(422) De första åren av Jojakims regering var fyllda med varningar om en förestående dom. HERRENS ord som uttalats genom profeterna höll på att gå i uppfyllelse. Den assyriska makten i norr, som länge varit ensamrådande, skulle inte längre härska över folken. Egypten i söder, vars makt kungen av Juda förgäves hade satt sin tillit till, skulle snart lida ett avgörande nederlag. Helt oväntat höll en ny världsmakt, det babyloniska riket, på att resa sig i öster och snabbt överskugga alla andra folk.
(422) Inom några få korta år skulle Babylons kung användas som redskap för Guds vrede över det obotfärdiga Juda. Nebukadnessars arméer skulle gång på gång belägra Jerusalem och tränga in i staden. Kompani efter kompani - först bara några få, men senare tusentals och tiotusentals - skulle föras bort i fångenskap till Sinears land, för att där leva i påtvingad exil. Jojakim, Jojakin och Sidkia - alla dessa judiska kungar stod i tur att bli vasaller till den babyloniske härskaren, och alla skulle i sin tur göra uppror. Det upproriska folket skulle utsättas för allt strängare straffdomar, tills hela landet till sist skulle bli ödelagt. Jerusalem skulle läggas i ruiner och eldhärjas, Salomos tempel skulle förstöras och Juda kungadöme skulle falla, för att aldrig mer inta sin forna ställning bland jordens folk.
(423) Dessa förändringens tider, som var så farofyllda för det judiska folket, kom det många budskap från himlen till Jeremia och de satte sin prägel på perioden. På det sättet gav HERREN Juda barn rika tillfällen att befria sig från det tilltrasslade förbundet med Egypten och att undvika strid med Babylons härskare. När den hotande faran kom närmare, undervisade han folket med hjälp av en rad liknelser, som han framställde genom handlingar. Han hoppades att på så sätt väcka dem till medvetande om deras skyldighet mot Gud, och att uppmuntra dem att vidmakthålla vänligt sinnade förbindelser med den babyloniska regeringen.
(423) För att illustrera vikten av att visa obetingad lydnad för Guds bud, samlade Jeremia några rekabiter (absolutister) i ett av tempelrummen. Där satte han fram vin åt dem och uppmanade dem att dricka. Som väntat möttes han av protester och absolut vägran. ”Vi dricker inte vin”, förklarade rekabiterna bestämt, ”för vår far Jonadab, Rekabs son, har befallt oss: Ni och era barn skall aldrig dricka vin.”
(423) ”HERRENS ord kom till Jeremia. Han sade: ´Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Gå och säg till Juda män och Jerusalems invånare: Skall ni inte ta emot tillrättavisning och lyssna till mina ord?´ säger HERREN. Det bud som Jonadab, Rakabs son, gav sina barn att de inte skulle dricka vin har de hållit och än i dag dricker de inte vin, eftersom de lyder sin faders befallning.” Jer. 35:6, 12-14
(424) På så sätt försökte Gud att ställa rekabiternas lydnad i skarp kontrast till sitt upproriska folks olydnad. Rekabiterna hade varit lydiga mot sin fars förbud och vägrade nu att låta sig lockas till att överträda dem. Men Juda män hade inte varit lydiga mot Guds ord, och som en följd av detta måste de nu uthärda hans strängaste straffdomar.
(424) ”Men själv har jag gång på gång talat till er”, förklarade HERREN, ”och ni har inte lyssnat till mig. Gång på gång har jag sänt till er mina tjänare profeterna och låtit säga: ´Vänd om var och en från sin onda väg, bättra ert sätt att leva och följ inte efter andra gudar, så att ni tjänar dem. Då skall ni få bo i det land som jag har givit er och era fäder. Men ni slog dövörat till och lyssnade inte på mig. Eftersom detta folk inte har gjort som jag har sagt, så som Jonadabs, Rekabs sons, efterkommande har följt den befallning som deras fader gav dem, därför säger HERREN, härskarornas Gud, Israels Gud, så: Se, över Juda och alla Jerusalems invånare skall jag låta all den olycka komma som jag har uttalat över dem, därför att de inte lyssnade när jag talade till dem och inte svarade när jag kallade på dem.” Verserna 14-17
(425) När människors hjärtan veknat och betvingats genom den helige Andes tvingande inflytande, kommer de att lyssna till råd. När de däremot vänder sig bort från tillrättavisning tills deras hjärtan blir förhärdade, tillåter HERREN dem att vägledas av andra inflytanden. Då de vägrar att ta emot sanningen, accepterar de lögn, vilket blir en snara till deras egen undergång.
