(119) ”Den som är vis förstår detta, den som är förståndig besinnar det. Ty Herrens vägar är rätta, och på dem vandrar de rättfärdiga, men överträdarna kommer där på fall.” Hosea 14:10
(119) Detta kapitel bygger på 1 Kungaboken 17:1-7
(119) Bland Gileads berg, öster om Jordan, bodde under Ahabs dagar en trons och bönens man vars orädda tjänst var bestämd att motverka den snabba spridningen av avfallet i Israel. Långt borta från varje betydande stad och utan att inneha något högt ämbete i livet, ägnade sig Elia från Tisbe åt sin livsuppgift i visshet om att Gud hade för avsikt att bereda vägen för honom och ge honom riklig framgång. De ord han talade var fulla av tro och kraft och hela hans liv var helgat åt reformarbetet. Hans röst var rösten av en som ropar i öknen för att bestraffa synd och pressa tillbaka ondskans flodvåg och eftersom han kom till folket som en som tillrättavisade synd, erbjöd hans budskap Gileads balsam åt de själar, som var sjuka av synd och önskade bli helade. När Elia såg Israel falla allt djupare i avgudadyrkan, blev hans själ betryckt och hans harm väcktes. Gud hade gjort stora ting för sitt folk. Han hade befriat dem från slaveri och gett dem ”hednafolkens länder, ... för att de skulle hålla hans stadgar och ta vara på hans undervisning.” Psalm 105: 44, 45 Men Jehovas välgörande planer var nu nästan bortglömda. Otro skilde nästan helt det utvalda folket från honom som var källan till deras styrka.
(119) Då Elia från sin avskildhet uppe i bergen såg detta avfall, överväldigades han av sorg. I själslig vånda bönföll han enträget Gud om att hejda det en gång utvalda folket på dess gudlösa väg, och att hemsöka det med domar, om det behövdes, så att det kunde vägledas till att i dess rätta ljus se sin väg bort från himlen. Han längtade efter att se människorna förda till ånger, innan de skulle gå så långt i att göra ont att de provocerade Herren till att fullständigt förinta dem. Elias bön blev besvarad.
(120) Ofta upprepade vädjanden, protester och varningar hade misslyckats med att föra Israel till ånger. Den tid hade kommit då Gud måste tala till dem med hjälp av domar. Baals tillbedjare påstod att himlens skatter, dagg och regn inte kom från Jehova utan från naturens härskande krafter. De menade också att det var genom solens skapande energi som jorden blev fruktbar och förmåddes frambringa rikliga skördar. Därför måste Guds straff vila tungt över det förorenade landet.
(120) Israels avfälliga stammar måste bli överbevisade om det dåraktiga i att lita på Baals kraft för timliga välsignelser. Till dess att de med ånger återvände till Gud och erkände honom som källan till all välsignelse, skulle varken dagg eller regn falla över landet.
(121) Elia fick uppdraget att till Ahab överlämna himlens domsbudskap. Det var inte han som försökte att bli Herrens budbärare, utan Herrens ord kom till honom. Och mån om äran för Guds sak, tvekade han inte att lyda de gudomliga befallningarna, trots att lydnad tycktes medföra risk för att den onde kungengjorde en kort process med honom. Profeten gav sig genast iväg och färdades natt och dag tills han nått Samaria. Vid palatset anhöll han inte ivrigt om tillträde, inte heller väntade han på att bli formellt anmäld. Klädd i de grova kläder, som vanligen bars av profeterna på den tiden, passerade han vakterna, uppenbarligen utan att bli iakttagen, och stod strax framför den förvånade kungen.
(122) Elia bad inte om ursäkt för sitt plötsliga framträdande. En som var större än Israels härskare hade gett honom i uppdrag att tala och medan han lyfte upp sin hand mot himlen försäkrade han högtidligt vid den levande Guden, att den allra Högstes domar skulle falla över Israel. ”Så sant HERREN, Israels Gud, lever, honom som jag tjänar: Under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det.” 1 Kung. 17: 1
(123) Det var bara genom att utöva en stark tro på Guds ords ofelbara makt, som Elia överlämnade sitt budskap. Om han inte hade ägt en obetingad tillit till honom som han tjänade, skulle han aldrig ha framträtt inför kung Ahab. På sin väg till Samaria hade Elia passerat floder med ständigt flytande vatten, kullar som var täckta med grönska och vidsträckta skogar, som inte tycktes kunna nås av någon torka. Allt som ögat vilade på var beklätt med skönhet. Profeten måste ha undrat hur floderna, som aldrig hade upphört att rinna, skulle kunna bli uttorkade, eller hur dessa berg och dalar skulle kunna bli brända av torka. Men han gav inte utrymme åt någon otro. Han trodde fullt och fast att Gud skulle förödmjuka det avfälliga Israel och att de genom domar skulle föras till ånger. Himlens befallning hade gått ut. Guds ord kunde inte slå fel och med fara för sitt liv fullföljde Elia sitt uppdrag utan fruktan. Likt en blixt från en klar himmel, träffade budskapet om en överhängande dom den gudlöse kungens öron. Innan Ahab kunde hämta sig från sin förvåning eller tänka ut ett svar, försvann Elia emellertid lika snabbt som han kom, utan att vänta och se vilken effekt hans budskap fick. Och HERREN gick före honom och jämnade marken för honom. ”Gå bort härifrån och bege dig österut”, uppmanades profeten, ”och göm dig vid bäcken Kerit öster om Jordan. Du skall dricka ur bäcken och jag har befallt korparna ge dig att äta där.”
