(440) Sidkia ägde från början av sin regering den babyloniske kungens fulla förtroende och som beprövad rådgivare hade han profeten Jeremia. Om han hade fortsatt att handla ärligt mot babylonierna och fäst avseende vid budskapen från HERREN genom Jeremia, kunde han ha fått behålla många regeringstjänstemäns aktning och haft tillfälle att förmedla en kunskap om den sanne Guden till dem. På det sättet skulle de tillfångatagna flyktingarna i Babylon ha fått en bättre behandling och tillerkänts många fri- och rättigheter. Guds namn skulle ha blivit ärat vida omkring. De som stannade kvar i Juda land skulle också ha blivit besparade de fruktansvärda olyckor som till sist drabbade dem.
(440) Genom Jeremia fick Sidkia och hela Juda, inberäknat dem som fördes bort till Babylon, rådet att i tysthet underkasta sig sina erövrares tillfälliga styre. Det var särskilt viktigt att de, som befann sig i fångenskap, skulle söka det lands fred, som de hade förts bort till. Detta stred emellertid mot människohjärtats böjelser. Satan, som utnyttjade omständigheterna, förmådde falska profeter att framträda bland folket. De förklarade, att slaveriets ok snart skulle brytas och folkets tidigare inflytande återställas.
(441) Om man hade ägnat uppmärksamhet åt sådana smickrande profetior, skulle de ha lett till ödesdigra åtgärder från kungens och de landsförvisades sida. Detta skulle ha motverkat Guds nådefulla avsikter för dem. För att det inte skulle uppstå något uppror med stort lidande som följd, befallde HERREN Jeremia att utan dröjsmål möta krisen genom att varna kungen i Juda för de säkra följderna av ett uppror. De tillfångatagna uppmanades också, genom skrivna meddelanden, att inte låta sig förledas till att tro att deras befrielse var nära. ”Låt er inte luras av de profeter som finns bland er, inte heller av era spåmän”, förmanade han. Jer. 29:8 I samband med detta omnämndes HERRENS avsikt att återupprätta Israel vid slutet av den sjuttioåriga fångenskapen, vilket förutsagts av hans budbärare.
(441) Med vilken öm medkänsla underrättade inte Gud sitt tillfångatagna folk om sina planer för Israel! Han visste att om de falska profeterna skulle övertyga dem om att hoppas på en snar befrielse, skulle deras situation i Babylon bli mycket svår. En demonstration eller ett uppror av något slag från deras sida skulle väcka de kaldeiska myndigheternas vaksamhet och hårdhet. Detta skulle leda till ytterligare begränsning av deras frihet. Resultatet skulle bli lidande och olycka. Han önskade, att de i tysthet skulle underkasta sig sitt öde och göra sin träldom så behaglig som möjligt. Hans råd till dem var: ”Bygg hus och bo i dem, plantera trädgårdar och ät deras frukt ... Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till HERREN. När det går väl för den, går det också väl för er.” Vers 5-7
(442) Bland de falska profeterna i Babylon fanns två män, som gjorde anspråk på att vara heliga, men som levde omoraliskt. Jeremia hade fördömt dessa mäns onda gärningar och hade varnat dem för den fara de befann sig i. Förbittrade över tillrättavisningen försökte de att motarbeta den sanne profetens arbete genom att uppegga folket till att misstro hans ord och till att handla i strid mot Guds råd, när det gällde att underkasta sig Babylons kung. HERREN betygade genom Jeremia att dessa falska profeter skulle överlämnas i händerna på Nebukadnessar och dödas inför hans ögon. Inte långt efteråt gick denna förutsägelse bokstavligen i uppfyllelse.
(442) Ända till tidens slut kommer män bland dem, som gör anspråk på att vara den sanne Gudens sändebud att framträda för att skapa förvirring och uppror. De som profeterar lögner kommer att uppmuntra människor till att se på synd som en lätt sak. När de fruktansvärda följderna av deras onda gärningar har blivit uppenbara, skall de om möjligt söka göra den ansvarig för deras svårigheter, som troget har varnat dem, precis som judarna anklagade Jeremia för sina olyckor. Men lika säkert som Jehovas ord genom hans profet blev rättfärdigade i forna dagar, lika säkert skall hans budbärares ord i dag ställas utom allt tvivel.
