(220) 20. Josef i Egypten
Under tiden drog Josef och köpmännen i väg mot Egypten. Då karavanen reste söderut mot Kanaans gräns, kunde ynglingen på avstånd urskilja kullarna, bland vilka faderns tält var uppslagna. Han grät häftigt, då han tänkte på den älskade fadern, som nu var lämnad ensam i sin sorg. Händelserna vid Dotan framstod åter för hans sinne. Han såg sina förbittrade bröder, vilka betraktade honom med grymma blickar. De stickande, skymfande orden, med vilka de hade besvarat hans ångestfulla böner, ljöd i hans öron. Han skådade mot framtiden med bävande hjärta. Hur hans förhållande förändrats! Han hade varit en ömt älskad son; nu var han en föraktad och värnlös slav! Han var nu ensam och utan vänner, och vad skulle hans öde bli i det främmande landet, dit han var på väg? Josef hängav sig en stund åt otyglad bedrövelse och förtvivlan.
Kapitlet bygger på Första Moseboken 39-41.
(220) Men även denna erfarenhet skulle, genom Guds försyn, bli till välsignelse för honom. Han hade på några timmar erfarit det, som han eljest kanske skulle ha behövt flera år, för att lära sig. Hans far, som hade älskat honom så mycket, hade gjort honom skada genom sin partiskhet och efterlåtenhet. Detta ovisa företräde hade förargat hans bröder och retat dem till, att begå den grymma handling, som hade skilt honom från hans hem. Följderna härav visade sig även i hans egen karaktär. Fel hade blivit uppmuntrade, och nu måste dessa bli rättade. Han började att bli inbilsk och krävande. Van vid sin fars ömma omsorg, kände han nu, att han ej var beredd på att utstå de svårigheter, som väntade honom i en främlings och slavs hårda, försummade liv.
(221) Hans tankar riktades då mot faderns Gud, vilken han hade lärt sig att älska och frukta i sin barndom. Han hade ofta i sin fars tält hört berättelsen om synen, som Jakob fick, då han flydde från sitt hem som landsförvist. Man hade talat om för honom Herrens löften till Jakob, och hur de hade blivit uppfyllda – hur Guds änglar hade kommit i nödens stund, för att undervisa, trösta och skydda honom. Och han hade fått upplysning om Guds kärlek, som hade givit människorna en Frälsare. Alla dessa dyrbara lärdomar framstod nu levande för honom. Josef trodde, att hans fars Gud skulle bli hans Gud. Han överlämnade sig då helt och hållet till Herren samt bad om, att Israels Bevarare skulle vara med honom i det land, dit han fördes.
(221) Han beslöt, att av hela sin själ vara trogen mot Gud, att under alla omständigheter handla som det anstode en undersåte av himmelens Konung. Han skulle tjäna Herren med odelat hjärta och med mod möta prövningarna, som kunde komma honom till del, samt troget utföra varje plikt. En dags erfarenhet hade blivit vändpunkten i Josefs liv. Den stora olycka, som hänt honom då, hade förvandlat honom från ett bortklemat barn till en eftertänksam, modig och självbehärskad man.
(221) Då de kom till Egypten, såldes Josef till Potifar, befälhavaren för kungens livvakt, i vars tjänst han blev kvar under tio år. Här var han utsatt för svåra och ovanliga frestelser. Avguderiet omgav honom överallt. De falska gudarnas tillbedjan kännetecknades av all den glans och prakt, som kungahuset samt de rika och bildade i dåtidens mest civiliserade nation kunde åstadkomma. Josef bevarade likväl sitt okonstlade väsen och var trogen mot Gud. Laster och brott uppenbarade sig överallt, men han uppförde sig, som om han varken såg eller hörde något. Han tillät inte sina tankar, att sysselsätta sig med förbjudna ämnen. Önskan om, att vinna egyptiernas gunst, kunde inte förmå honom, att dölja sina grundsatser. Om han hade försökt att göra detta, skulle han ha blivit övervunnen av frestelsen. Emellertid blygdes han ej för sina fäders religion samt sökte ej att dölja förhållandet, att han tillbad Jehova.
