(348) 29. Satans Fiendskap mot Lagen
Satans första försök, att omstörta Guds lag, vilket han gjorde bland himmelens syndfria invånare, tycktes för en tid krönas med framgång. Ett stort antal änglar blev förförda; men Satans skenbara seger slutade med nederlag och förlust, skilsmässa från Gud och förvisning från himmelen.
(348) När striden förnyades på Jorden, tycktes Satan åter vinna en skenbar fördel. Människan blev genom sin överträdelse hans fånge, och hennes rike föll även i upprorsstiftarens händer. Ingenting tycktes nu hindra Satan från, att upprätta ett oberoende rike och att trotsa Guds och Hans Sons myndighet. Men genom frälsningsplanen blev det möjligt för människan, att åter komma i harmoni eller samklang med Gud och att lyda Hans lag, samt för både människan och Jorden, att slutligen återlösas ur Djävulens makt.
(348) Satan blev åter slagen och tog ånyo sin tillflykt till bedrägeri under förhoppning om, att kunna vända sitt nederlag till seger. För att uppväcka uppror hos de fallna människorna, påstod han nu, att Gud var orättvis, då Han tillät människan, att överträda Hans lag. "Varför", sade den listige frestaren, "satte Gud, som visste vad följden skulle bli, människan på prov samt tillät henne, att synda och föra elände och död in i världen?" Och Adams barn glömde Guds långmodiga barmhärtighet, som hade givit människan en andra prövningstid, och aktade inte på det förundransvärda, stora offret, som hennes olydnad kostat himmelens Konung, utan lyssnade till frestaren och knorrade mot det enda väsen, som kunde rädda henne ur Satans fördärvliga makt.
(349) Det finns i våra dagar många tusen, som framkastar samma upproriska beskyllning mot Gud. De kan inte inse, att om människan vore berövad sin frihet att välja, skulle hon vara berövad sin företrädesrätt som förnuftsväsen och följaktligen vara blott en maskin. Det är icke Guds avsikt, att tvinga viljan. Människan skapades som ett fritt, moraliskt väsen. Hon måste sättas på ett lydnadsprov, liksom invånarna i alla andra världar. Dock är hon inte försatt i en sådan ställning, att hon ovillkorligen måste begå synd. Hon blir inte utsatt för någon frestelse eller prövning, som hon ej kan motstå. Gud vidtog så noggranna åtgärder, att människan kunde ha segrat i sin strid med Satan.
(349) När människorna förökade sig på Jorden, förenade sig nästan alla med de upproriska. Satan tycktes än en gång ha vunnit seger; men den Allsmäktige hämmade åter ogudaktigheten och renade Jorden genom en flod från dess moraliska eller sedesmässiga fördärv.
(349) Profeten säger: "När dina rättvisa domar upplyser jorden lär sig världens folk det rätta. Skonas de onda lär de sig aldrig det rätta, och rättvisan kränks av våldsmän, de ser inte Herrens majestät." Jesaja 26:9-10. Sådant var förhållandet efter floden. Då Guds straffdomar var överståndna, blev Jordens inbyggare åter olydiga mot Honom. Guds förbund och stadgar hade två gånger blivit förkastade av världen. Både folket före Syndafloden och Noas avkomlingar ringaktade den gudomliga myndigheten. Då ingick Gud förbund med Abraham och avskilde åt Sig Själv ett folk, som skulle bevara Hans lag. Satan började genast att lägga ut sina snaror, för att förleda och förgöra detta folk. Jakobs barn blev lockade till, att ingå äktenskap med hedningar och att dyrka deras avgudar. Men Josef var trogen mot Gud, och hans trohet påminde dem ständigt om den rätta tron. Satan önskade, att utsläcka detta ljus och betjänade sig av eller utnyttjade missunnsamheten hos Josefs bröder, för att få honom såld till slav i ett hedniskt land. Gud ledde likväl händelsernas gång så, att kunskapen om Honom Själv kunde meddelas till folket i Egypten. Men både i Potifars hus och i fängelset erhöll Josef en uppfostran och utbildning, som tillika med hans gudsfruktan gjorde honom skicklig för hans höga ställning som förste minister i riket. Från Faraos palats utövade han ett inflytande över hela landet, och kunskapen om Gud utbreddes vitt och brett. Israeliterna hade även framgång och blev förmögna i Egypten, och de, som var trogna mot Gud, utövade ett vidsträckt inflytande. De avgudiska prästerna kände svår oro, då de såg, att den nya religionen vann ynnest hos folket. Påverkade av Satan till, att motsätta sig himmelens Gud, satte de sig före, att utsläcka ljuset. Tronarvingens uppfostran var anförtrodd åt prästerna, och det var denna anda av bitter fiendskap mot Gud och nit för avguderiet, som bildade den framtida kungens karaktär och ledde till grymhet och förtryck mot hebréerna.
