(115) 10. Babels torn
För att åter befolka den öde Jorden, från vilken floden så nyligen hade sopat bort det sedliga fördärvet, hade Gud bevarat blott en familj, nämligen Noas. Till Noa hade Han sagt: "jag har funnit att du ensam är rättfärdig inför mig i denna tid." – Första Moseboken 7:1. Likväl utvecklades snart i Noas tre söner samma märkbara kännetecken, som man såg i världen före floden. Sem, Ham och Jafet, som skulle bli människosläktets grundläggare, förebådade sina efterkommandes karaktär.
Kapitlet bygger på Första Moseboken 9:25-27; 11:1-9.
(115) Noa, som talade genom gudomlig inspiration, förutsade historien med de tre stora släkter, som skulle komma att härstamma från dessa människosläktets fäder. Då han talade om Hams avkomlingar – vilka stammade ifrån sonen i stället för ifrån fadern – sade han: "'Förbannad skall Kanaan vara och den uslaste slav åt sina bröder.'" Hams onaturliga brott visade, att vördnaden han skulle ha känt för fadern, långt förut hade blivit utplånad ur hans själ. Detta visade, hur gudlös och usel hans karaktär var. Dessa onda kännetecken fortfor att yttra sig hos Kanaan och hans efterkommande, vilkas brottslighet nedkallade över dem Guds straffdomar.
(115) Å andra sidan utlovade den vördnad, som Sem och Jafet visade för sin far och alltså även för Guds bud, en ljusare framtid för deras avkomlingar. Angående dessa söner, yttrade Noa: "'Lovad vare Herren, Sems Gud! Kanaan skall vara deras slav. Må Gud låta Jafet växa och bo tillsammans med Sem. Kanaan skall vara deras slav.'" Sems släktlinje skulle bli linjen för det utvalda folket, för Guds förbund och för den utlovade Frälsaren. Jehova var Sems Gud. Från honom skulle härstamma Abraham och Israels folk, genom vilka Kristus skulle komma. "Lyckligt det folk som har Herren till Gud." – Psaltaren 144:15. Och Jafet skall "bo tillsammans med Sem." Jafets avkomlingar skulle bli särskilt delaktiga av evangelii välsignelser.
(116) Kanaans efterkommande sjönk ned till hedendomens lägsta former. Fastän den profetiska förbannelsen hade dömt dem till slaveri, blev domen uppskjuten i flera århundraden. Gud hade överseende med deras gudlöshet och fördärv, till dess de hade överskridit det gudomliga tålamodets gräns. Då blev de bortdrivna från sina bosättningar och blev trälar åt Sems och Jafets avkomlingar.
(116) Noas profetia var ej något godtyckligt bebådande av vrede eller förkunnande av nåd. Den avgjorde inte hans söners karaktär och öde. Men den visade, vad följden skulle bli av den levnadsbana de var för sig hade valt och den karaktär de hade utvecklat. Den klargjorde Guds beslut angående dem och deras efterkommande på grund av deras karaktär och uppförande. I allmänhet ärver barnen sina föräldrars anlag och böjelser samt följer deras exempel, så att föräldrarnas synder utövas av barnen från släkte till släkte. Sålunda framträdde Hams låghet och vanvördnad åter hos hans efterkommande och bragte förbannelse över dem under flera mansåldrar. "En enda kan med sitt misstag fördärva mycket gott." – Predikaren 9:18 (King James Version).
(116) Å andra sidan, hur rikt Sems aktning för sin far blev belönad, och vilken ryktbar linje av heliga män visar sig bland hans efterkommande! "Herren tar sig an de frommas liv", "och hans barn blir välsignade." – Psaltaren 37:18, 26. "Du skall veta att det är Herren, din Gud, som är Gud, den trofaste Gud som håller sitt förbund och visar godhet i tusen släktled mot dem som älskar honom och håller hans bud." – Femte Moseboken 7:9.
(116) Noas avkomlingar bodde en tid kvar bland bergen, där arken hade stannat. Då deras antal växte, uppstod det söndringar bland dem på grund av avfall. De, som föredrog att glömma sin Skapare och att förkasta Hans lags inskränkningar, kände sig ständigt besvärade av sina gudfruktiga stamförvanters lära och föredöme, och efter en tid beslöt de att skilja sig från Guds tillbedjare. De reste därför till Sinears dal vid floden Eufrats stränder. De lockades dit av traktens sköna läge och av jordens fruktbarhet; och de bestämde sig för, att upprätta sina hem på denna slätt.
