(407) Bland dem, som hade hoppats på en bestående andlig förnyelse till följd av reformationen under Josias ledning, var Jeremia. Gud kallade honom att tjäna som profet medan han ännu var ung, i det trettonde året av Josias regering. Som medlem av det levitiska prästerskapet, hade Jeremia ända från barndomen tränats för helig tjänst. Under dessa lyckliga förberedelseår insåg han föga, att han från födelsen hade blivit utvald till att vara ”en profet för folken.” När den gudomliga kallelsen sedan kom, överväldigades han av en känsla av sin egen ovärdighet. ”O, HERRE, HERRE!” utropade han: ”Jag förstår inte att tala, ty jag är för ung.” Jer. 1:5, 6
(407) I den unge Jeremia såg Gud en som trofast skulle utföra det uppdrag, som anförtrotts honom och som skulle stå upp för det rätta då detta mötte starkt motstånd. I sin barndom hade han bevisat sig vara trogen. Nu måste han uthärda hårdhet, som en god korsets stridsman. ”Säg inte: Jag är för ung”, bad HERREN sin utvalde budbärare, ”utan gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig. Frukta inte för dem, ty jag är med dig för att rädda dig.” ”Fäst upp dina kläder! Stå upp och tala till dem allt vad jag befaller dig. Var inte förskräckt för dem så att jag inte låter något förskräckligt hända dig inför dem. Se, jag gör dig i dag till en befäst stad, till en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot Juda kungar, dess furstar och präster och mot folket i landet. De skall strida mot dig, men inte bli dig övermäktiga. Jag är med dig, säger HERREN, för att rädda dig.” Verserna 7, 8, 17-19
(408) Under fyrtio år skulle Jeremia stå inför folket som ett vittne för sanning och rättfärdighet. I en tid med ett avfall utan like skulle han i livsföring och karaktär vara ett exempel på tillbedjan av den ende sanne Guden. Under den förfärliga belägringen av Jerusalem skulle han vara Jehovas språkrör. Han måste förutsäga nedgången för Davids hus och förstörelsen av Salomos vackra tempel. När han satt i fängelse på grund av sina oförskräckta yttranden, skulle han fortfarande tala i klartext mot synd på högsta ort. Föraktad, hatad och förkastad av människor skulle han slutligen bevittna den bokstavliga uppfyllelsen av sina egna profetior om den nära förestående domen, och delta i den sorg och det lidande, som skulle följa på förstörelsen av den stad som var dömd till undergång.
(408) Mitt i den allmänna förstörelse som nationen snabbt utsattes för, tilläts Jeremia ofta att bortom den nöd och olycka, som utspelades i hans tid, se fram mot de härliga framtidsutsikter, då Guds folk skulle befrias från fiendens land och på nytt få bosätta sig i Sion. Han såg fram emot den tid, då HERREN skulle förnya sitt förbund med dem. ”De skall komma och jubla på Sions höjd och strömma likt en flod till HERRENS goda, till säd, vin och olja och till unga får och oxar. Deras själ skall vara som en vattenrik trädgård, och de skall inte sörja mer.” Jer. 31:12
(409) Om sin kallelse till det profetiska uppdraget, skrev Jeremia själv: ”Och HERREN räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: ´Se, jag lägger mina ord i din mun. Jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera.” Jer. 1:9, 10
(409) Tack Gud, för orden ”bygga upp och plantera.” Genom dessa ord blev han förvissad om HERRENS avsikt att återupprätta och hela. Hårda var de budskap, som under de följande åren skulle framföras. Profetior om snart kommande straffdomar måste tillkännages utan fruktan. Från Sinears slätter skulle ”olyckan välla in över alla som bor i landet.” ”Jag skall avkunna mina domar mot dem”, förklarade Herren”. ”för all deras ondska, därför att de har övergivit mig och tänt rökelse åt andra gudar och tillbett sina händers verk.” Verserna 14, 16 Men dessa budskap skulle profeten låta åtföljas av försäkringar om förlåtelse till alla som vände om från sina onda gärningar.
