(180) 16. Jakob och EsauJakob och Esau, Isaks tvillingsöner, uppvisar en överraskande motsats till varandra både vad gäller karaktär och levnadssätt. Guds ängel förutsade denna olikhet, innan de blev födda. Som svar på Rebeckas ängsliga bön förkunnade han, att två söner skulle skänkas henne samt framställde deras framtida historia för henne, nämligen att vardera skulle bli överhuvudet för en mäktig nation, men att den ene skulle bli större, än den andre och att den yngre skulle äga företrädet.
Kapitlet bygger på Första Moseboken 25:19-34; 27.
(180) Esau utvecklade kärlek till egna njutningar, då han växte upp, och visade bara intresse för det förhandenvarande. Han tålde aldrig tvång, utan fann nöje i det fria jaktlivet och valde tidigt att bli jägare. Han var likväl faderns gunstling. Den lugne, fridsamme fåraherden beundrade sin äldste sons käckhet och kraft, då denne oförskräckt strövade över berg och öknar samt kom hem med villebråd åt sin far och omtalade upplivande berättelser om sitt äventyrliga liv. Den eftertänksamme, flitige och varsamme Jakob, som alltid tänkte mera på framtiden än på nuet, var nöjd med att stanna hemma, där han sysselsatte sig med att sköta hjordarna och bruka jorden. Modern värderade högt hans ihärdighet, sparsamhet och omtänksamhet. Han visade en stark och innerlig tillgivenhet för henne, och hans milda, oupphörliga uppmärksamhet bidrog mer till hennes lycka, än vad Esaus uppsluppna, då och då förekommande, godhet gjorde. Rebecka höll sin son Jakob kärast.
(180) Löftena, som blivit givna Abraham och bekräftade för hans son, betraktades av Isak och Rebecka som det stora målet för deras önskningar och förhoppningar. Esau och Jakob var förtrogna med dessa löften. Man lärde dem att anse förstfödslorätten som en högst viktig sak, eftersom den innefattade inte bara innehavet av världslig förmögenhet, utan även andliga företräden. Den, som erhöll förstfödslorätten, skulle bli sin familjs präst, och världens Frälsare skulle härstamma från honom. Å andra sidan vilade stora förpliktelser på innehavaren av förstfödslorätten. Den, som skulle ärva dessa välsignelser, måste ägna sitt liv åt Herrens tjänst. Han måste, liksom Abraham, vara lydig de gudomliga fordringarna. Han måste rätta sig efter Guds vilja med hänsyn till sitt giftermål, till sina familjeförbindelser och till sitt offentliga liv.
(181) Isak tillkännagav dessa förmåner och villkor för sina söner samt omtalade tydligt, att Esau, som den äldste, var berättigad till förstfödslorätten. Men Esau älskade inte andaktsövningar och kände ingen böjelse för ett religiöst liv. De fordringar, som åtföljde den andliga förstfödslorätten, var ett oangenämt, ja, förhatligt tvång för honom. Esau betraktade Guds lag, vars hållande var villkoret i det gudomliga förbundet med Abraham, som ett träldomsok. Böjd för själviska njutningar, fanns det inget, som han längtade så mycket efter som frihet till att göra, vad honom behagade. Makt och rikedomar, gästabud och lustbarheter utgjorde hans lycka. Han fröjdades över den oinskränkta friheten i sitt vilda, kringströvande liv. Rebecka erinrade sig ängelns ord, och hon läste med klarare insikt, än maken, de båda sönernas karaktär. Hon var övertygad om, att det gudomliga löftets arv var ämnat åt Jakob. Hon upprepade ängelns ord för Isak; men faderns hela tillgivenhet fästes vid den äldre sonen, och han var orubblig i sitt beslut.
(181) Jakob hade av sin mor inhämtat det gudomliga meddelandet, att förstfödslorätten skulle tillfalla honom, och han kände en obeskrivlig önskan efter, att komma i besittning av förmånerna, som den skulle skänka honom. Det var inte innehavet av sin fars förmögenhet, som han åtrådde, utan det var den andliga förstfödslorätten, som var föremålet för hans längtan. Att umgås med Gud, såsom den rättfärdige Abraham gjorde, att bära fram försoningsoffret för sin familj, att bli en av förfäderna till det utvalda folket och den utlovade Messias samt att ärva de eviga ägodelarna, vilka var inbegripna i förbundets välsignelser – dessa var de förmåner och utmärkelser, som väckte hans ivrigaste önskningar. Hans tankar var alltid riktade mot framtiden, och han sökte att fatta dess osedda välsignelser.
(182) Han hörde med stilla längtan på allt, som hans far omtalade rörande den andliga förstfödslorätten, samt bevarade noggrant det, som han inhämtat från sin mor. Detta ämne sysselsatte hans tankar både dag och natt, till dess det blev det enda målet för hans livs strävan. Men på samma gång som Jakob satte större värde på de eviga välsignelserna, än på de timliga, ägde han inte en på erfarenhet grundad kännedom om den Gud, som han vördade. Hans hjärta hade inte blivit förnyat genom den gudomliga nåden. Han trodde, att löftet angående honom själv inte kunde uppfyllas, så länge den förstföddes rättigheter tillhörde Esau. Ständigt ansträngde sig han för, att tänka ut något sätt, varigenom han kunde försäkra sig om välsignelsen, som hans bror värdesatte så litet, men som var så dyrbar för honom själv.
