(292) 25. Israeliternas uttåg ur Egypten
Israels barn hade stått fullt klädda, med skor på fötterna och stavar i händerna, tysta, bävande, likväl ivrigt väntande på den kungliga befallningen om, att de skulle dra ut. Innan morgonen grydde, var de på väg ut ur landet. Medan plågorna drabbade egyptierna – då uppenbarelsen av Guds makt hade tänt tron i trälarnas hjärtan samt ingivit fruktan hos deras förtryckare – hade israeliterna så småningom församlat sig i Goshen; och fastän deras flykt skedde så hastigt, hade likväl några åtgärder blivit vidtagna för den nödvändiga organiseringen och ledningen av den uttågande folkskaran. Den var indelad i sällskap under tillförordnade ledare.
Kapitlet bygger på Andra Moseboken 12:34-51; 13-15.
(292) Och de drog ut "600 000 män till fots, förutom kvinnor och barn. En mängd löst folk gick med dem". Ibland detta senare folk fanns inte bara sådana, som trodde på Israels Gud, utan även ett långt större antal, som endast önskade att undkomma plågorna, eller vilka följde efter den uttågande folkskaran bara på grund av hänförelse och nyfikenhet. Dessa var alltid ett hinder och en snara för Israels barn.
(292) Folket tog även med sig "väldiga hjordar av får och kor." Dessa tillhörde israeliterna, vilka aldrig hade sålt sina bosättningar till kungen, vilket egyptierna hade gjort. Jakob och hans söner hade fört sina boskapshjordar med sig till Egypten, där de hade förökat sig kraftigt. Innan israeliterna lämnade Egypten, begärde de på Moses' inrådan lön för sitt obetalda arbete, och egyptierna var alltför angelägna om, att bli befriade från dem, för att vägra dem något. Trälarna drog ut med stort byte, som de erhållit av sina förtryckare.
(293) Historien, som blivit uppenbarad för Abraham i en profetisk syn flera århundraden förut, fullbordades den dagen: "dina ättlingar kommer att bo i ett land som inte är deras och vara slavar och förtryckas i fyrahundra år. Men det folk vars trälar de blir skall jag döma, och därefter skall de dra ut med stora rikedomar." Första Moseboken 15:13-14.* De fyra hundra åren hade gått till ända. "Just denna dag, då 430 år hade gått, drog alla Herrens härar ut ur Egypten." Då israeliterna tågade ut ur Egypten, förde de med sig en dyrbar relik, nämligen Josefs ben, vilka så länge hade förbidat Guds löftes uppfyllande och vilka påmint Israels barn om deras befrielse under den dystra tiden de varit i slaveri.
* Se Bihang, Anmärkning 3.
(293) I stället för att föra dem raka vägen till Kanaan, som gick genom filistéernas land, ledde Herren dem söderut mot Röda Havets stränder. "Gud tänkte att de kunde ångra sig och återvända till Egypten om de märkte att de skulle råka i strid." Hade de försökt att gå genom Filistéen, skulle de ha rönt motstånd; ty filistéerna, vilka betraktade dem som slavar flyende från sina herrar, skulle inte ha tvekat att anfalla dem. Israeliterna var alltför dåligt utrustade, för att inlåta sig i strid med det mäktiga och krigiska folket. De ägde föga kännedom om Gud och svag tro på Honom, och de skulle ha blivit förskräckta och modfällda. De var obeväpnade och ovana vid krig; den långa träldomen hade gjort dem nedstämda till sinnes, och de hade kvinnor och barn samt boskapshjordar att dra försorg om. Genom att leda dem över Röda Havet, uppenbarade Herren Sig för dem som en medlidsam och omtänksam Gud.
(293) De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten. Psalmisten säger: Han bredde ut ett moln till skydd och sände en eld att lysa om natten. Psaltaren 105:39. Se också Första Korintierbrevet 10:1-2. Deras osynlige ledares standar var alltid hos dem. Molnet ledde deras vandring om dagen, eller bredde ut sig som ett valv över härskaran. Det utgjorde ett skydd mot den brännande hettan och gav dem en angenäm uppfriskning genom sin svalka och fuktighet i den uttorkade öknen. Om natten förvandlades det till en eldstod, som lyste upp deras läger och ständigt vittnade för dem om Guds närvaro.
(294) I ett av de härligaste och mest tröstrika ställena i Jesajas profetia framställs moln- och eldstoden som en bild av Guds omsorg om Sitt folk under den sista stora striden med ondskans makter. "Över hela Sions berg och festförsamlingen där skall Herren skapa ett moln om dagen och en rök och ett flammande eldsken om natten. Ja, över allt skall hans härlighet vara en skärm, ett tak som ger skugga under dagens hetta, tillflykt och skydd mot regn och skyfall." Jesaja 4:5-6.
