(188) 17. Jakobs landsflykt
Eftersom Jakob, på grund av Esaus vrede, hotades med döden, lämnade han sin fars hus som flykting. Dock förde han med sig faderns välsignelse, ty Isak hade förnyat förbundslöftet för honom och hade bett honom, som dess arvinge, att söka sig en hustru hos sin mors anhöriga i Mesopotamien. Jakob anträdde likväl sin resa med ett väldigt bekymrat hjärta. Med bara sin stav i handen, måste han vandra hundratals kilometer genom ett land, som var bebott av vilda, kringströvande stammar. Eftersom han plågades av samvetsnöd och rädsla, sökte han att undvika människorna, så att hans förbittrade bror inte skulle kunna spåra upp honom. Han fruktade, att han för alltid hade förlorat den välsignelse, som Gud hade tänkt ge honom; och Satan var till hands, för att anfäkta honom med sina frestelser.
Kapitlet bygger på Första Moseboken 28-31.
(188) På kvällen den andra dagen var han långt borta från sin fars tält. Han kände sig som en landsflykting; och han visste, att allt detta bekymmer hade kommit över honom på grund av hans eget orätta handlande. Förtvivlans mörker omgav hans själ, och han vågade knappt att bedja. Men i sin enslighet kände han behovet av Guds beskydd, som aldrig förut. Han bekände sin synd under gråt och djup ödmjukelse samt bad ivrigt om, att få något bevis på, att han inte var helt och hållet övergiven. Hans sorgsna hjärta fick likväl ingen lindring. Han hade förlorat allt förtroende för sig själv, och han fruktade, att hans fäders Gud hade förskjutit honom.
(189) Men Gud hade inte övergivit Jakob. Nådens dörr stod ännu öppen för Hans felande, tvivlande tjänare. Herren uppenbarade medlidsamt just det, som Jakob behövde, nämligen en Frälsare. Han hade syndat; och hans hjärta fylldes med tacksamhet, då han såg ett medel uppenbarat, genom vilket han kunde återställas i Guds nåd.
(189) Trött av sin resa, lade vandraren sig ned på marken, med en sten som huvudkudde. I sin sömn såg han en klar och lysande stege, vilkens fot vilade på Jorden, medan spetsen räckte upp till himmelen. Änglar steg upp och ned på denna stege. Härlighetens Herre stod överst på den, och Hans röst hördes från himmelen: "'Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud." Jorden, varpå han låg som flykting, utlovades till honom och till hans efterkommande, med denna försäkran: "genom dig och din avkomma skall alla folkslag på jorden bli välsignade." (Svenska Folk-Bibeln 98.) Detta löfte hade blivit givet åt Abraham och åt Isak, och nu upprepades det för Jakob. Sedan uttalades tröstefulla och uppmuntrande ord med särskilt avseende på hans ensamhet och betryck: "Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.'"
(189) Herren kände till de onda inflytanden, som skulle omge Jakob, och de faror, för vilka han skulle bli utsatt. Av nåd gav Han den ångerfulle flyktingen kännedom om framtiden, så att han kunde förstå den gudomliga avsikten beträffande honom själv och bli förberedd på, att stå emot de frestelser, som säkert skulle infinna sig, då han var ensam ibland avgudadyrkare och ränkfulla personer. Den fullkomliga andliga och moraliska nivå, som krävdes av honom, skulle alltid ligga framför honom, och medvetandet om, att Guds avsikt genom honom fördes närmare sin fullbordan, skulle ständigt få honom att vara trogen.