(182) När Esau, matt och trött, en dag kom hem från jakten samt bad om, att få smaka den rätt, som Jakob höll på att laga till, tog den senare – som ständigt hade sitt mål i sikte – det fördelaktiga tillfället i akt och erbjöd sig att stilla sin brors hunger, om denne ville avstå från sin förstfödslorätt. "'Jag håller på att dö", ropade den oförvägne, själveftergivne jägaren, "vad har jag för glädje av förstfödslorätten?'" Han avstod ifrån sin förstfödslorätt för en tallrik linssoppa samt bekräftade handlingen med en ed. Om en kort stund kunde han ha fått mat i sin fars tält, men för att tillfredsställa ögonblickets begär, bytte han vårdslöst bort det härliga arvet, som Gud Själv hade lovat åt hans fäder. Hela hans intresse gällde blott nuet. Han var villig, att offra det himmelska för det jordiska, att byta ut en framtida rikedom mot en flyktig njutning.
(183) Så litet brydde sig Esau om sin förstfödslorätt. Sedan han sålt den, förnam han en känsla av lättnad. Hans väg var nu ej längre spärrad, utan han kunde göra, vad han ville. Hur många säljer inte fortfarande för denna flyktiga njutning, som oriktigt benämns frihet, sin förstfödslorätt till ett rent och ovanskligt arv, som är förvarat i himmelen!
(183) Esau, som alltid påverkades av yttre och jordiska lockelser, tog sig två hustrur ibland hetéernas döttrar. Dessa dyrkade avgudar, och deras avguderi blev orsak till stor sorg för Isak och Rebecka. Esau hade förbrutit sig mot det villkor i förbundet, som förbjöd giftermål mellan det utvalda folket och hedningarna; men Isak var ännu orubblig i sitt beslut, att ge honom förstfödslorätten. Rebeckas resonerande, Jakobs starka begär efter välsignelsen samt Esaus likgiltighet för dess plikter kunde ej förmå fadern att ändra sin föresats.
(183) Många år förflöt, och Isak blev gammal och blind samt väntade, att han snart skulle dö. Nu ville han ej längre skjuta upp uttalandet av välsignelsen över sin äldste son. Men då han var medveten om Rebeckas och Jakobs motstånd, beslöt han att utföra den högtidliga ceremonin i hemlighet. I överensstämmelse med det rådande bruket, att anställa en festmåltid vid sådana tillfällen, bjöd patriarken Esau: "gå ut och skjut ett villebråd åt mig. Laga till en av mina älsklingsrätter . . . Sedan skall jag ge dig min välsignelse innan jag dör.'"
(183) Rebecka genomskådade hans avsikt. Hon var säker på, att det stred mot Guds uppenbarade vilja. Isak stod i fara, att ådra sig gudomligt misshag samt att utesluta sin yngre son från den ställning, till vilken Gud hade kallat honom. Hon hade fåfängt sökt att övertala Isak, genom att resonera med honom, och hon beslöt nu att bruka list.
(184) Så snart Esau hade gått bort, för att uträtta sitt ärende, började Rebecka att genomföra sitt beslut. Hon talade om för Jakob, vad som hade ägt rum, samt tillrådde ögonblicklig handling, om man skulle hindra, att välsignelsen oåterkalleligen bleve tilldelad Esau. Och hon försäkrade sin son, att om han ville följa hennes anvisningar, skulle han erhålla den, såsom Gud hade lovat. Jakob samtyckte ej villigt till den plan, som hon föreslog. Tanken på, att han skulle bedra sin far, orsakade honom stor ängslan. Han trodde, att en sådan synd skulle medföra förbannelse, i stället för välsignelse. Men hans samvetsbetänkligheter blev övervunna, och han skyndade sig att utföra sin mors förslag. Det var ej hans avsikt, att uttala en uppenbar osanning, men sedan han en gång gått in till sin far, tycktes han ha gått för långt, för att kunna dra sig undan, och han skaffade sig den efterlängtade välsignelsen genom bedrägeri.
(184) Jakob och Rebecka förverkligade sin avsikt; men de ådrog sig endast sorg och bekymmer genom sitt bedrägeri. Gud hade förklarat, att Jakob skulle erhålla förstfödslorätten, och Hans ord skulle ha blivit uppfyllt på av Honom Själv utsatt tid, om de i tro hade väntat, till dess Han utfört saken för dem. Men de, liksom många andra, vilka utger sig för att vara Guds barn, var ej villiga att lämna saken i Hans händer. Rebecka ångrade häftigt det syndiga råd, som hon hade gett sin son; ty det orsakade skilsmässa mellan dem, och hon fick aldrig återse honom. Från den stund Jakob erhöll förstfödslorätten, plågades han av sitt eget samvetes anklagelser. Han hade syndat mot sin far, sin bror, sin egen själ och mot Gud. På en kort stund hade han gjort det, som han hela sitt liv fick ångra. Denna tilldragelse framstod tydligt för hans tankar under senare år, då hans egna söners ogudaktiga uppförande fyllde hans själ med bedrövelse.
