(316) 27. Lagen förkunnas för Israel
Kort efter att folket hade lägrat sig vid Sinai, blev Moses kallad upp på berget, för att samtala med Gud. Han gick ensam uppför den branta och ojämna stigen och nalkades molnet, som utvisade platsen, där Jehova befann Sig. Israeliterna skulle nu upptas i en innerlig och särskild förbindelse med den Högste; de skulle stadfästas som en församling och nation under Guds styre. Det budskap Moses fick att framlägga för folket, lydde så här:
Kapitlet bygger på Andra Moseboken 19-24.
(316) Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.
(316) Moses återvände till lägret och sammankallade Israels äldste samt upprepade för dem det gudomliga budskapet. De svarade: "'Allt vad Herren har sagt vill vi göra.'" Härigenom ingick de ett högtidligt förbund med Gud och lovade, att betrakta Honom som sin härskare. Härigenom blev de, i en särskild betydelse, Hans undersåtar.
(316) Deras ledare gick åter upp på berget, och Herren sade till honom: "'Jag vill komma till dig i ett tätt moln, så att folket kan höra när jag talar med dig. Sedan kommer de alltid att lita på dig.'" När de mötte svårigheter under vägen, var de benägna att knorra mot Moses och Aron samt att beskylla dem för att leda Israels barn ur Egypten, för att förgöra dem. Herren ville nu ära Moses inför dem alla, så att de skulle ha tillit till hans undervisning.
(317) Gud ämnade, att Hans lag skulle uttalas under förhållanden, som ingav aktning och stod i överensstämmelse med Hans upphöjda karaktär. Folket måste lära sig inse, att allt, som var förbundet med Herrens tjänst, skulle hållas i största vördnad. Herren sade till Moses: "'Gå till folket och se till att de renar sig i dag och i morgon. Låt dem tvätta sina kläder och göra sig beredda för i övermorgon. Ty i övermorgon skall Herren stiga ner på Sinaiberget i hela folkets åsyn." Under dessa två dagar skulle folket göra en högtidlig förberedelse till, att träda fram inför Gud. De skulle avlägsna all orenlighet ifrån sig själva och sina kläder. Och då Moses utpekade deras synder, skulle de förödmjuka sig, fasta och bedja, så att deras hjärtan kunde renas från orättfärdighet.
(317) Förberedelserna blev gjorda enligt befallningen, och i lydnad mot en annan föreskrift, lät Moses uppsätta ett skrank omkring berget, så att varken människa eller djur skulle tränga in på det heliga området. Om någon vågade så mycket som att vidröra det, skulle han genast dödas.
(317) På den tredje dagens morgon, då allas ögon var vända mot berget, blev dess topp täckt av ett tjockt moln, som blev allt mörkare och tätare, medan det sänkte sig nedåt, till dess hela berget var omgivet av mörker och ett skräckinjagande dunkel. Då hördes ett trumpetskall, som sammankallade folket, att gå ut till att möta Gud, och Moses ledde det till foten av berget. Skarpa blixtar ljungade ut ur det tjocka mörkret, medan åskknallarna återljöd från de omkringliggande höjderna. "Hela Sinaiberget omgavs av rök då Herren steg ner på berget i eld. Röken steg upp som från en smältugn, och hela berget skalv." "Och israeliterna såg Herrens härlighet som en förtärande eld på toppen av berget." ". . . hornet ljöd allt starkare". Tecknen på Jehovas närvaro var så förskräckliga, att Israels barn darrade av fruktan och föll på sina ansikten inför Herren. Även Moses utropade: "Jag skälver av skräck." Hebréerbrevet 12:21.
(318) Och nu upphörde dundret, trumpeten ljöd ej längre, jorden var stilla. En stund av högtidlig tystnad inträdde, och sedan hörde man Guds röst. Han talade ur det tjocka mörkret, som omgav Honom, då Han stod på berget ibland en skara änglar, samt förkunnade Sin lag. Moses beskriver händelsen så här: "'HERREN kom från Sinai, från Seir gick hans sken upp över dem. Han strålade fram från berget Haran, ur skaran av mångtusen heliga. På hans högra sida brann i eld en lag för dem. I sanning, han älskar folken. Alla hans heliga är i din hand. De faller ner vid din fot, de tar emot av dina ord." Femte Moseboken 33:2-3.
