(254) Elisa hade kallats till profet medan Ahab fortfarande regerade. Han hade under sitt liv fått se många förändringar äga rum i Israels rike. Straffdom på straffdom hade drabbat israeliterna under araméen Hasaels regeringstid. Han var utsedd till att vara den avfälliga nationens plågoris. De stränga reformåtgärder, som vidtogs av Jehu, hade resulterat i att alla av Ahabs hus dödades. I ständiga krig mot araméerna hade Joahas, Jehus efterföljare, förlorat några av de städer som låg öster om Jordan. Under en tid såg det ut som om araméerna skulle ta kontrollen över hela riket. Men den reformation, som påbörjades av Elia och fördes vidare genom Elisa, hade lett till att många frågade efter Gud. Baals altaren övergavs och sakta men säkert uppfylldes Guds avsikt i deras liv, som valde att tjäna honom av hela sitt hjärta.
(254) Det var på grund av sin kärlek till det felande Israel, som Gud tillät araméerna att plåga dem. Det var på grund av sitt medlidande med dem, vilkas moral var svag, som han lät Jehu framträda för att döda den gudlösa Isebel och hela Ahabs hus. Än en gång åsidosattes, genom en barmhärtig försyn, Baals och Astartes präster och deras hedniska altaren revs ner. Gud förutsåg i sin visdom att om frestelsen togs bort, skulle somliga överge hedendomen och vända sig mot himlen. Han mildrade sina domar genom sin barmhärtighet och när hans syfte hade uppnåtts, vände han olyckan till deras förmån, som hade lärt sig att fråga efter honom.
(255) Medan goda och dåliga inflytanden kämpade om herraväldet och Satan gjorde allt som stod i hans makt för att fullända det förfall, som han hade arbetat på att åstadkomma under Ahab och Isebel, fortsatte Elisa att bära fram sitt vittnesbörd. Han mötte motstånd men ingen kunde motsäga hans ord. Han blev ärad och högaktad i hela riket. Många kom till honom för att få råd. Medan Isebel fortfarande levde sökte Joram, Israels kung, hans råd. En gång, då han var i Damaskus, fick han besök av några budbärare från Benhadad, Arams kung, som önskade få veta om en sjukdom som drabbat honom skulle leda till döden. Till alla frambar profeten ett vittnesbörd i en tid då sanningen överallt förvrängdes och den stora majoriteten av folket befann sig i öppet uppror mot himlen.
(255) Gud övergav aldrig sin utvalde budbärare. Vid ett tillfälle, under en arameisk invasion, försökte Arams kung att döda Elisa på grund av att han lämnade underrättelser till Israels kung om fiendens planer. Den syriske kungen hade rådgjort med sina tjänare och sagt: ”På den och den platsen skall jag slå läger.” Denna plan uppenbarade HERREN för Elisa, som sände ”bud till Israels kung och lät säga: ´Se till att du inte drar förbi den platsen, för araméerna ligger där´. Då sände Israels kung folk till den plats, som gudsmannen hade angivit för honom och varnat honom för, och han aktade sig noga där. Detta hände inte bara en eller två gånger.
(255) Kungen i Aram blev mycket oroad över detta. Han kallade till sig sina tjänare och sade till dem: ´Kan ni inte säga mig vem av de våra det är som håller med Israels kung´? Då svarade en av hans tjänare: ´Så är det inte, min herre konung. Men Elisa, profeten i Israel, meddelar Israels kung varje ord du talar i din sovkammare.´” (2 Kung 6:8- 12)
(256) Fast beslutsam att undanröja profeten, befallde den arameiske kungen: ”Gå och se efter var han finns, så att jag kan skicka någon att gripa honom.” Profeten var i Dotan. Då kungen fick veta det, ”sände han dit hästar och vagnar och en stor här. De kom om natten och omringade staden. När gudsmannens tjänare tidigt på morgonen steg upp och gick ut, se, då hade en här med hästar och vagnar omringat staden.” (2 Kung. 6:13- 15)
(256) I skräck sökte Elisas tjänare upp honom med nyheterna. ”O, min herre, vad skall vi ta oss till?” sade han.