(184) Så snart Jakob hade lämnat sin fars tält, trädde Esau in. Fastän denne hade sålt sin förstfödslorätt och bekräftat denna handling med en högtidlig ed, hade han nu beslutat sig för, att försäkra sig om dess välsignelser, utan att fästa avseende vid sin brors krav. Med den andliga förstfödslorätten var förenad den timliga, som skulle göra Esau till familjens överhuvud och skänka honom en dubbel andel av sin fars förmögenhet. Dessa var välsignelser, som han kunde uppskatta. "Vill du resa dig upp, far", sade han, "och äta av viltet som din son har med sig, så att du sedan kan ge mig din välsignelse?'"
(185) Den gamle, blinde fadern darrade av förvåning och ängslan, då han insåg bedrägeriet, för vilket han hade blivit utsatt. Hans länge och ömt hysta förhoppningar hade gjorts om intet, och han plågades svårt vid tanken på den missräkning, som hans äldste son måste erfara. Men han fattades plötsligt av övertygelsen, att det var Guds försyn, som hade omintetgjort hans avsikter och åstadkommit just det, som han hade ämnat att förhindra. Han erinrade sig ängelns ord till Rebecka, och han insåg, att Jakob, oaktat den synd han just hade begått, var den lämpligaste att utföra Guds beslut. Medan han uttalade välsignelseorden, hade han känt sig inspirerad av Guds Ande, och nu, då han visste alla omständigheterna, bekräftade han välsignelsen, som han ovetande hade uttalat över Jakob: "jag välsignade honom. Välsignad skall han också vara.'" (Svenska Folk-Bibeln 98.)
(185) Esau ringaktade välsignelsen, då han tycktes kunna erhålla den; men nu, sedan den var helt och hållet förlorad för honom, önskade han att erhålla den. Hans obetänksamma, lättretliga natur upprördes till sin hela styrka, och hans sorg och raseri var förskräckliga. Han ropade med stor häftighet: "Välsigna mig också, far!'" "'Hade du bara denna enda välsignelse att ge bort?" Men det givna löftet skulle inte återkallas. Förstfödslorätten, som han så obetänksamt hade bytt bort, kunde han icke återvinna. Esau sålde sin arvedel "för en enda måltid", för ett flyktigt tillfredsställande av aptiten, som han aldrig hade tyglat. Men då han insåg sin dårskap, var det för sent, att återvinna välsignelsen. Han "såg nämligen inte någon möjlighet att ändra sig, fastän Esau under tårar sökte få välsignelsen." – Hebréerbrevet 12:16-17. Esau berövades inte förmånen, att söka Guds gillande genom bättring; men han kunde ej finna någon utväg, för att återvinna förstfödslorätten. Hans sorg kom sig ej av en övertygelse om synd; och han önskade inte att bli försonad med Gud. Han sörjde över följderna av sin synd, men inte över själva synden.
(186) På grund av sin likgiltighet för de gudomliga välsignelserna och fordringarna, kallas Esau i Skriften för en "gudlös" person. Vers 16. Han representerar dem, som ringaktar återlösningen, vilken Kristus utverkat för dem, och som är redo, att offra sin arvsrätt till himmelen för Jordens förgängliga skatter. Många lever blott för det närvarande, utan att ha någon tanke på, eller visa omsorg för, framtiden. De ropar, liksom Esau: "låt oss äta och dricka, ty i morgon skall vi dö." – Första Korintierbrevet 15:32. De behärskas av sina böjelser, och de vill avstå från de mest värdefulla belöningar, hellre än att utöva självförsakelse. Om man måste ge upp antingen tillfredsställandet av en förvänd aptit eller de himmelska välsignelserna – som endast lovade åt de självförnekande och gudfruktiga – låter man aptitens krav råda samt föraktar i verkligheten Gud och himmelen. Hur många även ibland kristna bekännare hänger sig inte åt njutningar, som är skadliga för hälsan och som bedövar själens känslighet! Då man framställer för dem plikten, att rena sig från all köttets och andens besmittelse, samt fullborda sin helgelse i gudsfruktan, blir de förnärmade. De finner, att de inte kan överlämna sig åt dessa skadliga njutningar och jämväl försäkra sig om himmelen, och de beslutar, att de ej längre vill vandra på vägen till det eviga livet, eftersom den är så smal.
(186) Många säljer sin förstfödslorätt för sinnliga njutningar. Hälsan offras, själsförmögenheterna försvagas och himmelen förverkas – allt för ett blott och bart flyktigt nöje; en njutning, som på samma gång är både försvagande och förnedrande till sin karaktär. Esau vaknade upp och insåg dårskapen hos sitt obetänksamma byte, men då var det för sent för honom, att gottgöra sin förlust. Likadant skall det på Guds dag bli för dem, som för själviska njutningar har bytt bort sin arvsrätt till himmelen.