(318) Jehova uppenbarade Sig inte blott i en domares och lagstiftares vördnadsbjudande höghet, utan även som Sitt folks medlidsamme beskyddare: "Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret." Den, som de redan hade lärt känna som sin ledare och befriare, som hade fört dem ut ur Egypten och gjort en väg för dem genom havet samt förgjort Farao och hans här – varigenom Han visat Sig vara överlägsen alla Egyptens gudar – det var Han, som nu förkunnade lagen.
(318) Lagen förkunnades inte vid denna tid uteslutande för hebréernas nytta. Gud ärade dem, genom att åt dem anförtro Sin lag, men den skulle anses som en helig skänk till hela världen. Sedelagens föreskrifter är tillämpliga på alla, och de förkunnades till undervisning och ledning för alla. Tio korta, högst omfattande och avgörande bud innehåller människans plikter mot Gud och mot medmänniskorna, och alla är grundade på kärlekens stora princip. "'Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.'" Lukasevangeliet 10:27. Se också Femte Moseboken 6:4-5; Tredje Moseboken 19:18. Dessa grundsatser är noggrant framställda i de tio buden samt lämpade efter människans ställning och förhållanden.
(318) Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
(319) Jehova, det eviga, självexisterande, ej skapade väsen, som självt är allas upphovsman och uppehållare, är allena berättigad till den högsta vördnad och tillbedjan. Människan förbjuds, att älska eller tjäna något föremål framför Gud. Allt vi håller kärt, som minskar vår kärlek till Gud eller hindrar oss från att tjäna Honom, såsom vi bör, det gör vi till en gud.
(319) Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
(319) Det andra budet förbjuder tillbedjan av den sanne Guden med hjälp av bilder eller skulpturer. Många hedniska folkslag påstod, att deras bildstoder var endast sinnebilder eller symboler, genom vilka de tillbad gudomen. Men Herren har förklarat, att en sådan tillbedjan är synd. Ett försök, att framställa den Evige genom materiella föremål, skulle nedsätta människans begrepp om Gud. Då en persons tankar blir bortvända från den oändliga fullkomligheten hos Jehova, fattar han tillgivenhet för det skapade föremålet hellre, än för Skaparen. Och genom att människans begrepp om Gud förringades, skulle även hon bli förnedrad.
(319) Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud. Guds nära och heliga förhållande till Sitt folk framställs under bilden av ett äktenskap. Avgudadyrkan är detsamma som andligt äktenskapsbrott. Därför kallas Guds misshag mot detta rätteligen för svartsjuka.
(319) Som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig. Att barnen får lida på grund av föräldrarnas orätta handlingar, kan inte undvikas; men de straffas inte för sina föräldrars förbrytelser, såvida de inte deltar i dem. Det är likväl i allmänhet förhållandet, att barnen träder i föräldrarnas fotspår. Sönerna leds att ta del i faderns synder genom arv och föredöme. Såväl syndiga böjelser, förvända begär och en försvagad sedlighetskänsla som kroppslig sjukdom och försämring överlämnas i arv från fader till son ända till det tredje och fjärde ledet. Denna förskräckliga sanning borde vara tillräcklig, för att avhålla människorna från ett syndigt levnadssätt.
(319) Men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. Enär det andra budet förbjuder falska gudars tillbedjan, faller det sig naturligt, att det ålägger den sanne Gudens tillbedjan. Och barmhärtighet lovas dem, som är trogna i Hans tjänst, inte bara intill tredje och fjärde ledet, såsom med den vrede, varmed Guds föraktare hotas, utan intill tusende ledet.
(320) Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.
