin mantel full med något som liknade gurkor. När han kom in, skar han sönder dem och lade dem i soppgrytan, utan att veta vad det var. De öste upp åt männen för att de skulle äta. Men så snart de hade börjat äta av soppan, skrek de till och sade: ´Döden är i grytan, du gudsman´! Och de kunde inte äta. Då sade han: ´Hämta litet mjöl´! Han kastade det i grytan och sade: ´Ös upp åt folket och låt dem äta´. Och inget skadligt fanns nu mer i grytan.”
(241) Medan hungersnöden fortfarande rådde i landet försåg Elisa, liksom i Gilgal, etthundra man med den gåva han fått av ”en man från Baal-Salisa”, ”förstlingsbröd, ... tjugo kornbröd och ax av grönskuren säd, i sin påse.” Det fanns sådana bland dem som var med honom, som var i stort behov av att få mat. När han fick dessa gåvor, sade han till sin tjänare: ”´Ge det åt folket att äta´. Men hans tjänare sade: ´Hur skulle jag kunna sätta fram detta till etthundra man´? Han sade: ´Ge det åt folket att äta, ty så säger HERREN: De skall äta och få över´. Då satte han fram det till dem och de åt och fick över, så som HERREN hade sagt.”
(241) Vilket beskydd innebar det inte, att Kristus genom sin budbärare utförde detta under för att stilla hunger! Sedan dess har HERREN Jesus om och om igen varit verksam för att fylla mänskliga behov, om än inte på ett så markant och förnimbart sätt. Om vi hade större andlig lyhördhet, skulle vi lättare än vi gör kunna uppfatta Guds medkänsla när han handlar med människors barn.
(242) Det är Guds nåd som gör den lilla portionen tillräcklig. Guds hand kan multiplicera den hundrafalt. Han kan med sina resurser duka ett bord i öknen. Genom en beröring av sin hand kan han föröka det lilla förrådet och göra det tillräckligt för alla. Det var hans makt som förökade brödet och kornet i profetlärjungarnas händer.
(243) Under Kristus jordiska tjänst, kom samma otro i dagen, när han utförde ett liknande under genom att ge mat åt folkmassorna, som den som visades av dem som var tillsammans med profeten på hans tid. ”Hur skall jag kunna sätta fram detta till etthundra män?” sade Elisas tjänare. När Jesus bad sina lärjungar att ge folkmassorna att äta, svarade de: ”Vi har bara fem bröd och två fiskar, om vi nu inte skall gå och köpa mat åt allt det här folket.” Luk. 9:13 Vad förslår det till så många?
(243) Detta är en läxa för Guds barn i alla tider. När HERREN ger en uppgift, som skall utföras, låt då inte människor hejda den för att ställa frågor om det förnuftiga i den uppgiften eller om det troliga resultatet av deras ansträngningar att lyda. Det förråd de har i sina händer kan tyckas vara för litet för att behovet skall fyllas, men i HERRENS händer skall det visa sig vara mer än tillräckligt. Tjänaren ”satte ... fram det till dem, och de åt och fick över, så som HERREN hade sagt.”
(243) En djupare förståelse av Guds förhållande till dem, som han har köpt med gåvan av sin Son, och en större tro på att hans sak på jorden hela tiden skall ha framgång - detta är församlingens stora behov i dag. Måtte ingen ödsla tid på att sörja över knappheten i dess synliga resurser. Det ser kanske inte så lovande ut, men handlingskraft och tillit till Gud skall mångdubbla resurserna. Den gåva som förs fram till honom med tacksamhet och med bön om hans välsignelse, skall han mångdubbla så som han mångdubblade den mat som gavs till profetlärjungarna och till den trötta folkmassan.