(522) Detta kapitel bygger på Daniel 5.
(522) Mot slutet av Daniels liv ägde stora förändringar rum i det land, till vilket han och hans hebreiska vänner hade blivit bortförda som fångar mer än sextio år tidigare. Nebukadnessar, folkens skräck, hade dött. Babylon, ”hela jordens berömmelse” (Jeremia 51:41), hade hamnat under hans efterföljares okloka herravälde. Följden blev att riket sakta men säkert upplöstes.
(522) Genom Belsassars, Nebukadnessars sonsons, dårskap och svaghet skulle det stolta Babylon snart falla. Belsassar, som redan i sin ungdom fått del av kunglig auktoritet, var stolt över sin makt. Han upphöjde sig själv mot himlens Gud. Han hade haft många tillfällen att lära känna Guds vilja och att lära sig förstå att det var hans ansvar att visa lydnad mot den. Han kände till att hans farfar genom Guds dom hade blivit förvisad från människors sällskap. Han var också förtrogen med Nebukadnessars omvändelse och hans underbara återupprättelse. Belsassar lät emellertid sin förkärlek för nöjen och sin äregirighet utplåna de lärdomar, som han aldrig borde ha glömt. Han slösade bort de tillfällen som i stor barmhärtighet gavs honom. Han försummade att använda de medel, som fanns inom räckhåll för honom att bli mer fullständigt förtrogen med sanningen. Det som Nebukadnessar till sist hade uppnått till priset av outsäglig plåga och förödmjukelse, förbigick Belsassar med likgiltighet.
(523) Det dröjde inte länge förrän motgångarna kom. Babylon belägrades av Koresh, syskonbarn till mediern Darius, kommenderande general för Mediens och Persiens förenade arméer. Den vällustige monarken kände sig emellertid trygg inom den till synes ointagliga fästningen. Den var försedd med massiva murar och bronsdörrar, var skyddad av floden Eufrat, och försedd med livsmedel i överflöd. Därför tillbringade han sin tid med skämt, stoj och festande.
(523) Eftersom Belsassar på grund av sin stolthet och arrogans var fylld av en obetänksam känsla av säkerhet, ordnade han ”en stor festmåltid för sina tusen stormän, och drack vin med dem.” Alla de lockelser, som makt och rikedom förfogar över, bidrog till glansen vid denna tilldragelse.
(524) Bedårande sköna damer var närvarande bland gästerna vid den kungliga banketten. Skarpsinniga och välutbildade män var där. Furstar och statsmän drack vin som vatten och hängav sig åt ruset och betedde sig som galningar. Då hämningarna släppt och förståndet kopplats bort under alkoholens verkan, tog de lägre instinkterna och böjelserna överhand. Kungen tog själv ledningen i det vilda dryckeslaget. När festen fortskred, ”befallde han att man skulle bära in de kärl av guld och silver som ... Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem. Ur dem skulle sedan kungen och hans stormän, hans gemåler och bihustrur dricka.” Kungen ville bevisa att det inte fanns något, som var för heligt för hans händer att hantera. ”Då bar man fram guldkärlen ... och kungen och hans stormän, hans gemåler och bihustrur drack vin ur dem. Medan de drack prisade de sina gudar av guld och silver, av koppar, järn, trä och sten.”
(524) Föga tänkte Belsassar på att det fanns ett himmelskt Vittne till det vanhelgande, uppsluppna pratet. Att en osynlig himmelsk Väktare iakttog denna scen, lyssnade på den tempelskändande uppsluppenheten och såg avgudadyrkan. Denne oinbjudne gäst gjorde emellertid snart sin närvaro känd. När festandet befann sig på sin höjdpunkt, syntes en hand, men det var ingen människohand. På palatsets väggar skrev den bokstäver, som lyste som eld. Den skrev ord som, trots att de var okända för de många närvarande, var ett förebud om en dom över kungen och hans gäster, som nu fått samvetskval.