(294) De tågade fram över ett ödsligt, ökenlikt land, och de började redan att undra, vart de skulle komma. De blev trötta av den mödosamma resan, och några började frukta, att egyptierna skulle förfölja dem. Men molnet gick framåt, och de följde efter. Och nu blev Moses tillsagd av Herren, att bege sig in i ett trångt pass samt slå läger vid havet. Det uppenbarades för honom, att Farao skulle förfölja dem, men att Herren skulle bli ärad genom deras befrielse.
(294) I Egypten utbreddes ryktet, att Israels barn inte stannade i öknen för att tillbedja, utan tågade ned mot Röda Havet. Faraos rådgivare försäkrade kungen om, att deras trälar hade flytt och aldrig mer skulle återvända. Folket klagade över sin dårskap, då det tillskrev Guds makt dödandet av den förstfödde. Deras stora män, som hämtat sig från sin fruktan, förklarade, att plågorna var följden av naturliga orsaker. "'Vad är det vi har gjort?', sade de. 'Varför släppte vi ifrån oss våra israelitiska slavar?'", ljöd deras bedrövade klagan.
(295) Farao lät samla sina trupper, "de 600 bästa stridsvagnarna och alla andra stridsvagnar i Egypten", ryttare, anförare och fotfolk. Kungen själv, åtföljd av de stora männen i sitt rike, gick i spetsen för anfallshären. För att erhålla gudarnas ynnest och trygga företagets framgång, följde även prästerna med dem. Kungen hade beslutat sig för, att injaga skräck hos israeliterna, genom att på ett storartat sätt visa sin makt. Egyptierna fruktade, att deras tvungna undergivenhet för Israels Gud skulle blottställa dem för andra folkslags bespottelse; men om de nu droge ut med ett stort sken av makt samt förde tillbaka flyktingarna, skulle de såväl återupprätta sitt anseende som återvinna sina trälars tjänst.
(295) Hebréerna var lägrade vid havet, vars vatten tycktes utgöra ett oövervinneligt hinder för dem, medan en skrovlig bergskedja spärrade deras väg mot söder. Plötsligt såg de på avstånd de blänkande rustningarna och de framilande vagnarna hos förtruppen av en stor här. Då truppen kom närmare, såg man den egyptiska härskaran i fullt antågande. Israeliternas hjärtan fylldes av förfäran. Några ropade till Herren, men den största delen skyndade till Moses med sin klagan: "'Fanns det inga gravar i Egypten, så att du måste ta oss hit för att dö i öknen? Varför har du gjort så mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? Bad vi inte redan där att du skulle låta oss vara i fred och låta oss tjäna egypterna? Hellre träla för egypterna än dö i öknen!'"
(295) Moses kände sig väldigt bekymrad över, att hans folk visade så svag tro på Gud, trots att det flera gånger hade sett Hans makt uppenbaras till dess frälsning. Hur kunde de beskylla honom för, att ha försatt dem i de faror och svårigheter, som de var i, när han hade lytt Guds uttryckliga befallning? Det var sant, att ingen möjlighet för deras räddning fanns, såvida inte Gud Själv utverkade deras befrielse; men då de hade blivit försatta i denna belägenhet, genom att lyda den gudomliga befallningen, hyste Moses ingen fruktan för följderna. Han svarade folket lugnt och tillitsfullt: "'Var inte rädda! Stanna här; i dag skall ni bli vittnen till den seger som Herren vinner åt er. Ty så som ni ser egypterna i dag skall ni aldrig någonsin se dem mer. Herren skall strida för er, och ni skall vara tysta!'"
(296) Det var ingen lätt sak, att förmå Israels härskara till, att avvakta Herrens hjälp. Enär de saknade disciplin och självbehärskning, blev de våldsamma och oresonliga. De trodde, att de snart skulle falla i sina förtryckares händer, och de brast ut i högljudd klagan och jämmer. De hade följt den underbara molnstoden under förutsättning, att den var ett Guds medel, för att ledsaga dem. Men nu frågade de varandra, om den inte förebådade någon stor olycka, ty hade den inte fört dem på fel sida av berget in på en ofarbar väg? Guds ängel framstod alltså för deras bedragna sinnen som en förelöpare av olycka.
(296) Men nu, då den egyptiska härskaran nalkades dem och förväntade sig att finna dem vara ett lätt byte, steg molnpelaren majestätiskt upp mot himlen, passerade över israeliterna samt sänkte sig mellan dem och egyptierna. En mur av mörker lade sig mellan de förföljda och deras förföljare. Egyptierna kunde ej längre urskilja hebréernas läger och måste därför göra halt. Men då nattens mörker tilltog, förvandlades molnmuren på hebréernas sida till ett stort ljus, som lyste upp hela lägret så klart som dagsljuset.