(256) Han svarade: ”Frukta inte! De som är med oss är fler än de som är med dem.” Och sedan bad Elisa för att tjänaren själv skulle bli övertygad om detta: ”´Herre, öppna hans ögon, så att han ser.´” ”Då öppnade HERREN tjänarens ögon, och han fick se att berget var fullt av hästar och vagnar av eld runt omkring Elisa.” Mellan Guds tjänare och härarna av beväpnade fiender fanns ett omgivande band av himmelska änglar. De hade kommit ner i stor kraft, inte för att förgöra, inte för att kräva vördnad, utan för att slå läger omkring HERRENS svaga och hjälplösa barn och hjälpa dem.
(256) När Guds folk hamnar i trångmål, och det uppenbarligen inte finns någon undanflykt för dem, måste HERREN ensam vara den som de sätter sin lit till.
(257) När kompaniet arameiska soldater djärvt ryckte fram, utan att veta om den osynliga himmelska hären ”bad Elisa till HERREN och sade: ´Slå detta folk med blindhet´. Och HERREN slog dem med blindhet, så som Elisa hade bett. Elisa sade då till dem: ´Det här är inte den rätta vägen, eller den rätta staden. Följ mig, så skall jag föra er till den man som ni letar efter´. Och han förde dem till Samaria.
(257) Men när de kom till Samaria, sade Elisa: ´HERRE, öppna deras ögon så att de ser´. Då öppnade HERREN deras ögon, och de såg att de var mitt i Samaria. När Israels kung såg dem, sade han till Elisa: ´Skall jag hugga ner dem, min fader, skall jag hugga ner dem´? Han svarade honom: ´Du skall inte hugga ner dem. Hugger du ner dem som du har tagit till fånga med svärd och båge? Sätt fram mat och dryck åt dem, låt dem äta och dricka och låt dem sedan gå tillbaka till sin herre igen´. Då lät han laga en stor måltid åt dem. Och när de hade ätit och druckit gick de tillbaka till sin herre igen.” 2. Kung 6:15- 22
(257) Under en tid framöver slapp Israel angrepp från araméerna. Men senare, då den kraftfulle och beslutsamme kung Hasael ledde armén, omringade Arams härar Samaria och belägrade det. Aldrig hade Israel förts in i ett så stort trångmål som under denna belägring. Fädernas synder hemsökte verkligen barn och barnbarn. En utdragen hungersnöds fasor drev Israels kung till desperata åtgärder, samtidigt som Elisa förutsade befrielse följande dag.
(258) I gryningen nästa dag, hade HERREN ”låtit ett dån av hästar och vagnar höras, ett dån som av en stor här”, och gripna av skräck ”hade de brutit upp och flytt i skymningen och hade övergivit sina tält, sina hästar och sina åsnor. Och de hade övergivit lägret sådant det stod” med stora matförråd. De hade ”flytt för att rädda sina liv”, och stannade inte förrän de hade gått över Jordan. Under den natt då araméerna flydde, hade fyra leprasjuka män, som höll till vid stadsporten och var desperata av hunger, föresatt sig att besöka det arameiska lägret och överlämna sig själva åt belägrarnas barmhärtighet, i hopp om att därigenom väcka medlidande och erhålla mat. Hur förvånade blev de inte, när de kom in i lägret och det inte fanns en enda människa där. Eftersom där inte fanns någon, som kunde ofreda dem eller förbjuda det, ”gick de in i ett tält, och åt och drack. Och de tog silver, guld och kläder och gick bort och gömde det. Sedan vände de tillbaka till ett annat tält och tog vad som fanns där och gick bort och gömde det. Men därefter sade de till varandra: ´Vi gör inte rätt. I dag kan vi komma med goda nyheter.´” Snabbt återvände de till staden med de glada nyheterna.
(258) Bytet blev väldigt stort. Förråden var så rikliga att man den dagen fick ”ett sea-mått fint mjöl för en sikel och två sea-mått korn för en sikel”, som det hade förutsagts av Elisa dagen innan. Än en gång blev Guds namn upphöjt inför hedningarna ”så som HERREN hade sagt” genom hans profet i Israel. Se 2 Kung. 7:5- 16.