(524) Det bullersamma festandet tystnade medan män och kvinnor, gripna av en namnlös skräck såg hur handen långsamt skrev de hemlighetsfulla bokstäverna. Bakom dem passerade deras onda livs gärningar revy för dem. Det var som om de ställdes upp inför domstolsskranket av en osynlig Gud, vilkens makt de just hade trotsat. Där det några få ögonblick tidigare hade rått munterhet och hädiska kvickheter, fanns det nu bleka ansikten och skräckfyllda rop. När Gud inger människor fruktan, kan de inte dölja sin starka skräck.
(527) Belsassar var den mest ångestfyllde av dem alla. Det var han som framför alla andra hade varit ansvarig för det uppror mot Gud, som denna natt hade nått sin höjdpunkt i Babylons rike. I den osynlige Väktarens närvaro, som var ställföreträdare för den makt som hade utmanats och vilkens namn hade blivit smädat, blev kungen förlamad av fruktan. Samvetet hade vaknat. ”Han blev alldeles knäsvag och benen vek sig.” Belsassar hade på ett skamligt sätt upphöjt sig själv framför himlens Gud och hade förtröstat på sin egen makt utan att anta att någon skulle våga säga: ”Vad är det du gör?” Daniel 4:32. Nu insåg han emellertid att han måste lämna en redogörelse för den förvaltning som anförtrotts honom och att det inte fanns någon ursäkt för hans bortslösade möjligheter och hans utmanande hållning.
(527) Förgäves försökte kungen att läsa de glödande bokstäverna. Här fanns emellertid en hemlighet som han inte kunde utforska, en makt som han varken kunde förstå eller motsäga. I sin förtvivlan sökte han hjälp från de visa i sitt rike. Hans upphetsade rop genljöd bland dem som var samlade, då han kallade på kaldéerna, siarna och stjärntydarna att läsa skriften. ”Den som kan läsa denna skrift”, lovade han, ”och ge mig dess uttydning skall bli klädd i purpur, och guldkedjan skall hängas om hans hals, och han skall i makt vara den tredje i riket.” Hans vädjan till sina betrodda rådgivare var emellertid förgäves, trots erbjudandet om rik belöning. Himmelsk visdom kan inte köpas eller säljas. ”Kungens alla vise ... kunde varken läsa skriften eller tyda den för kungen.” De var lika oförmögna att läsa de hemlighetsfulla bokstäverna som den förra generationens vise män att tyda Nebukadnessars drömmar.
(528) Då kom kungens mor ihåg Daniel, som mer än ett halvt århundrade tidigare hade omtalat drömmen om den stora bildstoden och dess uttydning för kung Nebukadnessar. ”Må konungen leva för evigt!” sade hon. ”Låt inte dina tankar förskräcka dig och låt inte färgen vika bort från ditt ansikte. I ditt rike finns en man, i vilken heliga gudars ande är. I din fars tid visade han sig ha insikt och förstånd och vishet lik gudars vishet. Din far, kung Nebukadnessar, satte honom främst bland spåmännen, besvärjarna, kaldeerna och stjärntydarna. Detta gjorde din far, kungen, eftersom Daniel, som kungen gav namnet Beltesassar, hade en enastående ande, klokhet, förstånd och skicklighet att uttyda drömmar och lösa gåtor och reda ut invecklade ting. Sänd därför efter Daniel. Han kommer att ge uttydningen.”
(529) ”När Daniel hade förts till kungen”, sade denne i ett försök att återfå sitt sinneslugn, till profeten: ”Du är ju Daniel, en av de judiska fångar som min far, kungen, förde hit från Juda. Jag har hört sägas om dig att gudars ande är i dig och att du har visat dig ha insikt och förstånd och utomordentlig vishet. Nu är det så att de vise och besvärjarna har förts hit till mig för att läsa denna skrift och tyda den för mig, men de kan inte tyda den. Men om dig har jag hört att du kan ge uttydningar och reda ut invecklade ting. Om du kan läsa skriften och säga mig vad den betyder skall du bli klädd i purpur, och guldkedjan skall hängas om din hals, och du skall i makt vara den tredje i mitt rike.”
