(130) 12. Abraham i Kanaan
Abraham återvände till Kanaan "mycket rik, han ägde boskap och silver och guld." Lot var ännu hos honom, och de kom åter till Betel samt slog upp sina tält vid altaret, som de förut hade byggt där. De fick snart erfara, att förökade ägodelar medförde större bekymmer. Under svårigheter och prövningar hade de bott tillsammans i harmoni, men i medgångens dagar var de i fara för, att hamna i tvist med varandra. Betesmarken var ej tillräckligt stor för deras boskapshjordar, och de ofta upprepade tvisterna mellan herdarna lades fram, för att deras herrar skulle avgöra dem. Det blev tydligt, att de måste skiljas åt. Abraham var äldre än Lot, och han var honom överlägsen i släktskap, rikedom och ställning. Likväl lade han först fram planer, för att bevara freden. Fastän Gud Själv hade gett honom hela landet, gav han saktmodigt upp denna rättighet.
Kapitlet bygger på Första Moseboken 13-15; 17:1-16; 18.
(130) 'Inte skall det råda osämja, sade han, mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt. Ligger inte hela landet öppet för dig? Gå du din egen väg. Går du åt vänster så går jag åt höger, och går du åt höger så går jag åt vänster.'
(130) Här uppenbarade sig Abrahams ädla, oegennyttiga anda. Hur många skulle inte under liknande omständigheter till vilket pris som helst hålla fast vid sina enskilda rättigheter och förmåner! Hur många familjer har inte därigenom blivit upplösta! Hur många församlingar har inte blivit splittrade, och därigenom gjort sanningens sak till ett ordspråk och en smälek bland de ogudaktiga! "'Inte skall det råda osämja", sade Abraham, "vi är ju av samma släkt", inte endast genom naturligt släktskap, utan även som den sanne Gudens tillbedjare. Guds barn över hela världen är en familj, och samma kärleksfulla anda och försonliga sinnelag borde behärska dem. "Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning" (Romarbrevet 12:10), lyder vår Frälsares förmaning. Övandet av saktmodighet och hövlighet samt en beredvillighet, att göra mot andra, som vi önskar, att de skall göra mot oss, skulle övervinna hälften av livets onda. Självupphöjelsens anda är Satans anda; men det hjärta, som behärskas av Kristi kärlek, söker inte sitt eget. Det ger akt på den gudomliga föreskriften: "Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras." – Filipperbrevet 2:4.
(131) Fastän Lots framgång härrörde från hans förbindelse med Abraham, visade han ingen tacksamhet mot sin välgörare. Hövligheten skulle ha manat honom, att ge Abraham företräde i valet av vistelseort; men i stället sökte han egennyttigt, att tillvälla sig alla dess fördelar. Han "såg ut över Jordanslätten, han såg hur vattenrik hela trakten var. Ända fram mot Soar var den som Herrens trädgård, som Egyptens land." Den bördigaste trakten i hela Palestina var Jordandalen, som påminde åskådarna om det förlorade paradiset, och vilken i skönhet och fruktbarhet var jämlik de av Nilen gynnade slätterna, vilka de så nyligen hade lämnat. Där fanns även rika och vackra städer, som erbjöd stora fördelar för idkandet av handel på de väl besökta marknaderna. Bländad av förespeglingar om jordisk vinst, glömde Lot det sedliga och andliga fördärv, som han där skulle bli utsatt för. Slättens bebyggare "syndade svårt mot Herren", men detta var Lot okunnig om, eller om han visste det, fäste han ingen vikt därvid. Han "valde Jordanslätten" och "hade sina tältplatser ända bort mot Sodom." Hur litet han förutsåg de förfärliga följderna av detta själviska val!
(132) Efter skilsmässan från Lot fick Abraham ett annat löfte från Herren, att han skulle få ärva hela landet. En kort tid efteråt flyttade han till Hebron och reste sitt tält under Mamres ekar samt byggde invid det ett altare åt Herren. Här, i fria luften på dessa högslätter med deras olivlundar och vingårdar, deras böljande sädesfält och vidsträckta betesmarker på de omgivande kullarna, bodde han, helt förnöjd med sitt enkla, patriarkala liv, samt lämnade den farliga rikedomen i Sodoms dal åt Lot.
