(632) 57. Filistéerna tar Herrens ark
En annan varning skulle ges Elis hus. Gud kunde inte meddela Sig med översteprästen och hans söner; deras synder hade drivit hans Helige Ande ifrån dem. Men gossen Samuel förblev trogen mot Herren mitt uppe i gudlösheten, och förkastelsebudskapet till Elis hus blev Samuels fullmakt, att vara den Högstes profet.
Kapitlet bygger på Första Samuelsboken 3-7.
(632) På den tiden var det ovanligt att Herren talade till människor, och profetsyner förekom sällan. Då hände en gång följande. Eli, vars ögon nu blivit så svaga att han inte kunde se, låg och sov på sin vanliga plats. Tempellampan var ännu inte släckt, och Samuel låg och sov i Herrens tempel, där Guds ark stod. Då ropade Herren på Samuel. Gossen, som trodde, att Eli kallade på honom, sprang till prästens säng, sägande: 'Här är jag, du ropade på mig.' Denne svarade: 'Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.' Kallelsen upprepades tre gånger, och Samuel besvarade den på samma sätt varje gång. Eli förstod då, att den hemlighetsfulla kallelsen kom från Gud. Herren hade gått förbi Sin utvalde tjänare, den vithårige mannen, för att meddela Sig med ett barn. Detta var i och för sig själv en bitter, ehuru välförtjänt, tillrättavisning för Eli och hans hushåll.
(632) Men ingen känsla av avund eller missunnsamhet väcktes i Elis hjärta. Han uppmanade Samuel att svara så här, om han åter bleve kallad: "Tala, Herre, din tjänare hör.'" Rösten lät höra sig än en gång, och barnet svarade: "'Tala, din tjänare hör.'" Han blev så förskräckt vid tanken på, att den store Guden skulle tala till honom, att han inte kom ihåg alla orden, som Eli lärde honom att säga.
(633) Då sade Herren till Samuel: 'Jag skall göra något i Israel som kommer att skrälla i öronen på alla som får höra det. Den dagen skall Eli och hans släkt drabbas av det som jag har hotat med. Allt skall uppfyllas, från början till slut. Jag skall låta honom veta att min dom över hans släkt står fast för all framtid, eftersom han har syndat och inte ingripit mot sina söner – han visste ju att de visade mig förakt. Därför har jag svurit att inga offer eller gåvor någonsin skall kunna sona den skuld som tynger Elis släkt.
(633) Innan Samuel erhöll detta budskap, hade han "ännu inte lärt känna Herren och ännu inte fått ta emot hans ord ". Detta betydde, att Gud ännu inte hade uppenbarat Sig för honom på ett sådant omedelbart sätt, som Han gjorde för profeterna. Det var Herrens avsikt, att på ett oväntat sätt uppenbara Sig, så att Eli genom ynglingens överraskning och fråga skulle få kunskap om Hans närvaro.
(633) Samuel greps av fruktan och bestörtning över, att ett sådant fruktansvärt budskap anförtrotts åt honom. Om morgonen skötte han som vanligt sina sysslor, men en tung börda tryckte hans unga hjärta. Herren hade inte befallt honom, att omtala den förskräckliga anklagelsen, och därför förblev han tyst och undvek så mycket som möjligt Elis närvaro. Han fruktade, att någon fråga kunde bli ställd, som skulle tvinga honom till, att yppa Guds dom över en, som han älskade och vördade. Eli var övertygad om, att budskapet innebar någon olycka, som skulle drabba honom och hans släkt. Han kallade till sig Samuel och bad honom att omtala allt, som Herren hade uppenbarat för honom. Ynglingen lydde, och den gamle mannen underkastade sig ödmjukt det förfärliga utslaget. "'Han är HERREN", sade han. "Han må göra det som är gott i hans ögon'" {Svenska Folk-Bibeln 98}.