(425) Gud hade vädjat till Juda att inte framkalla hans vrede, men de hade inte lyssnat. Till sist uttalades en dom över dem. De skulle föras bort i fångenskap till Babylon. Kaldéerna skulle bli det redskap, som Gud skulle använda för att tukta sitt olydiga folk. De lidanden, som Juda män måste genomgå, skulle stå i porportion till det ljus de hade fått och till de varningar som de hade föraktat och förkastat. Gud hade länge skjutit upp sina domar över dem, men nu skulle han låta sitt missnöje gå ut över dem i ett sista försök att stoppa dem på deras onda väg.
(425) Över rekabiternas hus uttalades en fortsatt välsignelse. Profeten förklarade: ”Därför att ni har följt er fader Jonadabs befallning och hållit hans befallningar och på allt sätt gjort som han har befallt er, därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Jonadab, Rekabs son, kommer alltid att ha en avkomling i tjänst inför mitt ansikte.” Verserna 18, 19 Så lärde Gud sitt folk att trohet och lydnad skulle falla tillbaka på Juda i form av välsignelse, precis så som rekabiterna blev välsignade för sin lydnad mot sin faders befallning.
(425) Denna lärdom är avsedd för oss. Kraven från en god och vis far, som utvalde de bästa och mest effektiva medlen för att skydda sina efterkommande från onykterhetens skadliga följder, var värda att strängt åtlydas. Därför skulle sannerligen Guds auktoritet hållas i så mycket större vördnad som han är heligare än människan. Vår skapare och härskare, som äger oändlig makt och är fruktansvärd i sina straffdomar, söker med alla medel att förmå människan att se och ångra sina synder. Genom sina tjänares mun förutsäger han de faror, som olydnad för med sig. Han låter varningssignalen ljuda och tillrättavisar noggrant synd. Endast genom sin nåd låter Gud det gå fortsatt bra för sitt folk, genom valda redskaps påpassliga omsorg. Han kan inte uppehålla och bevara ett folk, som förkastar hans råd och föraktar hans tillrättavisning. För en viss tid kan han hålla tillbaka sina vedergällande domar, men han kan inte för alltid förhålla sig stilla.
(426) Juda barn räknades till dem, som Gud hade talat om, då han förklarade: ”Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk.” 2 Mos. 19:6 Under sin tjänst förlorade Jeremia aldrig ur sikte den livsviktiga betydelsen av helighet i själ och sinne under livets olika förhållanden, och särskilt i tjänsten för den högste Guden. Han förutsåg klart kungarikets fall och hur Juda invånare skulle skingras bland folken. Med trons öga såg han emellertid bortom allt detta till de tider då allt skulle återupprättas. I hans öron ringde Guds löfte: ”Jag skall själv samla dem som finns kvar av mina får, ur alla de länder dit jag har drivit bort dem och jag skall föra dem tillbaka till deras betesmarker. Där skall de bli fruktsamma och föröka sig. Jag skall sätta herdar över dem som skall föra dem i bet. De skall inte mer behöva frukta eller vara förskräckta och ingen av dem skall saknas, säger HERREN. Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall regera som kung och handla med vishet, han skall utöva rätt och rättfärdighet i landet. I hans dagar skall Juda bli frälst och Israel bo i trygghet, och detta är det namn man skall ge honom: HERREN VÅR RÄTTFÄRDIGHET.” Jer. 23:3-6
(426) På så sätt blandades profetior om kommande straffdomar med löften om slutgiltig och härlig befrielse. De, som skulle välja att sluta fred med Gud och leva heligt mitt under det avfall som tagit överhand, skulle få kraft för varje frestelse och bli i stånd att vittna för honom med mäktig kraft. Under kommande århundraden skulle den befrielse som skulle äga rum för deras skull i ryktbarhet överträffa den, som ägde rum för Israels barns skull vid tiden för uttåget ur Egypten. HERREN förklarade för profeten, att dagar skulle komma, då ”man inte mer skall säga: ´Så sant HERREN lever, han som förde Israels barn upp ur Egyptens land´, utan: ´Så sant HERREN lever, han som förde avkomlingar från Israels hus ut ur landet i norr och hämtade dem ur alla andra länder dit jag hade drivit bort dem´. Så skall de få bo i sitt land.” Vers 7, 8 Sådana var de underbara profetior som uttalades av Jeremia under Juda rikes avslutande historia, när babylonierna kom till världsherravälde, och då de också förde sina belägrande arméer mot Sions murar.