(222) Herren var med Josef och allting lyckades för honom. Hans egyptiske husbonde såg att Herren var med Josef och lät honom lyckas i allt han företog sig. Potifars förtroende för Josef växte dagligen, och han upphöjde honom slutligen till sin förvaltare samt gav honom full uppsikt över all sin egendom. Han överlät allt han ägde i Josefs vård, och med honom i sin tjänst behövde han inte bekymra sig om annat än maten han skulle äta.
(222) Det blomstrande tillstånd, som kännetecknade allt, vilket överläts i Josefs vård, var inte följden av ett direkt underverk; utan hans flit, omsorg och kraft kröntes av Guds välsignelse. Den framgång Josef rönte, tillskrev han Guds ynnest, och även hans avgudadyrkande herre insåg, att detta var hemligheten bakom hans exempellösa framgång. Men utan ståndaktiga och kloka bemödanden kunde han ej ha vunnit denna framgång. Gud förhärligades genom Sin tjänares trofasthet. Det var Hans avsikt, att den på Gud troende skulle i renhet och uppriktighet framstå i klar motsats till avgudadyrkarna, så att den himmelska nådens ljus kunde lysa i hedendomens mörker.
(222) Josefs saktmod och trohet påverkade hövitsmannens eller befälhavarens hjärta, så att han började att betrakta honom mer som en son, än som en slav. Ynglingen kom i beröring med framstående och lärda män, och han studerade vetenskap, språk och affärer – en nödvändig bildning för Egyptens framtida statsminister.
(222) Men Josefs tro och redlighet skulle prövas genom svåra frestelser. Hans herres hustru sökte locka den unge mannen till, att överträda Guds lag. Dittills hade han förblivit obefläckad av det fördärv, som härskade i det hedniska landet; men hur skulle han kunna utstå denna frestelse, som kom så hastigt och var så svår och förförisk? Josef visste fullt väl, vad följden av hans motstånd skulle bli. Å ena sidan kunde han dölja synden samt vinna favörer och belöningar; å andra sidan väntade vanära, fångenskap och kanhända död. Hela hans framtid hängde på ett snabbt beslut. Skulle grundsatsen segra? Skulle Josef fortfarande vara Gud trogen? Änglarna betraktade scenen med outsäglig ängslan.
(223) Josefs svar bevisar kraften hos religiösa grundsatser eller principer. Han ville inte svika sin jordiske herres förtroende, och vad följderna än bleve, skulle han vara trogen mot sin Herre i himmelen. Under Guds och heliga änglars granskande ögon tar många sig friheter, som de inte skulle göra sig skyldiga till i sina medmänniskors närvaro; men Josef tänkte först på Gud. "Hur skulle jag då kunna handla så illa och synda mot Gud?'", sade han.
(223) Om vi ständigt kände förnimmelsen, att Gud ser och hör allt, som vi gör och säger, samt för ett noggrant protokoll över våra ord och handlingar, för vilka vi måste avlägga räkenskap, skulle vi frukta för att synda. Unga personer bör komma ihåg, att varhelst de än är och vadhelst de än gör, är de i Guds närvaro. Ingen enda handling undgår att bli uppmärksammad. Vi kan ej dölja något för den Högste. Mänskliga lagar, som kan vara stränga, överträds ofta, utan att man blir upptäckt, och följaktligen utan att man blir straffad. Men så är ej förhållandet med Guds lag. Den mörkaste midnatt kan ej dölja den brottslige. Han tror sig kanhända vara ensam, men det finns ett osett vittne till varje handling. Även hans hjärtas bevekelsegrunder är uppenbara för Guds ögon. Varje handling, varje ord, varje tanke märks lika tydligt, som om det funnes blott en person i hela världen och himmelens uppmärksamhet vore riktad mot vederbörande.
(224) Josef fick lida för sin rättskaffenhet; ty hans fresterska hämnades, genom att anklaga honom för ett skändligt brott. Därmed blev han kastad i fängelse. Hade Potifar trott sin hustrus beskyllning mot Josef, skulle den unge hebrén ha mist livet. Men den kyskhet och uppriktighet, som ständigt hade kännetecknat hans uppförande, var bevis på hans oskuld. Likväl blev han överlämnad åt vanära och fångenskap, för att bevara sin herres hus' anseende.
