(157) 14. Sodoms förstöring
Den skönaste staden i Jordandalen var Sodom. Den var belägen på en slätt, som i fruktbarhet och skönhet var lik en "Herrens trädgård". Här blomstrade Mellersta Österns yppiga växtlighet; här var palmens och olivträdets samt vinrankans hemland, och blommorna sände ut sin vällukt under hela året. Fälten bar rikliga skördar, och stora boskapshjordar betade på de närliggande höjderna. Konsten och handeln bidrog till, att göra slättens stolta stad rik. Österlandets skatter prydde stadens palats och öknens karavaner förde med sig sina förråd av dyrbara saker, som omsattes på dess marknader. Med blott ringa omsorg och arbete kunde man fylla alla livets behov, och hela året tycktes vara ett enda kretslopp av festligheter.
Kapitlet bygger på Första Moseboken 19.
(157) Det allestädes rådande överflödet gav anledning till vällust och högmod. Sysslolöshet och rikedomar förhärdar det hjärta, som aldrig varit nedtryckt av nöd eller sorg. Kärleken till nöjen fostrades genom förmögenhet och maklighet, och folket hängav sig åt sinnliga njutningar. "Detta", säger profeten, "var din syster Sodoms synd: hon och hennes döttrar kunde leva storslaget, i överflöd och ostörd ro, men de hjälpte inte den som var svag och fattig. De blev övermodiga och bedrev vidrigheter i min åsyn. Som du har sett gjorde jag då slut på dem." – Hesekiel 16:49-50. Det finns ingenting, som människorna eftersträvar mer, än rikedom och maklighet; likväl var dessa upphovet till de synder, som innebar fördärv över slättens städer. Invånarnas onyttiga, sysslolösa liv gjorde dem till ett byte för Satans frestelser, och de vanställde Guds avbild samt blev sataniska, i stället för gudomliga. Sysslolöshet är den största förbannelse, som kan komma över människan; ty laster och brott följer i dess spår. Den försvagar sinnet, förvänder förståndet och förnedrar själen. Satan ligger i bakhåll, färdig att fördärva dem, som ej är på sin vakt och vilkas maklighet ger honom tillfälle till, att nästla sig in under någon lockande förklädnad. Han har aldrig större framgång, än när han kommer till människorna, då de är sysslolösa.
(158) Bullrande festligheter och nöjen, frosseri och dryckenskap härskade i Sodom. De lägsta och mest djuriska passioner lämnades fritt lopp. Folket trotsade öppet Gud och Hans lag samt fann nöje i våldshandlingar. Fastän det väl kände till tillståndet i världen före Syndafloden och visste, att Guds vrede hade uppenbarat sig i dess förgörelse, hängav det sig likväl åt samma ogudaktighet, som då rådde.
(158) Fördärvet var ännu inte allmänt på den tid, då Lot flyttade till Sodom, och Gud lät av nåd ljuset lysa i det andliga mörkret. När Abraham räddade fångarna från elamiternas händer, riktades folkets uppmärksamhet på den sanna tron. Abraham var inte obekant för folket i Sodom, och det hade förlöjligat hans tillbedjan av den osedde Guden. Men hans seger över en mycket större truppstyrka, än hans egen samt hans ädelmodiga behandling av fångarna och bytet väckte dess förvåning och beundran. På samma gång som det prisade hans skicklighet och tapperhet, kände det en inte övertygelse om, att en gudomlig kraft hade gjort honom till segrare. Hans ädla och oegennyttiga anda, som var så främmande för Sodoms själviska invånare, var ett annat bevis på överlägsenheten hos den religion, som han hade ärat genom sitt mod och sin trofasthet.
(158) Melkisedek erkände i den välsignelse han uttalade över Abraham Jehova som källan till hans styrka och upphovsmannen till segern: "'Välsignad vare Abram av Gud den Högste, himlens och jordens skapare. Välsignad vare Gud den Högste som gav dina fiender i ditt våld." – Första Moseboken 14:19-20. Gud talade till detta folk genom Sin försyn, men det förkastade den sista ljusstrålen, liksom det förut hade gjort med allt ljus Gud hade sänt det.