(427) Dessa löften lät som den ljuvaste musik för deras öron, som visade uthållighet i sin tillbedjan av Jehova. I hemmen, både hos dem som hade högt och lågt anseende i samhället, där råden från en Gud som höll förbundet alltjämt hölls i vördnad, upprepades profetens ord om och om igen. Det gjorde också starkt intryck på barnen och deras unga och mottagliga sinnen utsattes för varaktig påverkan.
(428) Att dessa barn samvetsgrant höll buden i den Heliga Skrift var det, som gav Daniel och hans kamrater tillfällen, att upphöja den sanne Guden inför jordens folk vid tiden för Jeremias tjänst som profet. Den undervisning som dessa hebreiska barn hade mottagit i sina hem av sina föräldrar, gjorde dem starka i tron och trofasta i deras tjänst för den levande Guden, himmelens och jordens Skapare. När Nebukadnessar, tidigt under Jojakims regering, för första gången belägrade och intog Jerusalem och förde bort Daniel och hans kamrater tillsammans med andra särskilt utvalda för tjänst vid Babylons hov, prövades tron hos de hebreiska fångarna till det yttersta. De, som hade lärt sig att sätta sin tillit till Guds löften, fann emellertid dessa tillräckliga i varje erfarenhet som de kallades att göra under sin vistelse i ett främmande land. Skrifterna visade sig vara ett rättesnöre och ett stöd för dem.
(428) Som uttolkare av innebörden i de straffdomar som började falla över Juda, försvarade Jeremia högsint Guds rättvisa och hans barmhärtiga avsikter även vid de strängaste tillrättavisningar. Profeten arbetade outtröttligt. Eftersom han önskade nå ut till alla samhällsklasser, utvidgade han sitt inflytande bortom Jerusalem till de omgivande områdena genom täta besök till olika delar av kungadömet.
(428) I sina vittnesbörd till församlingen hänvisade Jeremia ständigt till undervisningen i den lagbok, som i så hög grad hade blivit ärad och upphöjd under Josias regering. Han betonade återigen vikten av att upprätthålla förbundet med den Gud, som var full av barmhärtighet och medlidande och som på Sinai berg hade uttalat de tio budorden. Jeremias varningsord och enträgna begäran nådde varje del av riket och alla hade tillfälle att lära känna Guds vilja för folket.
(429) Profeten klargjorde det faktum att vår himmelske Fader tillåter sina straffdomar att falla. ”Låt hednafolken förstå att de endast är människor.” Psalm 9:21 ”Om ni ändå gör mig emot och inte vill lyssna på mig ..,” hade profeten i förväg varnat sitt folk, ”skall också jag i vrede stå er emot.” ”Er skall jag sprida ut bland hednafolken och jag skall förfölja er med draget svärd. Så skall ert land bli ödemark och era städer ruiner.” 3 Mos. 26:21, 28, 33
(429) Just vid den tid då budskap om en nära förestående dom framfördes till furstar och folk, tillbringade deras härskare Jojakim sin tid med själviska nöjen, han som skulle ha varit en vis andlig ledare, den förste till syndabekännelse, reformation och goda gärningar. ”Jag vill bygga mig ett stort hus med rymliga salar”, föreslog han. Och han klädde huset med cederträ och målade det rött (Jer. 22:14), och det byggdes med pengar och arbetskraft som skaffats fram genom bedrägeri och förtryck.