(132) Abraham ärades av de omgivande folkslagen som en mäktig furste och en vis och skicklig ledare. Han undandrog inte sitt inflytande från sina grannar. Hans liv och karaktär, som stod i skarp motsats till avgudadyrkarnas, utövade ett märkbart inflytande till fördel för den sanna tron. Hans trohet mot Gud var orubblig, medan hans goda umgängessätt och välgärningar ingav förtroende och vänskap, och hans naturliga storsinthet tillvann honom aktning och ära.
(132) Han betraktade icke sin religion som en dyrbar skatt, vilken sorgfälligt skulle bevakas och som blott ägaren kunde njuta av. Den sanna religionen kan inte betraktas på det sättet; ty en sådan anda strider mot evangelii grundsatser. Så länge Kristus bor i hjärtat, är det omöjligt att dölja Hans ansiktes ljus, och detta ljus kan ej heller fördunklas. Däremot skall det bli klarare och klarare, allt efter som själviskhetens och syndens töcken, som omger själen, dag efter dag skingras av de klara strålarna från Rättfärdighetens Sol.
(132) Guds barn är Hans representanter på Jorden, och det är Hans avsikt, att de skall vara ljus i denna världens andliga mörker. Kringspridda över hela Jorden i byar och städer, är de Guds vittnen – de medel, genom vilka Han meddelar en otrogen värld kunskapen om Sin vilja samt Sin nåds under. Det är Hans avsikt, att alla, som är delaktiga av den stora frälsningen, skall vara Hans sändebud. Den kristnes fromhet utgör måttstocken, enligt vilken världens barn bedömer evangelium. Tåligt uthärdade prövningar, tacksamt mottagna välsignelser, saktmod, vänlighet, barmhärtighet och kärlek, som ständigt övas, är det ljus, som i karaktären lyser fram inför världen, i motsats till det mörker, som härleder sig från det icke omvända hjärtats egennytta.
(133) Förutom att vara rik på tro, frikostig, alltid lydig och ödmjuk i sitt enkla pilgrimsliv, ägde Abraham även insikt i statsangelägenheter samt var tapper och skicklig i krig. Oaktat han var bekant som lärare av en ny religion, var det dock tre kungliga bröder, härskare över amoréernas slätter, där han bodde, som visade sin vänskap, genom att bjuda in honom till allians med dem för gemensam trygghet; ty landet var uppfyllt av våld och förtryck. Ett tillfälle yppade sig snart för honom, att dra nytta av detta förbund.
(133) Kedor Laomer, kung i Elam, hade infallit i Kanaan fjorton år förut och underkuvat landet. Flera av furstarna avföll nu från honom, och kungen i Elam, med fyra bundsförvanter, marscherade åter in i landet, för att bringa dem till lydnad. Fem av Kanaans kungar förenade sina stridskrafter och gick inkräktarna till mötes i Siddims dal, men de led ett fullständigt nederlag. En stor del av hären föll i striden, och de överlevande flydde till bergens säkerhet. Segrarna plundrade städerna på slätten och avlägsnade sig med stort byte och många fångar, däribland Lot och hans familj.