(442) Från första början hade Jeremia följt en konsekvent linje då han förordade lydnad mot babylonierna. Detta råd gavs inte bara till Juda, utan till många av de omgivande folken. Under den tidigare delen av Sidkias regering, besökte sändebud från Edom, Moab, Tyrus och andra länder Juda kung för att få veta om tiden var lämplig för ett gemensamt uppror, enligt hans bedömning, och om han skulle förena sig med dem i att strida mot Babylons kung. Eftersom dessa sändebud väntade på ett svar, kom HERRENS ord till Jeremia och sade: ”Gör dig ett ok med remmar och sätt det på din hals. Sänd det sedan till kungen i Edom, i Moab, kungen över Ammons barn, kungen i Tyrus och kungen i Sidon genom de sändebud som har kommit till Sidkia, Juda kung, i Jerusalem.” Jer. 27:2,3
(443) Jeremia fick befallning att underrätta sändebuden om att informera sina ledare, att Gud hade gett dem alla i Nebukadnessars, den babyloniske kungens, hand. De måste ”tjäna honom och hans son och hans sonson, till dess att den tid kommer också för hans land då många folk och stora kungar skall lägga honom under sig.” Vers 7
(443) Sändebuden fick dessutom i uppgift att förklara för sina härskare, att om de vägrade att tjäna den babyloniske kungen, skulle de straffas ”med svärd, hungersnöd och pest” tills de hade utrotats. De skulle särskilt vända sig bort från falska profeters undervisning, som kunde ge annorlunda råd. ”Lyssna därför inte på era profeter och spåmän” förklarade HERREN, ”på era drömtydare, teckentydare och trollkarlar när de säger till er: ´Ni skall inte tjäna kungen i Babel.´De profeterar lögn för er, och därför skall ni föras långt bort från ert land. Jag skall driva bort er och ni skall gå under. Men det folk som böjer sin nacke under den babyloniske kungens ok och tjänar honom, skall jag låta bo kvar i sitt land, säger HERREN, så att de kan bruka det och bo där.” Verserna 8-11 Den lättaste bestraffning som en barmhärtig Gud kunde utsätta ett så upproriskt folk för var underkastelse under Babylons härskare. Om de emellertid satte sig upp mot detta påbud om träldom skulle de få uppleva hela hårdheten i hans tuktan.
(444) Bestörtningen hos folkens samlade sändebud kände inga gränser, när Jeremia, med underkastelsens ok runt sin nacke, tillkännagav Guds vilja för dem.
(444) Inför en beslutsam opposition kämpade Jeremia ståndaktigt för underkastelsens politik. Bland dem, som tog sig friheten att säga emot HERRENS anvisning, utmärkte sig Hananja, en av de falska profeter, som folket hade varnats för. Med avsikt att vinna kungens och det kungliga hovets gillande, protesterade han kraftigt och förklarade att Gud hade gett honom ord med uppmuntran till judarna. Han sade: ”Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: ´Jag skall bryta sönder den babyloniske kungens ok. Inom två år skall jag föra tillbaka hit alla de föremål i HERRENS hus som Nebukadnessar, kungen i Babel, tog från denna plats och förde till Babel. Och Jekonja, Jojakims son, Juda kung, och alla fångar från Juda som kom till Babel skall jag föra tillbaka till denna plats, säger HERREN. Ty jag skall bryta sönder den babyloniske kungens ok.´” Jer. 28:2-4
(445) Jeremia bönföll dem i prästernas och folkets närvaro att underkasta sig Babylons kung under den tid, som HERREN uttryckligen hade omnämnt. Han påminde Juda män om Hoseas, Habackuks, Sefanjas och andra budbärares profetior, vilkas budskap med tillrättavisning och varning hade liknat hans egna. Han hänvisade dem till händelser som ägt rum, då profetior om vedergällning gått i uppfyllelse på grund av synd som inte ångrats. I förfluten tid hade Guds straffdomar drabbat de obotfärdiga på ett sådant sätt att de fullständigt uppfyllde hans plan så som den uppenbarats genom hans budbärare.
(445) ”Men om den profet som profeterar välgång”, fastslog Jeremia avslutningsvis, ”verkligen är sänd av HERREN, det vet man först när hans ord har gått i uppfyllelse.” Vers 9 Om Israel valde att ta risken, skulle utvecklingen i framtiden tydligt klargöra vilken profet som var sann.