(296) Då återvände hoppet till Israels barns hjärtan; men Moses bad till Herren. "Herren sade till Mose: 'Varför ropar du till mig? Säg Israels barn att dra vidare. Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet."
(297) Psalmisten, som beskrev Israels barns väg genom havet, sjöng: "Genom havet gick din väg, din stig gick genom stora vatten – du lämnade inga spår. Du ledde ditt folk som en hjord, dess herdar var Mose och Aron." Psaltaren 77:20-21. Då Moses sträckte ut sin stav, delade vattnet sig, och Israels barn gick ned mitt i havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur på vardera sidan. Ljuset från Guds eldstod sken på de skumkrönta böljorna samt lyste upp vägen, vilken var skuren lik en väldig fåra genom havets vatten och försvann i dunklet mot den andra stranden.
(297) Egypterna förföljde dem, och alla Faraos hästar, hans vagnar och vagnskämpar satte efter dem ut i havet. Strax före gryningen såg Herren från pelaren av eld och moln ner mot egypternas här, och han spred förvirring bland dem. Det hemlighetsfulla molnet förändrade sig till en eldstod inför deras förvånade ögon; åskan dundrade och blixtar ljungade. Från skyarna strömmade vatten, åskmolnen mullrade och dina pilar flög. Din åskas vagnshjul dånade, blixtarna lyste upp världen, jorden darrade och skälvde. Psaltaren 77:18-19.
(297) Egyptierna blev gripna av förvirring och rädsla. I elementens raseri hörde de en vredgad Guds röst, och de försökte att vända om och fly mot den strand de hade lämnat. Men Moses sträckte ut sin stav, och det åtskilda vattnet strömmade tillbaka, väsande, dånande och begärligt efter sitt byte, samt uppslukade den egyptiska hären i sitt mörka djup.
(297) Då morgonen bröt in, uppenbarade den för Israels folkskara allt, som fanns kvar av dess mäktiga fiender – de pansarklädda kropparna uppkastade på stranden. En natt hade medfört fullständig befrielse från den förfärligaste fara. Den stora, hjälplösa skaran – trälar, ovana vid krig, kvinnor, barn och boskap, med havet framför sig och förföljda av Egyptens mäktiga härar – hade sett, hur vägen öppnades framför dem genom vattnet och hur deras fiender begravdes det ögonblick, då de förväntade seger. Jehova allena hade utverkat deras räddning, och de uttryckte sin tro och tacksamhet till Honom genom lovsånger. Guds Ande vilade på Moses, och han ledde folket i en segerrik tacksägelsesång, den första och en av de härligaste, som man har kännedom om.
(298) Jag sjunger till Herrens ära: stor är hans höghet och makt.
Häst och vagnskämpe vräkte han i havet.
Herren är min kraft och mitt värn,
han blev min räddning.
Han är min Gud, honom vill jag prisa,
min faders Gud, honom vill jag lovsjunga.
Herren är en kämpe
– Herren är hans namn.
Faraos vagnar, hela hans här, kastades i havet,
hans tappraste män dränktes i Sävhavet [läs: Röda Havet].
Vattnen slog samman över dem,
de sjönk i djupet som stenar.
Din högra hand, Herre, härlig i makt,
din högra hand, Herre, krossade fienden. . . .
Vem är som du bland gudarna, Herre?
Vem är som du, majestätisk och helig,
värdig fruktan och lovsång, mäktig att göra under? . . .
Du ledde med trofast kärlek det folk som du har friköpt,
förde det med makt till din heliga boning.
Folken hörde det och darrade. . . .
Fasa och skräck föll över dem,
inför din mäktiga arm stod de förstenade,
medan ditt folk drog fram, Herre,
det folk drog fram som du vunnit åt dig.
Du ledde dem fram och planterade dem på det berg som är din egendom,
den plats du gjort till din boning, Herre. Andra Moseboken15:1-17.
(298) Denna sköna lovsång steg upp från Israels stora skaror som en röst ur det stora djupet; och den fortsattes av Israels kvinnor med Moses' syster Mirjam i spetsen, då de gick ut med pukor och dans. Långt ut över öknen och havet klingade den glada sången, och bergen genljöd av deras pris: "Sjung till Herrens ära: stor är hans höghet och makt."*
* I King James Version heter det: "ty han har triumferat på ett storartat sätt." Övers. anm.