(133) Abraham, som bodde i fred i Mamres eklund, fick av en flykting underrättelse om striden och om olyckan, som hade drabbat hans brorson. Han hade inte hyst några bittra känslor på grund av Lots otacksamhet. All hans kärlek för honom vaknade, och han beslöt sig för, att rädda honom. Abraham sökte råd och hjälp av Gud samt beredde sig därpå för krig. Från sitt eget läger sammankallade han tre hundra arton pålitliga tjänare, vilka blivit uppfostrade i gudsfruktan och i sin herres tjänst samt övade i bruket av vapen. Hans allierade, Mamre, Eskol och Aner, tillika med sina härar, förenade sig med honom, och tillsammans förföljde de inkräktarna. Elamiterna och deras allierade hade lägrat sig vid Dan på Kanaans norra gräns. Här hade de, segerdruckna och utan att hysa fruktan för anfall från sina besegrade fiender, hängivit sig åt vilda utsvävningar. Patriarken delade sin styrka, så att han kunde nalkas dem från olika håll samt överföll lägret om natten. Anfallet, som skedde så eftertryckligt och oförmodat, slutade snart med en härlig seger. Kungen i Elam dödades, och hans av fruktan gripna trupper blev helt och hållet drivna på flykten. Lot och hans familj, jämte alla fångarna och deras ägodelar, togs tillbaka, och ett rikligt byte föll i segrarnas händer. Näst Gud hade man Abraham att tacka för segern. Jehovas tillbedjare hade inte bara gjort landet en stor tjänst, utan hade även visat sig vara en tapper man. Man såg, att rättfärdighet inte är feghet, och att Abrahams religion gjorde honom modig, att försvara rätten och hjälpa de förtryckta. Hans hjältemodiga handling gav honom ett vidsträckt inflytande ibland de omgivande stammarna. Vid hans återkomst möttes han av Sodoms kung, som med sitt följe kom ut, för att ära segraren. Kungen erbjöd honom krigsbytet och bad, att endast fångarna skulle återställas. Enligt bruket vid krig, tillhörde bytet de segrande; men Abraham hade ej inlåtit sig i detta fälttåg med avsikt, att förvärva sig ägodelar, och han vägrade att göra sig rik på de olyckligas bekostnad samt betingade endast, att hans allierade skulle erhålla sin behöriga del.
(134) Få personer skulle, om de blivit satta på ett sådant prov, ha visat sig så ädelmodiga som Abraham. Få skulle ha motstått frestelsen, att skaffa sig ett så rikt byte. Genom sitt exempel bestraffar han egennyttiga, vinningslystna människor. Abraham tog hänsyn till rättvisans och medmänsklighetens fordringar. Hans uppförande belyser den gudomliga grundsatsen: "du skall älska din nästa som dig själv." – Tredje Moseboken 19:18. "'Jag lyfter min hand", sade han, "och svär vid Herren, Gud den Högste, himlens och jordens Skapare: Aldrig skall jag ta så mycket som en tråd eller en skorem av det som är ditt. Aldrig skall du kunna säga att du har gjort Abraham rik." Han ville ej ge folket någon anledning till att tro, att han deltagit i kriget för vinnings skull, eller att han blivit rik genom dess skänker eller ynnest. Gud hade lovat, att välsigna Abraham, och äran skulle tillfalla Herren.
(135) En annan person kom ut, för att hälsa den segerrike patriarken välkommen, nämligen Melkisedek, kung i Salem, vilken lät föra ut bröd och vin som förfriskningar för hans här. I egenskap av "präst åt Gud den Högste", välsignade han Abraham samt lovade Herren, som hade givit fienderna i Sin tjänares hand. "Och Abraham lämnade honom tionde av allt."
(135) Abraham var glad över, att få återvända till sina tält och hjordar; men plågsamma tankar fyllde hans sinne. Han hade varit en fridens man och så vitt som möjligt undvikit fiendskap och strid, och nu erinrade han sig med fasa det blodbad, som han hade bevittnat. Och de folk, vilkas trupper han hade slagit, skulle utan tvivel åter tåga in i Kanaan och särskilt hämnas på honom. Om han alltså bleve invecklad i nationella strider, skulle hans fridfulla liv omöjliggöras. Dessutom hade han inte ännu kommit i besittning av Kanaan, ej heller kunde han nu hoppas på att få en arvinge, på vilken löftet kunde gå i fullbordan.