(117) Här beslöt de sig för, att bygga en stad och i denna uppföra ett så ofantligt högt torn, att det skulle bli föremål för världens förundran. Avsikten med dessa företag var, att hindra folket från att utbreda sig över Jorden i kolonier. Gud hade befallt människorna att sprida sig över hela Jorden, för att uppfylla och underlägga sig den; men dessa Babels byggare beslöt att hålla sitt samhälle förenat och att grundlägga ett rike, som till slut skulle innefatta hela Jorden. Deras stad skulle alltså bli huvudstaden i ett världsrike. Dess härlighet skulle vinna världens beundran och hyllning samt göra grundläggarna ryktbara. Det ståtliga tornet, som skulle räcka upp i himlen, var tänkt att stå som minnesmärke över dess byggmästares makt och vishet samt att bevara deras rykte till de sista släkterna.
(117) Invånarna i Sinears dal trodde ej på Guds förbund, i vilket Han lovat att ej mer låta en flod komma över Jorden. Många av dem förnekade Guds existens och förklarade, att floden uppkommit genom naturliga orsakers verkningar. Andra trodde på ett högsta väsen, och att det var detta, som hade fördärvat världen före Syndafloden. Upproriska känslor mot Gud tändes i deras hjärtan, liksom hos Kain. Ett ändamål, som de hade i sikte vid tornets upprättande, var att trygga sin egen säkerhet i händelse av en annan flod. Genom att göra tornet mycket högre, än flodens vatten hade stigit, trodde de, att de skulle försätta sig utom all fara. Och eftersom de skulle bli i stånd till, att stiga upp ibland molnen, hoppades de att kunna utforska orsaken till floden. Hela företaget var ämnat, att ytterligare upphöja dess upphovsmäns stolthet samt att vända kommande människosläkters tankar bort ifrån Gud och leda dem till avguderi.
(118) När en del av tornet var färdigt, användes några rum som bostäder för arbetarna. Andra rum, som blivit praktfullt inredda och prydda, avskildes för deras avgudar. Folket gladde sig över sin framgång och ärade sina gudar av silver och guld samt satte sig upp mot himmelens och Jordens Härskare. Plötsligt blev arbetet, som fortgått så väl, avbrutet. Änglar sändes ut, för att göra byggmästarnas avsikt om intet. Tornet hade uppnått en ansenlig höjd, och det var omöjligt för arbetarna på toppen att omedelbart meddela sig med dem, som var vid grunden. Därför ställdes män på hörbart avstånd från varandra uppåt tornet, och då man önskade material eller ville ge någon föreskrift rörande arbetet, meddelades bud därom från den ene till den andre utefter hela linjen. Då order så gick från den ene till den andre, blev språket förbistrat. Alltså begärde man material, som inte behövdes, och framförda order var ofta raka motsatsen till dem, som hade getts. Förvirring och fruktan följde; allt arbete upphörde. Harmoni eller samverkan kunde ej längre förekomma. Byggnadsarbetarna var alldeles oförmögna, att förklara den sällsamma misshällighet, som uppstått ibland dem, och i sitt raseri och sin missräkning förebrådde de varandra. Deras förbund slutade med strid och blodsutgjutelse. Som bevis på Guds misshag, slog blixtar från himlen ned på tornet samt söndersplittrade dess övre del, så att den störtade ned till marken. Människorna fick erfara, att det finns en Gud, som regerar i himmelen.
(118) Före denna tid hade alla människor talat samma språk. De, som kunde förstå varandras tungomål, förenade sig i sällskap, och somliga gick en väg och somliga en annan. "Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden". Denna kringspridning blev ett medel till Jordens befolkande. På så vis utfördes Herrens avsikt genom samma medel, som människorna hade använt, för att hindra dess uppfyllande.
(119) Men vilken förlust var ej detta för dem, som hade satt sig upp mot Gud! Det var Hans avsikt, att människorna, då de gick ut att för grundlägga nationer i olika delar av Jorden, skulle föra med sig kunskapen om Hans vilja. Därmed kunde sanningens ljus stråla ofördunklat för efterkommande släkter. Noa, rättfärdighetens trogne förkunnare, levde tre hundra femtio år efter floden och Sem fem hundra år. Alltså hade deras avkomlingar tillfälle, att bli bekanta med Guds fordringar och med historien om Hans samröre med deras fäder. Men de var ej villiga, att lyssna till dessa för dem så obehagliga sanningar. De önskade inte bibehålla kunskapen om Gud; och genom språkförbistringen blev de till stor del hindrade från att umgås med dem, som kunde ha givit dem upplysning.
(119) Babels byggare hade knorrat mot Gud. I stället för att tacksamt erinra sig Hans barmhärtighet mot Adam och Hans nådiga förbund med Noa, hade de klagat över Hans stränghet, för att Han drev ut det första paret ur Eden och förgjorde världen genom en flod. Men genom att knota mot Gud och beskylla Honom för att vara godtycklig och sträng, ställde de sig under den grymmaste tyranns herravälde. Satan sökte, att hos dem väcka förakt för de offer, som förebildade Kristi död. Allt efter som folkets sinnen förmörkades genom avguderiet, ledde han det till att förfalska dessa offer samt till att offra sina egna barn på avgudarnas altaren. Då människorna vände sig bort ifrån Gud, trängdes de gudomliga egenskaperna – rättvisa, renhet och kärlek – undan av förtryck, våldsamhet och grymhet.