(409) Som en vis byggmästare försökte Jeremia då han just började sitt livsverk att uppmuntra Juda män att genom djup ånger lägga en djup och bred grund för sitt andliga liv. Länge hade de byggt med material som aposteln Paulus liknade vid trä, hö och strå, och som Jeremia själv kallade skräp. ”Förkastat silver kallar man dem”, förklarade han om det obotfärdiga folket, ”ty HERREN har förkastat dem.” Jer. 6:30 Nu uppmanades de enträget att bygga vist och för evigheten genom att lägga bort avfallets och otrons skräp och att som grund använda material av rent guld, renat silver och värdefulla stenar - tro, lydnad och goda gärningar - som det enda som en helig Gud kan godta.
(410) Genom Jeremia löd HERRENS ord till hans folk: ”Vänd om Israel, du avfälliga, säger HERREN, så skall jag inte längre se på er med ovilja. Ty jag är nådig, säger HERREN, och skall inte vara vred för evigt. Bekänn nu din missgärning, att du har avfallit från HERREN, din Gud ... Vänd om, ni avfälliga barn, säger HERREN, ty jag är er rätte herre.” ”Då skall ni kalla mig fader och inte mer vända er bort från mig.” ”Vänd om, ni avfälliga barn! Jag skall bota er från er otrohet.” Jer. 3:12- 14, 19, 22
(410) I tillägg till dessa underbara vädjanden, gav HERREN sitt vilsegångna folk just de ord, som de skulle återvända till honom med. De skulle säga: ”Se, vi kommer till dig, ty du är HERREN, vår Gud. Sannerligen, förgäves var vårt hopp till höjderna, vårt larm på bergen. Sannerligen, hos HERREN, vår Gud, finns frälsning för Israel ... Låt oss nu ligga här i vår skam, och låt vanära täcka oss. För vi har syndat mot HERREN, vår Gud, vi och våra fäder, från vår ungdom ända till denna dag. Vi har inte lyssnat till HERRENS, vår Guds, röst.” Verserna 22-25
(410) Reformationen under ledning av Josia hade renat landet från de hedniska altarna, men de flesta människors hjärtan hade inte pånyttfötts. Den sådd av sanning, som hade skjutit upp och gett löfte om en riklig skörd, hade kvävts av törnen. Ett nytt sådant avfall skulle vara ödesdigert. Därför försökte HERREN att väcka folket till insikt om den fara de befann sig i. Endast om de skulle visa sig vara trogna mot Jehova, kunde de hoppas på gudomlig ynnest och välgång.
(411) Jeremia riktade upprepade gånger deras uppmärksamhet mot de råd som gavs i femte Mosebok. Mer än någon annan av profeterna framhöll han den mosaiska lagens undervisning och visade hur denna kunde föra med sig den högsta andliga välsignelse till folket och till varje enskilt hjärta. ”Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så skall ni finna ro för era själar.” Jer. 6:16
(411) Vid ett tillfälle tog profeten på HERRENS befallning plats vid en av stadens huvudingångar. Där framhöll han ivrigt vikten av att hålla sabbatsdagen helig. Jerusalems invånare riskerade att förlora sabbatens helighet ur sikte. De varnades högtidligt för att uträtta sina världsliga sysslor på den dagen. Välsignelse utlovades på det villkoret att man var lydig. ”Men om ni hör mig”, förklarade HERREN, ”så att ni på sabbaten inte för in någon börda genom denna stads portar utan håller sabbaten helig och inte gör något annat arbete på den dagen, då skall kungar och furstar som kommer att sitta på Davids tron dra in genom denna stads portar på vagnar och hästar, med sina furstar, Juda män och Jerusalems invånare. Och denna stad skall då vara bebodd för alltid.” Jer. 17:24, 25
(411) Detta löfte om välgång som lön för tro och lydnad åtföljdes av en profetia om de fruktansvärda straffdomar, som skulle komma över staden, om dess invånare skulle visa sig vara olydiga mot Gud och hans lag. Om förmaningarna att de skulle lyda sina fäders Gud och att hålla hans sabbatsdag helig inte beaktades, skulle staden och dess palats fullständigt förstöras genom eld.