(135) Den gudomliga rösten hördes åter i en syn om natten. "'Var inte rädd, Abram!", lydde de ord, som uttalades av furstarnas Furste. "Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad.'" Men hans sinne var så uppfyllt av dystra aningar, att han nu inte kunde gripa löftet så tillitsfullt som förut. Han bad om, att få något tydligt bevis på att det skulle uppfyllas. Och hur kunde förbundslöftet förverkligas, så länge gåvan av en son förvägrades? "Vad är det du vill ge mig?", sade han, "jag går ju bort barnlös.'" "Därför blir det min tjänare som ärver mig.'" Han föreslog, att han skulle ta sin trogne tjänare Elieser till son och låta honom ärva hans ägodelar. Men Herren försäkrade honom, att hans eget barn skulle bli hans arvinge. Sedan fördes han utom tältet och uppmanades att betrakta stjärnorna, som tindrade på himlen; och då han gjorde det, fick han höra orden: "Så talrika skall dina ättlingar bli." "Abraham trodde på Gud, och därför räknades han som rättfärdig." – Romarbrevet 4:3.
(136) Patriarken bad fortfarande om något synligt tecken som bekräftelse på sin tro och som bevis för efterkommande släkter, att Guds nådiga beslut rörande dem skulle verkställas. Herren nedlät Sig till, att ingå förbund med Sin tjänare. Härvid använde Han sådana ceremonier, som var brukliga ibland folket vid stadfästelsen av högtidliga överenskommelser. Enligt den gudomliga föreskriften, offrade Abraham en kviga, en get och en vädur, vardera tre år gammal, samt styckade kropparna mitt itu och lade det ena stycket mitt emot det andra. Till dessa lade han en turturduva och en ung duva, men dessa styckade han inte. Sedan detta skett, gick han vördnadsfullt mellan delarna av offret och avlade ett högtidligt löfte inför Gud om, att ständigt lyda Honom. Han vaktade kropparna troget till solnedgången, för att skydda dem från att bli besmittade eller uppätna av rovfåglar. Strax före solnedgången föll en tung sömn över honom, "och skräck överväldigade honom, ett stort mörker." Och Gud sade till honom, att han ej kunde vänta sig, att han genast skulle få ta landet i besittning, samt omtalade för honom, vilka lidanden hans efterkommande måste genomgå, innan de kunde bosätta sig i Kanaan. Återlösningsplanen, med Kristi död som det stora offret och Hans återkomst i härlighet, framställdes här för honom. Abraham såg även Jorden återställd till sin paradisiska skönhet. Jorden skulle ges honom till evig besittning, som löftets slutliga och fullständiga uppfyllelse.
(136) Som pant på detta Guds förbund med människorna, for en rykande ugn och en eldslåga, sinnebilder av Guds närvaro, fram mellan de styckade offren och förtärde dem helt och hållet. Och åter hörde Abraham en röst, som stadfäste löftet, att Kanaans land skulle ges till hans avkomlingar, "från Egyptens flod till den stora floden, Eufrat".
(137) Då Abraham hade vistats i Kanaan i nära tjugofem år, uppenbarades Herren för honom och sade: "'Jag är Gud den Väldige. Håll dig alltid till mig och var oförvitlig." Med bävan föll patriarken ned på sitt ansikte, och Herren sade vidare: "Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik.'" Till tecken på detta förbunds uppfyllelse blev hans namn, som dittills varit Abram, förändrat till Abraham, vilket betecknar "fader till många folk." Sarajs namn blev Sara, det vill säga "furstinna"; ty, sade den gudomliga rösten, "hon skall bli en moder för folkslag. Kungar över folk skall komma av henne." (King James Version.)
(137) Vid denna tid fick Abraham omskärelsens tecken som "bekräftelse på att han redan som oomskuren var rättfärdig genom sin tro." – Romarbrevet 4:11. Den skulle iakttas av patriarken och hans avkomlingar som bevis på, att de ägnat sig åt Herrens tjänst och således var skilda från avgudadyrkare, samt att Gud antog dem som Sin särskilda egendom. Genom denna ceremoni förband de sig, att å sin sida uppfylla villkoren i förbundet, som gjordes med Abraham. De skulle inte ingå äktenskap med hedningarna, ty om de gjorde det, skulle de komma att förlora sin vördnad för Gud och Hans heliga lag. De skulle då komma att bli frestade till, att delta i andra folkslags syndiga bruk samt att förledas till avguderi.