(429) Profetens vrede var väckt, och han inspirerades till att uttala en dom över den otrogne härskaren. ”Ve den som bygger sitt hus med orättfärdighet och sina salar med orätt”, förklarade han, ”som låter sin nästa arbeta för ingenting och inte ger honom hans lön ... Är detta att vara kung, att tävla med cederträ? Din far åt och drack, men han utövade rätt och rättfärdighet, och då gick det honom väl. Han skaffade rätt åt den bedrövade och den fattige, och då gick allt väl. Är inte detta att känna mig? säger HERREN. Men dina ögon och ditt hjärta står endast efter egen vinning, och att utgjuta oskyldigt blod, att utöva förtryck och våld.
(430) Därför säger HERREN så om Jojakim, Josias son, Juda kung: Ingen skall hålla dödsklagan efter honom och ropa: ´O, min broder! O, min syster´! Ingen skall hålla dödsklagan efter honom och ropa: ´O, herre! O, hur ståtlig han var´! Som man begraver en åsna skall han begravas. Han skall släpas bort och kastas ut, långt utanför Jerusalems portar.” Verserna 13-19
(430) Inom några få år skulle Jojakim bli hemsökt av denna fruktansvärda dom. Först informerade emellertid HERREN i sin nåd det obotfärdiga folket om sin avsikt. I Jojakims fjärde regeringsår ”talade profeten Jeremia till hela Juda folk och till alla Jerusalems invånare”, och hänvisade till att han under ett tjugotal år, ”ända från Josias ... trettonde regeringsår och till denna dag”, hade burit vittnesbörd om Guds önskan att rädda, men att hans budskap hade föraktats. Jer. 25:2, 3 Och nu löd HERRENS ord till dem:
(430) ”Därför säger HERREN Sebaot så: Eftersom ni inte har lyssnat till mina ord, skall jag kalla på alla folkstammarna i norr, säger HERREN, och jag skall sända efter min tjänare Nebukadnessar, kungen i Babel. Och jag skall låta dem angripa detta land och dem som bor här, liksom alla hednafolken här omkring. Jag skall förgöra dem och de skall bli till häpnad och åtlöje och evig ödeläggelse. Jag skall bland dem göra slut på rop av fröjd och rop av glädje, på rop för brudgum och rop på brud, på kvarnens buller och lampans ljus. Hela detta land skall ödeläggas och förstöras, och dessa länder skall tjäna Babels kung i sjuttio år.” Verserna 8-11
(431) Trots att domsutslaget klart hade uttalats, kunde dess fruktansvärda innebörd knappast uppfattas av de folkmassor som lyssnade. För att det skulle göra ett djupare intryck, försökte HERREN att illustrera innebörden av de uttalade orden. Han bad Jeremia likna folkets öde vid en bägare, fylld av Guds vredes vin, som de skulle tömma. Bland de första som skulle dricka av denna bägare fylld med lidande var ”Jerusalem med Juda städer, dess kungar och furstar.” Vers 18. Andra skulle också ta del av denna bägare - ”farao, kungen i Egypten, hans tjänare, hans furstar och allt hans folk”, och många andra folk på jorden - tills Guds avsikt hade fullbordats. Se Jer. 25:19
