(574) 51. Guds omsorg om de fattiga
För att främja folkets sammankomster till gudstjänst, såväl som för att dra försorg om de fattiga, krävdes ett annat tionde av hela inkomsten. Herren hade förordnat beträffande det första tiondet: "Åt leviterna ger jag som egendom allt tionde från Israel". Fjärde Moseboken 18:21. Men med hänsyn till det andra, befallde Han: "Detta skall du äta inför Herren, din Gud, på den plats som han väljer ut och där han vill låta sitt namn bo: tiondet av din säd, ditt vin och din olja, likaså kornas och fårens förstfödda. Så lär du dig att alltid frukta Herren, din Gud." Femte Moseboken 14:23, 29; 16:11-14. Detta tionde, eller dess motsvarande ersättning i pengar, skulle israeliterna under två år föra till den plats, där helgedomen var upprättad. Sedan de framburit ett tackoffer åt Gud och en viss andel åt prästen, skulle de bruka återstoden till en religiös festmåltid, där leviten, främlingen, den faderlöse och änkan skulle delta. Alltså vidtogs det åtgärder, för att bära fram tackoffer och hålla gästabud vid de årliga högtiderna, och folket kom i kontakt med prästerna och leviterna, så att det kunde erhålla undervisning och uppmuntran i Herrens tjänst.
(574) Vart tredje år skulle detta tionde brukas i hemmet till levitens och de fattigas underhåll, såsom Moses sade – att de skulle äta "sig mätta i dina städer". Femte Moseboken 26:12. Detta tionde skulle utgöra en summa, som kunde användas för välgörenhet och gästfrihet.
(574) Och man vidtog än flera åtgärder för de fattigas räkning. Näst efter deras erkännande av Guds krav, finns det ingenting, som mer utmärker de lagar, vilka Moses utgav, än den frikostiga, ömma och gästvänliga anda, som de ålade folket, att visa mot de fattiga. Även om Gud hade lovat, att storligen välsigna Sitt folk, var det likväl ej Hans avsikt, att fattigdom skulle vara helt och hållet okänd ibland dem. Han försäkrade, att fattiga aldrig skulle saknas i landet. Det skulle alltid finnas sådana ibland Hans folk, som skulle komma att ta dess sympati, ömhet och välgörenhet i anspråk. Då, liksom nu, fanns det personer, som var blottställda för olyckor, sjukdom och förlust av egendom; men så länge de följde den undervisning Gud hade gett, fanns det inga tiggare ibland dem, ej heller någon, som led brist på föda.
(575) Guds lag gav den fattige rätt till en viss andel av markens avkastning. När en person var hungrig, hade han frihet, att gå till sin grannes sädesfält eller vingård eller trädgård och äta av säden eller frukten, till dess han var mätt. Det var i överensstämmelse med denna tillåtelse, som Jesu lärjungar plockade och åt av den växande säden, då de gick genom en åker på Sabbaten.
(575) All efterskörd på sädesfälten eller i trädgården eller vingården tillhörde de fattiga. "Om du glömmer en kärve när du skördar din åker", sade Moses, "skall du inte gå tillbaka och hämta den . . . När du har slagit ner dina oliver skall du inte söka igenom grenarna efter fler . . . När du har plockat druvorna i din vingård skall du inte göra någon efterskörd, utan lämna det som är kvar åt invandraren, den faderlöse och änkan. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten." Femte Moseboken 24:19-22; Tredje Moseboken 19:9-10.
(575) Vart sjunde år blev särskilda åtgärder vidtagna för de fattigas räkning. Sabbatsåret, som det kallades för, började vid slutet av skördetiden. Folket skulle inte så under såningstiden, som följde på bärgningen, det skulle inte skära vinrankorna om våren och fick inte vänta sig, att de skulle kunna skörda säd eller bärga vindruvor. Man kunde äta av markens egen avkastning, när den var mogen; men man fick ej samla något av det i sina visthus. Främlingen, den faderlöse och änkan samt även markens djur skulle fritt äta av detta års skörd. Andra Moseboken 23:10-11; Tredje Moseboken 25:5.