(119) Människorna i Babel hade beslutat sig för, att upprätta en regering, som skulle vara oberoende av Gud. Det fanns likväl bland dem några, som fruktade Herren, men vilka hade blivit bedragna genom de gudlösas påståenden och inblandade i deras planer. För dessa trogna personers skull uppsköt Herren utgjutandet av Sina straffdomar och gav människorna tid till, att uppenbara sin rätta karaktär. Allt efter som denna utvecklades, sökte Guds söner att förmå dem till, att ge upp sina avsikter; men folket var fullkomligt enigt i sitt trotsiga företag. Hade det obehindrat fortgått, skulle det ha fördärvat världen vid dess nystart. Dess förbund blev grundat på uppror, och ett rike blev upprättat för självupphöjelse, i vilket Gud ej skulle ha något inflytande eller ära. Hade detta förbund tillåtits, skulle ett mäktigt inflytande gjort sig gällande, för att från Jorden fördriva rättfärdigheten – och med den frid, lycka och säkerhet. I stället för Guds förordningar, vilka är "heliga, rättvisa och goda" (Romarbrevet 7:12), sökte människorna att införa lagar, som motsvarade deras egennyttiga och grymma hjärtans avsikter.
(120) De, som fruktade Herren, ropade till Honom, att Han skulle träda emellan. "Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde." Av barmhärtighet mot världen, omintetgjorde Han tornbyggarnas avsikt och omstörtade minnesmärket över deras trotsighet. Av barmhärtighet förbistrade Han deras tungomål och förhindrade därigenom deras upproriska planer. Gud har länge överseende med människornas förvändhet och ger dem många gynnsamma tillfällen till, att bättra sig; men Han märker alla deras konstgrepp, för att motstå Hans rättvisa och heliga lags myndighet. Den osedda hand, som håller regeringsspiran, sträcks ut tid efter annan, för att hålla tillbaka ondskan. Ett tydligt bevis ges för, att världsalltets Skapare – Han, som är oändlig i vishet, kärlek och sanning – är himmelens och Jordens högste styresman, och att ingen ostraffad kan trotsa Hans makt.
(120) Babelbyggarnas planer slutade i vanära och nederlag. Det monument, som skulle vittna om deras stolthet, blev i stället ett minnesmärke över deras dårskap. Likväl följer människorna ständigt samma handlingssätt, genom att de litar på sig själva och förkastar Guds lag. Det är den grundsatsen, som Satan sökte att stadfästa i himmelen, och som behärskade Kain, då han bar fram sitt offer.
(120) Det finns tornbyggare även i vår tid. De otrogna sätter samman sina teorier enligt vetenskapens förmenta slutsatser samt förkastar Guds uppenbarade ord. De dristar sig till, att fälla dom över Guds styre på moralens område. De föraktar Hans lag och berömmer sig av det mänskliga förnuftets tillräcklighet. Och "eftersom det onda inte får sin dom med ens uppmuntras människor att göra orätt." – Predikaren 8:11.
(121) I den föregivna kristna världen vänder många sig bort från Bibelns tydliga läror och upprättar en trosbekännelse enligt mänskliga beräkningar och behagliga fabler. De framställer sitt torn som en väg, på vilken man kan klättra upp till himmelen. Människorna hör med beundran på vältalare, som lär, att överträdaren icke skall dö samt att frälsning kan erhållas utan lydnad för Guds lag. Om de, som föreger sig följa Kristus, ville rätta sig efter Guds måttstock, skulle den förena dem i endräktens band. Men så länge den mänskliga visheten upphöjs över Hans Heliga Ord, kommer söndringar och strider att äga rum. Den existerande förvirringen hos motstridiga trosbekännelser och sekter betecknas på ett passande sätt genom uttrycket "Babylon", som profetian (Uppenbarelseboken 14:8; 18:2) använder om de yttersta dagarnas världsälskande församlingar.
(121) Många söker att skapa ett himmelrike för sig själva, genom att skaffa sig rikedomar och makt. "De hånar och talar ondsint, överlägset och hotfullt." – Psaltaren 73:8. De kränker de mänskliga rättigheterna och föraktar den gudomliga myndigheten. De stolta kan under en tid äga stor makt och ha framgång i allt, som de företar sig; men till slut skall de möta endast missräkningar och elände.
(121) Guds prövningstid är för handen. Den Högste skall komma ned, för att beskåda det, som människors barn har byggt. Hans oinskränkta makt skall uppenbaras, och den mänskliga stolthetens verk skall slås ned. "Från himlen blickar Herren ner och ser på alla människor. Från sin tronsal betraktar han alla dem som bor på jorden", "Herren gäckar folkens planer och gör deras avsikter om intet. Men Herrens plan står fast för evigt, hans avsikter från släkte till släkte." – Psaltaren 33:13-14, 10-11.