(593) Omedelbart efter Sakarjas syn om Josua och ängeln, mottog profeten ett budskap som gällde Serubbabels verk. ”Ängeln som talade med mig”, förklarar Sakarja, ”kom tillbaka, och han väckte mig som när någon väcks ur sömnen. Han sade till mig: ´Vad ser du´? Jag svarade: ´Jag ser en ljusstake, helt av guld, med sin oljeskål upptill och med sina sju lampor. Sju rör går till de särskilda lamporna däruppe. Två olivträd sträcker sig över den, ett på högra sidan om skålen och ett på vänstra.´”
(593) ”Och jag frågade ängeln som talade med mig: ´Vad betyder dessa, min herre?´... Då sade han till mig: ´Detta är HERRENS ord till Serubbabel: Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot´.”
(593) ”Jag frågade honom: ´Vad betyder dessa två olivträd till höger och till vänster om ljusstaken´? Och jag frågade honom igen: ´Vad betyder de två olivkvistarna intill de två gyllene rännor som den gyllene oljan rinner ner igenom´? ... Då sade han: ´Dessa två är de smorda som står inför hela jordens HERRE´.” Sak. 4:1-6, 11-14
(594) I denna syn framställs de två olivträden, som står inför Gud i en bild, där de tömmer den gyllene oljan genom gyllene rör ned i ljusstakens skål. Från denna får helgedomens lampor sitt bränsle, så att de kan ge ett klart, ständigt lysande ljus. Från de smorda, som står i Guds närhet förmedlas alltså fullkomligt gudomligt ljus, kärlek och kraft till hans folk, så att de kan dela med sig ljus, glädje och vederkvickelse till andra. De, som på detta sätt berikas, ska göra andra rika med den skatt som Guds kärlek är.
(594) Då Serubbabel byggde upp Herrens hus igen, hade han arbetat ansikte mot ansikte med många olika svårigheter. Från första början hade fiender gjort ”judarna modfällda så att de avskräcktes från att bygga vidare”, ”och hindrade dem med våld och makt.” Esra 4:4, 23 HERREN hade emellertid ingripit till förmån för byggarna, och nu talade han genom sin profet till Serubbabel och sade: ”Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel skall du förvandlas till jämn mark. Ty han skall föra fram slutstenen medan man ropar: ´Nåd, nåd över den.´”. Sak. 4:7
(594) I Guds folks historia har stora berg av svårigheter, till synes oövervinneliga, rest sig framför dem som har försökt att utföra himlens planer. Sådana hinder tillåter Gud som en prövning av vår tro. När vi är kringgärdade på alla sidor, är det rätt tid att mer än någonsin lita på Gud och på kraften i hans Ande. Att utöva en levande tro innebär att andlig styrka ökar och att en orubblig tillit utvecklas. Det är på det sättet som själen får en kraft som segrar. Inför trons anspråk kommer de hinder, som Satan lagt ut på den kristnes väg att försvinna, ty himlens makter ska komma till hans hjälp. ”Ingenting skall vara omöjligt för er.” Matteus 17:20
(595) Världens sätt att börja en verksamhet innebär pompa och ståt. Guds sätt innebär att man börjar i det lilla. Det är den ringa begynnelsens dag, som är början till en ärorik seger för sanning och rättfärdighet. Ibland uppfostrar han sina arbetare genom att utsätta dem för besvikelser och uppenbara misslyckanden. Hans avsikt är att de skall lära sig att hantera svårigheter.
(595) Ofta frestas människor att tveka och bli osäkra på grund av rådlöshet och hinder som möter dem. Om de emellertid håller fast vid sin tillit ända till slutet, kommer Gud att göra vägen jämn. Framgång kommer till dem, när de kämpar mot svårigheter. Inför en Serubbabels orädda ande och orubbliga tro kommer stora berg av svårigheter att jämnas ut och han, vars hand har lagt grundstenen, ”skall också göra det färdigt.” ”Han skall föra fram slutstenen medan man ropar: ´Nåd, nåd över den!´” Sak. 4:7
(595) Det var inte mänsklig kraft och mänsklig makt som grundade Guds församling. Inte heller kan de förstöra den. Församlingen grundades inte på en klippa av mänsklig styrka, utan på Jesus Kristus, tidsåldrarnas Klippa, och ”helvetets portar skall inte få makt över den.” Matt. 16:18 Guds närvaro ger stabilitet åt hans verk. ”Lita inte på furstar, inte på människor som ej kan frälsa”, lyder det ord som riktas till oss. Psalm 146:3 ”Genom stillhet och förtröstan blir ni starka.” Jes. 30:15 Guds härliga verk, som är grundat på rättfärdighetens eviga principer, kommer aldrig att utplånas. Det kommer att gå från kraft till kraft, ”inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.” Sak. 4:6
(596) Löftet ”Serubbabels händer har lagt grunden till detta hus. Hans händer skall också göra det färdigt”, blev bokstavligt uppfyllt. Vers 9 ”Judarnas äldste byggde vidare och gjorde stora framsteg i arbetet genom profeterna Haggais och Sakarjas, Iddos sons, profetiska tal. Man byggde och avslutade det så som Israels Gud hade befallt och som Koresh och Darejaves och Artasasta, den persiske kungen, hade befallt.” Esra 6:14, 15
(596) Kort tid efteråt invigdes det återuppbyggda templet. ”Israels barn, prästerna och leviterna och de övriga som hade kommit tillbaka från fångenskapen, firade med glädje invigningen av detta hus”, och de ”firade påskhögtid på fjortonde dagen i första månaden.” Vers 6:16, 19
(596) Det andra templet var inte likt det första i prakt, inte heller blev det helgat genom de synliga tecken på gudomlig närvaro, som tillhörde det första templet. Ingen manifestation av övernaturlig kraft utmärkte dess invigning. Inget moln av Guds härlighet sågs fylla den nybyggda helgedomen. Ingen eld kom ner från himlen för att förtära offret på dess altare. Guds härlighet, Shekhinan, bodde inte längre mellan keruberna i det allra heligaste. Arken, nådastolen och lagtavlorna fanns inte där. Inget tecken från himlen kungjorde Guds vilja för de frågande prästerna.
(597) Ändå var detta den byggnad om vilken HERREN genom profeten Haggai hade förklarat: ”Den kommande härligheten hos detta hus skall bli större än den förra.” ”Jag skall skaka om alla hednafolk och alla folkens skatter skall komma hit. Och jag skall uppfylla detta hus med härlighet, säger HERREN Sebaot.” Hagg. 2:10, 8 Under århundraden har lärda män försökt att visa på vad sätt det löfte, som gavs genom profeten Haggai, har uppfyllts. Ändå har många stadigt vägrat att se någon speciell betydelse i ankomsten av Jesus från Nasaret, honom som alla folk hade längtat efter, och som genom sin personliga närvaro helgade templet och dess förgårdar. Stolthet och otro har gjort deras sinnen blinda för den sanna innebörden av profetens ord.
(597) Det andra templet hedrades, inte genom molnet med Jehovas härlighet, utan genom närvaron av den Ende. I honom bodde ”gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt”, - Gud själv ”uppenbarad i köttet.” Kol. 2:9 1 Tim. 3:16 Genom att äras genom Kristus personliga närvaro under hans tjänst på jorden, och endast genom detta, överträffade det andra templet det första i härlighet. ”Den som alla folk väntat på” hade verkligen kommit till sitt tempel, när mannen från Nasaret undervisade och botade i de heliga förgårdarna.