(258) Så fortsatte gudsmannen att arbeta år efter år. Han höll sig nära folket i trogen tjänst, och i kristider stod han vid sidan av kungarna som en vis rådgivare. De långa åren med återfall i avgudadyrkan från härskarnas och folkets sida hade fört med sig olycksbringande resultat. Avfallets mörka skugga var märkbar överallt, men här och där fanns de som orubbligt hade vägrat böja knä för Baal. När Elisa fortsatte sitt förnyelsearbete, kallades många tillbaka från hedendomen och dessa lärde sig att finna glädje i tjänsten för den sanne Guden. Profeten uppmuntrades av dessa under av gudomlig nåd, och han inspirerades av en stark längtan efter att nå alla som var uppriktiga i sina hjärtan. Var han än var bemödade han sig att vara en lärare i rättfärdighet.
(259) Ur mänsklig synvinkel sett var utsikten för nationens andliga pånyttfödelse lika hopplös då, som den är i dag för de Guds tjänare, som arbetar på platser på jorden där man famlar i mörker. Kristi församling är emellertid Guds verksamma kraft för att förkunna sanningen. Han har utrustat henne för att kunna utföra ett speciellt arbete. Och om hon är trogen mot Gud och lyder hans bud, kommer gudomlig makt i rikt mått att bo i henne. Om hon vill hålla fast vid sin trohet, finns det ingen makt som kan stå henne emot. Fiendens styrkor kommer inte att kunna övervinna henne mer än agnarna kan stå emot virvelvinden.
(259) En ljus, härlig dags gryning förestår församlingen, om hon vill iklä sig Kristi rättfärdighets klädnad, och avsäga sig världen.
(259) Gud kallar på sina trogna, som tror på honom, att de skall intala mod hos dem som saknar tro och hopp. Vänd om till HERREN, ni hoppets fångar. Sök kraft från Gud, den levande Guden. Visa en orubblig, ödmjuk tro på hans makt och hans villighet att rädda. När vi i tro tar fasta på hans styrka, kommer han att förändra, på ett underbart sätt förändra, den mest hopplösa, nedslående utsikt. Han kommer att göra detta till sitt namns ära.
(260) Så länge Elisa kunde färdas runt i Israels rike, fortsatte han att visa ett aktivt intresse för att bygga upp profetskolorna. Var han än var, var Gud med honom och lade orden i hans mun och gav honom kraft att utföra under. Vid ett tillfälle sade profetlärjungarna till Elisa: ”Se, rummet där vi sitter inför dig är för trångt för oss. Låt oss därför gå till Jordan och hämta var sin timmerstock därifrån, så att vi kan bygga oss ett annat hus att sitta i.” 2 Kung. 6:1, 2 Elisa följde med dem till Jordan. Han uppmuntrade dem genom sin närvaro, gav dem instruktioner, och utförde till och med ett under för att hjälpa dem i deras arbete. ”Medan en av dem höll på att fälla ett träd, föll yxhuvudet i vattnet. Då skrek han till och sade: ´O, min herre, yxan var ju lånad´. Gudsmannen frågade: ´Var föll den i´? Han visade honom stället. Elisa högg då av ett stycke trä och kastade i det just där yxan fallit i vattnet och fick järnet att flyta upp. Sedan sade han: ´Tag nu upp det´. Då räckte mannen ut handen och tog det.” Vers 5-7
(260) Hans tjänst hade fått så stora resultat och hans inflytande hade nått så vitt och brett, att även den unge kung Joas satte värde på det Elisa hade gjort. Fastän han var en avgudadyrkare med liten respekt för Gud, insåg han att Elisa var en fader i Israel och erkände att hans närvaro bland dem var av större värde i en orostid än innehavet av en armé med hästar och vagnar. Guds ord berättar: ”När Elisa låg sjuk i den sjukdom som han dog av, kom Joas, Israels kung, ner till honom. Han satte sig gråtande hos honom och sade: ´Min fader, min fader! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!´” 2 Kung. 13:14
(260) För många bekymrade människor i behov av hjälp hade profeten spelat rollen som en vis fader, som visat medkänsla. I det här fallet vände han sig inte bort från den gudlöse unge man som stod framför honom och som var så ovärdig den ansvarsfulla ställning han innehade, och som nu var i stå stort behov av råd. Gud gav i sin försyn kungen ett tillfälle att sona misstag från det förflutna och att ge sitt rike en fördelaktigare ställning. Den arameiske fienden, som nu höll området öster om Jordan ockuperat, måste drivas tillbaka. Än en gång måste Guds kraft uppenbaras till förmån för det felande Israel.