(189) Återlösningsplanen framställdes för Jakob i denna syn, dock inte fullständigt, utan endast i sådana delar, som då var väsentliga för honom. Den hemlighetsfulla stegen, som uppenbarades för honom i drömmen, var densamma, som Kristus hänvisade till i Sitt samtal med Natanael. Han sade: "ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.'" – Johannesevangeliet 1:51. Innan människan gjorde uppror mot Guds styre, hade Gud och människan samtalat med varandra ansikte mot ansikte. Men Adams och Evas synd skilde Jorden från himmelen, så att människan inte kunde umgås med sin Skapare. Världen blev likväl inte överlämnad åt en dyster hopplöshet. Stegen föreställer Jesus, det bestämda medel, varigenom människan åter kan umgås med Herren. Hade Han inte med Sina egna förtjänster byggt en bro över avgrunden, som synden hade åstadkommit, kunde inte de tjänande änglarna ha samtalat med den fallna människan. Kristus förbinder människan i hennes svaghet och hjälplöshet med Allmaktens källa.
(190) Allt detta visades för Jakob i hans dröm. Fastän han genast fattade en del av uppenbarelsen, utgjorde dess stora och hemlighetsfulla sanningar ämnet för hans forskning under hela livet, och de blev ständigt tydligare för hans förstånd.
(190) Jakob vaknade upp ur sömnen under nattens djupa tystnad. De lysande gestalter, som han hade sett i synen, var försvunna. Endast de dunkla konturerna av de ensliga kullarna och över dem den stjärnklara himlen mötte hans blick. Men han kände en högtidlig förnimmelse av, att Gud var hos honom. Ett osett väsen skingrade hans ensamhet. "'Sannerligen'", sade han, "'Herren är på denna plats, och jag visste det inte!. . . det måste vara Guds boning, här är himlens port.'"
(190) Tidigt nästa morgon tog Jakob stenen som han haft vid huvudgärden och reste den som en stod och göt olja över den. Jakob reste, i överensstämmelse med bruket för ihågkommandet av viktiga händelser, ett minnesmärke över Guds barmhärtighet. Närhelst han reste den vägen, kunde han sedan dröja vid detta heliga ställe, för att tillbedja Herren. Och han kallade platsen för Betel, det vill säga Guds hus. Han upprepade med stor tacksamhet löftet om, att Gud skulle vara med honom, och sedan lovade han högtidligt: 'Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, så att jag kommer välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, och stenen som jag har rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge dig tionde.'
(191) Jakob sökte inte, att bestämma några villkor för Gud. Herren hade redan lovat, att skänka honom framgång, och Jakobs löfte kom från ett hjärta fullt av tacksamhet för Guds försäkran om kärlek och nåd. Jakob visste, att Gud ställde krav på honom, vilka han måste erkänna, och att de särskilda tecken på Guds nåd, som han erhållit, fordrade något i stället. Likaså kräver varje välsignelse, som skänks oss, att vi visar tacksamhet mot alla goda gåvors Skänkare. Den kristne borde ofta granska sitt förflutna samt erinra sig med tacksamhet den dyrbara nåd, som Gud bevisat honom, genom att Han uppehållit honom under prövningar, berett utvägar för honom, då allting sett mörkt och hotande ut, samt vederkvickt honom, då han varit färdig att försmäkta. Han borde betrakta allt detta som bevis på himmelska änglars vaksamma omsorg. På grund av dessa otaliga välsignelser borde han ofta fråga med ett ödmjukt och tacksamt hjärta: "Hur skall jag återgälda Herren alla hans välgärningar mot mig?" – Psaltaren 116:12.
(191) Vår tid, våra själsförmågor, vår egendom borde helgas åt Honom, som betrott oss med dessa välsignelser. Närhelst vi räddas ur någon fara, eller får ta emot nya och oväntade kärleksbevis, borde vi erkänna Guds godhet. Detta bör inte bara ske, genom att uttrycka vår tacksamhet i ord, utan även genom gåvor och offer till Hans sak, såsom Jakob gjorde. Vi tar ständigt emot välsignelser av Gud; därför bör vi också ständigt ge till Honom.