(137) Gud visade Abraham stor ära. Himmelens änglar vandrade och talade med honom som vän med vän. Då Sodom skulle hemsökas av Guds straffdomar, doldes inte denna omständighet för honom, och han blev syndares förebedjare inför Herren. Hans mottagande av änglarna framställer även ett vackert föredöme av gästfrihet.
(137) Då patriarken vid middagstiden en het sommardag satt i öppningen till sitt tält och blickade ut över det lugna landskapet, märkte han på avstånd tre vandringsmän, som nalkades tältet. Främlingarna stannade, innan de nådde tältet, som om de rådslog om, vad de borde göra. Utan att vänta på, att de skulle be om en tjänst, stod Abraham hastigt upp, och då det verkade som om de tänkte gå åt annat håll, skyndade han efter dem samt nödgade dem med största artighet, att ära honom, genom att stanna och inta förfriskningar. Själv bragte han vatten, så att de kunde tvätta dammet av sina fötter. Han valde också ut deras mat, och medan de vilade sig i den svala skuggan, tillagades en måltid. Han stod sedan vördnadsfullt bredvid dem, medan de njöt av hans gästfrihet. Denna hövlighetshandling ansåg Gud tillräckligt betydelsefull, för att bli nedtecknad i Sitt Ord, och ett tusen år senare hänvisade den inspirerade aposteln till den: "Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det." – Hebréerbrevet 13:2.
(138) Abraham hade i sina gäster blott sett tre trötta resande och tänkte inte på, att bland dem fanns En, som han kunde tillbedja, utan att begå synd. Men de himmelska sändebudens rätta identitet blev nu uppenbarad. Trots att de var på väg till Sodom som vredens tjänare, talade de likväl först till Abraham, troshjälten, om välsignelser. Även om Herren noggrant ger akt på ondskan och straffar överträdelsen, finner Han ej behag i att hämnas. Ödeläggelsens verk är ett "sällsamt verk" för Honom, som är oändlig i kärlek.
(138) De som fruktar Herren blir hans förtrogna – Psaltaren 25:14. Abraham hade ärat Gud, och Herren ärade honom, genom att göra honom delaktig av Sina rådslag och uppenbara för honom Sina beslut. 'Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ämnar göra?, sade Herren. 'Klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt, och deras synd är mycket svår. Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så, måste jag få veta det.' Gud kände väl till omfattningen av Sodoms synd; men Han uttryckte Sig på mänskligt sätt, så att rättvisan hos Hans handlingar kunde uppfattas. Innan Han straffade överträdarna, ville Han Själv anställa en undersökning av deras gärningar. Om de ej hade alldeles förverkat den gudomliga nåden, skulle Han fortfarande ge dem tid till, att bättra sig.
(139) Två av de himmelska budbärarna avlägsnade sig, så att Abraham lämnades ensam med Honom, som han nu visste var Guds Son. Och trons man bad för Sodoms invånare. Han hade en gång räddat dem genom sitt svärd, nu sökte han att rädda dem genom bön. Lot och hans familj bodde ännu i denna stad, och den oegennyttiga kärlek, som manade Abraham till att befria dem från elamiterna, sökte nu, om det vore Guds vilja, att rädda dem från den gudomliga straffdomens hemsökelse.
(139) Med stor vördnad och ödmjukhet framställde han sin begäran: "'Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft." Ingen självförhävelse, inget beröm av hans egen rättfärdighet visade sig i hans yttrande. Han begärde inte nåd på grund av sin lydnad eller för de offer han hade burit fram, då han utfört Guds vilja. Själv syndare, bad han för syndare. En sådan anda borde alla, som nalkas Gud, vara i besittning av. Likväl uppvisade Abraham samma förtroende som ett barn har, då det ber sin älskade far om något. Han trädde fram inför det himmelska sändebudet och framställde ivrigt sin bön. Fastän Lot var bosatt i Sodom, deltog han inte i invånarnas synder. Abraham tänkte, att det i den folkrika staden fanns andra, som tillbad den sanne Guden och därför sade han: "'Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige?. . . Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?'" Abraham bad inte bara en gång, utan många gånger. Han blev djärvare, allt efter som hans böner beviljades, och han fortsatte, tills han fick den försäkran, att om även blott tio rättfärdiga personer funnes i staden, skulle den skonas.