(412) På det sättet höll profeten orubbligt fast vid de sunda principer för ett rätt liv, som så klart stod upptecknade i lagboken. De förhållanden, som rådde i Juda land var emellertid sådana, att en förändring till det bättre bara kunde genomföras genom mycket bestämda åtgärder. Därför ansträngde han sig så mycket för att visa de obotfärdiga till rätta. ”Bryt er ny mark”! vädjade han. ”Så inte bland törnen.” ”Tvätta bort ondskan från ditt hjärta, Jerusalem, så att du blir räddad!” Jer. 4:3, 14
(412) Hos den stora massan av folket förklingade emellertid kallelsen till ånger och reformation ohörd. Alltsedan den gode kung Josias död hade de som styrde landet visat sig vara otrogna mot sitt uppdrag och vilselett många. Joahas, som avsattes genom ett ingripande från Egyptens kung, hade efterträtts av Jojakim, en äldre son till Josia. Från början av Jojakims regering hyste Jeremia ett visst hopp om att kunna rädda sitt älskade land från förstörelse och sitt folk från fångenskap. Ändå hade han inte tillåtelse att förbli tyst, eftersom fullständig förödelse hotade kungadömet. De, som hade förblivit trogna mot Gud, måste uppmuntras till att förbli ståndaktiga i att göra det rätta, och syndarna måste om möjligt förmås att vända om från sin orättfärdighet.
(412) Krisen krävde ett offentligt och omfattande ingripande. Jeremia befalldes av Gud att stå på tempelgården och tala till hela Juda folk oavsett vem som kunde passera ut eller in. Av de budskap, som gavs till honom, fick han inte lov att utelämna ett enda ord, för att syndarna i Sion skulle ha största möjliga tillfälle att lyssna och vända om från sina onda vägar.
(413) Profeten lydde. Han stod i porten till HERRENS hus och där höjde han sin röst till varning och enträgen begäran. Under inspiration från den Allsmäktige förklarade han: ”Hör HERRENS ord, ni alla av Juda som går in genom dessa portar för att tillbe HERREN. Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ändra ert liv och era gärningar, så skall jag låta er bo kvar på denna plats. Lita inte på lögnaktigt tal som säger: ´Här är HERRENS tempel, HERRENS tempel, HERRENS tempel.´Nej, ändra ert liv och era gärningar, gör rätt mot varandra, sluta att förtrycka främlingen, den faderlöse och änkan. Utgjut inte oskyldigt blod på denna plats och följ inte efter andra gudar, er själva till olycka. Då vill jag för alltid låta er bo på denna plats, i det land som jag har givit åt era fäder.” Jer. 7:2-7
(413) HERRENS ovilja att straffa framstår här på ett levande sätt. Han håller tillbaka sina straffdomar för att han skall kunna inverka på den obotfärdige. Han som verkar med ”nåd, rätt och rättfärdighet på jorden” ömmar för sina felande barn. På varje möjligt sätt försöker han att lära dem vägen till det liv som varar för evigt. Jer. 9:24 Han hade fört israeliterna ut från slaveriet för att de skulle tjäna honom, den ende sanne och levande Guden. Trots att de hade vandrat länge i avgudadyrkan och hade visat likgiltighet för hans varningar, förklarar han sig nu ändå villig att skjuta straffet på framtiden och medge ännu en möjlighet till ånger. Han gör detta faktum tydligt att den överhängande domen bara kunde avvändas genom den mest genomgripande förändring av hjärtat. Templet och gudstjänsten skulle inte kunna rädda dem. En sådan tillit vore till ingen nytta. Riter och ceremonier kunde inte sona synd. Trots deras anspråk på att vara Guds utvalda folk kunde endast en reformation, en genomgripande förändring av hjärta och livsstil, rädda dem från den oundvikliga följden av fortsatt överträdelse.