(350) Avguderiet tycktes ha fått överhanden under de fyrtio år, som följde på Moses' flykt från Egypten. Israeliternas hopp blev allt svagare under årens lopp. Både kung och folk yvdes över sin makt och hånade Israels Gud. Denna anda tilltog, till dess den nådde sin fulla utveckling hos den Farao, inför vilken Moses uppträdde. När hebréernas ledare kom till kungen med ett budskap från "Herren, Israels Gud", var det inte okunnighet om den sanne Guden, utan ett trotsande av Hans makt, som kom honom att svara: "'Vem är Herren? Skulle jag släppa Israel därför att han befaller det? Jag känner inte Herren". Faraos motstånd mot Guds befallningar från början till slut var icke följden av okunnighet, utan av hat och trots.
(350) Ehuru egyptierna hade så länge förkastat kunskapen om Gud, gav Herren dem likväl tillfälle till bättring. Egypten hade varit en tillflyktsort för Israel på Josefs tid, Gud hade blivit ärad genom den godhet man bevisade Hans folk; och den Långmodige, som är barmhärtig, gav folket tid, att vända sig till Honom vid varje plåga. Egyptierna, som blev straffade genom samma föremål, som de hade dyrkat, erhöll bevis på Jehovas makt, och alla, som ville, kunde erkänna Gud och undkomma Hans straffdomar. Kungens hyckleri och halsstarrighet hade till följd, att kunskapen om Gud utbreddes, och att många egyptier började att tjäna Honom.
(351) Emedan israeliterna var så benägna, att ingå förbindelser med hedningarna och efterapa deras avguderi, tillät Gud dem att gå ned till Egypten, där Josef fick ett stort inflytande och där förhållandena var gynnsamma, för att bevara dem som ett särskilt folk. Egyptiernas grova avguderi och deras grymhet och förtryck mot slutet av hebréernas vistelse där borde ha väckt dessas avsky för avgudadyrkan och lett dem till, att söka en tillflykt hos sina fäders Gud. Men även denna omständighet betjänade Satan sig av, för att utföra sina avsikter, genom att han förmörkade israeliternas sinnen och förledde dem till, att efterapa sina hedniska herrars seder och bruk. På grund av egyptiernas vidskepliga vördnad för vissa djur, fick hebréerna ej tillåtelse, att offra åt Herren under sin träldom. Deras tankar riktades således icke till det stora Offret genom denna tjänst, varför deras tro avtynade. När tiden för Israels befrielse inträffade, ansträngde Satan sig på alla sätt, för att hindra det gudomliga beslutets utförande. Han hade föresatt sig, att det talrika folket, som nu räknade mer än två millioner själar, skulle hållas i okunnighet och vidskepelse. Det folk, som Gud hade lovat att välsigna och föröka, att göra till en makt på Jorden och genom vilket Han skulle uppenbara kunskapen om Sin vilja – det folk, som Han skulle göra till Sin lags bevarare – just detta folk sökte Satan att hålla i obemärkthet och träldom, så att han kunde utplåna hågkomsten av Gud från deras sinnen.