(192) Av allt du låter mig få, sade Jakob, skall jag ge dig tionde.' Skall vi, som åtnjuter evangelii klara ljus och stora förmåner, vara nöjda med att ge Gud mindre, än de gjorde, som levde i den gamla, mindre gynnade förbundstiden? Nej; då de välsignelser vi åtnjuter är större, är inte då våra förpliktelser också större? Men hur litet vi uppskattar dessa välsignelser! Hur fåfängt det är, att enligt matematiska regler söka väga en så omätlig kärlek och en gåva av ett sådant ofattligt värde med tid, pengar och kärlek. Tionde för Kristus! O, vilken obetydlig andel, vilket skymfligt gengäldande av det, som kostat så mycket! Genom Sin död på Golgatas kors visar Kristus, att Han begär en fullkomlig hängivenhet. Vi bör uppoffra oss själva och allt vi har åt Gud.
(192) Med en stärkt och varaktig tro på de gudomliga löftena och med försäkran om himmelska änglars närvaro och vård, fortsatte Jakob sin resa "till Österlandet." – Första Moseboken 29:1 (Svenska Folk-Bibeln 98). Men hur annorlunda hans ankomst dit var mot Abrahams budbärares nästan ett hundra år förut! Tjänaren hade kommit med flera följeslagare, som red på kameler, samt förde med sig rikliga gåvor av guld och silver; medan sonen var en enslig, trött resande, som inte hade några ägodelar, förutom sin stav. Jakob stannade, liksom Abrahams tjänare, vid en brunn, och där mötte han Rakel, Labans yngsta dotter. Nu var det Jakob, som visade sig tjänstvillig, genom att vältra bort stenen från brunnen samt genom att vattna hjordarna. Sedan han hade kungjort sin släktskap, blev han vänligt mottagen i Labans hem. Han kom medellös och utan följe, men efter några veckor hade han bevisat sin flit och skicklighet, och man uppmanade honom att stanna. De kom överens om, att han skulle tjäna Laban i sju år för Rakels hand.
(192) I forna tider krävdes det av brudgummen, att han, innan det äktenskapliga löftet stadfästes, till sin hustrus far skulle betala en summa pengar eller motsvarande i annan egendom, allt enligt sin ekonomiska förmåga. Detta betraktades som säkerhet för äktenskapsförhållandet. Fäderna ansåg sig inte tryggt kunna anförtro sina döttrars lycka till män, som inte hade vidtagit några åtgärder för en familjs försörjning. Om de saknade tillräcklig omtanke och kraft, för att kunna sköta affärer samt förvärva sig boskap eller land, fruktade man, att de ej skulle vinna framgång i livet. Men man hade vidtagit sådana anstalter, att de som inte kunde betala något för en hustru, fick tillfälle att visa sin duglighet. Man tilläts att arbeta för fadern till den kvinna man älskade, och tidslängden bestämdes enligt värdet på den erfordrade gåvan. Då friaren var trogen i sin tjänst och i andra avseenden visade sig värdig, fick han dottern till hustru, och vanligtvis blev hemgiften, som fadern mottagit, överlämnad till henne vid giftermålet. Men då Rakel och Lea blev gifta, behöll Laban egennyttigt hemgiften, som han skulle ha givit dem. De hänvisade till detta, då de just före sin avresa från Mesopotamien sade: "Han har ju sålt oss och själv gjort slut på det han fick för oss."
(193) Detta gamla bruk förde mycket gott med sig, fastän det stundom kränktes, som händelsen med Laban visar. Då man av den, som anhöll om giftermål fordrade, att han skulle tjäna en viss tid, för att få sin brud, hindrade man förhastade giftermål, och man fick tillfälle att pröva varaktigheten hos hans kärlek såväl som hans förmåga, att försörja en familj. I vår tid uppstår mycket elände, genom att man följer motsatt förfaringssätt. Det händer ofta, att personer endast har ringa tillfälle att bli medvetna om varandras vanor och sinnelag före giftermålet, och så vitt det alldagliga livet angår, är de i verkligheten främmande för varandra, då de vid altaret förenar sina intressen. Många inser för sent, att de ej är lämpliga för varandra, och ett livslångt elände blir följden av deras förening. Hustrun och barnen får ofta lida på grund av makens och faderns sysslolöshet och oduglighet eller dåliga vanor. Om man före giftermålet hade prövat mannens karaktär i överensstämmelse med det gamla bruket, skulle många bekymmer och sorger ha förhindrats.
