(285) 24. Påskalammet
När begäran om Israels barns lösgivande först framställdes för kungen i Egypten, blev han även varnad för den mest fruktansvärda plågan. Moses ålades att säga till Farao: "Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, och till dig sade jag: släpp min son, för att han må tjäna mig, men du vägrade att släppa honom. Se, jag skall nu dräpa din förstfödde son." – Andra Moseboken 4:22-23 (King James Version). Fastän egyptierna föraktade israeliterna, hade dessa blivit ärade av Gud, genom att Han utvalde dem till, att bevara Hans lag. Genom de särskilda välsignelser och förmåner, som tilldelades dem, hade de företrädet ibland folken, liksom den förstfödde sonen har ibland sina bröder.
Kapitlet bygger på Andra Moseboken 11; 12:1-32.
(285) Den straffdom, som Egypten först blivit varnat för, skulle bli den sista, att hemsöka det. Gud är långmodig och rik på nåd. Han vårdar Sig om de väsen, som blivit skapade till Hans avbild. Om egyptiernas förlust av sin säd och sina boskapshjordar hade förmått dem till att bättra sig, skulle inte barnen ha blivit dödade; men nationen hade hårdnackat motstått den gudomliga befallningen, och nu skulle det sista slaget snart falla på den.
(285) Moses hade vid dödsstraff blivit förbjuden, att åter visa sig för Farao; men det sista budskapet från Gud skulle lämnas till den upproriske kungen, och Moses infann sig åter hos honom med den förskräckliga kungörelsen: "'Så säger Herren: Vid midnatt skall jag gå genom Egypten, och allt förstfött i Egypten skall dö, den förstfödde sonen till farao på tronen likaväl som den förstfödde sonen till slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen. I hela Egypten skall höjas ett sådant klagoskri att dess like aldrig har hörts och aldrig kommer att höras. Men mot israeliterna skall inte ens en hund morra, varken mot människor eller boskap. Då skall ni inse att Herren gör skillnad på Egypten och Israel. Då skall alla dina hovmän här söka upp mig och falla ner för mig och bönfalla att lämna er och ta med mig hela mitt folk. Sedan skall jag dra bort.'"
(286) Innan denna dom verkställdes, gav Herren genom Moses föreskrifter till Israels barn angående deras avresa från Egypten, och i synnerhet för deras beskydd under den kommande straffdomen. Varje familj, antingen ensam eller tillsammans med andra, skulle döda ett "felfritt" lamm, eller en killing samt doppa en knippa isop i blodet och stryka det "på båda dörrposterna och på tvärbjälken" i huset. Därmed skulle dödsängeln, som kom vid midnattstiden, inte gå in i den bostaden. Under natten skulle de steka köttet och äta det med osyrat bröd och beska örter, som Moses sade: "Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk."*
* "Påsk" heter på hebréiska "pésach" och kommer av "pasách" = "gå förbi", eller "skona". Se fotnot i Svenska Folk-Bibeln 98 till Andra Moseboken 12:11. Övers. anm.
(286) Herren förklarade: "Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i Egypten, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom . . . Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten."
(286) Israels folk skulle under alla kommande tider årligen hålla en minnesfest som erinran om denna stora befrielse. "Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den." Då de i framtiden skulle komma att hålla denna högtid, skulle de upprepa för sina barn berättelsen om denna stora befrielse, såsom Moses bjöd dem: ". . . skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren; när han dödade egypterna gick han förbi israeliternas hus och skonade våra hem.'"
(287) Vidare skulle den förstfödde, både ibland människor och djur, tillhöra Herren, men kunde friköpas med en lösen, som ett erkännande av, att när de förstfödda i Egypten omkom, hade Israels förstfödda, som nådigt bevarades, varit rättmätigt utsatta för samma straff, hade det ej varit för försoningsoffret. "Allt förstfött tillhör mig", förklarade Herren. "Den gången då jag dräpte alla förstfödda i Egypten helgade jag åt mig allt förstfött bland israeliterna, bland både människor och boskap; det tillhör mig." – Fjärde Moseboken 3:13. När tabernakeltjänsten inrättades, valde Herren för Sin räkning Levis stam, att tjäna i helgedomen, i stället för de förstfödda ibland folket. "De har avskilts åt mig från de andra israeliterna", sade Han. "I stället för det som först kommer ur moderlivet, allt förstfött bland israeliterna, har jag skilt ut dem åt mig.'" – Fjärde Moseboken 8:16. Men allt folket måste fortfarande betala en lösepenning för den förstfödde sonen, som ett erkännande av Guds nåd. – Fjärde Moseboken 18:15-16.