(139) Kärlek till förtappade människor besjälade Abrahams bön. På samma gång som han avskydde den fördärvade stadens synder, önskade han, att dess syndiga invånare skulle bli frälsta. Hans stora intresse för Sodom visar, hur angelägna vi borde vara om obotfärdiga människors räddning. Vi borde hata synden, men hysa medömkan och kärlek för syndaren. Överallt omkring oss rusar själar mot ett lika hopplöst och rysligt fördärv som det, vilket drabbade Sodom. Varje dag slutar någon persons prövningstid; varje timme går någon utom nådens gräns. Var är de varnande röster, som manar syndaren, att fly från den förskräckliga domen? Var är de händer, som sträcks ut, för att rycka honom undan döden? Var finns de, som med ödmjukhet och ståndaktig tro ropar till Gud för syndarens skull?
(140) Abrahams anda var Kristi anda. Guds Son är Själv den store Medlaren mellan Herren och syndaren. Han, som har återlöst människan, känner värdet av hennes själ. På samma gång som Kristus hyste en sådan motvilja för det onda, vilken blott kan finnas hos en fullkomligt syndfri natur, uppenbarade Han en så stor kärlek till syndaren, som endast oändlig godhet kan visa. Under dödsångesten på korset, då hela världens förfärliga syndabörda vilade på Honom, bad Han för Sina smädare och mördare: "'Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.'" – Lukasevangeliet 23:34.
(140) Det sägs om Abraham, att "han kallades Guds vän", "far till alla . . . som tror" – Jakobsbrevet 2:23; Romarbrevet 4:11. Guds vittnesbörd rörande denne trogne patriark lyder: "Abraham lydde mig och rättade sig efter vad jag befallt, mina bud och stadgar och lagar.'" (Första Moseboken 26:5.) Och åter: "jag har utvalt honom för att hans barn och hans efterkommande skall lyda hans befallning att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i uppfyllelse som Herren har lovat Abraham.'" Det var en stor ära för Abraham, att bli vald till stamfader för det folk, som under århundraden beskyddade och bevarade Guds sanning åt världen, och genom vilket Jordens alla folkslag skulle välsignas på grund av den utlovade Messias' ankomst till denna värld. Men han, som kallade patriarken, ansåg honom värdig. Det är Gud, som talar. Han, som känner tankarna och vet, att rätt uppskatta människorna, säger: "Jag har utsett honom." Abraham skulle inte missbruka sanningen för själviska ändamål, utan han skulle hålla lagen och handla rättfärdigt. Han skulle inte bara själv frukta Herren, utan han skulle uppodla religionen även i sitt hem. Han skulle undervisa sin familj i rättfärdighet. Guds lag skulle vara rättesnöret eller normen i hans hus.
(141) Abrahams familj bestod av över ett tusen själar. De, som genom hans undervisning leddes till att dyrka den ende Guden, fann ett hem i hans läger. Här erhöll de, liksom i en skola, undervisning i de ting, som utbildade dem till, att vara den sanna trons representanter. Ett stort ansvar vilade alltså på Abraham. Han uppfostrade familjefäder, och hans styrelsesätt skulle komma att följas i de familjer, över vilka dessa fäder skulle ha uppsikt.