(194) Jakob tjänade troget i sju år för Rakel, och dessa år "var som några få dagar, eftersom han älskade henne." Men den själviske och snåle Laban, som önskade att behålla i sin tjänst en så duglig tjänare, handlade väldigt bedrägligt, då han gav honom Lea i stället för Rakel. Det förhållandet, att Lea själv hade del i bedrägeriet, ingav Jakob motvilja för henne. Då han med förtrytelse tillrättavisade Laban, erbjöd denne honom Rakel, om han ville tjäna i sju år till. Men fadern vidhöll, att Jakob ej skulle skilja sig från Lea, eftersom detta skulle komma att vanära familjen. Jakob kom sålunda i en högst plågsam och prövande ställning, men han beslöt omsider att behålla Lea och att gifta sig även med Rakel. Han älskade ständigt Rakel mest, men hans förkärlek för henne väckte missunnsamhet och svartsjuka, och de två systrarnas tävlan gjorde hans liv bittert.
(194) Jakob stannade tjugo år i Mesopotamien och arbetade för Laban, vilken ringaktade släktskapsbandet och sökte, att själv vinna all möjlig fördel av deras förbindelse. Han fordrade fjorton års arbete för sina två döttrar, och under den övriga delen av tiden blev Jakobs lön förändrad tio gånger; likväl var Jakob flitig och trogen i sin tjänst. De ord, som han talade till Laban under deras sista möte, skildrar livligt den outtröttliga omvårdnad han ägnat sin krävande herres ägodelar: "Under de tjugo år jag varit hos dig har dina tackor och getter aldrig fött i otid, och av baggarna i din hjord har jag inte ätit. Jag kom aldrig till dig med rivna djur, jag fick själv betala för dem. Du krävde ersättning av mig när något hade stulits, vare sig det skett på dagen eller på natten. Om dagen plågades jag av hetta, om natten av köld, och jag fick aldrig en blund i ögonen."
(194) Herden måste vaka över sina hjordar både dag och natt. Tjuvar låg i försåt för dem, likaså vilda djur, vilka var talrika och djärva samt ofta åstadkom stor ödeläggelse ibland hjordar, som inte troget vaktades. Jakob hade många biträden, som hjälpte honom att sköta Labans stora hjordar; men han hölls ansvarig för dem alla. Det var nödvändigt, att han ständigt skulle vara hos hjordarna vid vissa tider på året; under den torra årstiden skulle han skydda dem mot törstdöden och under de kallaste månaderna mot att lida skada av den starka kölden om natten. Jakob var överherden, och hans tjänare underherdar. Om något av fåren saknades, måste överherden ersätta förlusten; och han höll sträng räkenskap med tjänarna, till vilka han anförtrott vården om hjorden, om den inte befann sig i ett blomstrande tillstånd.
(195) För att belysa några av de dyrbaraste sanningarna i evangeliet, har de inspirerade skribenterna gjort bruk av fåraherdens flitiga och aktsamma liv samt hans stora ömhet för de hjälplösa varelser, vilka blivit anförtrodda i hans vård. Kristus liknas vid en herde, på grund av det förhållande Han står i till Sitt folk. Han såg, att Hans får efter syndafallet var dömda till att förgås på överträdelsens mörka vägar; och för att rädda dessa förvillade, lämnade Han den ära och härlighet Han hade i Sin Faders hus. Han säger: "Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka". "Jag skall rädda mina får, så att de aldrig mer blir till byte", "och inga vilddjur i landet skall äta dem mer." – Hesekiel 34:16, 22, 28. Man hör Hans röst, som kallar dem till Kristi fårahus, som skall vara "ett tak som ger skugga under dagens hetta, tillflykt och skydd mot regn och skyfall." – Jesaja 4:6. Hans omsorg om hjorden är outtröttlig. Han styrker de svaga, lindrar de lidandes smärtor, samlar lammen i Sin famn och bär dem i Sitt sköte. Hans får älskar Honom. "Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster." – Johannesevangeliet 10:5.