(224) Josef behandlades i början väldigt strängt av sina fångvaktare. Psalmisten säger: "Man satte hans fötter i bojor, och fjättrade honom med halsjärn, tills det han hade sagt slog in och Herrens ord gav honom rätt." – Psaltaren 105:18-19. Men Josefs verkliga karaktär lyser fram även i fängelsets mörker. Han höll fast vid sin tro och sitt tålamod. Hans många år av trogen tjänst hade lönats med stor grymhet, men detta gjorde honom likväl inte dyster eller modlös. Han ägde den frid, som kommer av medveten oskuld, och han anförtrodde sin sak åt Gud. Han ängslades inte över orättvisan emot sig själv, utan glömde sin sorg, genom att söka lindra andras bekymmer. Även i fängelset fick han något att utföra. Gud förberedde honom i lidandets skola för en större duglighet, och han vägrade inte att genomgå den nödvändiga utbildningen. I fängelset, där han bevittnade följderna såväl av förtryck och tyranni som av brott, fick han inhämta lärdomar i rättvisa, sympati och barmhärtighet, som skickliggjorde honom till, att öva myndighet med vishet och medlidande.
(224) Josef vann så småningom överste fångvaktarens förtroende och erhöll slutligen uppsikten över alla fångarna. Det var den roll han utförde i fängelset – renheten hos hans dagliga vandel och hans sympati för dem, som var i bekymmer och nöd – som öppnade vägen för hans framtida lycka och utmärkelse. Varje ljusstråle, som vi låter falla på andra, återspeglas på oss själva. Varje vänligt och deltagande ord, som uttalas till de olyckliga, varje handling, som utförs, för att hjälpa de förtryckta, och varje gåva till de behövande skall, om den är frukten av en sund bevekelsegrund, föra välsignelser över givaren.
(225) Kungens överste bagare och förste munskänk hade blivit satta i fängelset för någon förbrytelse, och Josef fick uppsikt över dem. En morgon, då han märkte, att de såg ytterligt bedrövade ut, frågade han vänligt om orsaken. Männen berättade, att de haft varsin märkvärdig dröm, vars betydelse de var angelägna om att få veta. "'Att tyda är Guds sak", sade Josef. "Berätta nu för mig.'" De berättade sina drömmar, och Josef uttydde dem. Inom tre dagar skulle munskänken åter bli insatt i sin befattning, men bagaren skulle bli dödad på kungens befallning. Förutsägelserna uppfylldes i båda fallen.
(225) Kungens munskänk hade sagt sig stå i den största tacksamhetsskuld till Josef för den uppmuntrande uttolkningen av hans dröm och för många bevis på vänlig uppmärksamhet. Å sin sida vädjade Josef enträget om, att hans egen sak skulle läggas fram inför kungen, i det att han på det mest rörande sätt hänvisade till sin obefogade fångenskap. "Tänk på mig", sade han, "när det går bra för dig och visa att du är min vän genom att påminna farao om mig, så att jag slipper ut härifrån. Jag rövades bort från hebréernas land, och här har jag oförskyllt kastats i fängelse.'" Förste munskänken fann, att drömmen uppfylldes i varje avseende; men när han återinsatts i kungens favör, tänkte han inte mer på sin välgörare. Josef måste stanna kvar i fängelset i ytterligare två år. Hoppet, som hade blivit väckt i hans hjärta, försvann så småningom; och förutom sina andra prövningar, måste han även vara föremål för otacksamhet.
(225) Men Gud stod i begrepp, att öppna fängelsets portar. Kungen i Egypten hade en natt två drömmar, som tycktes handla om samma händelse och verkade förebåda någon stor olycka. Han kunde inte förklara deras innebörd, men hans sinne oroades fortfarande därav. Spåmännen och alla de vise i hans rike kunde inte uttyda dem. Kungens förvirring och ängslan tilltog, och stor förfäran rådde i hans palats. Den allmänna oron hade till följd, att förste munskänken erinrade sig omständigheterna kring sin egen dröm och kom därvid att tänka på Josef samt kände ånger över sin glömska och otacksamhet. Han underrättade genast kungen om, hur hans egen dröm och överste bagarens hade blivit uttolkade av en hebréisk fånge, samt hur förutsägelserna hade blivit uppfyllda.
(226) Det var förödmjukande för Farao, att han måste vända sig från spåmännen och de vise i sitt rike, för att rådfråga en främling och slav; men han var beredd, att ta emot en tjänst från den ringaste, bara hans oroade sinne kunde lugnas. Man lät strax hämta Josef, och han tog av sin fångklädnad samt rakade sig; ty hans hår hade blivit långt under den tid han varit i onåd och i fängelse. Han fördes sedan in till kungen.