(287) Påskalammet skulle ätas både till åminnelse och som en avbildande handling; det skulle inte bara visa tillbaka till befrielsen ur Egypten, utan även framåt till den större befrielsen, som Kristus skulle utföra, genom att befria Sitt folk ur syndens träldom. Offerlammet föreställer "Guds Lamm", som ensam kan utverka vår frälsning. Aposteln säger: "vårt påsklamm, Kristus, är slaktat." Första Korintierbrevet 5:7. Dödandet av Påskalammet var ej tillräckligt, utan dess blod måste strykas på dörrposterna; likaså måste Kristi blods förtjänster "anbringas" på själen. Vi måste inte bara tro, att Han dog för världen, utan att Han dog för var och en av oss personligen. Vi måste alltså tillägna oss försoningsoffrets kraft.
(287) Isopen, som brukades vid påstrykningen av blodet, var en sinnebild av rening, ty så användes den vid reningen av de spetälska och av dem, som blivit befläckade genom beröring med de döda. Man kan även se dess betydelse av psalmistens bön: "Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö." Psaltaren 51:9.
(287) Lammet skulle tillredas helt och icke ett enda ben av det slås sönder. Så skulle ej heller ett enda ben på Guds Lamm, som måste dö för oss, slås sönder. Johannesevangeliet 19:36. Härigenom framställdes även fullkomligheten hos Kristi offer.
(287) Man skulle äta köttet. Det är inte nog, att vi tror på Kristus för syndernas förlåtelse, utan vi måste genom tron ständigt erhålla andlig styrka och näring från Honom med hjälp av Hans Ord. Kristus sade: "om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv". Johannesevangeliet 6:53-54. Och sedan sade Han, för att förklara, vad Han åsyftade: "De ord jag har talat till er är ande och liv." Vers 63. Jesus erkände Sin Faders lag, gjorde en tillämpning av dess grundsatser i Sitt liv, uppenbarade dess anda och visade dess välgörande kraft i hjärtat. Johannes säger: "Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning." Johannesevangeliet 1:14. Kristi efterföljare måste bli delaktiga av Hans erfarenhet. De måste motta och tillämpa Guds Ord, så att det kan bli drivkraften i deras liv och verksamhet. De måste bli förändrade genom Kristi kraft, så att de liknar Honom och återspeglar de gudomliga egenskaperna. De måste äta Guds Sons kött och dricka Hans blod, ty eljest saknar de verkligt liv. Kristi anda och verk måste bli Hans lärjungars anda och verk.
(288) Lammet skulle ätas med beska örter, vilket visade tillbaka till den svåra träldomen i Egypten. Likaså bör vi, då vi söker näring hos Kristus, ha ett ångerfullt hjärta på grund av våra synder. Bruket av det osyrade brödet var även betydelsefullt. Det var tydligt föreskrivet i lagen om Påskalammet. Detta bruk iakttogs även strängt av judarna, att ingen surdeg skulle finnas i deras hus under högtiden. På samma sätt måste syndens surdeg avlägsnas från alla, som vill få liv och näring av Kristus. Paulus skrev beträffande detta till församlingen i Korint: "Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. . . . för vårt påsklamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd." Första Korintierbrevet 5:7-8.
(289) Innan slavarna befriades, måste de visa sin tro på den stora förlossningen, som snart skulle äga rum. Blodstecknet måste sättas på deras hus, och de måste skilja sig och sina familjer från egyptierna och hålla sig inne i sina egna boningar. Hade israeliterna i något avseende ringaktat de föreskrifter, som blivit dem givna; hade de försummat, att skilja sina barn från egyptierna; hade de dödat lammet, men uraktlåtit, att bestryka dörrposterna med blod; eller hade några gått ut ur sina hus då, skulle de inte ha varit säkra. De kunde uppriktigt ha trott, att de gjort allt, som var nödvändigt; men deras uppriktighet skulle inte ha frälst dem. Alla, som hade uraktlåtit eller struntat i, att följa Herrens föreskrifter, skulle ha förlorat sin förstfödde genom fördärvaren.