(431) För att ännu tydligare visa vad dessa domar, som snabbt kom över folket innebar, ombads profeten att ta med några ”av de äldste i folket och av de äldste bland prästerna, och gå ut till Hinnoms sons dal”, och där skulle han, sedan han på nytt hade sett tillbaka på Juda avfall, slå sönder en lerkruka och åt HERREN, vars tjänare han var, tillkännage: ”Jag skall slå sönder detta folk och denna stad på samma sätt som man slår sönder ett lerkärl, så att det inte kan bli helt igen.” Jer. 19:11
(431) Profeten gjorde, som han hade blivit befalld. Sedan han återvänt till staden, stod han på templets förgård och förklarade i hela folkets närvaro: ”Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: ´Se, över denna stad med alla dess lydstäder skall jag låta allt ont komma som jag har uttalat över den, detta därför att de har varit hårdnackade och inte lyssnat till mina ord.” Se Jer. 19:15
(432) I stället för att leda till bekännelse och ånger, väckte profetens ord vreden hos dem som hade stor myndighet. Som en konsekvens av detta blev Jeremia berövad sin frihet. Fängslad och placerad i stocken fortsatte profeten inte desto mindre att framföra Guds budskap till dem som stod bredvid. Hans stämma kunde inte tystas genom förföljelse. Han förklarade att sanningens ord ”blev i mitt hjärta som en brinnande eld, instängd i mitt innersta. Jag ansträngde mig att uthärda den men kunde det inte.” Jer. 20:9
(432) Det var vid denna tid som HERREN befallde Jeremia att låta skriva ned de budskap han önskade bära till dem, vilkas räddning hans hjärta ständigt ömmade för. ”Tag en bokrulle”, bad HERREN sin tjänare, ”och skriv i den upp alla de ord som jag har talat till dig angående Israel och Juda och alla hednafolk, från den dag då jag talade till dig i Josias tid ända till i dag. Kanske skall Juda hus vända om var och en från sin onda väg, när de hör om all den olycka som jag tänker låta komma över dem. Då skall jag förlåta dem deras missgärning och deras synd.” Jer. 36:2, 3
(432) I lydnad för denna befallning tillkallade Jeremia en trofast vän, skrivaren Baruk, och dikterade ”alla de ord som HERREN hade talat till honom.” Vers 4 Dessa skrevs omsorgsfullt ned på en pergamentrulle och utgjorde en högtidlig tillrättavisning för synd, en varning för det säkra resultatet av fortsatt avfall och en allvarlig vädjan om att avsäga sig allt ont.
(433) När skrivelsen var avslutad, sände Jeremia, som fortfarande var fängslad, Baruk till att läsa upp rullen för de folkmassor, som samlades vid templet med anledning av en nationell fastedag, ”i Jojakims, Josias sons, Juda kungs, femte regeringsår, i nionde månaden.” ”Kanske skall de då”, sade profeten, ”bönfalla inför HERREN och vända om var och en från sin onda väg. Ty stor är den vrede och den förbittring som HERREN har uttalat över detta folk.” Verserna 9, 7
(433) Baruk lydde och rullen lästes upp inför Juda folk. Efteråt inkallades skrivaren till furstarna för att läsa upp orden för dem. De lyssnade med största intresse och lovade att informera kungen om allt de hade hört. De rådde emellertid skrivaren att gömma sig, ty de fruktade att kungen skulle förkasta vittnesbördet och försöka döda dem som hade förberett budskapet och lämnat det.