(159) Och nu nalkades Sodoms sista natt. Redan kastade hämndens moln sina skuggor över den fördömda staden; men människorna märkte det inte. Medan änglar nalkades, i avsikt att förgöra staden, drömde dess invånare om framgång och nöjen. Den sista dagen liknade alla andra, som hade kommit och gått. Aftonen sänkte sig över en scen av behag och trygghet. Den nedgående Solens strålar utbredde sig över ett landskap av oförliknelig skönhet. Aftonens svalka hade lockat ut stadens invånare, och de nöjeslystna skarorna gick hit och dit, helt och hållet upptagna av stundens njutning.
(159) I skymningen sågs två främlingar nalkas stadsporten. De var tydligen resande, som kom för att stanna över natten. Ingen kunde i dessa ringa vandrare upptäcka de mäktiga kungörarna av det gudomliga straffet, och föga anade de glada, sorglösa människorna, att de den natten genom sin behandling av de himmelska sändebuden skulle fylla måttet av den skuld, vilken förorsakade deras stolta stads undergång. Men det fanns en man, som visade främlingarna vänlig uppmärksamhet och bjöd in dem till sitt hem. Lot kände inte deras verkliga identitet, men hövlighet och gästvänlighet tillhörde hans natur, de var en del av hans religion – lärdomar, som han hade inhämtat från Abrahams föredöme. Hade han inte lärt sig att vara hövlig, skulle han måhända ha blivit lämnad att förgås med de övriga i Sodom. Mången familj har genom att tillsluta sina dörrar för främlingar, utestängt Guds sändebud, som kunde ha gett dem välsignelse, hopp och frid.
(159) Varje handling i livet, hur obetydlig den än är, utövar ett inflytande på gott eller ont. Trohet eller försumlighet i det, som synes vara obetydliga plikter, kan ge upphov till livets rikaste välsignelser, eller dess största olyckor. Det är småsaker, som prövar karaktären. En daglig självförsakelses anspråkslösa handlingar, som utförs med ett glatt, villigt hjärta, röner Guds bifall. Vi skall inte leva för oss själva, utan för andra. Endast genom att glömma bort oss själva, genom att hysa en kärleksfull, välgörande anda, kan vi göra vårt liv till en välsignelse. Uppmärksamhet i obetydliga ting, små hövlighetsbevis, bidrar mycket till fulländningen av livets lycka, och försummelse av dessa utgör ingen obetydlig del av det mänskliga eländet.
(160) Lot, som visste, vilken skymf främlingar var blottställda för i Sodom, gjorde det till en av sina plikter, att möta dem vid deras inträde och bjuda dem gästfrihet i sitt eget hem. Han satt i porten, då resenärerna nalkades, och så snart han märkte dem, reste han sig från sin plats, för att gå dem till mötes samt sade, då han artigt bugade sig: "'Jag är er tjänare'". "'Ta in hos mig över natten". De tycktes avslå hans gästfrihet, sägande: "'Nej, vi övernattar här ute.'" Avsikten med svaret var tvåfaldig: de ville pröva Lots uppriktighet och även visa sig okunniga om sodomiternas karaktär, som om de antoge, att de i trygghet kunde stanna på gatan över natten. Deras svar gjorde Lot än mer beslutsam, att inte lämna dem i pöbelns våld. Han bad dem enträget om, att stanna hos honom, till dess de gav efter för hans önskan och följde honom till hans hus.
(160) Han hade hoppats, att kunna dölja sin avsikt för dagdrivarna vid porten, genom att föra främlingarna på en omväg till sitt hem. Men deras tvekan och dröjsmål samt hans enträgna yrkande tilldrog sig uppmärksamhet, och en laglös folkskara samlade sig omkring huset, innan de gick till vila för natten. Det var ett stort sällskap, bestående av ynglingar och gamla män, som var upptända av de skamligaste lidelser. Främlingarna hade ställt frågor rörande stadens karaktär, och Lot hade förmanat dem, att icke gå utom hans dörr den natten. Just då hördes pöbelns skrän och hån – den befallde, att männen skulle föras ut.