(320) Detta bud förbjuder inte bara mened och vanligt svärande, utan det förbjuder oss även, att bruka Guds namn på ett lättfärdigt och vårdslöst sätt, utan att betänka dess stora och heliga betydelse. Vi vanärar Gud, genom att obetänksamt omnämna Honom i vanligt tal, genom att vädja till Honom i obetydliga saker samt genom att ofta och tanklöst upprepa Hans namn. "Heligt är hans namn och värt att frukta." Psaltaren 111:9. Alla borde begrunda Hans majestät, Hans renhet och helighet, så att sinnet kan få ett rätt begrepp om Hans upphöjda karaktär, och Hans heliga namn bör uttalas på ett vördnadsfullt och allvarsamt sätt.
(320) Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna*, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.
* Här använder Svenska Folk-Bibeln 98 orden tjänare och tjänarinna. Övers. anm.
(320) Sabbaten framställs inte som en ny inrättning, utan den sägs ha blivit instiftad vid skapelsen. Man skall tänka på och iaktta den som åminnelse av Skaparens verk. Genom att den hänvisar till Gud som himmelens och Jordens Skapare, urskiljs den sanne Guden från alla falska gudar. Alla, som håller den sjunde dagen, visar genom denna handling, att de tillber Jehova. Alltså är Sabbaten ett tecken på människans trohet mot Gud, så länge som det finns någon på Jorden, som tjänar Honom. Det fjärde budet är det enda av alla tio, i vilket Lagstiftarens såväl namn som Hans titel förekommer. Detta är det enda bud, som visar, genom vilkens myndighet lagen utgavs. Det innehåller alltså Guds insegel, som är satt på Hans lag som bevis för dess äkthet och bindande kraft.
(321) Gud har givit människorna sex dagar till att arbeta på, och Han fordrar, att de skall förrätta sitt eget arbete på de sex arbetsdagarna. Nödfalls- och barmhärtighetsgärningar är tillåtna på Sabbaten. De sjuka och nödlidande bör alltid erhålla vård och skötsel; men onödigt arbete bör sorgfälligt undvikas. "Om du inte kränker sabbaten, inte sköter dina sysslor på min helgdag, om du kallar sabbaten en fröjd, helgad åt Herren och värd att ära, om du ärar den och inte utför det du brukar, inte ägnar dig åt dina sysslor". Jesaja 58:13. Men förbudet slutar ej med detta: "och tomt prat", säger profeten vidare. Gud betraktar dem, som talar om affärer eller gör upp planer på Sabbaten, som om de verkligen vore upptagna med affärstransaktioner. För att hålla Sabbaten helig, bör man inte ens tänka på världsliga saker. Och budet omfattar alla, som bor inom våra portar. Husets invånare bör lämna sina världsliga sysslor under de heliga timmarna. Alla bör gemensamt ära Herren genom en villig gudstjänst på Hans heliga dag.
(321) Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.
(321) Barnen bör visa sina föräldrar en sådan kärlek och aktning, som de inte är skyldiga någon annan person. Gud Själv, som gjort föräldrarna ansvariga för de själar Han anförtrott i deras vård, har förordnat, att föräldrarna skall stå i Guds ställe gent emot barnen under deras yngre år. Och den, som förkastar sina föräldrars rättmätiga myndighet, förkastar Guds myndighet. Det femte budet fordrar, att barnen skall visa inte blott aktning, underdånighet och lydnad för sina föräldrar, utan även att de skall vara kärleksfulla och vänliga mot dem, lindra deras bekymmer, vaka över deras anseende samt vara deras tröst och hjälp på ålderdomens dagar. Det föreskriver även, att man skall visa aktning för församlingstjänare och styresmän samt för alla andra, vilka Gud har förlänat myndighet.
(322) Aposteln säger, att detta är "det första bud som följs av ett löfte". Efésierbrevet 6:2. För de lydiga ibland Israels folk, som väntade sig, att de snart skulle gå in i Kanaan, var det ett löfte om ett långt liv i det goda landet. Men det har en vidsträcktare betydelse, enär det innefattar hela Guds Israel och lovar evigt liv på den nya Jorden, som skall vara fri från syndens förbannelse.