(529) Inför den skräckslagna folksamlingen stod Daniel oberörd av kungens löften. Han utstrålade den lugna värdighet som tillkommer en tjänare till den Allrahögste, som inte kommit för att tala smickrande ord utan för att uttyda ett domsbudskap. ”Behåll dina gåvor”, sade han ”och ge dina belöningar åt någon annan. Jag skall ändå läsa skriften för konungen och ge uttydningen: ”
(529) Profeten påminde först Belsassar om saker han kände väl till, men som inte hade lärt honom den ödmjukhetens läxa som kunde ha räddat honom. Han talade om Nebukadnessars synd och fall, och om hur HERREN handlat med honom - hur han gett honom herravälde och ära, Guds straffdom över hans stolthet, och hans efterföljande erkännande av Israels Guds makt och barmhärtighet. Därefter tillrättavisade han Belsassar i djärva och bestämda ordalag för hans stora ondska. Han framhöll för kungen hans synd och visade honom den läxa som han borde ha lärt sig men inte gjort. Belsassar hade inte studerat sin farfars erfarenhet ordentligt och inte heller beaktat den varning, som låg i händelser som var så betydelsefulla för honom själv. Han hade fått tillfälle att lära känna och lyda den sanne Guden, men hade inte gett akt på detta, utan höll just nu på att skörda frukterna av sitt uppror.
(530) ”Men du Belsassar ..,” förklarade profeten, ”har ändå inte ödmjukat dig utan upphöjt dig mot himmelens Herre och låtit bära fram kärlen från hans hus inför dig. Du och dina stormän, dina gemåler och bihustrur har druckit vin ur dem och samtidigt har du prisat dina gudar av silver och guld, av koppar, järn, trä och sten, gudar som varken ser eller hör eller vet något. Men den Gud som har din ande och alla dina vägar i sin hand, honom har du inte ärat. Därför har han nu sänt denna hand och skrivit detta.”
(530) Profeten vände sig mot det gudasända budskapet på väggen, och läste: ”Mene mene tekel u-farsin.” Den hand som hade format bokstäverna kunde man inte längre se, men dessa fyra ord lyste fortfarande med fruktansvärd tydlighet. Folket lyssnade nu med återhållen andning till den åldrade profetens förklaring:
(530) Detta är tolkningen av skriften: ”Mene betyder: Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det. Tekel betyder: Du är vägd på en våg och funnen vara för lätt. Peres betyder: Ditt rike är delat och givet åt meder och perser”
(530) Under den här sista natten med vild uppsluppenhet hade Belsassar och hans furstar fyllt måttet med sin och det kaldeiska rikets syndaskuld. Guds återhållande hand kunde inte längre avvärja det annalkande onda. Genom många slags ingripande av Guds försyn hade han försökt att lära dem att visa aktning för hans lag. ”Vi har försökt att bota Babel”, förklarade han för dem vilkas straffdomar nu räckte upp till himlen, ”men det har inte kunnat botas”, Jeremia 51:9. På grund av det mänskliga hjärtats underliga vrånghet, hade Gud till sist funnit det nödvändigt att fälla en oåterkallelig dom. Belsassar måste falla, och hans rike måste överlämnas i andras händer.
(531) När profeten slutade att tala, gav kungen befallning om att han skulle belönas med de utlovade hedersbetygelserna. I enlighet med detta befallde han ”att man skulle klä Daniel i purpur, att guldkedjan skulle hängas om hans hals och att han skulle utropas till den tredje i riket.”
(531) Mer än ett århundrade tidigare hade Guds ord förutsagt, att den festnatt under vilken kungen och hans rådgivare skulle tävla med varandra om att häda Gud, plötsligt skulle förändras till en tid av fruktan och fördärv. Och nu kom den ena ödesdigra händelsen efter den andra i snabb följd exakt så som de hade beskrivits i de profetiska skrifterna många år innan huvudaktörerna i dramat var födda.
