(498) 42. Lagen framställs på nytt
Herren tillkännagav för Moses, att den bestämda tiden för Kanaans intagande var nära; och då den ålderstigne profeten stod på berget, från vilket han hade utsikt över floden Jordan och det utlovade landet, blickade han med djupt intresse på sitt folks arvedel. Vore det möjligt, att den dom, som blivit avkunnad över honom på grund av hans synd vid Kadesh, kunde bli upphävd! Han vände sig till Gud och bad med stor enträgenhet: "'Herre, min Gud, du har börjat visa din storhet och din väldiga makt för din tjänare. Vilken gud i himlen och på jorden utför sådana dåd som du? Låt mig gå över Jordan till andra sidan och se det rika landet där, dess härliga berg, och Libanon.'"
Kapitlet bygger på Femte Moseboken 4-6; 28.
(498) Han fick till svar: "'Det är nog', sade han, 'tala inte mer med mig om detta. Gå upp på toppen av Pisga, se dig omkring åt väster och norr, åt söder och öster, och låt blicken vila på vad du ser, ty du kommer inte att gå över denna flod, över Jordan." Femte Moseboken 3:24-27.
(498) Moses fogade sig efter Guds beslut utan det minsta knot. Och nu kände han bekymmer blott för Israel. Vilken skulle komma att hysa ett sådant intresse för deras välfärd, som han hade gjort? Med ett förtröstansfullt hjärta bad han denna bön: "'Må Herren, den Gud som ger alla människor liv och ande, utse en ledare för menigheten, en som kan leda deras fälttåg, föra dem ut i strid och tillbaka igen, så att inte Herrens menighet blir får utan herde.'" Fjärde Moseboken 27:16-17.
(499) Herren beviljade Sin tjänares bön och svarade honom: "'Hämta Josua, Nuns son, han är en man med ande. Lägg din hand på honom, ställ honom inför prästen Elasar {Eleasar} och hela menigheten och ge honom hans uppdrag i deras åsyn. Låt honom få del av din egen myndighet, så att hela den israelitiska menigheten lyder honom." Verserna 18-20. Josua hade länge tjänat Moses; och då han ägde vishet, skicklighet och tro, blev han vald till dennes efterträdare.
(499) Josua blev högtidligt avskild till Israels ledare, genom att Moses lade händerna på honom och gav honom en högst intrycksfull förmaning. Han skulle även genast ha del i styret. Herren lät, genom Moses, säga menigheten följande angående honom: "Men han skall vända sig till prästen Elasar, som för hans räkning skall söka vägledning inför Herren med hjälp av orakel. På hans ord skall de dra ut, och på hans ord skall de vända tillbaka, Josua liksom de andra israeliterna, hela menigheten.'" Verserna 21-23.
(499) Innan Moses lämnade sin befattning som Israels synlige ledare, fick han tillsägelse, att upprepa för folket historien om dess befrielse ur Egypten och dess vandringar i öknen samt att även upprepa lagen, vilken förkunnades från Sinai. När lagen gavs, var det endast få av den närvarande menigheten, vilka var nog gamla för att fatta stundens stora högtidlighet. Eftersom de snart skulle gå över Jordan och ta det förlovade landet i besittning, ville Gud framställa för dem Sin lags fordringar och ålägga dem att lyda den, om de ville ha framgång.
(499) Moses stod inför folket, för att upprepa sina sista varningar och förmaningar, och hans ansikte var upplyst av ett heligt ljus. Hans hår var vitt på grund av ålder; men hans hållning var upprätt, hans anlete visade oförminskad hälsa och hans ögon var klara och ofördunklade. Det var ett betydelsefullt tillfälle, och han beskrev under djup rörelse deras allsmäktige Beskyddares kärlek och barmhärtighet:
(499) Utforska hur det var i gamla tider, innan du fanns, alltsedan den dag då Gud skapade människorna på jorden, och fråga från himlavalvets ena ände till den andra om något så stort som detta har skett, eller om någon har hört talas om något liknande. Har något folk hört Guds röst ur elden, så som du har hört, och ändå förblivit vid liv? Eller har någon annan gud ens försökt hämta ett folk ur ett annat folks våld, med prövningar och tecken, under och krig, med stark hand och lyftad arm och med skräckinjagande stordåd, så som Herren, er Gud, gjorde med er i Egypten, inför dina ögon? Du har själv fått se detta för att du skulle förstå att det är Herren som är Gud, det finns ingen annan än han.
(500) Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld. Du skall veta att det är Herren, din Gud, som är Gud, den trofaste Gud som håller sitt förbund och visar godhet i tusen släktled mot dem som älskar honom och håller hans bud. Femte Moseboken 7:7-9.