(322) Du skall inte dräpa.
(322) Alla orätta handlingar, som bidrar till att förkorta livet, såsom en hatfull och hämndgirig anda, hysandet av någon lidelse, vilkens utbrott förorsakar andra skada, eller föranleder oss att önska dem ont (ty: "Den som hatar sin broder är en mördare"); all självisk försumlighet, att sörja för de nödställda och lidande; all efterlåtenhet mot sig själv eller onödig försakelse eller överansträngning, som skadar hälsan – alla dessa är i en större eller mindre grad överträdelser av det sjätte budet.
(322) Du skall inte begå äktenskapsbrott.
(322) Detta bud förbjuder inte bara osedliga handlingar, utan även liderliga tankar och begär eller varje handling, som kan uppväcka dem. Det påbjuder renhet inte bara i det yttre livet, utan även med hänsyn till hjärtats uppsåt och böjelser. Kristus, som lärde ut den gudomliga lagens vittomfattande fordringar, förklarade, att den onda tanken eller blicken var lika mycket synd, som den olagliga handlingen.
(322) Du skall inte stjäla.
(322) Både offentliga och enskilda synder är innefattade i detta förbud. Det åttonde budet fördömer stjälande av människor och slavhandel samt förbjuder erövringskrig. Det förbjuder tjuveri och rån. Det påbjuder en sträng redlighet i affärslivets minsta detaljer. Det förbjuder bedrägeri i handel, samt fordrar, att man skall betala sina skulder och en rättvis lön. Det försäkrar, att varje försök, att dra nytta av en annans okunnighet, svaghet eller olycka nedtecknas såsom bedrägeri i himmelens böcker.
(323) Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
(323) Att tala falskt angående någon sak, varje försök eller avsikt att bedra vår nästa, innefattas i detta. En avsikt, att bedra, utgör en osanning. Genom ett ögonkast, en rörelse med handen, ett ansiktsuttryck kan en osanning lika verkligt uttalas som genom ord. All avsiktlig överdrift i tal, varje vink eller antydan, som avser att inge ett felaktigt eller överdrivet intryck, till och med framställningen av sakförhållanden på ett missledande sätt, är osanning. Denna föreskrift förbjuder alla försök, att skada vår nästas rykte genom vilseledande uppgifter eller onda misstankar, genom förtal eller skvaller. Även ett avsiktligt döljande av sanningen, varigenom andra kan skadas, är en överträdelse av det nionde budet.
(323) Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
(323) Det tionde budet är riktat mot själva grunden till alla synder, därigenom att det förbjuder det själviska begäret, vilket är upphovet till syndiga handlingar. Den, som av lydnad för Guds lag, ej hyser ett syndigt begär efter det, som tillhör en annan, gör sig ej skyldig till en orätt handling mot sina medmänniskor.
(323) Dessa var de Tio Budens heliga föreskrifter, som förkunnades under åska och ljungeld och med en underbar uppenbarelse av den store Lagstiftarens makt och majestät. Gud kungjorde Sin lag, samtidigt som Han gav prov på Sin makt och härlighet, så att Hans folk aldrig skulle glömma tilldragelsen, och för att det skulle lära sig, att hysa en stor vördnad för lagens Upphovsman, himmelens och Jordens Skapare. Han ämnade även visa för alla människor Sin lags helighet, betydelse och eviga beständighet.
(324) Israels barn var överväldigade av fruktan. Den förfärliga kraften hos Guds kungörelser tycktes vara mera, än deras bävande hjärtan kunde uthärda. Ty då Guds stora rättesnöre framställdes för dem, insåg de, såsom de aldrig gjort förut, syndens fördärvliga natur samt sin egen brottslighet inför en helig Gud. De ryggade tillbaka från berget under fruktan och bävan, och menigheten ropade till Moses: "'Tala till oss du, så skall vi lyda. Men Gud får inte tala till oss; då kommer vi att dö.'" Ledaren svarade: "'Var inte rädda! Det är för att sätta er på prov som Gud har kommit, och för att ni alltid skall frukta honom och inte synda.'" Men folket höll sig likväl på avstånd och blickade med förskräckelse på scenen, medan Moses "gick upp mot töcknet där Gud var."