(531) Medan kungen fortfarande befann sig i festsalen, omgiven av dem vilkas dom hade beseglats, informerades han av en budbärare om att ”hela hans stad har intagits” av den fiende, för vars planer han hade känt sig så trygg, ”att vadställena har erövrats ... och stridsmännen står skräckslagna.” Jer. 51: 31-32 Just medan han och hans ädlingar hade druckit ur Jehovas helgade kärl, och prisat sina gudar av silver och guld, trängde meder och perser in i hjärtat av den obevakade staden, efter att ha avlett floden Eufrat från dess fåra. Koresh armé stod nu under palatsets murar. Staden var fylld av fiendens soldater, ”talrika som gräshoppor” (vers 14). Deras triumferande skrik kunde höras över de överraskade festdeltagarnas förtvivlade rop.
(531) ”Samma natt dödades Belsassar, kaldeernas kung”, och en främmande monark sattes på tronen.
(532) De hebreiska profeterna hade i klartext talat om det sätt på vilket Babylon skulle falla. När Gud i en syn hade uppenbarat framtidens händelser för dem, hade de utropat: ”Hur har inte Sesak blivit intaget, det som var hela jordens berömmelse har erövrats! Hur har inte Babel kommit hednafolken att häpna!” ”Hur sönderbruten och krossad är den inte, den hammare som slog hela jorden! Hur har inte Babel kommit hednafolken att häpna!” ”Vid ropet: ´Babel är intaget!´ skall jorden bäva och ett skriande höras bland hednafolken.” Jer. 51:41; 50:23, 46
(532) ”Men plötsligt har nu Babel fallit och krossats.” ”Ty över Babel kommer en som ödelägger, och hjältarna där tas till fånga, deras bågar bryts sönder. HERREN är en vedergällningens Gud, han lönar till fullo. Jag skall göra dem druckna, Babels furstar och visa, dess ståthållare, styresmän och hjältar. De skall somna in i en evig sömn och aldrig mer vakna upp, säger Konungen. HERREN Sebaot är hans namn.”
(532) ”Jag lade ut en snara för dig, Babel, och du blev fångad innan du visste om det. Du ertappades och greps, ty det var mot HERREN du hade givit dig i strid. HERREN öppnade sitt vapenförråd och tog fram sin vredes vapen. Ty ett verk hade Herren, HERREN Sebaot att utföra i kaldeernas land. ”
(532) ”Så säger HERREN Sebaot: Förtryckta är Israels barn och Juda barn med dem. Alla de som har fört dem i fångenskap håller dem fast och vägrar att släppa dem. Men deras återlösare är stark, HERREN Sebaot är hans namn. Han tar sig an deras sak, och skaffar ro åt jorden men oro åt Babels invånare.” Jer. 51:8, 56, 57; 50:24, 25, 33, 34
(533) På så sätt revs ”Babylons breda murar” ner och brändes dess ”höga portar” upp i eld. På det sättet gjorde härskarornas Jehova ”slut på de stoltas övermod” och slog ner ”tyrannernas övermod.” På det sättet blev ”Babel, rikenas krona, kaldeernas vackra stolthet”, som Sodom och Gomorra - en för alltid avskyvärd plats. ”Aldrig mer skall det bli bebyggt”, har Guds ord sagt, ”från släkte till släkte skall det ligga obebott. Ingen arab skall där slå upp sitt tält, ingen herde slå läger med sin hjord. Där skall öknens djur lägga sig ner, dess hus skall fyllas av ugglor. Där skall strutsar bo, där skall getabockar hoppa omkring. Schakaler skall tjuta i dess palats och ökenhundar i de praktfulla slotten. Dess tid kommer snart, dess dagar skall inte fördröjas.” ”Jag skall göra det till ett tillhåll för hägrar och fylla det med sumpsjöar, jag skall sopa bort det med ödeläggelsens kvast, säger HERREN Sebaot.” Jer. 51:58. Jes. 13:11, 19-22; 14:23
(533) Till Babylons siste härskare hade - liksom till dess förste - den gudomlige Väktarens dom kommit: ”Till dig, kung ... skall det sägas: Ditt rike har tagits ifrån dig.” Dan. 4:28
(535) ”Stig ner och sätt dig i stoftet, du jungfru dotter Babel.
Sätt dig på jorden utan tron ...
Sitt tyst och drag dig undan i mörkret, du kaldeernas dotter,
ty du skall inte mer kallas kungarikenas drottning.