(141) I äldsta tider var fadern överhuvud och präst för sin egen familj, och han hade även myndighet över sina barn, sedan de fått egna familjer. Hans ättlingar blev undervisade om, att se upp till honom som deras överhuvud i både andliga och världsliga angelägenheter. Abraham bemödade sig om, att bibehålla detta patriarkala styrelsesystem, eftersom det bidrog till, att bevara kunskapen om Gud. Det var nödvändigt, att sammanbinda familjemedlemmarna, för att kraftfullare kunna bekämpa avguderiet, som blivit så vitt utbrett och djupt inrotat. Abraham sökte genom alla medel, som stod till hans förfogande, att hindra invånarna i sitt läger från att umgås med hedningarna och bevittna deras avgudiska övningar; ty han visste, att förtrolighet med det onda omärkbart skulle fördärva deras grundsatser. Den största noggrannhet iakttogs, för att utestänga varje falsk religionsform och att inprägla hos sinnet högheten och härligheten hos den levande Guden som det sanna föremålet för tillbedjan.
(141) Det var ett klokt arrangemang, som Gud Själv hade vidtagit, för att avskära Sitt folk så långt som möjligt från all förbindelse med hedningarna. Därmed skulle det bli ett folk, som bodde avskilt och ej räknades ibland nationerna. Han hade skilt Abraham från hans avgudadyrkande släkt, så att patriarken kunde uppfostra sin familj på en plats, där den ej var utsatt för det förledande inflytande, som skulle ha omgivit den i Mesopotamien. Dessutom skulle den sanna tron kunna bevaras i sin renhet av hans ättlingar från släkte till släkte.
(142) Abrahams tillgivenhet för sina barn och sin familj ledde honom till, att vaka över deras religiösa tro samt att ge dem kunskap om de gudomliga förordningarna såsom det dyrbaraste arv han kunde överlämna åt dem och genom dem åt världen. Alla blev undervisade om, att de stod under den himmelske Gudens styre. Inget förtryck skulle visas från föräldrarnas sida och ingen olydnad hos barnen. Guds lag hade bestämt varje persons plikter, och endast genom lydnad för den kunde någon uppnå sällhet eller vinna framgång.
(142) Abrahams eget föredöme, det stilla inflytandet från hans dagliga liv, var en ständig lärdom. Den osvikliga ärlighet, de välgärningar och den oegennyttiga hövlighet, som hade ådragit sig kungars beundran, visades i hemmet. Det fanns i hans liv en skönhet, i hans karaktär en ädelhet och älskvärdhet, som uppenbarade för alla, att han var förenad med himmelen. Han försummade ej den ringaste tjänares själ. I hans familj fanns det ej en lag för mästaren och en annan för tjänaren, en gräddfil för de rika och en annan för de fattiga. Alla behandlades med rättvisa och ömhet som hans medarvingar till livets nåd.
(142) Abraham "skall befalla sitt hushåll" (King James Version). Han skulle icke visa någon syndig uraktlåtenhet i, att kuva sina barns onda böjelser, ej heller skulle han visa en svag och oförståndig eftergivenhet eller favorisering. Han skulle ej låta sin pliktkänsla ge vika för en missuppfattad kärleks fordringar. Han skulle inte bara ge rätt undervisning, utan han skulle även inskärpa rättvisa och rättfärdiga lagar.
(143) Hur få bland nutidens människor följer detta exempel! Hos många föräldrar råder en blind och egennyttig känslosamhet, som oriktigt benämns kärlek. Den visar sig i, att de lämnar barnen med deras outbildade omdömesförmågor och otyglade böjelser att ledas av sin egen vilja. Detta är den största grymhet, som kan visas mot ungdomen, och en stor orättvisa mot världen. Föräldrars efterlåtenhet förorsakar oordning i familjer och i samhället. Den stärker de ungas böjelse, att följa egna ingivelser, i stället för att lyda Guds krav. Alltså växer de upp med ett sinne, som ej är inställt på att göra Guds vilja, och deras gudlösa, olydiga anda fortplantas hos deras barn och barnbarn. Föräldrar borde, liksom Abraham, befalla sitt hus efter sig. Låt lydnad för föräldrar läras och inskärpas hos barnen som ett förberedande steg till lydnad för Guds myndighet.