(351) När underverken utfördes inför kungen, infann Satan sig på platsen, för att motverka deras inflytande och hindra Farao från, att erkänna Guds överhöghet och lyda Hans påbud. Satan ansträngde alla sina krafter, för att kunna efterapa Guds verk och motstå Hans vilja. Detta föranledde än större uppvisningar av den gudomliga makten och härligheten och en tydligare framställning för såväl israeliterna som egyptierna av den sanne och levande Gudens existens och överhöghet.
(352) Gud befriade Israel genom de storartade uppenbarelserna av Sin makt samt genom straffdomar över alla gudarna i Egypten. Han "lät sitt folk dra ut med fröjd, sina utvalda dra ut med jubel. . . . för att de skulle hålla hans bud och lyda hans lagar." Psaltaren 105:43-45. Han förlossade dem ur deras träldom, så att Han kunde föra dem till ett gott land – ett land, som genom Hans försyn hade blivit tillrett för dem som fristad, där de var säkra för sina fiender och kunde bo under Hans vingars skugga. Han ville föra dem till Sig och omfamna dem med Sina eviga armar; och Han fordrade som ersättning för all Sin godhet och barmhärtighet mot dem, att de ej skulle ha några andra gudar jämte Honom, den verklige Guden, och att de skulle upphöja Hans namn och göra det härligt på Jorden.
(352) Under sin träldom i Egypten hade många av israeliterna till stor del förlorat kunskapen om Guds lag. De hade blandat dess föreskrifter med hedniska bruk och traditioner. Gud förde dem till Sinai, och med egen röst förkunnade Han där Sin lag för dem.
(352) Satan och onda änglar infann sig på platsen. Även under det att Gud förkunnade Sin lag för folket, smed Satan ränker för, hur han skulle kunna förleda det till att synda. Detta folk, som Gud hade utvalt, ville han rycka bort mitt för Herrens ansikte. Han ville förstöra kraften hos all gudstjänst, genom att locka det till att dyrka avgudar; ty hur kan människan bli förädlad, genom att tillbedja det, som ej är högre än hon själv och som kan symboliseras genom hennes egna händers verk? Om människorna kunde bli så bedragna med hänsyn till den oändlige Gudens makt, majestät och härlighet, att de representerade Honom genom en gjuten bild eller genom ett djur eller kräldjur; om de som var formade i sin Skapares avbild, kunde så glömma sitt eget gudomliga släktskap, att de tillbåde dessa frånstötande och själlösa föremål – då vore vägen öppen för ett tygellöst självsvåld, hjärtats onda passioner skulle då få fritt lopp, och Satan skulle komma att härska obehindrat.
(353) Satan började att verkställa sina planer på, att omstörta Guds lag vid själva foten av Sinai och fullföljde sålunda samma verk, som han inlett i himmelen. Under de fyrtio dagar, som Moses var på berget hos Gud, var Satan verksam med, att uppväcka tvivel, uppror och olydnad hos folket. Medan Gud skrev Sin lag, som skulle anförtros åt Hans förbundsfolk, var israeliterna olydiga mot Honom och begärde gudar av guld! När Moses kom ned från den plats, där Guds förundransvärda härlighet uppenbarade sig, med lagbuden, som folket hade lovat att hålla, fann han, att det öppet trotsade buden och tillbad en gyllene bild.
(353) Satan hade beräknat, att han, genom att på detta sätt locka israeliterna till att fräckt förolämpa och häda Jehova, skulle åstadkomma deras undergång. Enär de hade visat sig vara så fullkomligt fördärvade och ej uppskattat de förmåner och välsignelser, som Gud hade erbjudit dem, samt brutit sina egna, allvarliga och upprepade löften om lydnad, tycktes det som, att Herren måste skilja dem från Sig och förgöra dem. Alltså skulle Abrahams säd utrotas, nämligen den utlovade säden, som skulle bevara kunskapen om den levande Guden och ur vilken Kristus, den rätta säden, som skulle besegra Satan, skulle uppstå. Den store upprorsstiftaren hade hoppats på, att förgöra Israel och därigenom förhindra Guds beslut. Men hans beräkningar blev åter om intet, ty ehuru israeliterna var brottsliga, blev de likväl inte förgjorda. De, som ställde sig på Satans sida, blev dödade; men folket, som ödmjukade och ångrade sig, blev av nåd skonat. Historien om denna synd skulle vara ett evigt vittnesbörd om avguderiets synd och bestraffning samt om Guds rättvisa och långmodiga barmhärtighet.