(161) Då Lot visste, att de lätt kunde bryta sig in i hans hus, om de blev retade till våldsamheter, gick han ut, för att söka övertala dem. "'Bröder'", sade han, "'gör inte något så ont." Han brukade ordet "bröder" i betydelsen grannar samt hoppades, att kunna vinna över dem på sin sida och komma dem att blygas över sina skamliga avsikter. Men verkan av hans ord var som att gjuta olja på elden. Deras raseri blev likt en storms rytande. De hånade Lot och beskyllde honom för, att upphäva sig till domare över dem samt hotade, att förfara värre mot honom, än de hade ämnat att göra mot hans gäster. De rusade på honom och skulle ha slitit honom i stycken, om han inte hade blivit räddad av Guds änglar. De himmelska sändebuden sträckte "ut sina händer och drog in Lot i huset och stängde dörren." De därpå följande händelserna visade, vilka Lots gäster var. "Dem som stod utanför porten slog de med blindhet, unga som gamla, så att de förgäves famlade efter dörren." Hade de inte även varit andligt blinda och överlämnade åt sina hjärtans hårdhet, skulle Guds straffdom ha ingivit dem fruktan och förmått dem till, att avstå från sitt onda verk. Den sista natten utmärktes inte genom några större synder, än många tidigare nätter; men nåden, som så länge blivit föraktad, hade slutligen vikit ifrån dem. Sodoms invånare hade överskridit den gudomliga långmodighetens gränser, de hade överskridit "den dolda gränsen mellan Guds tålamod och hans vrede." Hämndens eld var färdig att tändas i Siddimsdalen.
(161) Änglarna avslöjade för Lot ändamålet med sitt uppdrag: "vi skall ödelägga denna ort, eftersom Herren har hört ett starkt klagorop från folket här, och han har sänt oss att ödelägga staden.'" Främlingarna, som Lot hade sökt att beskydda, lovade nu att beskydda honom och att även rädda alla medlemmar av hans familj, som ville fly med honom från den ogudaktiga staden. Pöbeln hade tröttnat och avlägsnat sig, och Lot gick nu ut, för att varna sina barn. Han upprepade änglarnas ord för dem: "'Skynda er bort från denna ort'". "'Herren skall ödelägga staden.'" Men de trodde, att han skämtade. De skrattade åt det, som de benämnde hans vidskepliga fruktan. Hans döttrar påverkades av sina makar. De hade det gott nog där de var, och de kunde ej se något tecken på fara. Allting var, som det hade varit. De hade stora ägodelar och kunde inte tro det var möjligt, att det sköna Sodom skulle förstöras.
(162) Lot återvände bedrövad till sitt hem och berättade om sitt misslyckande. Änglarna bad honom då att stiga upp samt ta med sig sin hustru och sina två döttrar, som ännu var i hans hus, och lämna staden. Men Lot dröjde. Fastän han dagligen plågades av, att se våldshandlingar, hade han ingen rätt uppfattning om de förnedrande och avskyvärda brott, som förövades i den syndiga staden. Han förstod inte, hur ytterligt nödvändigt det var för Gud, att med Sina straffdomar hämma syndens flod. Några av hans barn stannade kvar i Sodom, och hans hustru vägrade att lämna staden utan dem. Tanken på, att han måste lämna dem, som han höll kärast på Jorden, tycktes vara mer, än han kunde uthärda. Det var svårt för honom, att överge sitt praktfulla och bekväma hem och all den förmögenhet, som han arbetat hela sitt liv för att förvärva, samt att gå ut som en utblottad vandrare. Bedövad av sorg, dröjde han och kände ingen lust att avlägsna sig. Hade det ej varit för Guds änglar, skulle både Lot och hans familj ha omkommit vid Sodoms förstöring. De himmelska sändebuden tog honom och hans hustru och döttrar vid handen och ledde dem ut ur staden.