(299) Denna sång och den stora befrielse, som den påminner om, gjorde ett intryck, vilket aldrig skulle utplånas ur det hebréiska folkets hågkomst eller minne. Från släkte till släkte upprepades den av Israels profeter och sångare, då de intygade, att Jehova är starkheten och räddningen för dem, som förtröstar på Honom. Den sången tillhör inte bara det judiska folket. Den pekar framåt till förgörandet av alla rättfärdighetens fiender och till Guds Israels slutliga seger. Profeten på Patmos såg den vitklädda skaran, "som hade kämpat sig fria från odjuret", stå på "ett glashav blandat med eld", "med Guds harpor i händerna. Och de sjöng Guds tjänare Moses sång och Lammets sång". Uppenbarelseboken 15:2-3.
(299) Inte oss, Herre, inte oss utan ditt namn skall du ge ära, du som är god och trofast! Psaltaren 115:1. Detta var den anda, som genomströmmade Israels befrielsesång, och det är den anda, som borde bo i allas hjärtan, vilka älskar och fruktar Gud. Genom att befria våra själar från syndens slaveri, har Herren utfört en större frälsning för oss, än hebréernas räddning vid Röda Havet. Vi borde, liksom den hebréiska härskaran, prisa Herren, av hjärta och själ och med röst för hans underbara gärningar mot människor [Psaltaren 107:8]. De, som begrundar Guds stora yttringar av nåd och inte glömmer Hans mindre gåvor, skall kläda sig i glädjens mantel och lovsjunga Herren i sina hjärtan. De välsignelser, som vi dagligen tar emot av Gud, och framför allt annat Jesu död, som gjorde det möjligt för oss, att vinna sällhet och uppnå himmelen, borde ständigt väcka tacksamhet hos oss. Vilken barmhärtighet, vilken oförliknelig kärlek Gud har visat oss förlorade syndare, då Han förenade oss med Sig Själv, för att vi skulle bli Hans egendomsfolk! Vilken uppoffring vår Frälsare har gjort, för att vi må kallas för Guds barn! Vi borde prisa Gud för det saliga hoppet, som erbjuds oss genom den stora återlösningsplanen. Vi borde prisa Honom för det himmelska arvet och för Hans dyrbara löften, prisa Honom, eftersom Jesus lever, för att be och mana gott för oss.
(300) Den som offrar tacksägelse, säger Skaparen, ärar mig. Psaltaren 50:23. Alla himmelens invånare prisar enhälligt Gud. Låt oss lära oss änglarnas sång nu, så att vi kan sjunga den, när vi förenar oss med deras lysande här. Låt oss säga med psalmisten: Jag vill prisa honom så länge jag lever, lovsjunga min Gud så länge jag är till. Folken skall tacka dig, o Gud, ja, alla folk skall tacka dig. Psaltaren 146:2; 67:4.
(300) Gud ledde, genom Sin försyn, hebréerna in ibland bergsfästena vid havet, så att Han kunde visa Sin makt, genom att befria dem, samt fullständigt förödmjuka deras stolta förtryckare. Han kunde ha räddat dem på andra sätt, men Han valde denna plan i avsikt, att pröva deras tro och stärka deras förtröstan på Honom. Folket var trött och förskräckt; men om det hade stått stilla, när Moses bjöd det dra fram, skulle Gud aldrig ha öppnat vägen för det. Det var i "tro", som Israels barn "tågade. . . genom Röda havet som på torra land". Hebréerbrevet 11:29. Då de tågade ned mot vattnet, visade de, att de trodde Guds ord, såsom det talades genom Moses. De gjorde allt, som de kunde göra, och då delade den Starke i Israel havet, så att de hade en väg att gå på.
(300) Den stora lärdom man här kan inhämta, gäller för alla tider. Den kristnes liv är ofta fyllt av faror, och det tycks vara svårt att fullgöra plikterna. Man inbillar sig, att fördärv står nära framför och att träldom eller död hotar bakifrån. Men Guds röst säger tydligt: "Bryt upp!" Vi bör lyda detta bud, även om våra ögon inte kan genomskåda mörkret och vi känner de kalla vågorna svalla omkring våra fötter. De hinder, som ligger i vår väg, skall aldrig försvinna inför ett vacklande, tvivelaktigt sinne. De, som väntar med att lyda, till dess all ovisshet försvinner och det ej finns någon fara för att misslyckas eller lida nederlag, kommer aldrig att lyda. Otron viskar: "Låt oss vänta, till dess hindren är bortskaffade och vi kan se tydligt framför oss!" Men tron manar modigt, att man skall dra fram, genom att den hoppas allting, tror allting.
(301) Molnet, som var en mur av mörker för egyptierna, var för hebréerna en ljusflod, som lyste upp hela lägret och utgöt ett starkt sken på vägen framför dem. Likaså förs genom försynens ledning mörker och förtvivlan över den otrogne, medan den är full av ljus och frid för den troende själen. Om än den stig, på vilken Gud leder oss, går genom öknen eller havet, är den dock en trygg stig.