(500) Israeliterna hade varit benägna, att beskylla Moses för att vara upphovet till deras besvärligheter; men deras misstankar, att han behärskades av stolthet, äregirighet eller egennytta, blev nu undanröjda, och de lyssnade tillitsfullt till, vad han sade. Moses framställde plikttroget för dem deras fel och deras fäders överträdelser. De hade ofta varit otåliga och upproriska på grund av sin långa vandring i öknen; men förseningen med, att ta Kanaan i besittning, kunde inte tillskrivas Herren, ty Han var mera bedrövad än de var, eftersom Han inte kunde låta dem genast ta det utlovade landet i besittning och, genom Sitt folks förlossning, visa Sin stora makt för alla folkslag. På grund av sitt misstroende till Gud, sin stolthet och otro, hade de inte varit beredda, att gå in i Kanaan. De kunde ingalunda föreställa det folk, vars Gud Herren är; ty de gav ej prov på Hans godhet, renhet och välgärningar i sin karaktär. Hade deras fäder i tro lytt Guds befallning och efterlevt Hans stadgar och förordningar, skulle de för länge sedan ha varit bosatta i Kanaan som ett välmående, heligt och lyckligt folk. Deras försening i, att gå in i det goda landet, vanärade Gud och minskade Hans avseende hos de omkringboende nationerna.
(501) Moses, som förstod Guds lags natur och värde, försäkrade folket, att ingen annan nation ägde så visa, rättfärdiga och barmhärtiga bud som dem, vilka blivit givna till hebréerna. "Jag lär er nu", sade han, "stadgar och föreskrifter, så som Herren, min Gud, har befallt mig, för att ni skall lyda dem i det land ni kommer till och tar i besittning. Ni skall följa dem och lyda dem för att andra folk skall se er vishet och insikt. När de hör alla dessa stadgar kommer de att säga: 'Detta stora folk är verkligen ett vist och insiktsfullt folk!'"
(501) Moses påminde dem om "den dag då du vid Horeb stod inför Herren, din Gud." Och han ställde dessa frågor till den hebréiska härskaran: "Vilket stort folk har gudar som är dem så nära som Herren, vår Gud, är oss nära varje gång vi åkallar honom? Och vilket stort folk äger stadgar och föreskrifter så rättfärdiga som denna lag som jag i dag förelägger er?" Dessa frågor kunde upprepas i vår tid. De lagar, som Gud på den tiden gav Sitt folk, var visare, bättre och mera passande för människan, än de som Jordens mest civiliserade nationer har stiftat. Nationernas lagar visar kännetecken på det icke pånyttfödda hjärtats svagheter och passioner, men Guds lag bär den himmelska prägeln. "Men er har Herren tagit sig an och fört ut ur järnugnen", sade Moses, "för att ni skulle bli hans eget folk". Det land, som de snart skulle gå in i och bli deras, om de var Guds lag lydiga, blev beskrivet för dem som följer – och hur måste inte dessa ord ha påverkat israeliternas hjärtan, när de erinrade sig, att han, som så livligt skildrade det goda landets välsignelser, hade, på grund av deras synd, blivit berövad förmånen, att få dela arvet med sitt folk:
(502) Herren, din Gud, för dig in i ett gott land. Landet {…} liknar inte Egypten, det land som ni drog ut ur, där du måste gå och vattna den säd du sått, liksom i en köksträdgård. Nej, det land som ni går över till och skall ta i besittning är ett land där berg och dalar vattnas av himlens regn; ett rikt land med bäckar, källor och vattenådror som springer fram ur berg och dalar – ett land med vete och korn, med vinstockar, fikonträd och granatträd, med dignande olivträd och med honung, ett land där du inte skall behöva äta torftigt eller lida brist på någonting, ett land där stenarna innehåller järn och där du kan bryta koppar ur bergen; ett land som Herren, din Gud vårdar sig om; Herrens, din Guds, ögon vakar ständigt över det, ifrån årets början till årets slut. Femte Moseboken 8:7-9; 11:10-12.
(502) När Herren, din Gud, för dig in i det land han ger dig enligt sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob – ett land med stora och vackra städer som du inte har byggt, med välfyllda hus som du inte har fyllt, med vattencisterner som du inte har huggit ut, med vingårdar och olivgårdar som du inte har planterat – och du då äter dig mätt, skall du akta dig för att du glömma Herren. Akta er då för att glömma det förbund som Herren, er Gud, har slutit med er . . . Ty Herren, din Gud, är en förtärande eld, en svartsjuk Gud. Om de gjorde vad ont var i Herrens ögon, då, sade Moses, att ni snart skall utrotas från det land ni tar i besittning när ni går över Jordan.