(324) Folkets sinnen, som var förblindade och fördärvade genom slaveri och hedendom, var inte beredda, att fullt uppskatta de vitt omfattande grundsatserna i Guds Tio Bud. För att sedelagens eller morallagens förpliktelser tydligare skulle uppfattas och kunna genomdrivas, blev andra föreskrifter givna, vilka belyste och tillämpade grundsatserna i de tio buden. Dessa lagar kallades för rättsstadgar, både emedan de var grundade på oändlig vishet och rättvisa och eftersom överhetspersonerna skulle fälla utslag i överensstämmelse med dem. De förkunnades ej offentligt som de tio buden, utan lämnades enskilt till Moses, vilken skulle kungöra dem för folket.
(324) Den första av dessa lagar hade avseende på tjänare. I forntiden blev stundom brottslingar sålda av domare till slaveri, i några fall blev gäldenärer sålda av sina fordringsägare, och på grund av fattigdom tvingades även personer att sälja sig själva eller sina barn. Men en hebré kunde inte säljas som slav för hela livet. Hans tjänstetid begränsades till sex år, och på det sjunde skulle han sättas i frihet. Människotjuvnad, uppsåtligt mord samt uppror mot föräldrars myndighet skulle straffas med döden. Man tilläts att äga slavar, som inte var av israelitisk härkomst, men deras liv och person blev sorgfälligt beskyddade. Den, som mördade en slav, skulle straffas; om hans herre tillfogade honom någon skada, om så bara förlusten av en tand, var han berättigad till, att erhålla sin frihet.
(325) Israeliterna hade nyligen varit tjänare själva, och nu, då de skulle komma att ha tjänare under sig, skulle de akta sig för, att hysa den grymma och förtryckande anda, som de egyptiska fogdarna visade mot dem. Minnet av deras egen bittra tjänst borde göra dem i stånd till, att sätta sig i en tjänares belägenhet samt förmå dem till, att vara vänliga och medlidsamma och att behandla andra, såsom de själva önskade att bli behandlade.
(325) Änkors och föräldralösa barns rättigheter blev särskilt skyddade, och folket ålades att visa dem en sorgfällig omvårdnad på grund av deras värnlösa tillstånd. "Om du behandlar dem illa", sade Herren, "och de ropar till mig, skall jag lyssna till deras klagorop. Min vrede skall väckas, och jag skall döda er med svärd, så att era hustrur blir änkor och era barn blir faderlösa." Främlingar, som förenade sig med Israels barn, skulle beskyddas mot orättvisa och förtryck. "En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten."
(325) Att ta ränta från de fattiga, var förbjudet. Om någon tagit en fattig persons mantel eller filt i pant, måste han återställa den före solnedgången. Den, som gjorde sig skyldig till stöld, måste dubbelt ersätta det stulna. Aktning för överhetspersoner och styresmän ålades, och domare blev varnade för, att förvränga rätten, understödja en falsk sak eller ta mutor. Falska beskyllningar och förtal förbjöds, och vänliga handlingar påbjöds även emot personliga fiender.
(326) Folket blev åter påmint om Sabbatens eller vilodagens heliga förpliktelse. De årliga högtiderna blev förordnade, vid vilka alla män ibland folket skulle församla sig inför Herren samt till Honom föra sina tackoffer och förstlingsfrukterna av Hans gåvor. Ändamålet med alla dessa regleringar blev även framställt: de härrörde inte från utövandet av en blott och bart godtycklig överhöghet, utan alla gavs till Israels barns nytta. Herren sade: "Ni skall vara mina heliga" – värdiga, att bli erkända av en helig Gud.
(326) Dessa lagar skulle nedtecknas av Moses och sorgfälligt bevaras såsom grunden till den nationella lagen. Tillsammans med de tio buden, vilka de belyste, skulle de utgöra villkoret för uppfyllandet av Guds löften till Israel.
