(661) Detta kapitel är baserat på Nehemja 8, 9 och 10.
(661) Det var vid tiden för basunhögtiden. Många hade samlats i Jerusalem. Den scen som utspelade sig var sorglig. Jerusalems mur hade byggts upp på nytt och portarna hade satts upp, men en stor del av staden låg fortfarande i ruiner.
(661) På en av de bredaste gatorna hade en plattform av trä uppförts. Den var på varje sida omgiven av de sorgliga påminnelserna om Juda försvunna prakt. Uppe på plattformen stod Esra, som nu var en gammal man. På hans högra och vänstra sida stod hans levitiska bröder samlade. Då de såg ned från plattformen, svepte deras blickar över ett hav av huvuden. Förbundets barn hade samlats från hela landsbygden runt Jerusalem. ”Esra prisade HERREN, den store Guden, och allt folket svarade med uppräckta händer: ´Amen, Amen´! Och de böjde sig ner och tillbad HERREN med ansiktet mot marken.”
(661) Ändå fanns också här bevis för Israels synd. Genom folkets blandäktenskap med andra folk hade det hebreiska språket förvanskats. Stor omsorg från talarnas sida var nödvändig för att förklara lagen på folkets språk, så att den kunde förstås av alla. Vissa av prästerna och leviterna samverkade med Esra då det gällde att förklara lagens principer. ”De läste ur boken, ur Guds lag, och utlade texten tydligt så att man förstod det som lästes.”
(662) ”Och alla lyssnade till lagboken.” De lyssnade, uppmärksamt och med vördnad, till den Allrahögstes ord. Medan lagboken förklarades, blev de övertygade om sin skuld, och de sörjde över sina överträdelser. Denna dag var emellertid en högtidsdag, en glädjens dag, en helig sammankomst, en dag som HERREN hade befallt folket att hålla med fröjd och glädje. Med tanke på detta bad man dem att hålla tillbaka sin sorg och glädjas på grund av Guds stora barmhärtighet mot dem. ”Denna dag är helig för HERREN, er Gud”, sade Nehemja. ”Sörj inte och gråt inte.” ”Gå i väg och ät er bästa mat och drick ert sötaste vin och sänd gåvor av detta till dem som inte har något färdigt, ty denna dag är helig för vår Gud. Var inte bedrövade, ty glädje i HERREN är er starkhet.”
(662) Dagens tidigare del ägnades åt gudstjänst. Resten av dagen tillbringade folket tiden med att tacksamt berätta om Guds välsignelser och med att glädjas över de frikostiga gåvor, som han försett dem med. Portioner sändes också till de fattiga, som inte hade något att laga till. Det rådde stor glädje, eftersom lagens ord hade lästs upp och blivit förstådda.
(665) Följande dag fortsatte man att föreläsa och förklara Guds lag. Vid den utsatta tiden - på den tionde dagen i sjunde månaden - genomförde man Försoningsdagens högtidliga gudstjänster i enlighet med Guds befallning.
(665) Från den femtonde till den tjugoandra i samma månad höll folket och dess ledare än en gång lövhyddohögtiden. Den utropades ”i alla deras städer och i Jerusalem: Gå ut på bergen och hämta löv av olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmer och andra lummiga träd, och gör lövhyddor, så som det är skrivet´. Då begav sig folket ut och hämtade sådant och gjorde hyddor på tak och på gårdar, var och en åt sig, likaså på gårdarna till Guds hus ... Och glädjen var mycket stor. Esra läste ur Guds lagbok varje dag, från första dagen till den sista.”
(665) När de dag efter dag lyssnade till lagens ord, blev människorna övertygade om sitt folks synder under gångna generationer. De såg att det var på grund av att de gått bort från Gud, som han dragit tillbaka sin skyddande omsorg från dem, och som Abrahams barn hade skingrats i främmande länder. De beslöt sig för att söka hans nåd och att förplikta sig att vandra efter hans bud. Innan de började den högtidliga gudstjänst, som hölls på andra dagen efter lövhyddohögtidens avslutning, avskilde de sig från främlingarna bland dem.
(665) När folket föll ned för HERREN, bekände sin synd och bad om förlåtelse, uppmuntrade deras ledare dem att tro att Gud, i enlighet med sitt löfte, hörde deras böner. De skulle inte bara sörja, gråta och ångra sig. De måste också tro att Gud förlät dem. De måste visa sin tro genom att berätta om hans barmhärtiga gärningar och prisa honom för hans godhet. ”Stig upp”, sade dessa lärare, ”och prisa HERREN, er Gud, från evighet till evighet.”