(576) Men om landet i allmänhet endast frambragte tillräckligt, för att fylla folkets behov, hur skulle det livnära sig under det år, när ingen skörd inbärgades? Gud hade lovat, att ombesörja denna sak: "jag låter min välsignelse komma över er under det sjätte året, så att det blir gröda för tre år. Ännu när ni sår under det åttonde året kan ni att äta av den gamla skörden. Ända till dess det nionde årets gröda har bärgats kan ni äta av den gamla skörden." Tredje Moseboken 25:21-22.
(576) Iakttagandet av sabbatsåret skulle bli till nytta för både landet och folket. Jorden, som låg obrukad under ett år, skulle sedermera frambringa en rikligare skörd. Folket befriades från det tunga arbetet på åkern, och tack vare att man kunde sysselsätta sig med annat arbete under denna tid, åtnjöt alla större frihet, som gav dem tillfälle, att återvinna sina krafter för de efterföljande årens ansträngningar. De hade mera tid till betraktelse och bön och till, att bli bekanta med Herrens lära och fordringar samt till att undervisa sina familjer.
(576) Hebréernas slavar skulle friges under sabbatsåret, och de skulle inte gå bort tomhänta. Herren gav följande föreskrift angående denna sak: "När han friges och lämnar dig skall du inte låta honom gå tomhänt, utan du skall förse honom med rundliga gåvor från din fårfålla, din tröskplats och din vinpress. Vad Herren, din Gud, har välsignat dig med skall du också ge åt honom." Femte Moseboken 15:13-14.
(576) En arbetares lön skulle punktligt betalas: "Du skall inte göra orätt mot en fattig och nödlidande daglönare, vare sig han är din landsman eller en invandrare i någon av städerna i ditt land. Du skall ge honom hans lön redan samma dag, före solnedgången, ty han är fattig och i trängande behov av den." Femte Moseboken 24:14-15.
(577) Särskilda anvisningar gavs även beträffande dem, som hade rymt ur tjänsten: "En slav som har rymt från sin herre och har tagit sin tillflykt till dig skall du inte utlämna åt hans herre. Låt honom stanna hos dig på och bo i vilken han vill av dina städer, efter eget tycke. Du får inte behandla honom illa." Femte Moseboken 23:15-16.
(577) Under det sjunde året blev den fattiges skuld efterskänkt. Hebréerna ålades alltid, att bistå sina nödställda bröder, genom att låna dem pengar utan ränta. Det var uttryckligen förbjudet, att ta ränta från en fattig person: "Om din broder kommer på obestånd och inte längre kan försörja sig, skall du ta dig an honom som man gör med en invandrare eller en tillfälligt bosatt och låta honom bo hos dig. Du får inte ta ränta av honom eller kräva mer tillbaka, ty du skall frukta din Gud och låta din broder bo hos dig. Låna inte ut dina pengar åt honom mot ränta, och lämna honom inte av dina livsmedel för att kräva mer tillbaka." Tredje Moseboken 25:35-37. Om skulden inte hade blivit betalad till anståndsåret, kunde inte kapitalet bli inkasserat. Folket blev uttryckligen varnat för, att undanhålla behövlig hjälp från sina bröder på grund av detta förhållande: "Om det finns någon fattig hos dig, . . . skall du inte vara hårdhjärtad och hålla handen sluten för din fattige broder. . . . Akta dig för den gemena tanken att det sjunde året, avskrivningsåret, närmar sig, så att du ser med oginhet på din fattige broder och vägrar låna honom något. Då klagar han över dig inför Herren, och du får en synd att svara för." "Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet. Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land", och Du skall "låta honom låna så mycket han behöver." Femte Moseboken 15:7-9, 11, 8.