(446) Jeremias ord, som rådde folket till underkastelse, väckte hos Hananja lusten att bestrida tillförlitligheten i det budskap som framförts. Hananja tog Jeremias symboliska ok från Jeremias nacke, bröt sönder det, och sade: ”Så säger HERREN: ´Just så skall jag inom två år ta den babyloniske kungen Nebukadnessars ok från nacken på alla hednafolk och bryta sönder det.´”
(446) ”Då gick profeten Jeremia sin väg.” Vers 11 Uppenbarligen kunde han inte göra någonting annat än att dra sig tillbaka från platsen för uppgörelsen. Jeremia fick emellertid ta emot ett annat budskap. ”Gå och säg till Hananja: Så säger HERREN: Du har brutit sönder ett ok av trä, men i dess ställe har du gjort ett ok av järn. Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ett ok av järn har jag lagt på alla dessa hednafolks nacke, för att de skall tjäna Nebukadnessar, kungen i Babel, ty honom skall de tjäna ... Verserna 13-14
(446) Profeten Jeremia sade vidare till profeten Hananja: ”Hör på, Hananja!” ”HERREN har inte kallat dig och du har fått detta folk att tro på lögner”. Verserna 15. (Bibel 2000) ”Därför säger HERREN så: ´Se, jag skall ta bort dig från jordens yta. Under detta år skall du dö, ty du har predikat avfall från HERREN´. Och profeten Hananja dog samma år, i sjunde månaden.” Verserna 16-17
(446) Den falske profeten hade stärkt folkets tvivel på Jeremia och hans budskap. Han hade i sin gudlöshet utgett sig för att vara en budbärare åt HERREN, och till följd av detta fick han lida döden. Jeremia profeterade om Hananjas död i den femte månaden, och i den sjunde månaden bevisades sanningen i hans ord genom att de gick i uppfyllelse.
(447) På grund av den oro som förorsakades av de falska profeternas framställningar, blev Sidkia misstänkt för förräderi. Endast genom ett snabbt och beslutsamt handlande från hans sida tilläts han att fortsätta att regera som vasall. Han tog tillfället i akt att göra det strax efter det att sändebuden från Jerusalem hade återvänt till de omgivande folken. Detta skedde när Juda kung följde med Seraja, en tystlåten furste, på ett viktigt uppdrag till Babylon. Se Jer. 51:59 Under detta besök vid det kaldeiska hovet, förnyade Sidkia sin trohetsed till Nebukadnessar.
(447) Genom Daniel och andra bland de hebreiska fångarna, hade den babyloniske monarken lärt känna den sanne Gudens makt och överhöghet. När Sidkia på nytt högtidligt lovade att förbli trogen, bad därför Nebukadnessar honom att avlägga detta löfte i HERRENS Israels Guds namn. Om Sidkia hade respekterat denna förnyelse av sin förbundsed, skulle hans trohet ha fått ett djupgående inflytande på sinnena. De som iakttog hebréernas livsföring, eftersom dessa gjorde anspråk på att visa vördnad för den hebreiske gudens namn och ära honom, skulle då ha fått se att de verkligen gjorde det.
(447) Juda kung såg det inte längre som sin förmån att ge den levande Gudens namn ära. Skriften säger om Sidkia: ”Han gjorde det som var ont i HERRENS, sin Guds, ögon. Han ödmjukade sig inte under profeten Jeremia, som talade HERRENS ord. Och han gjorde uppror mot kung Nebukadnessar, som hade tagit en ed av honom vid Gud. Han var hårdnackad och förhärdade sitt hjärta, så att han inte omvände sig till HERREN, Israels Gud.” 2 Krön. 36:12,13
(448) När Jeremia fortsatte att frambära sitt vittnesbörd i Juda land, framstod Hesekiel bland fångarna i Babylon, för att varna och trösta de landsförvisade, men också för att bekräfta HERRENS ord som talades genom Jeremia. Under de år som återstod av Sidkias regering, klargjorde Hesekiel det dåraktiga i att lita på falska spådomar från dem, som fick de tillfångatagna att hoppas på, att de snart skulle återvända till Jerusalem. Han hade också fått instruktioner om att med hjälp av symboler och allvarliga budskap berätta om belägringen och den fullständiga förstörelsen av Jerusalem.