(326) Detta budskap från Jehova blev nu framställt för dem: "Se, jag sänder en ängel framför dig för att skydda dig på vägen och föra dig till den plats som jag har bestämt. Rätta dig efter honom och lyssna till honom! Sätt dig inte upp mot honom; han kommer inte att förlåta sådant trots, ty det är jag som handlar i honom. Men om du lyssnar till honom och gör allt vad jag säger, skall jag vara dina fienders fiende och dina motståndares motståndare." Under alla Israels barns vandringar var Kristus deras ledare i moln- och eldstoden. Medan det fanns symboler, som hänvisade till en kommande Frälsare, fanns det även en närvarande Frälsare. Han gav befallningar till Moses för folkets räkning och framställdes för det som den enda källan till all välsignelse.
(326) Efter sitt nedstigande från berget, kom Moses "och underrättade folket om vad Herren hade sagt och om alla hans stadgar svarade alla med en mun: 'Alla vad Herren har sagt vill vi göra.'" Detta löfte – tillika med Herrens ord, vilka det förpliktade dem att lyda – blev av Moses nedskrivet i en bok.
(326) Därefter stadfästes förbundet. Ett altare byggdes upp nedanför berget och tolv minnesstenar restes bredvid det, "för Israels tolv stammar", som ett vittnesbörd, att de hade samtyckt till förbundets ingående. Sedan frambars offer av unga män, som blivit förordnade till den tjänsten.
(327) Sedan Moses hade stänkt altaret med offrens blod, tog han "förbundsakten och läste upp den för folket." Villkoren i förbundet blev högtidligt upprepade, och det stod alla fritt att bestämma, huruvida de ville följa dem, eller inte. De hade i början lovat, att lyda Guds röst, men sedan hade Guds lag blivit förkunnad för dem och dess grundsatser utförligt framställts, så att de kunde veta, hur mycket detta förbund innefattade. Och folket svarade åter gemensamt: "'Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom.'" "När Mose hade läst upp alla lagens bud för hela folket tog han blod. . . och stänkte det på själva boken och på allt folket och sade: Med detta blod bekräftas det förbund som Gud har fastställt för er." Hebréerbrevet 9:19-20.
(327) Man vidtog nu åtgärder, för att stadfästa det utvalda folket under Jehova som dess Konung. Moses hade förut blivit tillsagd: "'Gå upp till Herren, du själv och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste, och fall ner och tillbed på avstånd. Endast Mose får närma sig Herren". Medan folket tillbad nedanför berget, blev dessa utvalda män uppkallade på det. Dessa sjuttio äldste skulle bistå Moses i, att styra Israel, och Gud gav dem Sin Ande samt ärade dem, genom att låta dem skåda Hans makt och storhet. "Och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir; det liknade själva himlen i klarhet." De såg inte Gud Själv, men de såg den härlighet, som omgav Honom. Före denna tidpunkt kunde de inte ha uthärdat en sådan syn; men uppenbarelsen av Guds makt hade genom injagad fruktan tvingat dem till bättring. De hade begrundat Hans härlighet, renhet och barmhärtighet, till dess de kunde träda närmare Honom, som var föremål för deras begrundande.
(328) Moses blev nu "med sin tjänare Josua" uppkallad till Gud på berget. Enär de skulle komma att vara frånvarande någon tid, tillsatte ledaren Aron och Hur, för att med bistånd av de äldste sköta hans arbete. "När Mose hade gått upp på berget täcktes det av ett moln. Herrens härlighet vilade över Sinaiberget". Molnet övertäckte berget i sex dagar, som ett tecken på Guds närvaro; men under denna tid uppenbarade Han inte Sig Själv, eller meddelade något av Sin vilja. Moses väntade då på, att bli inkallad i den Högstes rådssal. Han hade blivit tillsagd: "'Gå upp till mig på berget och stanna där", och ehuru hans tålamod och lydnad sattes på prov, blev han inte trött av att vänta, och han lämnade ej sin plats. Dessa dagar av väntan var för honom en tid av beredelse, av ingående självprövning. Inte ens denne gynnade Guds tjänare kunde på en gång nalkas Herren och uthärda uppenbarelserna av Hans härlighet. Under sex dagar måste han helga sig åt Gud genom hjärterannsakan, betraktelse och bön, innan han var beredd, att omedelbart samtala med sin Skapare.