(433) När kung Jojakim blev informerad av furstarna om det, som Baruk hade läst upp, gav han omedelbart order om att rullen skulle föras till honom och läsas upp inför honom. En av de kungliga tjänarna, vid namn Jehudi, hämtade rullen och började läsa de tillrättavisande och varnande orden. Det var vintertid. Kungen och hans följeslagare, Juda furstar, samlades omkring en öppen eld. Han hade bara läst upp en liten del, när kungen, som långt ifrån skälvde inför den fara som hotade honom själv och hans folk, grep rullen och i ett raseriutbrott ”skar ... av rullen med pennkniven och kastade stycket på elden i kolpannan, ända till dess att hela rullen hade brunnit upp.” vers 23
(434) Varken kungen eller hans furstar blev förskräckta ”eller rev sönder sina kläder.” Men vissa av furstarna ”bad kungen enträget att inte bränna upp rullen, men han lyssnade inte på dem.” När skrivelsen hade förstörts, tilltog kungens vrede mot Jeremia och Baruk, och han sände genast efter dem för att låta gripa dem. ”Men HERREN hade gömt undan dem.” Verserna 24-26
(435) Genom att göra dem som tillbad i templet samt furstarna och kungen uppmärksamma på de skrivna förmaningarna i den inspirerade rullen, försökte Gud i sin nåd att varna Juda män för deras eget bästa. ”Kanske”, sade han, ”skall Juda hus vända om var och en från sin onda väg, när de hör om all den olycka som jag tänker låta komma över dem. Då skall jag förlåta dem deras missgärning och deras synd.” Vers 3 Gud känner medlidande med dem som kämpar, förblindade av sitt sedliga fördärv. Han försöker att lysa upp det förmörkade förståndet genom att sända tillrättavisningar och hotelser för att förmå de mest uppsatta att känna sin okunskap och att sörja över sina fel. Han bemödar sig att hjälpa de mest självupptagna att känna sig missnöjda med tomheten i det de har uppnått och söka efter andliga välsignelser genom en nära kontakt med Gud.
(435) Guds plan går inte ut på att sända budbärare, som behagar och smickrar dem som bryter mot Guds lag. Han sänder inga fridsbudskap för att invagga oheliga människor i en falsk sinnlig säkerhet. I stället lägger han tunga bördor på samvetet för den som handlar orätt och genomborrar hans sinne med skuldmedvetandets skarpa pilar. Tjänande änglar låter honom få kunskap om Guds fruktansvärda domar över honom, för att fördjupa hans känsla av nöd och för att driva honom till att i vånda utropa: ”Vad skall jag göra för att bli frälst?” Apg. 16:30 Den hand som sänker människan ned i stoftet, tillrättavisar brott mot Guds lag och låter stolthet och ärelystnad komma på skam, är samma hand som upprättar den botfärdiga, slagna människan. Med den djupaste medkänsla frågar han, som tillåter att straffet verkställs: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?”
(435) När människan har handlat orätt mot en helig och barmhärtig Gud, kan hon inte slå in på någon bättre väg än att uppriktigt ångra och under tårar förkrossad bekänna sina fel. Detta begär Gud av honom. Han accepterar ingenting mindre än ett brutet hjärta och en förkrossad ande. Kung Jojakim och hans adelsmän tillbakavisade emellertid i sin arrogans och sitt högmod Guds inbjudan. De ville inte fästa avseende vid varningen och ångra sig. Den möjlighet, som av nåd erbjöds dem, då de brände upp den heliga rullen, var deras sista. Gud hade förklarat, att om de vid det tillfället vägrade att lyssna till hans röst, skulle han utsätta dem för fruktansvärd vedergällning. De vägrade att lyssna och han uttalade sin sista straffdom över Juda. Han skulle med särskild vrede hemsöka den människa, som högmodigt hade satt sig upp mot den Allsmäktige.
(436) ”Därför säger HERREN så om Jojakim, Juda kung: ´Ingen arvinge till honom skall sitta på Davids tron, och hans döda kropp skall kastas bort och utsättas för dagens hetta och nattens kyla. Jag skall straffa honom, hans efterkommande och hans tjänare för deras missgärning, och jag skall låta komma över dem och över Jerusalems invånare och över Juda män all den olycka, som jag har uttalat över dem, eftersom de inte velat höra.´” Jer. 36:30, 31
(436) Saken var inte avslutad med att bokrullen bränts upp. Det var lättare att göra sig fri från de skrivna orden än från den tillrättavisning och den varning som de innehöll och den snart kommande straffdom, som Gud hade uttalat mot det upproriska Israel. Emellertid framställdes till och med den skrivna rullen på nytt. ”Tag dig en annan rulle”, befallde HERREN sin tjänare, ”och skriv i den allt som stod i den förra rullen, den som Jojakim, Juda kung, brände upp.” De skriftliga profetiorna, som berörde Juda och Jerusalem hade förintats till aska, men orden levde fortfarande i Jeremias hjärta, ”som en brinnande eld”, och profeten tilläts på nytt att framställa det, som människans vrede gärna skulle ha utplånat.