(577) Ingen behövde frukta, att han på grund av sin frikostighet skulle komma i armod; lydnad för Guds bud skulle säkert leda till välstånd: "När Herren, din Gud, välsignar dig, så som han har lovat dig, skall du låna ut till många folk", sade Han, "men aldrig själv behöva låna, och du skall härska över många folk, men de skall aldrig härska över dig." Femte Moseboken 15:6.
(578) Efter "sju årsveckor", "sju gånger sju år", följde det stora anståndsåret, jubelåret. "På försoningsdagen skall ni stöta i horn i hela ert land, och ni skall helga det femtionde året och utropa frihet åt alla invånare i landet. Det skall vara ett friår för er: var och en skall få tillbaka sin egendom och få komma tillbaka till sin släkt." Tredje Moseboken 25:9-10.
(578) I sjunde månaden, den tionde dagen i månaden, på Försoningsdagen, skulle man blåsa i larmbasunen. Över hela landet, varhelst det judiska folket bodde, hördes det ljud, som uppfordrade alla Jakobs barn till, att hälsa anstånds- eller avskrivningsåret välkommet. På den Stora Försoningsdagen gjordes försoning för Israels synder, och folket ville med glada hjärtan hälsa jubelåret välkommet.
(578) Under detta år, liksom under sabbatsåret, skulle man ej så någon säd eller inbärga någon skörd, och allt, som landet frambringade, skulle betraktas som de fattigas rättmätiga egendom. Vissa klasser av hebréernas slavar – alla, som inte fick sin frihet under sabbatsåret – blev nu frigivna. Men det, som särskilt utmärkte jubelåret var, att all jordegendom skulle återställas till den ursprunglige ägarens familj. Landet hade, på Guds befallning, fördelats genom lottkastning, och sedan delningen verkställts, hade ingen frihet att byta bort sin egendom. Han fick ej heller sälja sitt land, såframt ej fattigdom tvingade honom att göra det, och närhelst han eller någon av hans släktingar önskade att återlösa det, fick ej köparen vägra att sälja det. Om det inte blivit återlöst, skulle det under jubelåret återgå till den förste ägaren, eller hans arvingar.
(578) Herren förklarade för Israel: "Jord får inte säljas för all framtid, ty landet är mitt och ni är främlingar och gäster hos mig." Tredje Moseboken 25:23. Den sanningen skulle inpräglas hos folket, att det var Guds land, som det hade fått tillåtelse att för en tid besitta, att Han var den rättmätige ägaren, den ursprunglige innehavaren, samt att Han önskade, att man skulle visa särskild omsorg om de fattiga och olyckliga. Det skulle intryckas på allas sinnen, att de fattiga har lika stor rätt till en plats i Guds värld, som de mera förmögna har.
(579) Dessa var de åtgärder, som vår barmhärtige Skapare vidtog, för att minska lidandet, att skänka någon stråle av hopp och släppa in någon glimt av solsken i de fattigas och nödställdas liv.
(579) Herren önskade, att sätta en gräns för det omåttliga begäret efter egendom och makt. Ett stort elände skulle bli följden av, att en klass ständigt hopade förmögenhet, medan fattigdom och förnedring rådde hos en annan. Om ingen inskränkning gjordes, skulle makten uteslutande hamna i de förmögnas händer, och de fattiga skulle komma att anses och behandlas som underlägsna sina mera lyckliga bröder, fastän de i alla avseenden var lika värdiga i Guds åsyn. På grund av detta förtryck, skulle den fattigare klassen gripas av en känsla av uppgivenhet och förtvivlan, som skulle bidra till, att fördärva sederna i samhället och öppna dörren för brott av alla slag. De förordningar, som Gud stiftade, avsåg att befordra likställighet inom samhället. De åtgärder, som vidtogs under sabbatsåret och jubelåret, skulle till stor del rätta till det, som gått fel i nationens sociala och politiska hushållning.