(162) Änglarna lämnade dem här och återvände till Sodom, för att utföra sitt förstörelseverk. En annan – den, till vilken Abraham hade ställt sina böner – närmade sig Lot. Man hade inte funnit så många som tio rättfärdiga personer i alla städerna på slätten; men till svar på patriarkens bön, rycktes den ende man, som fruktade Gud, undan fördärvet. Befallningen uttalades med överraskande iver: "'Fly nu för livet, se dig inte tillbaka och stanna inte förrän du har kommit över slätten. Rädda dig upp i bergen, annars kommer du att förintas.'" Tvekan eller dröjsmål skulle nu bli olycksbringande. Att kasta en längtansfull blick på den dömda staden, att stanna ett ögonblick av saknad efter det sköna hem de nu måste överge, skulle ha kostat dem livet. De gudomliga straffdomarnas storm väntade endast på deras flykt från staden.
(163) Men Lot, som var förvirrad och förskräckt, ursäktade sig med, att han inte kunde göra det man fordrade av honom, ty i så fall kunde något ont drabba honom, och han skulle omkomma. Genom hans vistelse bland otrogna människor i den ogudaktiga staden, hade hans tro blivit svag. Himmelens Furste stod vid hans sida, men likväl bad han om skydd för sitt eget liv, som om Gud, vilken hade visat en sådan omsorg och kärlek för honom, inte fortfarande skulle bevara honom. Han borde ha anförtrott sig helt och hållet åt det gudomliga sändebudet och lämnat sitt liv i Herrens händer, utan att visa det ringaste tvivel. Men liksom många andra, bemödade han sig om, att lägga planer för sig själv: "staden här framme ligger så nära att jag kan fly dit. Det är bara en liten stad, låt mig få min tillflykt dit och rädda mitt liv". Den här omtalade staden var Bela, som sedermera kallades för Soar. Den låg enbart några kilometer från Sodom och var även den fördärvad i seder och dömd till undergång. Men Lot bad, att den skulle bli skonad, i det att han invände, att det var blott en obetydlig begäran; och hans bön blev beviljad. Herren sade till honom: "'Ja, det skall bli som du vill, också den här gången. Jag skall inte förstöra den stad du talar om." O, hur stor Guds nåd är mot Hans felande varelser!
(163) Den allvarliga befallningen, att de skulle skynda sig i väg, upprepades; ty eldstormen kunde uppskjutas endast litet längre. Men en av flyktingarna vågade att kasta en blick tillbaka på den dömda staden, och hon blev en minnesstod över Guds straffdom. Om Lot själv ej hade visat någon tvekan att lyda änglarnas varning, utan skyndsamt hade flytt till bergen, utan att göra den ringaste invändning, skulle även hans hustru ha klarat sig. Inflytandet från hans exempel skulle ha räddat henne från den synd, som beseglade hennes öde. Men hans tvekan och dröjsmål fick henne att ringakta den gudomliga varningen. Samtidigt som hon flydde över slätten, var hennes hjärta fortfarande fäst vid Sodom, och hon gick under tillsammans med staden. Hon satte sig upp mot Gud, eftersom Hans straff innefattade fördärvandet av hennes ägodelar och hennes barn. Fastän hon var så högt gynnad, att hon blev kallad ut ur den ogudaktiga staden, tyckte hon, att hon blev strängt behandlad, eftersom den förmögenhet, som det tagit många år att samla, måste lämnas åt förstörelsen. I stället för att tacksamt ta emot befrielsen, blickade hon förmätet tillbaka på staden och önskade att deras liv, vilka hade förkastat den gudomliga varningen, måtte skonas. Hennes synd visade, att hon var ej förtjänt av det liv, för vilkets bevarande hon kände så liten tacksamhet.