(437) Jeremia tog en annan bokrulle och gav den till Baruk. Han ”skrev efter Jeremias diktamen ner i den allt som hade stått i den bokrulle som Jojakim, Juda kung, hade bränt upp i eld. Och till detta lades många liknande ord.” 2 Verserna 28, 32 Människans vrede hade försökt förhindra Guds profets arbete, men just de medel som Jojakim hade använt sig av för att begränsa Jehovas tjänares inflytande, gav ytterligare tillfälle till att klargöra Guds krav.
(437) Den anda av motstånd mot att bli tillrättavisad, som ledde till att Jeremia blev förföljd och fängslad, finns också i dag. Många vägrar att bry sig om upprepade varningar och föredrar att i stället att lyssna till falska lärare, som smickrar deras fåfänga och överser med deras onda gärningar. På olyckans dag har sådana människor inte någon säker tillflykt, ingen hjälp från Gud. Guds utvalda tjänare skulle med frimodighet och tålamod möta de prövningar och lidanden, som kommer över dem i form av förebråelser, ringaktning och förvrängning av deras ord. De skulle troget fortsätta att utföra den uppgift Gud gett åt dem och alltid hålla i minnet att profeterna i gamla tider uthärdade smädelser och förföljelser för Ordets skull. Detta fick också mänsklighetens Frälsare och hans apostlar tåla.
(437) Det var Guds avsikt, att Jojakim skulle ta hänsyn till Jeremias råd och på så sätt vinna Nebukadnessars gunst och slippa mycket sorg. Den unge kungen hade svurit trohetsed till den babyloniske härskaren. Om han hade förblivit trogen mot sitt löfte, skulle han ha vunnit hedningarnas aktning. Detta skulle ha lett till värdefulla tillfällen till att omvända människor.
(438) Juda kung föraktade de ovanliga privilegier, som erbjudits honom och följde med berått mod en väg som han själv hade valt. Han bröt sitt hedersord till den babyloniske härskaren och gjorde uppror. Detta förde honom och hans rike in i en svår knipa. ”Kaldeernas, arameernas, moabiternas och ammoniternas härar” sändes emot honom, och han var ur stånd att förhindra att landet översvämmades av dessa plundrare. 2 Kung. 24:2 Inom några få år avslutade han sin fördärvbringande regering i vanära. Han var förkastad av Gud, oälskad av sitt folk och föraktad av Babylons härskare, vilkas förtroende han hade svikit. Allt detta blev resultatet av hans ödesdigra misstag att vända sig bort från Guds avsikt, då den blev uppenbarad genom hans utvalde budbärare.
(438) Jojakin (också känd som Jekonja och Konja), Jojakims son, innehade tronen endast tre år, sex månader och tio dagar. Sedan kapitulerade han för de kaldeiska arméerna, som på grund av Juda härskares uppror än en gång belägrade staden, som var dömd till undergång. Vid detta tillfälle förde Nebukadnessar ”Jojakin bort till Babel. Dessutom förde han kungens mor, hans hustrur och hovmän tillsammans med de mäktiga i landet” åtskilliga tusen till antalet, liksom ”hantverkarna och smederna, tillsammans 1 000.” Med dessa förde Babylons kung med sig ”alla skatter i HERRENS hus och skatterna i det kungliga palatset.” 2 Kung. 24:15, 16, 13
(439) Juda rike, vars makt brutits ner och som försvagats både ekonomiskt och befolkningsmässigt, fick trots detta fortfarande finnas kvar som en provins med egen förvaltning. Som dess ledare placerade Nebukadnessar Mattanja, en yngre son till Josia, och ändrade hans namn till Sidkia.