(414) Därför hördes Jeremias budskap till Juda ”i Juda städer och på Jerusalems gator”: ”Hör detta förbunds ord” - Jehovas klara regler så som de står i den Heliga Skrift - ”och handla efter dem.” Jer. 11:6 Detta var det budskap han förkunnade på templets förgårdar i början av kung Jojakims regering.
(414) Israels erfarenhet från uttåget ur Egypten i en kort tillbakablick. Guds förbund med dem hade inneburit: ”Lyssna till min röst, så skall jag vara er Gud och ni skall vara mitt folk. Vandra i allt på den väg som jag befaller er, så skall det gå er väl.” Gång på gång och utan skam hade de brutit detta förbund. Det utvalda folket ”följde sina egna tankar och sitt onda, hårda hjärta och vände ryggen till mig, inte ansiktet.” Jer. 7:23, 24
(414) ”Varför”, frågade HERREN, ”vänder de sig ständigt bort, detta Jerusalems folk?” Jer. 8:5 Enligt profetens ord var det därför att de inte hade varit lydiga mot HERRENS, deras Guds, röst och hade vägrat att låta sig tillrättavisas. Se Jer. 5:3 ”Sanningen är försvunnen”, sörjde han, ”och utrotad ur deras mun.” ”Till och med storken under himlen vet sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan passar tiden när de skall komma tillbaka. Men mitt folk känner inte HERRENS domslut.” ”Skulle jag inte straffa dem för sådant? Skulle jag inte hämnas på ett sådant folk som detta?” Jer. 7:28; 8:7; 9:9
(415) Tiden hade kommit för en ingående prövning av hjärtat. Medan Josia hade varit deras härskare, hade folket haft en viss grund för sitt hopp. Han kunde emellertid inte medla för deras räkning, eftersom han hade stupat i strid. Folkets synder var sådana att det nästan var för sent för medling. ”Även om Mose och Samuel trädde fram inför mig”, förklarade HERREN, ”skulle jag ändå inte vara vänligt sinnad mot detta folk. Driv bort dem från mitt ansikte och låt dem gå. Om de frågar dig: ´vart skall vi gå?´ skall du svara dem: ´Så säger HERREN: I dödens våld, den som hör döden till, i svärdets våld den som hör svärdet till, i hungerns våld den som hör hungern till och i fångenskapens våld den som hör fångenskapen till.´” Jer. 15:1, 2
(415) En vägran att beakta den barmhärtiga inbjudan som Gud nu erbjöd, skulle föra med sig de straffdomar över detta förhärdade folk, som mer än hundra år tidigare hade drabbat nordriket Israel. Budskapet till dem var nu: ”Om ni inte vill lyssna till mig och vandra efter den lag som jag har förelagt er och höra vad mina tjänare profeterna talar - dem som jag sänder er, ja, som jag gång på gång har sänt till er, fastän ni inte har lyssnat - då skall jag göra med detta hus som jag gjorde med Silo. Och denna stad skall jag göra till en förbannelse för alla jordens folk.” Jer. 26:4-6
(415) De, som stod på templets förgård och lyssnade till Jeremias tal, förstod helt klart denna anspelning på Silo och på den tid under Elis dagar, när filistéerna hade överfallit Israel och fört bort förbundsarken.
(416) Elis synd hade bestått i att han tagit lätt på sina söners orättfärdighet, då de innehade ett heligt ämbete, och likaså på de onda gärningar som begicks i hela landet. Hans försummelse att tillrättavisa dessa onda gärningar hade fört med sig en fruktansvärd olycka över Israel. Hans söner hade stupat i strid, Eli själv hade förlorat livet, Guds ark hade förts bort från landet Israel och trettiotusen av folket hade dödats - alltsammans därför att synd hade tillåtits att florera ohämmat och utan tillrättavisning. Israel hade inbilskt trott att arkens närvaro skulle tillförsäkra dem seger över filistéerna trots deras syndiga livsföring. På samma sätt var Juda invånare under Jeremias dagar benägna att tro, att en sträng iakttagelse av de gudstjänster i templet som Gud bestämt, skulle kunna ge dem säkerhet, så att de undgick straff för sitt ogudaktiga liv.