(164) Vi bör akta oss för, att lättsinnigt behandla Guds nådiga åtgärder för vår frälsning. Det finns kristna, som säger: "Jag bryr mig ej om att bli frälst, såvida inte min maka och mina barn blir frälsta med mig." De tycker, att himmelen inte skulle bli en himmel för dem, om inte även deras kära är där. Men har de, som hyser denna känsla, rätt uppfattning om sitt eget förhållande till Gud, med tanke på Hans stora godhet och nåd mot dem? Har de glömt, att de, genom de starkaste band av kärlek och ära och trohet, är förenade med sin Skapare och Frälsare, för att tjäna Honom? Nådens inbjudningar ljuder till alla, och skall vi vända oss bort, därför att våra vänner förkastar Frälsarens kärleksfulla vädjanden? Själens återlösning är oskattbar. Kristus har betalat ett omätligt pris för vår frälsning, och ingen, som uppskattar värdet hos detta stora offer eller värdet av själen, borde förakta Guds erbjudna nåd, bara för att andra gör det. Att andra lämnar Hans rättvisa anspråk utan avseende, borde hos oss uppväcka större flit till, att själva ära Gud samt att leda alla, som vi kan påverka, till att ta emot Hans kärlek.
(165) När solen gick upp över jorden var Lot framme i Soar. Morgonens klara strålar tycktes tala blott om framgång och frid till slättens städer. Folket kom i rörelse på gatorna, personer gick på sina olika vägar, för att ägna sig åt dagens affärer eller nöjen. Lots mågar gjorde sig lustiga över den förståndssvage gamle mannens fruktan och varningar. Hastigt och oförväntat, liksom ett åskslag från en molnfri himmel, bröt stormen lös. Herren lät regna svavel och eld ifrån himmelen över städerna och den fruktbara slätten. Dess palats och tempel, dyrbara boningshus, trädgårdar och vingårdar samt de glada, njutningslystna skarorna, som natten förut hade hånat himmelens sändebud – alla blev förtärda. Röken från branden steg upp lik röken ur en stor ugn. Och den sköna Siddimsdalen blev en öken, en plats, som aldrig skulle uppbyggas eller bebos – ett säkert vittnesbörd för alla släkter, att Gud straffar synden.
(165) Den eld, som förtärde städerna på slätten, sänder ut sitt varnande ljus även ned till vår tid. Den förskräckliga och allvarliga lärdomen för oss är denna: Gud är länge barmhärtig och har undseende med överträdaren. Dock finns det en gräns, bortom vilken människorna inte kan fortsätta i synden. När den gränsen nås, upphör nådens inbjudning, och straffet verkställs.
(165) Världens Frälsare förklarar, att det finns större synder än dem, för vilka Sodom och Gomorra blev förstörda. De, som hör evangelii inbjudning till syndare att bättra sig, men inte bryr sig om den, är brottsligare inför Gud, än inbyggarna i Siddimsdalen var. Och än större är deras synd, som påstår sig känna Gud och hålla Hans bud, men likväl förnekar Kristus i sin karaktär och sin dagliga vandel. I ljuset av Frälsarens varning är Sodoms öde en allvarlig tillrättavisning inte endast för dem, som är skyldiga till öppna synder, utan för alla, som lättsinnigt behandlar det ljus och de välsignelser, som kommer ned från himmelen.
(166) Det Trofasta Vittnet sade till församlingen i Efesus: "Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr. Annars kommer jag till dig och flyttar bort ditt lampställ, om du inte omvänder dig." – Uppenbarelseboken 2:4-5. Frälsaren väntar svar på Sitt erbjudande om kärlek och förlåtelse med större ömhet än den, som bevekar jordiska föräldrar att förlåta en egensinnig, lidande son. Han ropar efter vandraren: "Vänd tillbaka till mig, så vänder jag tillbaka till er" – Malaki 3:7. Men om syndaren hårdnackat vägrar att fästa avseende vid rösten, som kallar honom med förbarmande kärlek, kommer han slutligen att lämnas i mörker. Det hjärta, som länge ringaktat Guds barmhärtighet, blir förhärdat i synden och är ej längre mottagligt för nådens inverkan. Domen blir förskräcklig för den själ, om vilken den bedjande Frälsaren slutligen skall förklara: Han "är i förbund med avgudar – låt honom fara!" – Hosea 4:17. På domedagen skall det bli drägligare för städerna på slätten, än för dem, som har känt Guds kärlek och likväl har vänt sig bort, för att välja en syndig världs nöjen.