(666) Den församlade folkmängden stod sedan med händerna utsträckta mot himlen och sjöng följande sång:
(666) ”Lovat vare ditt härliga namn,
som är upphöjt över allt lov och pris.
Du ensam är HERREN,
du gjorde himlarna och himlarnas himmel
och hela deras härskara,
jorden och allt som är på den,
haven och allt som är i dem,
och du håller dem alla vid liv.
Himlens härskara tillber dig.”
(666) När lovsången upphörde, berättade församlingens ledare Israels historia. De visade hur stor Guds godhet hade varit mot dem, men också hur stor deras otacksamhet hade varit. Därefter ingick hela församlingen en överenskommelse om att hålla alla Guds bud. De hade blivit straffade för sina synder. Nu erkände de att Gud hade handlat rättfärdigt med dem och lovade högtidligt att hålla hans lag. För att detta skulle bli ”ett fast förbund”, och bevaras i varaktig form, som ett minne av den förpliktelse de hade tagit på sig, skrevs det ut, och prästerna, leviterna och furstarna undertecknade det. Det skulle tjäna som en påminnelse om deras plikt och som barriär mot frestelse. Folket avlade en högtidlig ed ”att leva efter Guds lag, den som gavs genom Guds tjänare Mose, och att de skulle hålla fast vid och följa alla HERRENS, vår Herres, bud, lagar och stadgar.” Den ed de avlade vid det här tillfället innefattade ett löfte att inte ingå blandäktenskap med landets folk.
(667) Innan fastedagen var slut, visade folket ytterligare sin beslutsamhet att återvända till HERREN, genom att avge ett löfte om att upphöra med att vanhelga sabbaten. Nehemja utövade inte vid detta tillfälle, som vid ett senare tillfälle, sin myndighet till att förhindra hedniska köpmän från att komma in i Jerusalem. I en ansträngning att rädda folket från att falla i frestelse, lät han dem däremot genom en högtidlig överenskommelse förbinda sig till att inte överträda sabbatslagen genom att handla från dessa försäljare. Han hoppades, att detta skulle avskräcka köpmännen och göra ett slut på handeln.
(667) Åtgärder vidtogs också för att upprätthålla den offentliga tillbedjan av Gud. Förutom tiondet förpliktade församlingen sig att bidra med en bestämd summa årligen för helgedomstjänsten. Vi ”kastade lott”, skriver Nehemja. ”Till Herrens hus skulle vi varje år föra förstlingen av markens gröda och förstlingen av all frukt på alla slags träd. Så som det är skrivet i lagen skulle vi också föra till Guds hus, till prästerna som gjorde tjänst i vår Guds hus, de förstfödda av våra söner och av vår boskap.”
(667) Israel hade återvänt till Gud med djup sorg över sitt avfall. De hade avlagt en bekännelse med sorg och klagan. De hade insett det rättfärdiga i Guds handlande med dem och hade förpliktat sig att hålla hans lag. Nu måste de visa tillit till hans löften. Gud hade tagit emot deras ånger. Nu skulle de glädja sig över vissheten om att deras synder var förlåtna och att de på nytt funnit nåd hos Gud.
(668) Nehemjas ansträngningar att återinföra tillbedjan av den sanne Guden hade krönts med framgång. Så länge folket var troget mot den ed det hade avlagt och så länge det var lydigt mot Guds ord, så länge skulle HERREN fullfölja sitt löfte genom att utgjuta rika välsignelser över dem.
(668) För dem som är överbevisade om synd och nedtyngda av en känsla av ovärdighet, finns det lärdomar om tillit och uppmuntran i denna berättelse. Bibeln presenterar sanningstroget följderna av Israels avfall, men den tecknar också en bild av djup ödmjukhet och ånger, av den allvarliga tillbedjan och det givmilda offer, som utmärkte tiden för deras återkomst till HERREN.
(668) Varje sann omvändelse till HERREN för med sig varaktig glädje i livet. När en syndare ger efter för den Helige Andes påverkan, ser han sin egen skuld och orenhet stå i motsats till heligheten hos den store Utforskaren av hjärtan. Han ser sig själv fördömd som en överträdare. Det finns emellertid ingen orsak till förtvivlan, ty han har redan försäkran om förlåtelse. Han kan glädja sig i en förlåtande himmelsk Faders kärlek, medveten om att hans synder är förlåtna. Det förhärligar Gud, att han tar syndiga, ångrande människor i sin kärleksfulla famn, för att förbinda deras sår, för att rena dem från synd och för att kläda dem i frälsningens kläder.