(226) Farao sade till Josef: 'Jag har drömt en dröm, men det finns ingen som kan tyda den. Nu har jag fått veta att du kan tyda de drömmar som du får höra.' Josef svarade Farao: 'Inte jag! Men Gud skall ge farao ett lyckosamt svar.' Josefs ödmjukhet och tro på Gud uppenbaras i hans svar till kungen. Han avsäger sig helt anspråkslöst äran av, att i sig själv besitta någon överlägsen vishet. 'Inte jag!, säger han. Endast Gud kan förklara dessa hemligheter.
(226) Farao fortsatte då med, att uppge sina drömmar: "'Jag drömde att jag stod på Nilstranden. Upp ur floden kom då sju feta och fina kor och började beta i strandgräset. Efter dem kom sju andra kor upp, så eländiga och fula och magra att jag aldrig sett så fula kor i hela Egypten. Och de magra och fula korna åt upp de sju första, de feta. Men när de hade fått dem i sig märktes det inte på dem, de var lika fula som förut. Så vaknade jag. Sedan drömde jag att jag såg sju ax komma upp på samma strå, fullmatade och fina. Efter dem såg jag sju andra ax skjuta upp, torra och tunna och svedda av östanvinden. Och de tunna axen slukade de sju fulla axen. – Jag har berättat detta för siarprästerna, men ingen kan förklara det för mig."
(227) Faraos drömmar är en och samma dröm, sade Josef. Gud har talat om för farao vad han tänker göra. Sju år av stor ymnighet skulle komma; fält och trädgårdar skulle ge större avkastning, än någonsin förut. Och denna tidsrymd skulle följas av sju års hungersnöd. Men efter dem kommer sju hungerår, så svåra att man inte skall minnas något av överflödet som var i Egypten. Hungersnöden kommer att föröda landet. Upprepningen av drömmen var bevis på både den givna utgången och att drömmen snart skulle uppfyllas. Därför bör farao nu , fortsatte han, se sig om efter en klok och förståndig man att göra till styresman över Egypten. Farao bör gripa in och tillsätta fogdar i landet och kräva in en femtedel av skördarna i Egypten under de sju överflödsåren. Under de kommande goda åren skall fogdarna samla in livsmedel: i städerna skall de lägga upp spannmålsförråd som står till faraos förfogande, och de skall hålla lagren under bevakning. På det viset får Egypten ett förråd av livsmedel för de sju hungeråren.
(227) Uttydningen var så rimlig och konsekvent, och det anbefallda förfaringssättet så rimligt och klokt, att man ej kunde betvivla riktigheten av det framställda. Men vilken skulle man anförtro verkställandet av denna plan? Nationens bestånd berodde på visheten hos detta val. Kungen var bekymrad; och överläggningen rörande denna sak tog lång tid. Av förste munskänken hade monarken blivit upplyst om den vishet och klokhet, som Josef gav prov på i sin uppsikt över fängelset, och det var tydligt, att han ägde förvaltningsgåvor i hög grad. Munskänken, som nu plågades av självförebråelser, sökte att gottgöra sin förra otacksamhet, genom att storligen berömma sin välgörare; och då kungen gjorde vidare förfrågningar om honom, fann han, att munskänkens berättelse var riktig. Josef var den ende person i hela riket, som var begåvad med vishet, för att peka ut faran, som hotade landet och den beredelse, som var nödvändig, för att möta den. Kungen blev övertygad om, att han var den mest lämplige att verkställa planerna, som han hade föreslagit. Det var tydligt, att en gudomlig kraft åtföljde honom, och att ingen ibland kungens statsämbetsmän var så duglig som han var, att leda nationens angelägenheter vid denna avgörande vändpunkt. Det förhållandet, att han var hebré och slav, var av föga vikt, när man tog hans uppenbara vishet och goda omdömesförmåga i betraktande. "Kan vi finna någon lik denne, i vilken Guds Ande är?", sade kungen till sina rådgivare. (King James Version.)