(166) Ni, som ringaktar nådens erbjudande, tänk på den stora syndaskuld, som upptecknas mot Er i himmelens böcker; ty ett protokoll förs över nationers, familjers och enskilda personers gudlöshet. Gud må länge ha tålamod med syndaren, medan räkningen fortgår och maningar till bättring och erbjudanden om nåd görs. Emellertid skall en tid komma, då räkenskapen avslutas. Då är människans öde genom hennes eget val avgjort. Då skall befallningen om straffets verkställande utgå.
(166) Tillståndet i den religiösa världen i vår tid är oroväckande. Man har lättsinnigt behandlat Guds nåd. Många har åsidosatt Jehovas lag, ty "lärorna de lär ut är människors bud.'" – Matteusevangeliet 15:9. Fritänkande råder i många av vårt lands kristna församlingar; inte fritänkandet i sin vidsträcktaste betydelse (öppet förnekande av Bibeln), utan ett fritänkande, som har klätt sig i kristendomens mantel, medan det förstör tron på Bibeln som en uppenbarelse från Gud. En brinnande andakt och en verklig gudsfruktan har gett vika för en tom ytlighet. Därför härskar också avfall och sinnlighet. Kristus sade: "Eller som på Lots tid . . . Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras." – Lukasevangeliet 17:28, 30. Det dagliga protokollet över inträffade händelser vittnar om, att Hans ord blir uppfyllda. Världen mognar hastigt för förstöring. Guds straffdomar skall snart utgjutas; synd och syndare skall förtäras.
(167) Vår Frälsare sade: "Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och bed att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.'" – Lukasevangeliet 21:34-36.
(167) Innan Sodom förintades, sände Gud ett budskap till Lot: "'Fly nu för livet, se dig inte tillbaka och stanna inte förrän du har kommit över slätten. Rädda dig upp i bergen, annars kommer du att förintas.'" Kristi lärjungar hörde samma varningsröst, innan Jerusalem förstördes: "När ni ser Jerusalem omringat av härar, då skall ni veta att dess ödeläggelse är nära. Då måste de som bor i Judeen fly upp i bergen" – Lukasevangeliet 21:20-21. De fick inte dröja, för att ta med sig några av sina ägodelar, utan de skulle endast gripa tillfället att undkomma.
(167) De kom ut och skilde sig fullständigt från de ogudaktiga; de flydde för livet. Så var även förhållandet i Noas dagar; så var det med Lot och så var det med lärjungarna före Jerusalems förstöring; och så skall det bli i de yttersta dagarna. Guds röst hörs åter i ett varningsbudskap, när Han befaller Sitt folk, att skilja sig från den rådande orättfärdigheten.
(167) Det tillstånd av fördärv och avfall, som skulle existera i den religiösa världen i de yttersta dagarna, framställdes för profeten Johannes i en syn om Babylon, "den stora staden, den som har kungavälde över kungarna på jorden.'" – Uppenbarelseboken 17:18. Innan den förstörs, skall denna maning gå ut ifrån himmelen: "'Dra bort från henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor." – Uppenbarelseboken 18:4. En bestämd skilsmässa från synd och syndare måste äga rum, liksom i Noas och Lots dagar. Ingen förlikning mellan Gud och världen kan förekomma, det går inte att återvända, för att skaffa sig jordiska skatter. "Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." – Matteusevangeliet 6:24.
(168) Folket tänker på framgång och lycka, liksom invånarna i Siddimsdalen gjorde. Guds änglars varning lyder: "Fly för ditt livs skull"; men andra röster hörs, som säger: "Var inte förskräckt; det finns ingen orsak till att vara oroad." Mängden ropar: "Frid och säkerhet", medan himmelen förklarar, att plötsligt fördärv snart skall komma över syndaren. Städerna på slätten frossade i nöjen och hånade Guds sändebuds fruktan och varningar natten före sin undergång. Men dessa bespottare omkom i lågorna. Samma natt stängdes nådens dörr för evigt för de ogudaktiga och bekymmerslösa invånarna i Sodom. Gud skall inte alltid låta Sig bespottas; människorna skall inte länge tillåtas att ringakta Honom. "Skoningslös kommer Herrens dag med vrede och glödande harm. Jorden skall läggas öde, syndarna skall han förinta." – Jesaja 13:9. De flesta människor i världen kommer att förkasta Guds nåd och störtas i plötsligt och oundvikligt fördärv. Men de, som ger akt på varningen, skall sitta "under den Högstes beskärm" och vila "under den Allsmäktiges skugga." Hans sanning skall bli deras sköld och skärm. Detta löfte tillhör dem: "Jag skall mätta honom med ett långt liv och låta honom erfara min hjälp." – Psaltaren 91:4-6, 14, 16.