(354) Hela världsalltet hade bevittnat händelserna vid Sinai. Skillnaden mellan Guds styre och Satans visades genom följderna härav. Andra världars syndfria invånare iakttog åter följderna av Satans avfall och det slags styre han skulle ha upprättat i himmelen, om han fått råda där.
(354) Det var Satans avsikt, att köra i smutsen människornas begrepp om det Gudomliga Väsendet, genom att förmå dem till, att bryta det andra budet. Om han kunde förmå dem till, att överträda det fjärde, skulle de helt och hållet glömma Gud. Herrens krav, att människorna skall vörda och tillbedja Honom i stället för avgudar, grundar sig på det förhållandet, att Han är Skaparen och att alla andra väsen fått sin existens genom Honom. Så är förhållandet framställt i Bibeln. Profeten Jeremia säger: "Herren är en verklig Gud, en levande Gud, en evig konung. . . . De gudar som inte gjort himmel och jord skall försvinna från jorden, och de skall inte finnas kvar under himlen. Han har gjort världen med sin kraft, grundat jorden med sin visdom och med sin klokhet spänt upp himlen." "Alla står där i sin enfald, de förstår ingenting, guldsmeden har svikits av sin gudabild: hans beläten är ett bländverk, det finns inget liv i dem. De är tomhet, löjeväckande ting. I hemsökelsens stund förintas de. Sådan är inte han, Jakobs andel, ty det är han som har skapat allt". Jeremia 10:10-12, 14-16. Sabbaten, som är en minnesvård av Guds skapelsemakt, hänvisar till Honom som himmelens och Jordens Skapare. Därför vittnar den ständigt om Hans existens och påminner oss om Hans storhet, vishet och kärlek. Hade man alltid helighållit Sabbaten, skulle aldrig någon gudsförnekare eller avgudadyrkare ha funnits till.
(354) Sabbaten, som instiftades i Eden, är lika gammal som Jorden. Alla patriarkerna, ända från skapelsen, iakttog den. Under israeliternas träldom i Egypten tvingade deras fogdar dem, att ohelga Sabbaten, och de glömde dess helighet. Det fjärde budet i lagen, som förkunnades från Sinai, börjar med orden: "Tänk på att hålla sabbatsdagen helig", vilket visar, att Sabbaten icke instiftades vid det tillfället, utan att den hade sin upprinnelse vid skapelsen. Satan sökte att omstörta denna stora minnesvård, för att från människornas sinnen kunna utplåna tanken på Gud. Om Satan kunde förmå människorna, att glömma sin Skapare, skulle de inte motstå ondskans makt, och han bleve då säker på sitt byte,
(355) Satans fiendskap mot Guds lag har visat sig i hans försök, att tillintetgöra varje bud i den. Barns kärlek till och lydnad mot sina föräldrar är nära besläktade med kärlek till och trohet mot Gud, som är allas vår Fader. Förakt för föräldrars myndighet leder snart till förakt för Guds myndighet. På grund härav söker Satan, att förminska det femte budets förpliktelse. lbland hedningarna blev detta bud föga aktat. Det var brukligt hos många folkslag, att man drev bort föräldrarna eller dödade dem, då de på grund av sin ålder var oförmögna, att sörja för sig själva. Man visade föga aktning för modern i familjen, och när hennes make dog, måste hon vara underdånig sin äldste son. Moses ålade barnen, att vara lydiga mot sina föräldrar; men då israeliterna avföll från Herren, blev det femte budet, tillika med de andra, ringaktat.