(195) Kristus säger: "Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig." – Verserna 11-14.
(196) Överherden Kristus har anförtrott vården av Sin hjord till Sina församlingstjänare i deras egenskap av underherdar. Han ber dem om, att ha ett sådant intresse för dem, som Han har visat, och känna det heliga ansvaret för den syssla, som Han har anförtrott dem. Han har högtidligt befallt dem att vara trogna, att vårda hjorden, att styrka de svaga; att uppmuntra de vankelmodiga samt att beskydda dem mot glupande vargar.
(196) Kristus gav Sitt eget liv, för att frälsa Sina får, och Han hänvisar Sina herdar till den sortens kärlek som ett exempel för dem. Men "den som är lejd . . . och inte äger fåren", har inget verkligt intresse för hjorden. Han arbetar endast för vinnings skull och tänker bara på sig själv. I stället för att främja deras intresse, som står under hans vård, säkrar han sina egna fördelar; och då fara uppkommer, flyr han och lämnar hjorden.
(196) Aposteln Petrus förmanar underherdarna så här: "Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden." – Första Petrusbrevet 5:2-3. Paulus säger: "Så ge nu akt på er själva och på hela den hjord, där den Helige Ande har satt er till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod. Ty jag vet att sedan jag har skilts från er, skall farliga vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden." – Apostlagärningarna 20:28-29 (Reformations-Bibeln).
(196) Alla, som betraktar vården och bördorna, vilka faller på den trogne herdens del, som en oangenäm syssla, tillrättavisas av aposteln i dessa ord: " inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet." – Första Petrusbrevet 5:2. Överherden skulle gärna entlediga sådana otrogna tjänare från deras befattning. Kristi församling har blivit förvärvad med Hans blod, och varje herde borde inse, att en oändlig uppoffring har blivit gjord för fåren, vilka är i hans vård. Han borde anse, att var och en av dem äger ett oskattbart värde, och han skulle vara outtröttlig i sina bemödanden om, att bevara dem i ett sunt, blomstrande tillstånd. Den herde, som är ledd av Kristi Ande, kommer att följa Hans självförnekande föredöme samt ständigt verka för deras välfärd, vilka han har vård om; och hjorden skall då trivas.
(197) Alla kommer att avkrävas en noggrann räkenskap över förvaltningen av sina ämbeten. Herren skall fråga varje herde: "var är nu fåren du fick om hand, den hjord som var din stolthet?" – Jeremia 13:20. Den, som befinns vara trogen, skall erhålla en stor belöning. "Då skall ni", säger aposteln, "när den högste herden träder fram, krönas med ärekransen som aldrig vissnar." – Första Petrusbrevet 5:4.
(197) När Jakob, efter att han tröttnat på tjänsten hos Laban, föreslog att han skulle få återvända till Kanaan, sade han till sin svärfar: "'Låt mig få vända hem till mitt eget land. Ge mig mina hustrur och barn, som jag har förvärvat genom att arbeta åt dig och låt mig gå. Du vet ju själv hur jag har arbetat åt dig." Men Laban bad honom om, att stanna kvar. Han sade: "Erfarenheten har lärt mig, att Herren har välsignat mig för din skull" (King James Version). Han såg, att hans ägodelar ökade under svärsonens förvaltning.