(168) Lot stannade bara kort tid i Soar. Ondskan härskade där såsom i Sodom, och han vågade inte stanna i staden, ty han fruktade, att den skulle ödeläggas. Soar förintades inte långt efteråt, såsom Gud hade beslutat. Lot begav sig till bergsbygden, där han bodde i en grotta och var berövad allt, för vars skull han hade utsatt sin familj för en ogudaktig stads inflytande. Men Sodoms förbannelse följde honom även hit. Hans döttrars syndiga uppförande var följden av det dåliga sällskap, som de hade haft i den fördärvade staden. Dess moraliska fördärv hade blivit så inmejslat i deras karaktär, att de inte kunde skilja mellan gott och ont. Lots enda avkomlingar, moabiterna och ammoniterna, var nedriga, avgudadyrkande stammar, som satte sig upp mot Gud och hyste en bitter fiendskap till Hans folk.
(169) Vilken stark motsats är icke Lots liv till Abrahams! De hade en gång varit följeslagare, som tillbad vid samma altare och bodde bredvid varandra i sina pilgrimstält; men hur långt skilda åt var de inte nu! Lot hade valt Sodom på grund av dess behag och fördelar. Sedan han lämnat Abrahams altare och de offer, som dagligen bars fram till den sanne Guden, lät han sina barn umgås med ett fördärvat och avgudadyrkande folk. Likväl bibehöll han sin gudsfruktan, ty Skriften säger, att han var en "rättfärdig" man. Hans själ plågades av det ogudaktiga tal han dagligen fick höra, samt av de våldshandlingar och brott, som han ej kunde förhindra. Han räddades slutligen som "en brand ryckt ur elden" (Sakarja 3:2), men var då berövad sina ägodelar, sin hustru och sina barn samt bodde i grottor, liksom de vilda djuren, och blev vanärad på ålderdomen. Han gav till världen, inte ett släkte av rättfärdiga människor, utan två avgudadyrkande nationer, som var fientliga mot Gud och förde krig mot Hans folk, till dess de hade fyllt sin syndabägare och blev utrotade. Hur förskräckliga var inte följderna av ett enda obetänksamt steg!
(169) Den vise mannen säger: "Ansträng dig inte för att bli rik, var förståndig nog att avstå." "Den som roffar åt sig drar olycka över sitt hus, den som skyr mutor får långt liv." – Ordspråksboken 23:4; 15:27. Och aposteln Paulus förklarar: "De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begärelser som störtar människorna i fördärv och undergång." – Första Timoteusbrevet 6:9.
(170) Då Lot bosatte sig i Sodom, var det hans fasta uppsåt, att hålla sig obesmittad av synden och att befalla sitt hus efter sig; men härvidlag misslyckades han helt och hållet. De fördärvliga inflytandena omkring honom inverkade på hans egen tro, och hans barns giftermål med inbyggare i Sodom förenade delvis hans intresse med deras. Vi har sett, vad följden blev.
(170) Många gör fortfarande liknande misstag. Då de väljer ett hem, fäster de mera avseende vid de timliga fördelar, som de kan vinna, än vid de moraliska och sociala inflytanden, som kommer att omge dem och deras familj. De väljer ett skönt och fruktbart land, eller flyttar till någon blomstrande stad, i hopp om att röna större framgång. Men deras barn blir omgivna av frestelser och ingår alltför ofta förbindelser, som är ogynnsamma för utvecklingen av gudsfruktan och danandet av en rättfärdig karaktär. Den slappa sedligheten, otron och likgiltigheten för religiösa saker har en tendens att motverka föräldrarnas inflytande. Exempel på olydnad mot föräldrars och Guds myndighet framstår ständigt för ungdomen, och många börjar att beundra fritänkare och otrogna samt förenar sig med Guds fiender.