(448) I kung Sidkias sjätte regeringsår uppenbarade HERREN för Hesekiel i en syn några av de styggelser, som utövades i Jerusalem och i porten till templet och till och med på templets inte förgård. Rummen med avgudabilder samt de inristade avgudarna, ”alla slags bilder av vidriga kräldjur och fyrfotadjur liksom Israels folks alla avgudar inristade runt omkring på väggarna” - alla dessa passerade i snabb följd framför profetens häpna blick. Hes. 8:10
(448) De ibland folket som skulle ha blivit andliga ledare, ”de äldste i Israel”, sjuttio till antalet, kunde man se offra rökelse framför avgudabilder, som hade förts in i hemliga rum inom tempelförgårdens heliga område. ”HERREN ser oss inte”, intalade sig Juda män när de var sysselsatta med sina hedniska utövningar. ”HERREN har övergett landet”, förklarade de hädiskt. Verserna 11, 12
(448) Det fanns ännu ”värre vidrigheter” för profeten att se. Vid porten som ledde från den yttre till den inte förgården fick han se att ”kvinnor satt där och begrät Tammuz”, och inom ”den inte förgården till HERRENS hus, ... vid ingången till HERRENS tempel, mellan förhuset och altaret, stod omkring tjugofem män. De vände ryggen åt HERRENS tempel och ansiktet åt öster och tillbad solen i öster.” Verserna 13-16
(449) Den strålande varelse, som följde Hesekiel genom hela denna häpnadsväckande syn av ondskan hos de högt uppsatta i landet Juda, frågade nu profeten: ”Ser du detta, du människobarn? Är det inte nog för Juda hus att bedriva de vidrigheter de har bedrivit här, eftersom de också har fyllt landet med våld och ännu mer väckt min vrede? Se hur de sätter kvisten för näsan! Därför skall jag också handla i vrede. Jag skall inte skona dem och inte ha något förbarmande. Även om de ropar högt i öronen på mig, skall jag ändå inte lyssna till dem.” Verserna 17, 18
(449) Genom Jeremia hade HERREN tillkännagett om de gudlösa män, som förmätet vågade stå inför folket i hans namn: ”Ty både profeter och präster är gudlösa. Även inne i mitt hus finner jag deras ondska.” Jer. 23:11 I den fruktansvärda anklagelsen mot Juda, som den beskrivs i krönikörens sista kapitel om Sidkias regering, upprepades anklagelsen för att ha vanhelgat templets helighet. Den andlige skrivaren förklarade: ”Också alla de ledande prästerna och folket gick allt längre i sin trolöshet mot Gud. De bedrev hednafolkens alla styggelser och orenade HERRENS hus, det som han hade helgat i Jerusalem.” 2 Krön. 36:14
(449) Domedagen för Juda rike närmade sig fort. HERREN kunde inte längre låta dem hoppas, att hans strängaste straffdomar skulle avvändas. ”Skulle då ni bli ostraffade?” frågade han. ”Nej, ni skall inte bli ostraffade.” Jeremia 25:29
(450) Också dessa ord togs emot med spydigt hån. ”Tiden går och det blir ingenting av alla profetsynerna”, förklarade de obotfärdiga. Genom Hesekiel tillrättavisades emellertid detta förnekande av den säkra profetian strängt. ”Säg därför till dem”, tillkännagav HERREN, ”Jag skall göra slut på det ordspråket, så att man inte mer skall använda det i Israel. Tala i stället så till dem: Tiden är nära då alla profetsynerna skall fullbordas. Ty inga falska profetsyner och inga förföriska spådomar skall mer finnas i Israels hus. Ty jag, HERREN, skall tala. Det ord jag talar skall ske, utan dröjsmål. Ja, du upproriska folk, i era dagar skall jag tala ett ord och låta det bli verklighet, säger Herren, HERREN.”
(450) ”HERRENS ord kom till mig”, intygar Hesekiel. ”Du människobarn, se, Israels hus säger: Den syn han skådar gäller dagar långt borta. Han profeterar om avlägsna tider. Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: Ingenting av det jag har talat skall längre fördröjas. Vad jag har sagt skall ske, säger Herren, HERREN.” Hes. 12:22-28
(450) Främst bland dem som snabbt ledde folket mot undergång var Sidkia, deras kung. Han tog helt avstånd från de råd som HERREN gett genom profeterna, glömde helt bort den tacksamhetsskuld han hade till Nebukadnessar, och bröt sin högtidliga vasalled, som han hade avlagt i Israels Guds namn. Juda kung gjorde uppror mot profeterna, mot sin välgörare och emot sin Gud. Med en inbillad uppfattning om sin egen visdom vände han sig till den gamle fiende som motverkat Israels välgång. Han ”skickade sina sändebud till Egypten, för att man där skulle ge honom hästar och mycket folk.”
(451) ”Kan det gå väl för honom?” frågade HERREN beträffande honom, som på ett så gement sätt hade svikit varje heligt ansvar. ”Kan han undkomma? Kan den som bryter förbund komma undan? Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: Han skall dö i Babel där den kung bor, som gjorde honom till kung, ty han föraktade eden han givit honom och bröt förbundet han slutit med honom. Inte heller skall farao med stor här och mycket folk hjälpa honom i kriget ... Han föraktade eden och bröt förbundet och gjorde allt detta, fastän han hade givit sitt löfte. Han skall inte komma undan”. Hes. 17: 15-18
(451) Till denne ”dödligt sårade, ogudaktige furste” hade dagen för den slutgiltiga räkenskapen kommit. ”Tag av dig huvudbindeln”, påbjöd HERREN, ”och lyft av dig kronan!” Juda skulle inte på nytt tillåtas ha någon kung förrän Kristus själv skulle upprätta sitt rike. ”Ruin, ruin, jag skall göra det till ruin”, löd det kungliga påbudet då det gällde Davids tron. ”Det skall inte vara någonting, förrän han som det rätteligen tillhör kommer. Honom skall jag ge det.” Hes. 21:25-27