(124) Kungen företog ihärdiga efterforskningar, men ingen kunde finna profeten. Drottning Isebel, som vredgades över budskapet, som hade låst in himlens skatter, försummade inte någon tid att rådslå med Baals präster. Gemensamt förbannade de profeten och utmanade Guds vrede. Men trots deras önskan att finna honom, som hade uttalat de olycksbringande orden, skulle de bli besvikna. De kunde inte heller för andra hålla den dom hemlig, som uttalats till följd av det rådande avfallet. Kännedom om att Elia hade fördömt Israels synder och profeterat om snart kommande straffdomar, spred sig snabbt över landet. Fruktan väcktes hos somliga, men i allmänhet togs det himmelska budskapet emot med hån och åtlöje. Profetens ord fick omedelbar verkan. De som först var böjda att driva gäck med tanken på katastrof fick snart tillfälle att tänka efter, eftersom jorden, som inte fräschats upp av dagg och regn, efter några månader blev torr och växtligheten vissnade. Allteftersom tiden gick minskade mängden vatten i floder, som aldrig varit kända för att torka ut, och bäckar började sina. Ändå blev folket av sina ledare uppmanat att hysa tillit till Baals makt och att bortse från profeten Elias meningslösa ord.
(124) Prästerna vidhöll fortfarande att det var genom Baals kraft som skurar av regn föll. Frukta inte Elias Gud, ängslas inte för hans ord, förmanade de, ty det är Baal som frambringar årstidens skörd och förser människor och djur med föda. Guds budskap till Ahab gav Isebel och hennes präster och alla Baals och Astartes efterföljare tillfälle att pröva kraften hos sina gudar och att om möjligt bevisa att Elias ord var falska.
(124) Mot hundratals avgudadyrkande prästers försäkringar, stod Elias ord ensamt. Om Baal, trots profetens högtidliga förklaring, fortfarande kunde ge dagg och regn, som gjorde det möjligt för floderna att fortsätta att rinna och växtligheten att blomstra, så låt kungen fortsätta att tillbe honom och folket att säga att han är Gud.
(125) Beslutna att hålla folket kvar i villfarelse fortsätter baalsprästerna att förrätta offer till sina gudar och att natt och dag ropa till dem om att förnya jorden. Med dyrbara offer försöker prästerna att blidka vreden hos sina gudar. Med en nitälskan och en uthållighet som är värda en bättre sak dröjer de sig kvar runt sina hedniska altaren och ber med stort allvar om regn. Natt efter natt stiger deras rop och ivriga böner upp överallt i det hemsökta landet. Men inga moln visar sig på himlen under dagen för att skymma solens brännande strålar. Varken dagg eller regn friskar upp den törstiga jorden.
(126) Jehovas ord står fast utan att påverkas av något som baalsprästerna kan göra. Ett år förgår utan att det blir något regn. Jorden är svedd som av eld. Solens brännande hetta fördärvar den lilla vegetation som har överlevt. Floder torkar ut och råmande och bräkande hjordar av får och kreatur vandrar panikslagna hit och dit. Fält, som en gång blomstrade, har blivit lika brännande sandbankar i öknen, en övergiven ödemark. Skogsdungarna som invigts till avgudadyrkan saknar löv. Skogens träd, naturens utmärglade skelett, ger ingen skugga. Luften är torr och kvävande. Stormar med uppvirvlat damm förblindar ögonen och gör det nästan omöjligt att andas. En gång välmående städer och byar har blivit platser där man sörjer. Hunger och törst tär på människor och djur med fruktansvärd dödlighet. Hungersnöd med all dess fasa, kommer allt närmare och närmare.