(416) Vilken lärdom innehåller inte detta för människor som har ett ansvar i Guds församling i dag! Vilken högtidlig förmaning att handskas samvetsgrant med missförhållanden, som för med sig vanära för sanningens sak! Må ingen av dem som gör anspråk på att vara Guds lags försvarare intala sig själva, att den aktning de till det yttre kan visa mot budorden skall befria dem från att själva behöva utöva gudomlig rättvisa. Måtte ingen vägra att bli tillrättavisad för sin ondska, och måtte inte heller någon beskylla Guds tjänare för att vara alltför nitiska, då de rensar församlingen från orätta gärningar. En Gud som hatar synd kallar dem, som gör anspråk på att hålla hans lag, att skilja sig från allt som är ont. En försummelse att ångra sig och villigt lyda kommer att föra med sig lika allvarliga konsekvenser för män och kvinnor i dag, som de som drabbade det gamla Israel. Det finns en gräns bortom vilken Jehovas straffdomar inte längre kan skjutas upp. Jerusalems förstörelse under Jeremias dagar är en högtidlig varning till det moderna Israel, att de råd och befallningar som gavs dem genom utvalda redskap inte ostraffat kan förbises.
(417) Jeremias budskap till präster och folk väckte mångas motstånd. Med högröstat avståndstagande utropade de: ”Hur vågar du profetera i HERRENS namn och säga: Det skall gå för detta hus som det gick för Silo, och denna stad skall läggas öde så att ingen mer bor i den? Och allt folket gaddade sig samman mot Jeremia i HERRENS hus.” Jer. 26:9 Präster, falska profeter och människor som samlats vände sig i vrede mot honom, som inte ville jämna vägen för dem eller profetera falskt. På så sätt föraktades Guds budskap och hans tjänare hotades med döden.
(417) Nyheterna om Jeremias ord nådde furstarna i Juda. De skyndade sig från kungapalatset till templet, för att själva ta reda på vad som var sant. ”Då sade prästerna och profeterna till furstarna och till allt folket: ´Den här mannen förtjänar att dö. Ni har ju med egna öron hört hur han profeterat mot denna stad.´” Vers 11 Men Jeremia stod oförskräckt framför furstarna och folket och förklarade: ”HERREN har sänt mig att profetera mot detta hus och denna stad allt det som ni har hört. Ändra nu ert liv och era gärningar och hör HERRENS, er Guds, röst. Då kommer HERREN att ångra det onda han har talat mot er. Och vad mig angår är jag i er hand. Gör med mig vad ni anser vara gott och rätt. Men det ska ni veta att om ni dödar mig, så drar ni oskyldigt blod över er och över denna stad och över dem som bor här. För det är i sanning HERREN som har sänt mig till er för att säga er allt detta.” Verserna 12-15
(418) Om profeten hade blivit avskräckt av den hotande hållning han mötte hos dem som stod högt i auktoritet, skulle hans budskap ha blivit utan verkan, och han skulle ha mist sitt liv. Det mod med vilket han lämnade den högtidliga varningen, frammanade emellertid folkets respekt och gjorde Israels furstar positivt inställda till honom. De överlade med prästerna och de falska profeterna och visade dem, hur okloka de extrema åtgärder var som de anbefallde och deras ord gav gensvar hos folket. På så sätt väckte han upp försvarare för sin tjänare.