(170) Det är Guds vilja, att när vi väljer våra hem, vi först av allt bedömer de sedliga och religiösa inflytanden, som kommer att omge oss och våra familjer. Vi kanske hamnar på en besvärlig plats; ty många får ej sådana omgivningar, som de önskar sig. Vart plikten än kallar oss, skall Gud göra oss i stånd till att förbli ofördärvade, om vi under vaksamhet och bön förtröstar på Kristi nåd. Men vi skall inte onödigt utsätta oss för inflytanden, som är ogynnsamma för utvecklingen av en kristen karaktär. När vi frivilligt bosätter oss, där vinningslystnad och otro råder, misshagar vi Gud och jagar vi bort de heliga änglarna från våra hem.
(171) De, som skaffar sina barn jordisk förmögenhet och ära på deras eviga intressens bekostnad, skall slutligen finna, att dessa fördelar innebär en fruktansvärd förlust. Många får, liksom Lot, se sina barn störtade i fördärvet och räddar med knapp nöd sina egna själar. Deras livs arbete är omintetgjort, och deras liv har förfelat sitt mål. Hade de handlat i överensstämmelse med sann vishet, skulle deras barn kanhända ägt mindre av jordiska ägodelar, men de skulle ha försäkrat sig om rättighet till det oförgängliga arvet.
(171) Det arv, som Gud har lovat Sitt folk, finns ej i denna värld. Abraham ägde ej någon besittning på Jorden, "inte så mycket som en fotsbredd" – Apostlagärningarna 7:5. Han ägde stor rikedom, som han brukade till Guds ära och sina medmänniskors nytta; men han betraktade icke denna värld som sitt hem. Herren hade kallat honom, att lämna sina avgudadyrkande landsmän och lovat honom Kanaans land som evig egendom; men varken han eller hans son eller sonson erhöll det. När Abraham behövde en begravningsplats för sina döda anhöriga, måste han köpa den av kananéerna. Hans enda besittning i löftets land var den i klippan uthuggna graven i Makpelas grotta.
(171) Men Guds Ord har ej förfelat sitt syfte, ej heller blev det fullständigt uppfyllt, då det judiska folket bosatte sig i Kanaan. "Men nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma." – Galaterbrevet 3:16. Abraham själv skulle ha del i arvet. Man må tycka, att uppfyllelsen av Guds löfte skjutits upp länge, ty "för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag" (Andra Petrusbrevet 3:8). Det tycks dröja, men på den bestämda tiden skall det komma och "den slår inte fel." – Habackuk 2:3. Gåvan till Abraham och hans säd eller avkomma innefattade inte bara Kanaans land, utan hela Jorden. Detta säger aposteln: "Det var inte genom lagen som Abraham eller hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tron." – Romarbrevet 4:13. Och Bibeln lär tydligt, att de åt Abraham givna löftena skall uppfyllas genom Kristus. Alla, som tillhör Kristus, är "avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet" – arvingar "till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna" – Jorden, befriad från syndens förbannelse. – Galaterbrevet 3:29; Första Petrusbrevet 1:4. Ty "herradömet, väldet och storheten hos rikena under himlen skall ges åt det folk som är den Högstes heliga", och "de ödmjuka får äga landet och njuta en ostörd fred." – Daniel 7:27; Psaltaren 37:11.
(172) Gud gav Abraham en överblick över detta odödliga arv, och han var tillfredsställd med detta hopp. "I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte. Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt." – Hebréerbrevet 11:9-10.
(172) Om Abrahams efterkommande heter det, att "i tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden." – Vers 13. Vi måste vistas som gäster och främlingar här på Jorden, om vi önskar att träda in i ett bättre land, "ett i himlen." – Vers 16. De, som är Abrahams barn, skall söka att komma in i den stad han väntade på, "som Gud själv har planlagt och byggt."