(355) Satan var "en mördare från första början" (Johannesevangeliet 8:44), och så snart han fick makt över människorna, intalade han dem inte bara att hata och döda varandra, utan för att än fräckare kunna trotsa Guds myndighet, gjorde han även överträdelse av det sjätte budet till en del av deras religion.
(355) De hedniska folken hyste förvrängda begrepp om de gudomliga egenskaperna och trodde, att de måste offra människor, för att erhålla sina gudars ynnest; och de förskräckligaste grymheter har blivit begångna av avgudadyrkare vid sin avgudatjänst. Ett av deras bruk var, att de lät sina barn gå genom eld inför avgudarna. När ett barn genomgick provet utan att skadas, trodde folket, att dess offer var antagna; och man ansåg, att den som befriats på detta vis, var särskilt gynnad av gudarna, och han fick många förmåner samt blev sedermera högt aktad. Han blev ej heller straffad, om han än hade begått de svåraste brott. Men om ett barn blev bränt, när det gick genom elden, var dess öde beseglat. Man trodde nämligen, att gudarnas vrede ej kunde stillas genom något annat, än att offret blev dödat, och det blev följaktligen offrat. När stora avfall ägde rum, bedrevs dessa styggelser till en viss grad även av israeliterna.
(356) Brott mot det sjunde budet utövades också tidigt i religionens namn. De mest liderliga och orena ceremonier var en del av den hedniska gudstjänsten. Gudarna representerades som orena, och deras tillbedjare gav sina lägre passioner fritt lopp. Onaturliga laster var rådande, och de religiösa festligheterna kännetecknades av allmän och öppen osedlighet.
(356) Månggifte blev tidigt brukligt. Det var en av de synder, som nedkallade Guds vrede över världen före Syndafloden. Och efter floden blev det åter vitt utbrett. Satans ivrigaste bemödanden gick ut på, att fördärva äktenskapet samt att försvaga dess förbindelser och helighet; ty därigenom kunde han lättast vanställa Guds avbild hos människan och öppna dörren för elände och laster.
(356) Det har varit Satans avsikt ända från början av den stora striden, att framställa Guds karaktär i ett falskt ljus och att förmå människorna till, att bryta Hans lag; och han tycks ha haft god framgång i detta verk. Stora skaror låter sig förledas av Satans bedrägerier och sätter sig upp emot Gud. Men Guds beslut närmar sig stadigt sin fullbordan mitt under det ondas verksamhet, och Han uppenbarar Sin rättfärdighet och välvilja för alla skapade väsen. Genom Satans frestelser, har alla människor blivit överträdare av Guds lag; men offrandet av Hans Son har öppnat en väg, på vilken de kan återvända till Gud. Genom Kristi nåd kan de sättas i stånd till, att fullgöra Faderns lag. Sålunda samlar Gud i varje tidsålder, mitt under avfall och uppror, ett folk, som är honom troget – ett folk, "som bär min lag i hjärtat." Jesaja 51:7.
(357) Satan förförde änglarna genom sin list, och han har under alla tidsåldrar brukat samma förfaringssätt vid utförandet av sitt verk ibland människorna, och han skall följa det ända till tidens slut. Om han öppet erkände, att han kämpade mot Gud och Hans lag, skulle människorna akta sig för honom; därför kommer han under förklädnad och blandar sanning med villfarelse. De farligaste lögner är sådana, som är blandade med sanning; ty på det sättet tar man till sig villfarelser, som slår själen i bojor och fördärvar den. Genom detta medel drar Satan världen med sig; men en dag kommer, då hans jubel skall för evigt upphöra.
(357) Gud skall slutligen helt och hållet avslöja olydnadens verk, som så länge blivit fullföljt under förklädnad. Följderna av Satans styre, frukterna av, att ringakta de gudomliga stadgarna, skall tydigt uppenbaras inför alla skapade väsen. Guds lag skall bevisas fullkomlig och rättfärdig. Man skall finna, att alla Guds handlingar har varit inriktade på Hans folks såväl som alla Hans skapade världars eviga välfärd. Satan själv skall erkänna inför hela världsalltet, att Guds styre är rättvist och Hans lag rättfärdig.