Jag blev vred på mitt folk, jag ohelgade min arvedel
och gav dem i din hand. Och du visade dem inget förbarmande ...
Du tänkte: ´För alltid skall jag vara en drottning.´
Därför ville du inte ta dig i akt och tänkte inte på slutet.
Hör nu detta, du som lever i vällust, du som sitter så trygg,
du som säger i ditt hjärta: ´Jag och ingen annan!
Aldrig skall jag sitta som änka, aldrig veta vad barnlöshet är.´
Plötsligt skall båda dessa olyckor komma över dig,
på en och samma dag: barnlöshet och änkestånd.
I fullt mått skall de komma över dig,
trots mängden av dina trolldomskonster,
trots dina besvärjelsers stora kraft.
Du förtröstade på din ondska och tänkte: ´Ingen ser mig.´
Det var din vishet och din kunskap som förledde dig,
och du sade i ditt hjärta: ´Jag och ingen annan.´
Därför skall olycka komma över dig,
och du skall inte veta varifrån den kommer.
Fördärv skall komma över dig, du skall inte kunna avvärja det.
Plötsligt skall ödeläggelse komma över dig, när du minst anar det.
Träd då fram med dina besvärjelser och dina många trolldomskonster,
som du har tröttat ut dig med alltifrån din ungdom.
Kanske kan du få hjälp, kanske kan du skrämma bort faran.
Du har arbetat dig trött med dina många rådslag.
Må nu de träda fram, må de rädda dig,
de som mäter upp himlen och spanar i stjärnorna
och kungör månad för månad vad som skall komma över dig.
Se, de är som strå ... De kan inte rädda sitt liv ur lågornas våld ...
Det finns ingen som räddar dig.” Jes. 47:1, 5-15
(535) Varje nation, som har kommit upp på världshistoriens scen, har tillåtits ta sin plats på jorden i besittning, för att det skall kunna avgöras, om den skulle fullgöra Väktarens och den Ende Heliges planer. Profetian har dragit upp riktlinjerna för världsrikenas uppkomst och utveckling - Babylon, Medien-Persien, Grekland och Rom. För vart och ett av dessa, liksom för nationer med mindre makt, har historien upprepat sig. Var och en har haft sin prövotid. Var och en har misslyckats, dess berömmelse bleknade, dess makt upphörde.
(535) Folk har förkastat Guds principer, och har därigenom framkallat sin egen undergång. Samtidigt har emellertid en gudomlig plan, som behärskade alltsammans, varit verksam genom århundradena. Det var detta profeten Hesekiel såg, i den storartade framställning som gavs honom under hans förvisning i kaldéernas land. Då skildrades för hans förvånade blick de symboler som avslöjade en makt, som råder över det som har att göra med världsliga härskares statsangelägenheter.
(536) På floden Kebars stränder fick Hesekiel se en virvelvind som tycktes komma från norr, ”ett stort moln med flammande eld, och det omgavs av ett sken. Mitt i skenet syntes något som var likt glänsande metall.” Ett antal hjul som samverkade med varandra flyttades av fyra levande varelser.
(536) Högt över dessa ”syntes något som liknade en tron gjord av safirsten. På det som liknade en tron satt en gestalt som såg ut som en människa.” ”Under kerubernas vingar syntes något som hade formen av en människohand.” Hes. 1:4; 26; 10:8 Hjulen var ordnade på ett så komplicerat sätt att de vid första anblick tycktes vara ett virrvarr. Ändå rörde de sig i fullständig harmoni. Himmelska varelser, stödda och ledda av handen under kerubernas vingar, drev dessa hjul. Över dem, på tronen av safirsten, fanns den Evige. Runt omkring tronen fanns en regnbåge, tecknet på gudomlig nåd.
(536) Liksom de invecklade hjulkombinationerna befann sig under ledning av handen under kerubernas vingar, så befinner sig de mänskliga händelsernas komplicerade spel under gudomlig kontroll. Mitt i nationernas strid och uppror leder han som tronar över keruberna fortfarande händelserna på denna jord.