(261) Den döende profeten bad kungen: ”Hämta en båge och pilar!” Joas lydde. Sedan sade profeten: ”´Fatta bågen med din hand´! När han hade gjort detta, lade Elisa sina händer på kungens händer. Sedan sade han: ´Öppna fönstret mot öster!´” - mot städerna på andra sidan Jordan som tillhörde araméerna. När kungen hade öppnat det gallerförsedda fönstret, bad Elisa honom att skjuta. När pilen sköts iväg på sin färd, inspirerades profeten att säga: ”En HERRENS segerpil, en segerpil mot Aram! Du skall slå arameerna vid Afek, så att de förgås.”
(261) Nu testade profeten kungens tro. Han bad Joas att ta upp pilarna och sade: ”Slå på jorden!” Tre gånger slog kungen mot jorden, sedan slutade han. ”Du skulle ha slagit fem eller sex gånger”, utbrast Elisa förfärad, ”ty då skulle du ha slagit arameerna, så att de hade blivit tillintetgjorda. Nu kommer du att slå arameerna bara tre gånger.” 2 Kung. 13:15- 19
(261) Denna undervisning är avsedd för alla som innehar en ansvarsfull ställning. När Gud öppnar vägen för att en speciell uppgift skall kunna utföras och tillförsäkrar framgång, måste de utvalda redskapen göra allt som står i deras makt för att uppnå det utlovade resultatet. Framgång kommer att ges i proportion till den entusiasm och den uthållighet, med vilka verket förs framåt. Gud kan bara utföra under för sitt folk, när det utför sin del med outtröttlig energi. Han kallar på människor med hängivenhet för hans verk, människor med moraliskt mod, med brinnande kärlek till medmänniskor och med en iver som aldrig mattas. Sådana arbetare finner ingen uppgift för mödosam och ingen framtida utmaning för hopplös. De kommer oförskräckt att arbeta vidare, tills det som ser ut som ett nederlag har vänts till en lysande seger. Inte ens fängelsemurar eller martyrdöden kommer att förmå dem att avvika från sin föresats att samarbeta med Gud för att bygga upp hans rike.
(262) Elisas uppgift avslutades med det råd och den uppmuntran, som han gav åt Joas. Han, på vilken den ande hade fallit som vilade över Elia, hade visat sig vara trogen ända till slutet. Han hade aldrig visat vankelmod. Han hade aldrig förlorat sin tillit till den Allsmäktiges makt. Han hade alltid, när vägen framför honom tycktes vara fullständigt stängd, fortsatt framåt på den i tro och Gud hade belönat hans tillit och öppnat vägen för honom.
(263) Elisa fick inte följa sin mästare i en eldvagn. HERREN tillät en långvarig sjukdom att drabba honom. Under de långa timmarna då han var svag och plågad höll hans tro stadigt fast vid Guds löften, och han såg alltid tröstens och fridens himmelska budbärare omkring sig. Liksom han på Dotans höjder hade sett de omgivande himmelska härarna, Israels eldsvagnar och ryttarna på dem, var han nu på samma sätt medveten om deltagande änglars närvaro, och han blev styrkt. Under hela sitt liv hade han visat sig ha en stark tro, och allteftersom han växte till i kunskap om Guds omtänksamhet och hans barmhärtiga godhet, mognade hans tro till en uthållig tillit till hans Gud. När döden kallade på honom, var han beredd att vila från sitt arbete.
(263) ”Dyrbar i HERRENS ögon är hans frommas död.” Psalm 116:15 ”Den rättfärdige har en tillflykt vid sin död.” Ordspr. 14:32 Elisa kunde med psalmisten i förtröstan säga: ”Men Gud skall friköpa min själ från dödsrikets våld, han skall ta emot mig.” Psalm 49:16 Med glädje kunde han vittna och säga: ”Jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet.” Job 19:25 ”Men jag skall se ditt ansikte i rättfärdighet, jag skall mättas av din åsyn när jag vaknar.” Psalm 17:15