(579) Dessa förordningar var ämnade, att bli till välsignelse för såväl de rika som de fattiga. De skulle hålla tillbaka girigheten och en benägenhet för självupphöjelse samt uppodla en högsint välgörenhetsanda, och de skulle, genom att uppmuntra välvilja och förtroende emellan alla klasser, främja samhällsordningen och trygga folkstyret. Vi är alla delar av mänsklighetens stora väv, och vadhelst vi kan göra, för att gagna och lyfta upp andra, kommer att ge oss själva välsignelse. Lagen om ömsesidigt beroende löper genom alla samhällsklasser. De fattiga är inte mera beroende av de rika, än de rika är av de fattiga. Lika väl som att den ena klassen begär en del av de välsignelser, som Gud har givit dess förmögnare grannar, behöver den andra den trogna tjänst, de andliga och kroppsliga krafter, som är den fattiges kapital.
(580) Israeliterna fick löfte om stora välsignelser på villkor, att de lydde Herrens föreskrifter. "Om ni följer mina stadgar och håller mina bud och rättar er efter dem, skall jag ge er regn i rätt tid", försäkrade Han. "Då ger jorden sin gröda och träden på fälten bär sin frukt. Trösktiden varar fram till vinskörden och vinskörden fram till såningstiden. Ni kan äta er mätta på ert bröd och leva trygga i landet. Jag skall låta fred råda i landet, så att ni kan gå till vila utan att något skrämmer er. Jag skall göra slut på alla rovdjur i landet, och inga svärd skall härja i ert land. . . . Jag skall vandra mitt ibland er och vara er Gud, och ni skall vara mitt folk. . . . Men om ni inte lyssnar till mig och inte handlar efter alla dessa bud. . . utan bryter förbundet med mig, . . . Förgäves skall ni så er säd; era fiender kommer att äta den. Jag skall vända mig mot er, och ni kommer att besegras av era fiender. Era motståndare får makten över er, och ni kommer att fly, fast ingen förföljer er." Tredje Moseboken 26:4-17.
(580) Det finns många, som med stor hänförelse hävdar, att alla människor borde ha lika andel av Guds timliga välsignelser. Men detta var inte Skaparens avsikt. Olikartade levnadsförhållanden är ett av de medel, genom vilka Gud prövar och utvecklar karaktären. Likväl är det Hans avsikt, att de som har världsliga rikedomar, ej skall anse sig vara annat, än förvaltare av Hans ägodelar, som betrodda medel, vilka skall användas till förmån för de lidande och nödställda.
(580) Kristus har sagt, att vi alltid kommer att ha de fattiga ibland oss, och Han förenar Sitt intresse med Sitt lidande folks. Vår Återlösares hjärta känner deltagande med det fattigaste och ödmjukaste av Sina jordiska barn. Han säger, att de är Hans representanter på Jorden. Han har satt dem ibland oss, för att i våra hjärtan uppväcka en sådan kärlek, som Han har till de lidande och förtryckta. Medlidande och välgörenhet, som bevisas dem, betraktas av Kristus, som om de bevisades Honom; försumlighet eller grymhet mot dem anses som utövade mot Honom.
(581) Om den lag, som Gud gav till fördel för de fattiga, oavbrutet iakttagits, hur annorlunda skulle inte det nuvarande tillståndet i världen vara i moraliskt, andligt och timligt avseende! Själviskhet och inbilskhet skulle inte råda, som nu är fallet, utan envar skulle ta hänsyn till andras sällhet och välfärd, och en sådan nöd, som man nu ser i många länder, skulle inte existera.
(581) De grundsatser, som Gud har anbefallt, skulle förhindra det förskräckliga elände, som i alla tider följt på de rikas förtryck av de fattiga och de fattigas misstro och hat mot de rika. Deras iakttagande skulle hindra personer från, att hopa stora rikedomar och att hänge sig åt obegränsad lyx, och det skulle ej förekomma okunnighet och förnedring hos många tusen, vilkas dåligt avlönade arbete nu erfordras för samlandet av den ofantligt stora förmögenhet, som enskilda personer äger. Det skulle åstadkomma en fredlig lösning av de frågor, som nu hotar att fylla världen med laglöshet och blodsutgjutelse.