(536) Folkens historia talar till oss idag. För varje folk och varje individ har Gud anvisat en plats i sin stora plan. Människor och folk prövas i dag genom lodet i handen på honom, som inte begår några misstag. Alla bestämmer sitt eget öde och Gud råder över alla för att hans avsikter skall fullföljas.
(537) De profetior som den store JAG ÄR har gett i sitt ord, fogar samman den ena länken med den andra i händelsernas kedja, från evighet i det förflutna till evighet i framtiden. På så sätt berättar de för oss, var vi befinner oss i dag på århundradenas väg framåt och vad vi kan förvänta oss av den tid som kommer. Allt som profetian har sagt skall hända fram till vår tid, har nedtecknats på historiens blad, och vi kan vara säkra på att allt som ännu skall hända kommer att fullbordas när tiden för det är inne.
(537) I dag tillkännager tidens tecken, att vi står på tröskeln till stora och allvarliga händelser. Allt i vår värld befinner sig i gungning. Inför våra ögon förverkligas Frälsarens profetia om de händelser, som skall föregå hans återkomst: ”Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig ... Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra.” Matt 24:6, 7
(537) Nutiden är en tid av mycket stort intresse för allt levande. Härskare och statsmän, människor som innehar förtroendeposter och maktställningar, tänkande män och kvinnor i alla samhällsklasser, har sin uppmärksamhet riktad mot vad som sker runt omkring oss. De iakttar de relationer som råder mellan folken. De lägger märke till den intensitet, som tar varje jordiskt element i besittning och de inser att något stort och avgörande håller på att hända - att världen står på randen till en oerhörd kris.
(537) Bibeln, och endast Bibeln, ger en korrekt överblick över dessa förhållanden. Här avslöjas vår världshistorias stora slutgiltiga scener. Dessa händelser kastar redan sina skuggor framför sig. Ljudet av att de närmar sig får jorden att darra och människors hjärtan att bäva av fruktan.
(538) ”Se, HERREN tömmer jorden och ödelägger den. Han omvälver dess yta och skingrar dess invånare ... ty de har överträtt Guds undervisning, kränkt lagarna och brutit det eviga förbundet. Därför förtär en förbannelse jorden, och de som bor på den måste straffas för sin skuld.” Jes. 24:1, 5-6
(538) ”Ve oss, vilken dag! Ty HERRENS dag är nära, som förödelse från den Allsmäktige kommer den... Utsädet ligger förtorkat under klumpar av jord, förrådshusen står öde och ladorna förfaller, ty säden har torkat bort. Hur stönar inte boskapen! Kreaturshjordarna irrar omkring, de finner inget bete. Även fårhjordarna går under.” ”Vinstocken är förtorkad och fikonträdet har vissnat, granatträdet, palmen och äppelträdet, ja, alla träd på marken har torkat bort, glädjen har vissnat bort från människors barn.” Joel 1:15, 17, 18, 12
(538) ”O, mitt inre, mitt inre! ... Mitt hjärta klagar i mig, jag kan inte tiga, ty ljud av horn har min själ hört, och stridsrop. Förödelse på förödelse ropas ut, hela landet läggs öde.” Jer. 4:19- 20
(538) ”Ve! Detta är en stor dag, ingen är den lik. En tid av nöd är detta för Jakob, men han skall bli räddad ur den.” Jer. 30:7
(538) ”Ty du har sagt, att Herren är ditt skydd,
du har gjort den Högste till din tillflykt.
Ingen olycka skall drabba dig,
ingen plåga närma sig din hydda.”
Psalm 91: 9, 10
(538) ”... du dotter Sion,
... skall Herren förlossa dig ur dina fienders hand.
Nu samlas många hednafolk mot dig, och de säger:
´Låt henne bli orenad och låt våra ögon se med lust på Sion.´
Men de känner inte HERRENS tankar,
de förstår inte hans rådslut.” Mika 4:10- 12Gud kommer inte att svika sin församling i stunden för dess största fara. Han har lovat räddning. ”Se, jag skall göra slut på fångenskapen för Jakobs hyddor” har han förklarat, ”och förbarma mig över hans boningar.” Jer. 30:18