(357) Den tid är ej långt avlägsen, då Gud skall hålla räkenskap med dem, som har trotsat Hans myndighet. "Herren drar ut från sin boning för att straffa jordens folk för deras synd". Jesaja 26:21. "Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig?" Malaki 3:2. På grund av sina synder, blev israeliterna förbjudna att nalkas berget, då Gud ämnade stiga ned på det, för att förkunna Sin lag, så att inte Hans närvaros glödande härlighet skulle förtära dem. Om sådana uppvisningar av Guds makt kännetecknade platsen, från vilken Hans lag skulle förkunnas, hur förskräckligt måste icke Hans domaresäte bli, när Han kommer, för att bestraffa överträdelsen av dessa heliga stadgar! Hur skall de, som har föraktat Hans myndighet, kunna uthärda Hans härlighet på den stora vedergällningsdagen? De förskräckliga uppvisningarna vid Sinai avsåg, att framställa inför folket domedagens händelser. Trumpetskallet kallade israeliterna till, att inställa sig inför Gud. Överängelns röst och Guds basun skall kalla både de levande och de döda från hela Jordens krets till, att inställa sig inför sin Domare. Fadern och Sonen, åtföljda av en stor skara änglar, var närvarande på berget. Kristus "skall komma i sin [F]aders härlighet med sina änglar" (Matteusevangeliet 16:27) på den stora domedagen. Han skall då sitta på sin härlighetstron, och alla folk skall församlas inför Honom.
(358) När Herren uppenbarade Sig på Sinai, var Hans härlighet lik en förtärande eld i hela Israels åsyn. Men när Kristus kommer i härlighet med Sina heliga änglar, skall hela Jorden upplysas av Hans persons fruktansvärda klarhet. "Vår Gud kommer, han skall inte tiga. Framför honom går förtärande eld och kring honom rasar stormen. Han kallar på himlen därovan, kallar på jorden, för att döma sitt folk". Psaltaren 50:3-4. En ström av eld skall flyta ut framför Honom, elementen skall upplösas av hetta, och Jorden och de verk, som är på den, skall förbrännas. Herren "Jesus uppenbaras från himlen med sin makts änglar och i lågande eld, för att utkräva hämnd på dem som inte erkänner Gud och inte lyssnar till evangeliet om vår [H]erre Jesus." Andra Tessalonikerbrevet 1:7-8.
(358) En sådan uppenbarelse av gudomlig makt som lagens förkunnande från Sinai har inte blivit given sedan människans skapelse. "Då bävade jorden, då strömmade det från himlen, inför Gud, Sinais herre, inför Gud, Israels Gud." Psaltaren 68:9. Guds röst hördes som en basun från molnet mitt under de förskräckligaste rörelser i naturen. Berget skakades från grunden till toppen, och Israels skaror låg, bleka och darrande av fruktan, med sina ansikten mot marken. Den, vilkens röst då skakade jorden, har förklarat: "En sista gång skall jag skaka inte bara jorden, utan också himlen." Hebréerbrevet 12:26. Och Skriften säger: "Herren ryter från höjden, hans röst dånar från hans heliga boning"; och "Himmel och jord bävar". Jeremia 25:30; Joel 3:16. På den stora dagen, som kommer, skall även himlen försvinna "som när en bokrulle rullas ihop". Uppenbarelseboken 6:14. Och alla berg och öar skall flyttas från sina rum. "Jorden raglar som en drucken, svajar som ett fallfärdigt ruckel. Den dignar under sin skuld, faller och reser sig aldrig mer." Jesaja 24:20.
(359) Då förlamas alla händer, alla ansikten bleknar, allt mod rinner bort. De grips av skräck, av ångest och smärta. Jag skall straffa jorden för dess ondska, säger Herren. De fräckas högmod skall jag kväsa, kuva tyrannernas stolthet. Jesaja 13:7-8, 11; Jeremia 30:6.