(228) Utnämningen bekräftades, och Josef överraskades genom följande kungörelse: "'Eftersom Gud har låtit dig få veta allt detta, kan ingen vara så klok och förståndig som du. Du skall förvalta de kungliga egendomarna, och hela mitt folk skall rätta sig efter dina befallningar. Tronen skall vara mitt enda företräde framför dig.'" Kungen tilldelade därpå Josef utmärkelsetecknen för hans höga ämbete. "Och farao drog av sig sin sigillring och satte den på Josefs finger, han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en guldkedja om hans hals. Han lät honom åka i den näst förnämsta vagnen, och framför honom ropade man: 'Avrek!'", det vill säga "fall på knä!".
(228) Han gjorde honom till herre över sitt hus, till härskare över allt han ägde, för att stormännen skulle fostras efter hans vilja och de äldste skolas i vishet. – Psaltaren 105:21-22. Josef fördes ut ur fängelset och upphöjdes till, att härska över hela Egyptens land. Det var en ärofull ställning, som likväl var förenad med svårigheter och faror. Man kan inte inneha en hög ställning utan fara. Liksom stormen lämnar den anspråkslösa blomman i dalen oskadad, medan den rycker upp det prydliga trädet på berget med rötterna, likaså kan de, som har behållit sin rättskaffenhet i en ringare samhällsställning, dras ned till avgrunden genom de frestelser, som angriper dem, då de vunnit världslig framgång och utmärkelse. Men Josefs karaktär bestod provet från såväl mot- som medgång. Han visade samma trohet mot Gud, när han befann sig i Faraos palats, som när han var i fängelsets cell. Han var fortfarande en främling i ett hedniskt land, skild från sina släktingar, som tillbad Gud; men han var fullt övertygad om, att den gudomliga handen hade lett honom, och med fast tillit till Gud fullgjorde han troget sina åligganden. Genom Josef fick kungen och stormännen i Egypten kännedom om den sanne Guden, och fastän de klängde sig fast vid sitt avguderi, lärde de sig likväl att respektera grundsatserna, som visade sig i livet och karaktären hos Jehovas tillbedjare.
(229) Hur var Josef i stånd till, att förvärva ett sådant vittnesbörd om karaktärsfasthet, uppriktighet och vishet? – I sina yngre år hade han fäst mera avseende vid plikten, än vid sina böjelser, och ynglingens renhet, okonstlade förtroende och ädla natur bar frukter i mannens handlingar. Ett rent och enkelt liv hade varit gynnsamt för den kraftfulla utvecklingen av både fysiska och andliga förmågor. Gemenskap med Gud genom Hans verk och begrundandet av de stora sanningar, som anförtrotts åt trons arvingar, hade upphöjt och förädlat hans andliga natur samt utvidgat och stärkt sinnet på ett sätt, som inga andra studier kunnat göra. Ett troget iakttagande av plikten i varje ställning, från den lägsta till den högsta, hade uppövat varje förmåga till, att kunna utföra dess högsta tjänst. Den, som lever i överensstämmelse med Skaparens vilja, säkrar den sannaste och ädlaste karaktärsutveckling. "'Att frukta Herren, det är vishet, att sky det onda är insikt.'" – Job 28:28.
(229) Det finns endast få personer, som uppfattar inflytandet från livets obetydligheter på karaktärens utveckling. Inget, som vi har något att göra med, är verkligen obetydligt. De olika förhållanden, som vi möter dag efter dag, är ämnade att pröva vår trohet och att göra oss dugliga för större förtroendeuppdrag. Genom att hålla fast vid grundsatser i det dagliga livets göromål, blir sinnet vant vid att sätta pliktens fordringar högre, än nöjets och böjelsernas. Personer, som utbildas på detta sätt, vacklar inte mellan rätt och orätt, liksom vasstrået darrar i vinden. De är trogna plikten, eftersom de har övat sig i, att visa trohet och tala sanning. Genom att visa trohet i det lilla, får de styrka till, att vara trogna i det större.
(230) En oförvitlig karaktär är av större värde, än Ofirs guld. Ingen kan höja sig till en aktad ställning utan denna. Men man ärver inte en karaktär, och den kan ej heller köpas. Moralisk ypperlighet och goda själsegenskaper är inte följden av en tillfällig omständighet. De bästa naturliga anlag saknar värde, med mindre de uppodlas. Bildandet av en ädel karaktär är en livsgärning, och den uppnås endast genom flitiga och uthålliga bemödanden. Gud ger tillfällena; framgången beror på det bruk man gör av dem.