(126) Trots dessa bevis på Guds makt ångrade sig inte Israel, inte heller lärde det sig den läxa som Gud skulle velat att de lärt sig. Det såg inte, att han som skapat naturen, kontrollerar dess lagar och kan använda sig av dem till välsignelse eller förstörelse. Högmodiga och betagna av sin falska tillbedjan var de inte villiga att ödmjuka sig under Guds mäktiga hand. I stället började de se sig om efter en annan orsak, som de kunde tillskriva sina lidanden.
(126) Isebel vägrade fullständigt att inse, att torkan var en dom från Jehova. Obeveklig i sitt beslut att trotsa himmelens Gud, förenade hon sig med nästan hela Israel och utpekade Elia som skuld till hela deras olycka. Hade han inte tagit klart avstånd ifrån deras former för tillbedjan? Om bara han kunde röjas ur vägen, menade hon, skulle deras gudars vrede blidkas, och deras plåga upphöra.
(127) Sporrad av drottningen satte Ahab i gång med att mycket ivrigt söka efter profetens gömställe. Till de kringboende folken, nära och fjärran, sände han budbärare för att söka efter den man som han hatade men också fruktade. I sin ivriga önskan att göra sökandet så fullständigt som möjligt, begärde han av dessa kungadömen och folk en ed på att de inte visste någonting om profetens vistelseort. Men sökandet var förgäves. Profeten var i säkert förvar mot illviljan från den kung, vars synder hade fört med sig en kränkt Guds ogillande.
(127) När Isebel misslyckades i sina ansträngningar mot Elia, beslöt hon sig för att hämnas genom att låta döda alla Jehovas profeter i Israel. Inte en enda skulle lämnas kvar levande. Den rasande kvinnan genomförde sina avsikter i en massaker på många av Guds tjänare. Alla gick emellertid inte under. Hovmarskalken i Ahabs hus, Obadja, som ännu var trogen mot Gud, hade med risk för sitt eget liv ”tagit ett hundra profeter och gömt dem i en grotta, femtio man åt gången, och givit dem mat och dryck.” 1 Kung. 18:4
(127) Hungersnödens andra år gick till ända och fortfarande gav himlen, som var obarmhärtigt sluten, inte något tecken på regn. Torka och hungersnöd fortsatte sin ödeläggelse i hela riket. Fäder och mödrar som var ur stånd att befria sina barn från lidandena, tvingades se dem dö. Ändå vägrade det avfälliga Israel att ödmjuka sina hjärtan inför Gud och fortsatte att knorra mot den man genom vars ord dessa fruktansvärda domar hade förts över dem. De tycktes vara oförmögna att se en kallelse till ånger i sitt lidande och sin nöd, ett gudomligt hinder för att rädda dem från att ta det ödesdigra steget bortom gränsen för himlens förlåtelse.
(127) Israels avfall var förfärligare än hungersnödens mångfaldiga fasor. Gud försökte befria folken från dess villfarelse och leda dem till att förstå sitt ansvar inför den Ende som de hade sina liv och all egendom att tacka för. Han försökte hjälpa dem att återfå sin förlorade tro, och han måste ovillkorligen utsätta dem för stort lidande.
(127) ”Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren, HERREN. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva.” ”Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande. Ty inte vill ni väl dö, ni av Israels hus? Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren, HERREN.
(127) Vänd därför om, så får ni leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?” Hes. 18:23, 31, 32; 33:11 Gud hade sänt budbärare till Israel med vädjanden om att återvända till deras förbund. Om de hade brytt sig om dessa vädjanden, om de hade omvänt sig från Baal till den levande Guden, skulle Elias domsbudskap aldrig ha getts. Men varningarna, som kunde ha blivit en doft från liv till liv, hade visat sig bli en doft från död till död. Deras stolthet hade sårats, deras vrede hade väckts mot budbärarna, och nu såg de på profeten Elia med ett intensivt hat. Om han bara skulle falla i deras händer, skulle de glatt överlämna honom till Isebel - som om de genom att tysta hans röst kunde hindra uppfyllelsen av hans ord! Mitt under katastrofen fortsatte de att hålla fast vid sin avgudadyrkan. På så sätt ökade de den skuld som hade fört himlens domar över landet.
(128) För det hårt prövade Israel fanns det bara ett botemedel – att vända om från de synder som hade fört den Allsmäktiges tuktande hand över dem, och att helhjärtat vända om till Herren. De hade fått försäkran, att ”om jag tillsluter himlen så att regn inte faller, om jag bjuder gräshoppor att fördärva landet eller om jag sänder pest bland mitt folk, men mitt folk som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.” 2 Krön. 7:13, 14 Det var för att uppnå ett sådant välsignat resultat, som Gud fortsatte att hålla tillbaka dagg och regn från dem tills enavgjord förbättring ägde rum.