(289) Det var genom lydnad, som folket skulle ådagalägga eller visa sin tro. Likaså skulle alla, som hoppas att bli frälsta genom Kristi blods förtjänster, fatta, att de själva måste göra något, för att trygga sin frälsning. Ehuru Kristus ensam kan förlossa oss från överträdelsens straff, är det vår plikt, att överge synden och visa lydnad. Människan blir frälst genom tro och icke genom gärningar, likväl måste hon visa sin tro genom sina gärningar. Gud lät Sin Son dö som ett försoningsoffer för synden. Han har uppenbarat sanningens ljus, livets väg. Han har gett hjälpmedel, anordningar och förmåner, och människan måste nu samverka med dessa frälsningsmedel; hon måste uppskatta och bruka den hjälp, som Gud ger – tro och lyda alla de gudomliga kraven.
(290) När Moses berättade för Israels barn om de anstalter, som Gud hade gjort för deras befrielse, "föll folket ner och tillbad." Det glada hoppet om befrielse; kunskapen om den förskräckliga straffdomen, som väntade deras förtryckare; bekymret och arbetet, som var förenade med deras hastiga avtåg – alltsammans undanträngdes en stund av tacksamhet mot deras nådige Befriare. Många egyptier hade lärt sig, att erkänna hebréernas Gud som den ende sanne Guden, och dessa bad nu om, att Israels barn skulle ge dem skydd i sina hem, när mordängeln skulle komma att dra genom landet. De blev glatt mottagna, och de lovade att hädanefter tjäna Jakobs Gud – och att lämna Egypten tillsammans med Hans folk.
(290) Israeliterna lydde föreskrifterna, som Gud hade gett. Hastigt och hemligt gjorde de sina förberedelser för avtåget. Deras familjer sammankallades, Påskalammet dödades, köttet stektes på elden, det osyrade brödet och de beska örterna tillreddes. Fadern, som även var familjens präst, strök blodet på dörrposterna och gick in i huset till sin familj; Påskalammet åts hastigt och under tystnad. Folket bad och vakade under bävan, medan den förstföddes hjärta, från den starke mannen ned till det lilla barnet, slog av en oförklarlig fruktan. Fäder och mödrar slöt sina älskade förstfödda i sina armar, då de tänkte på det förskräckliga öde, som skulle drabba många den natten. Men inget av Israels barns bostäder besöktes av mordängeln. Blodstecknet – tecknet på en Frälsares beskydd – fanns på deras dörrar, och fördärvaren gick förbi.
(290) Vid midnattstiden hördes det "ett klagoskri i Egypten, ty det fanns inget hus där inte någon var död." Alla förstfödda i landet, ifrån "den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till fången i fängelsehålan, och även allt förstfött bland boskapen", hade blivit dödade av fördärvaren. Överallt i Egyptens stora rike hade varje familjs stolthet blivit nedslagen. De sörjandes ångestrop och jämmer uppfyllde luften. Kungen och hovmännen stod, med bleka ansikten och darrande lemmar, slagna av häpnad över den rysliga anblicken. Farao erinrade sig, hur han en gång hade utropat: "Skulle jag släppa Israel därför att han befaller det? Jag känner inte Herren, och Israel tänker jag inte släppa.'" Nu, då hans övermodiga ande blivit förödmjukad, kallade han "under natten till sig Mose och Aron och sade: 'Gå er väg, lämna mitt land, både ni själva och de andra israeliterna. Gå, och frambär offer åt Herren som ni har bett att få göra! Tag med både era får och era kor så som ni har begärt! Gå, och be om välsignelse också för mig!" De kungliga rådgivarna och folket bad även enträget israeliterna om, att de skulle ut ur "landet så fort som möjligt. De tänkte att de annars skulle dö allesammans."