(418) De äldste slöt sig också samman i en protest mot prästernas beslut, då det gällde Jeremias öde. De åberopade Mika, som hade profeterat straffdomar över Jerusalem genom att säga: ”Sion skall bli upplöjt till en åker, Jerusalem skall bli till en stenhop och tempelberget en skogbevuxen höjd. Men lät Hiskia, Juda kung, med hela Juda döda honom? Fruktade han inte i stället HERREN och bad honom, så att HERREN ångrade det onda som han hade talat emot dem? Drar vi inte själva över oss mycket ont nu?” Verserna 18, 19
(418) Genom dessa inflytelserika mäns vädjanden sparades profetens liv, trots att många av prästerna och de falska profeterna gärna skulle ha sett, att han hade blivit avrättad. Det var det de krävde i sin upproriskhet, oförmögna som de var att tåla de fördömande sanningar som han gett uttryck åt.
(419) Från den dag då Jeremia blev kallad ända till slutet på hans tjänst stod han inför Juda som ”en fast borg”, mot vilken mänsklig vrede inte kunde uträtta något. ”Jag skall göra dig till en fast kopparmur mot detta folk”, hade HERREN förvarnat sin tjänare, ”så att de inte kan besegra dig om de vill strida mot dig. Ty jag är med dig för att hjälpa dig, och för att rädda dig, säger HERREN. Jag skall rädda dig ut ur de ondas våld och befria dig ur våldsmännens hand.” Jer. 6:27; 15:20, 21
(419) Eftersom Jeremia hade en blygsam och tillbakadragen läggning, längtade han efter ett tillbakadraget liv i fred och ro, där han inte behövde bevittna sitt älskade folks fortsatta obotfärdighet. Det skar honom i hjärtat då han såg den förödelse som synden fört med sig. ”O, att mitt huvud vore en vattenbrunn och mina ögon en källa av tårar! Då skulle jag gråta dag och natt över de slagna hos dottern mitt folk. O, att jag hade ett härbärge i öknen, så att jag kunde överge mitt folk och gå bort ifrån dem! Ty de är alla äktenskapsbrytare, en samling trolösa.” Jer. 9: 1, 2
(420) Grymt var det hån han var kallad till att utstå. Hans känsliga själ genomborrades om och om igen av de åtlöjets pilar, som slungades mot honom av dem som föraktade hans budskap och lätt avfärdade den börda han bar för deras omvändelse. ”Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk och deras nidvisa dagen lång”, förklarade han.” ”Så har jag blivit ett ständigt åtlöje, alla hånar mig.” ”Jag hör många förtala mig, det är skräck från alla håll: ´Ange honom´! ´Ja, vi skall ange honom´! Alla som stått mig nära väntar på att jag skall falla. ´Kanske låter han lura sig, så att vi blir honom övermäktiga och kan hämnas på honom.´” Klag. 3:14; Jer. 20:7, 10
(420) Den trogne profeten fick emellertid dagligen ny styrka att uthärda. ”Men HERREN är med mig som en mäktig hjälte”, förklarade han förtröstansfullt. ”Därför skall mina förföljare komma på fall och inte bli mig övermäktiga. De skall stå där med stor skam, ty de har handlat utan förstånd. De skall drabbas av evig vanära, som ej skall glömmas.” ”Sjung till HERREN, lova HERREN, ty han räddar den fattiges själ ur de ondas hand.” Jer. 20:11, 13
(420) De erfarenheter, som Jeremia hade gått igenom i sin ungdom och även under de senare åren av sin tjänst, lärde honom den läxan att ”människans väg beror inte på henne själv, det står inte i vandrarens makt att styra sina steg. Tukta mig HERRE, men med måtta, inte i vrede, så att du inte krossar mig.” Jer. 10:23, 24
(421) Då han kallades att dricka ur sorgens och bedrövelsens bägare, och när han i sin förtvivlan frestades att säga: ”Det är slut med min livskraft och mitt hopp till HERREN”, erinrade han sig Guds omtänksamhet mot honom och utbrast triumferande. ”HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut på hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger mig min själ, därför står mitt hopp till honom. HERREN är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom. Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från HERREN.” Klag. 3:18, 22- 26