(197) Jakob sade: "Det lilla du hade innan jag kom har växt till och förökats". Men efter en tid blev Laban avundsjuk på grund av Jakobs större framgång, ty hans "rikedomar växte, han hade får och getter i mängd, slavinnor och slavar1, kameler och åsnor." Labans söner delade sin fars avundsjuka, och Jakob fick höra deras ondskefulla tal, hur de sade: Han "har tagit allt vad vår far ägde, hela hans rikedom kommer från det som tillhör vår far.' Och Jakob såg på Laban, att han inte var lika vänligt inställd till honom som förut."
1 King James Version använder uttrycket "tjänarinnor och tjänare". Övers. anm.
(198) Jakob skulle ha lämnat sin listige släkting långt tidigare, om han ej fruktat för att möta Esau. Nu insåg han, att han hade orsak att frukta för Labans söner, vilka betraktade hans förmögenhet som sin egen och därför kunde tänkas försöka att ta den med våld. Han var ytterst villrådig och bekymrad samt visste inte, vart han skulle vända sig. Men då han erinrade sig det nådiga löftet han fått vid Betel, lade han fram sin sak inför Gud samt bad om Hans ledning. Bönen besvarades i en dröm: "'Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag skall vara med dig.'"
(198) Eftersom Laban var frånvarande, hade Jakob ett gynnsamt tillfälle att resa. Man samlade hastigt boskapshjordarna samt sände iväg dem, och Jakob – med sina hustrur, barn och tjänare – gick över floden Eufrat och skyndade sig mot Gilead vid Kanaans gräns. Efter tre dagar underrättades Laban om deras flykt, och han förföljde dem samt hann ikapp sällskapet efter sju dagars resa. Han var upptänd av vrede samt hade beslutat sig för, att tvinga dem till, att återvända. Det var han säker på att han kunde göra, ty hans skara var större. Flyktingarna svävade förvisso i stor fara.
(198) Att Laban inte utförde sin fientliga avsikt, berodde på, att Gud Själv hade trätt emellan, för att skydda Sin tjänare. "Det står i min makt att göra er illa", sade Laban, "men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont." (Svenska Folk-Bibeln 98.) Det vill säga, han skulle inte tvinga honom att återvända, eller vädja enträget till honom genom smickrande lockelser.
(198) Laban hade undanhållit sina döttrars hemgift samt hade alltid behandlat Jakob på ett bedrägligt och hårt sätt. Men med typiskt hyckleri förebrådde han honom nu för hans hemliga avresa, som hade hindrat fadern från, att ordna en avskedsfest och att ta farväl av sina döttrar och deras barn.
(198) Som svar på detta, framställde Jakob tydligt för Laban dennes egennyttiga och inkräktande handlingssätt och åberopade honom som vittne till hans egen trofasthet och ärlighet. "Om inte min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud och Isaks Fruktan", sade Jakob, "då hade du säkert skickat i väg mig tomhänt. Men Gud såg hur jag led och hur jag fick slita, och han fällde sin dom i natt.'"
(199) Laban kunde inte förneka de framställda sakförhållandena, och han föreslog nu, att de skulle ingå ett fredsförbund. Jakob samtyckte till förslaget, och de tog stenar och gjorde ett röse som minnesmärke över överenskommelsen. Laban kallade stenröset för Mispa, det vill säga "vaktplats", i det att han sade: "'Herren skall hålla vakt mellan mig och dig när vi är utom synhåll för varandra."
(199) Laban sade till Jakob: 'Här är detta röse och här är stenstoden som jag har rest mellan dig och mig. De är vittnen, detta röse och stoden: jag skall inte passera detta röse på väg mot dig med ont uppsåt, och du skall inte passera röset och stoden på väg mot mig med ont uppsåt. Må Abrahams Gud och Nachors Gud döma mellan oss.' Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak fruktade. För att stadfästa överenskommelsen, höll de en festmåltid tillsammans samt tillbringade natten under vänligt samspråk, och i gryningen reste Laban och hans sällskap hem igen. Alla tecken på någon förbindelse mellan Abrahams barn och invånarna i Mesopotamien upphörde i och med denna skilsmässa.