(502) Sedan Moses för andra gången offentligt hade läst upp lagen, avslutade han nedtecknandet av alla lagar, föreskrifter och stadgar, som Gud hade givit honom, liksom alla förordningar angående offersystemet. Boken, där dessa var upptecknade, överlämnades åt lämpliga tjänstemän samt blev förvarad vid sidan av arken. Men den store ledaren fruktade fortfarande, att folket skulle avfalla från Gud. I ett upplyftande och till hjärtat gående tal förelade han israeliterna de välsignelser, vilka de skulle erhålla, om de var lydiga, och de förbannelser, som skulle komma över dem, om de syndade:
(503) Om du lyssnar till Herren, din Gud, och troget följer alla hans bud, som jag i dag ger dig, skulle det följa Välsignelse över dig inne i staden och välsignelse ute på åkern. Välsignelse över de barn du får, den skörd du bärgar och de djur som föds . . . Välsignelse över dina korgar och dina baktråg. Välsignelse över dig när du kommer och välsignelse över dig när du går. När dina fiender angriper dig skall Herren låta dig besegra dem . . . Herren skall se till att du får välsignelse över dina lador och över allt ditt arbete.
(503) Men om du inte lyssnar till Herren, din Gud, och inte troget följer alla hans bud och hans stadgar, som jag i dag ger dig, då skall alla dessa förbannelser nå dig. Du skall väcka fasa och bli till en skam och en visa bland alla folk till vilka Herren driver bort dig. Herren skall skingra dig bland alla folken, från jordens ena ände till den andra. Där skall du tjäna andra gudar, som varken du eller dina fäder har känt till, gudar av trä och sten. Hos dessa folk får du ingen ro, ingen vila för din fot. Där skall Herren göra ditt hjärta ängsligt, låta din blick slockna och ditt livsmod vissna. Du kommer att känna att ditt liv hänger som på en tråd. Dag och natt skall du vara rädd och inte veta om du får leva. På morgonen skall du säga: 'Om det ändå vore kväll!' och på kvällen: 'Om det ändå vore morgon!' Sådan skräck skall du känna, sådana ting skall dina ögon tvingas se.
(504) Upplyst av Inspirationens Ande, skådade Moses ned genom tiden och skildrade Israels slutliga omstörtande som nation och Jerusalems förstöring av de romerska härarna: "Herren skall sända ett folk mot dig långt bortifrån jordens ände, och det skall slå ner på dig som en örn, ett folk vars språk du inte förstår, ett folk med ansikten av sten, ett folk som inte vördar de gamla och inte skonar de unga."
(504) Landets ödeläggande och folkets förskräckliga lidande, medan Jerusalem belägrades av Titus flera århundraden efteråt, beskrevs livligt: "Detta folk skall äta de djur som föds hos dig och den skörd du bärgar tills du har utplånats . . . De skall belägra dig i alla dina städer tills murarna faller överallt i ditt land, de höga befästningsverk som du sätter din lit till . . . I den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig kommer du att äta dina egna barn, köttet av sönerna och döttrarna som Herren, din Gud, har gett dig." "En kvinna i ditt folk som är vek och bortskämd, så bortskämd och vek att hon aldrig har behövt gå med sina fötter på marken, skall missunna sin egen man, sin son och sin dotter både efterbörden som kommer ut ur hennes sköte och de barn hon föder, och hon skall själv äta upp detta i hemlighet, det enda hon har i den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig i dina städer."
(504) Moses avslutade sitt tal med dessa eftertryckliga ord: "Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob." Femte Moseboken 30:19-20.
(504) För att djupare kunna inprägla dessa sanningar hos alla, sammanfattade den store ledaren dem i en helig sång. Denna sång var inte blott historisk, utan även profetisk. Medan den skildrade Guds underbara ledning av Sitt folk i det förflutna, förutsade den även framtidens stora händelser, de trognas slutliga seger, när Kristus skall komma för andra gången i makt och härlighet. Folket uppmanades, att inprägla denna poetiska historia i minnet och lära sina barn och barnbarn den. Menigheten skulle sjunga sången, när den samlade sig för gudstjänst, och folket skulle upprepa den, när det var upptaget med sitt dagliga arbete. Det var föräldrarnas plikt, att så kraftigt mejsla in dessa ord i barnens känsliga sinnen, att de aldrig kunde glömma dem.
(505) Eftersom israeliterna i särskild bemärkelse skulle bli Guds lags bevarare, måste dess buds stora betydelse och vikten av, att lyda dem särskilt inpräglas hos dem och genom dem hos deras barn och barnbarn. Herren gav denna befallning angående Sina stadgar: "Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp . . . Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar."
(505) Och när deras barn i framtiden frågade dem: "'Vad är meningen med de lagar, stadgar och föreskrifter som Herren, vår Gud, har gett er?'", skulle föräldrarna åter berätta historien om, hur barmhärtigt Gud hade lett dem – hur Herren hade befriat dem, så att de kunde hålla Hans lag – samt säga till dem: "Och Herren befallde oss att lyda alla dessa stadgar och att frukta Herren, vår Gud, till gagn för oss själva i all vår tid, så att han låter oss leva, som han låtit oss göra intill denna dag. Vi är rättfärdiga om vi inför Herren, vår Gud, troget följer hela denna lag, så som han har befallt oss."