(359) När Moses kom ned från Gud på berget, där han hade fått vittnesbördets tavlor, kunde de brottsliga israeliterna inte uthärda ljuset, som förhärligade hans ansikte. Hur skall då överträdarna kunna skåda Guds Son, när Han kommer i Sin Faders härlighet, omgiven av hela den himmelska härskaran, för att verkställa domen över dem, som brutit Hans lag och förkastat Hans försoning? De, som har ringaktat Guds lag och försmått Kristi blod, "och jordens kungar och de höga herrarna och härförarna och de rika och mäktiga", skall dölja sig "i hålor och bland klippor i bergen", och de skall säga till bergen och klipporna: "'Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras stora vredesdag har kommit, och vem kan då bestå?'" Uppenbarelseboken 6:15-17. "Den dagen skall människorna kasta bort sina gudar av silver och guld. . . åt råttor och fladdermöss och fly in i bergsklyftor och klippskrevor för Herrens fruktansvärda makt, för hans höga majestät, när han reser sig och slår jorden med skräck." Jesaja 2:20-21.
(359) Då skall det bli uppenbart, att Satans uppror mot Gud har slutat med fördärv för honom själv och för alla, som har valt att följa honom. Han har framställt, att mycket gott skulle följa på överträdelsen; men man skall då finna, att "Syndens lön är döden" {Romarbrevet 6:23}. "Ja, dagen kommer, och den skall brinna som en ugn. Då skall alla fräcka och alla som handlar orätt bli till halm, och den dag som kommer skall förbränna dem, säger Herren Sebaot. Varken rot eller gren blir kvar." Malaki 4:1. Satan, som är roten till varje synd, och alla onda människor, som är hans grenar, skall bli helt och hållet utrotade. Och synden skall upphöra och allt det elände och fördärv, som den har orsakat. Psalmisten säger: Du "förgjorde de onda, du strök ut deras namn för evigt. Fienden är borta, krossad för alltid." Psaltaren 9:5-6.
(360) Men under dessa häftiga stormar från Guds straffdomar har Hans barn ingenting att frukta. Ty "för sitt folk är Herren en tillflykt, ett värn för Israel." Joel 3:16. Den dag, som för med sig förskräckelse och undergång för överträdarna av Guds lag, bringar de lydiga "outsäglig, himmelsk glädje." "Samla inför mig mina trogna", säger Herren, "som sluter förbund med mig genom offer. Himlen förkunnar hans rättfärdighet. Gud är den som dömer." Första Petrusbrevet 1:8; Psaltaren 50:5-6.
(360) Då skall ni återigen se skillnad på rättfärdiga och gudlösa, på den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom. Malaki 3:18. Hör på mig, ni som vet vad rättfärdighet är, du folk som bär min lag i hjärtat. Bägaren som får dig att ragla tar jag nu ur din hand. . . skall du inte mer dricka. Jag, jag är den som tröstar er. Jesaja 51:7, 22, 12. Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren. Jesaja 54:10.
(360) Genom den stora frälsningsplanen återförs världen fullständigt till Gud. Allt, som förlorades genom synden, återställs. Inte bara människan, utan även Jorden återlöses och blir de trognas eviga hem. Under sex tusen år har Satan kämpat, för att behålla Jorden som sin egendom; men nu är Guds ursprungliga avsikt med dess skapelse uppfylld. "Därefter skall den Högstes heliga få riket och besitta det för evigt". Danielsboken 7:18.
(361) Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat. Psaltaren 113:3. Den dagen skall Herren vara en och hans namn ett enda. Och Herren skall vara konung över hela jorden. Sakarja 14:9. Skriften säger: Herre, för evigt står ditt ord fast i himlen. I alla sina gärningar är han trofast och rättvis. Allt han bestämt är orubbligt och står fast för evig tid. Psaltaren 119:89; 111:7-8. De heliga stadgarna, som Satan har hatat och sökt att göra om intet, skall äras i hela det syndfria världsalltet. Liksom jorden får grödan att spira och trädgården låter sådden skjuta upp, så låter Herren Gud rättfärdigheten spira och äran växa i inför alla folk. Jesaja 61:11.