(328) På den sjunde dagen, som var Sabbaten, blev Moses uppkallad i molnet. Den tjocka skyn öppnade sig inför hela Israels åsyn, och Herrens härlighet bröt fram likt en förtärande eld. "Mose gick in i molnet och upp på berget och stannade där i fyrtio dagar och fyrtio nätter." De fyrtio dagarnas vistelse på berget innefattade inte de sex förberedelsedagarna. Josua var hos Moses under de sex dagarna, och båda åt av mannat och drack ur bäcken, som flöt ut ur berget; men Josua gick inte in med Moses in i molnet. Han stannade utanför samt åt och drack varje dag, medan han förbidade eller väntade på Moses' återkomst; men Moses fastade under de fyrtio dagarna.
(328) Under sin vistelse på berget erhöll Moses undervisning om, hur han skulle bygga en helgedom, vari Gud särskilt skulle uppenbara Sig. Guds befallning lydde: "De skall göra en helgedom åt mig så att jag kan bo mitt ibland dem" (Andra Moseboken 25:8). Sabbatens iakttagande ålades för tredje gången. "Den är ett evigt tecken som förenar mig och israeliterna", försäkrade Herren, "för att ni skall veta att det är jag, Herren, som helgar er. Ni skall hålla sabbaten, den skall vara helig för er. . . . Var och en som utför något arbete på sabbaten skall utstötas ur sitt folk." Andra Moseboken 31:17, 13-14. Anvisningar om, att genast bygga ett tabernakel att hålla gudstjänst i, hade just blivit givna, och israeliterna kunde nu dra den slutsatsen, att eftersom ändamålet avsåg Guds härlighet och eftersom de hade stort behov av en plats för gudstjänst, kunde de vara berättigade till att arbeta på byggnaden på Sabbaten. Varningen gavs, för att bevara dem för ett sådant misstag. Inte ens heligheten och nödvändigheten av det särskilda arbetet för Gud fick leda dem till, att inkräkta på Hans heliga vilodag.
(329) Folket skulle hädanefter hedras genom sin Konungs ständiga närvaro. Herren försäkrade Moses: "Och jag skall bo bland israeliterna och vara deras Gud", "och tältet skall bli helgat genom min härlighet" (Andra Moseboken 29:45, 43). Som sinnebild på Guds myndighet och sammanfattning av Hans vilja, erhöll Moses en avskrift av de tio budordens lag, inristad med Guds eget finger på två stentavlor. Dessa skulle omsorgsfullt förvaras i helgedomen, vilken, när den blivit byggd, skulle utgöra den synliga medelpunkten för nationens tillbedjan.
(329) Israeliterna hade, från att vara ett släkte av slavar, blivit upphöjda över alla folkslag till, att vara ett egendomsfolk åt konungarnas Konung. Gud hade skilt dem från världen, så att Han kunde anförtro dem ett heligt uppdrag. Han hade lämnat Sin lag i deras vård, och Han ämnade att genom dem bibehålla kunskapen om Sig Själv ibland människorna. Alltså skulle himmelens ljus lysa i en värld, som var försänkt i mörker, och en röst skulle höras, som uppmanade alla folk, att överge sin avgudadyrkan och tjäna den levande Guden. Om israeliterna förbleve trogna sin befattning, skulle de bli en makt i världen. Gud skulle vara deras skydd, och han skulle komma att upphöja dem över alla andra folkslag. Hans ljus och sanning skulle uppenbaras genom dem, och de skulle framstå under Hans visa och heliga styrelse som ett exempel på överlägsenheten hos Hans tillbedjan över avguderiet i alla dess former.