(143) Den ringaktning, som visas Guds lag, även av religiösa ledare, har åstadkommit mycket ont. Den så vitt utbredda läran, att Guds bud ej längre skulle gälla för människorna, har samma verkan på folkets moral som avguderiet. De, som söker att förringa Guds heliga lags fordringar, riktar ett direkt angrepp mot den grundval, som familjers och nationers styre vilar på. Religiösa föräldrar, som uraktlåter att vandra enligt Guds bud, befaller inte sina hus att följa Herrens väg. De gör inte Guds lag till rättesnöre för livet. Då barnen bildar sina egna hem, känner de sig ej förpliktade, att undervisa sina barn om det, som de själva aldrig har lärt. Och detta är skälet till, att så många gudlösa familjer finns och att sedefördärvet är så djupt och så vitt utbrett.
(143) Inte förrän föräldrarna själva vandrar fullkomligt efter Herrens lag, kan de befalla sina barn efter sig. En omfattande reform behövs i detta avseende. Både föräldrar och predikanter behöver reformeras, de behöver Gud i sina hem. Om de önskar att se ett annat tillstånd, måste de införa Hans Ord i sina familjer och göra det till sin rådgivare. De måste lära sina barn, att det är Guds röst, som talar till dem, och att den bör lydas obetingat. De bör tåligt, vänligt och outtröttligt undervisa sina barn om, hur de skall leva, för att behaga Gud. Barnen i sådana hem är beredda, att motstå otrons spetsfundigheter. De har antagit Bibeln som grunden för sin tro, och denna kan inte ryckas bort av otrons tilltagande flod.
(144) Bönen försummas i alltför många hem. Föräldrarna tycker sig sakna tid för morgon- och aftonbön. De kan inte undvara några ögonblick till tacksägelse för Guds många ynnestbevis – för det välgörande solskenet och regnet, som främjar växtligheten, samt för heliga änglars beskydd. De har inte tid till, att bedja om gudomlig hjälp och ledning och om Jesu ständiga närvaro i familjen. De går ut till arbetet liksom oxen eller hästen, utan att ägna en tanke åt Gud eller himmelen. Deras själar är så dyrbara, att Guds Son, hellre än att låta dem gå förlorade, gav Sitt liv, för att återlösa dem; men de uppskattar Hans stora godhet föga mer än djuren, som förgås.
(144) De, som bekänner sig älska Herren, borde, liksom patriarkerna i den gamla tiden, bygga ett altare åt Gud, varhelst de reser upp sina tält. Det är av största vikt, att varje hus är ett bönehus. Föräldrarna bör ofta lyfta upp sina hjärtan till Gud i ödmjuk bön för sig själva och sina barn. Låt fadern, som familjens präst, lägga morgon- och aftonoffret på Guds altare, medan hustrun och barnen förenar sig i bön och tacksägelse. Jesus älskar att bo hos en sådan familj.
(144) Ett heligt ljus borde stråla från varje kristet hem; kärleken borde uppenbara sig i handling. Den bör ge sig tillkänna i familjelivet genom en uppmärksam vänlighet, en tålig, oegennyttig hövlighet. Det finns hem, i vilka denna grundsats genomförs – hem, där Gud tillbeds och den trognaste kärlek härskar. Ur dessa hem stiger morgon- och aftonbönen till Gud som en ljuv vällukt, och Hans nåd och välsignelser kommer ned över de bedjande liksom morgonens dagg.
(144) En välordnad kristen familj är ett kraftigt argument för den kristna religionens verklighet – ett argument, som den otrogne inte kan säga emot. Alla kan se, att i familjen finns ett inflytande, som påverkar barnen, samt att Abrahams Gud är hos den. Om kristna bekännares hem vore välordnade i religiöst avseende, skulle de utöva ett stort inflytande för det goda. De skulle då förvisso vara "världens ljus." Himmelens Gud talar till alla trogna föräldrar i de om Abraham uttalade orden: "jag har utvalt honom för att hans barn och hans efterkommande skall lyda hans befallning att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i uppfyllelse som Herren har lovat Abraham.'"