(634) Men en verklig ångers frukter visade sig inte i Elis liv. Han erkände sin brottslighet, men övergav inte sin synd. Herren uppsköt verkställandet av de hotade straffdomarna år efter år. Mycket kunde ha gjorts, för att gottgöra det förflutnas misstag; men den gamle prästen vidtog inga kraftfulla åtgärder, för att rätta till de onda bruk, genom vilka Herrens helgedom orenades och tusentals israeliter blev fördärvade. Emedan Gud visade långmodighet, förhärdade Hofni och Pinehas sina hjärtan och begick än svårare synder. Eli tillkännagav för hela folket den förkastelsedom, som blivit uttalad över hans hus; ty han hoppades att härigenom i viss grad kunna motverka det onda inflytande, som hans försumlighet i det förflutna hade haft. Men folket föraktade varningarna, liksom prästerna hade gjort. De omkringboende folkslagen, som inte var okunniga om de laster, vilka öppet förövades ibland israeliterna, hängav sig åt sitt avguderi och sina brott med än större fräckhet. De insåg ej sin brottslighet, vilket de skulle ha gjort, om israeliterna hade förblivit trogna mot Gud. Men vedergällningens dag nalkades. Guds myndighet hade blivit åsidosatt samt Hans gudstjänst försummad och föraktad. Därför måste Han nu träda emellan, för att bevara Sitt namns ära och anseende.
(634) Israels folk drog ut för att strida mot filisteerna. De slog läger vid Even Haeser, och filisteerna slog läger vid Afek. Israeliterna begav sig ut på detta fälttåg, utan att rådfråga Gud och utan bifall från överstepräst eller profet. Sedan ställde filisteerna upp till strid, och kampen blev hård. Israeliterna besegrades, och omkring 4 000 man stupade på slagfältet. När den oordnade och modfällda krigshären återvände till sitt läger, sade de äldste i Israel: 'Varför har Herren i dag tillfogat oss detta nederlag mot filisteerna? Folket hade gjort sig förtjänt av Guds straffdomar, likväl insåg det inte, att dess egna synder hade ådragit det denna förfärliga olycka. Och folket sade: Låt oss hämta Herrens förbundsark från Shilo hit till oss, så att den finns ibland oss och räddar oss ur våra fienders våld.' Herren hade aldrig givit någon befallning om, eller tillåtelse, att föra arken ned till hären. Israeliterna var likväl säkra på, att de skulle segra, och de stämde upp ett högljutt jubelrop, när Elis söner bar arken in i lägret.
(635) Filistéerna betraktade arken som Israels Gud, och de tillskrev den alla de mäktiga gärningar, vilka Jehova hade utfört för Sitt folk. När de hörde ropet, då arken bars in i Israels läger, sade de: "'Vad är det hebreerna jublar åt?' Då de fick veta att Herrens ark hade kommit till lägret blev de förskräckta: 'Deras gud har kommit till lägret! Ve oss', ropade de, 'något sådant har aldrig förut hänt. Ve oss, vem skall rädda oss undan denne väldige gud, han som slog egypterna med alla slags plågor i öknen? Men fatta mod, filisteer, och visa er som män, så att ni inte blir slavar under hebreerna, liksom de har varit under er. Kämpa nu som män!'"
(635) Filistéerna gjorde ett häftigt anfall och drev israeliterna på flykten samt dödade många av dem. Trettio tusen män låg döda på fältet, och Guds ark blev tagen, sedan Elis två söner blivit dödade, när de sökte att försvara den. Alltså nedtecknades åter på historiens blad ett vittnesbörd till varning för alla kommande tider, att Guds föregivna folks synder ej blir ostraffade. Ju större kunskapen om Guds vilja är, desto större blir synden hos dem, som föraktar den.
(635) Detta var den svåraste olycka, som kunde ha drabbat israeliterna. Guds ark hade blivit bortrövad och var i fiendens ägo. Israels härlighet var förvisso borta, när sinnebilden för Jehovas ständiga närvaro och makt hade blivit borttagen från dem. De märkvärdigaste uppenbarelser av Guds sanning och makt var förbundna med denna heliga kista; i det förflutna hade underbara segrar blivit vunna, närhelst den blev synlig. De gyllene kerubernas vingar överskuggade arken, och den obeskrivliga härligheten, som utgjorde en sinnebild på Guds närvaro, hade vilat över arken i det allraheligaste. Men denna gång hade den inte fört någon seger med sig; den hade inte varit något skydd vid detta tillfälle, och nu härskade stor sorg i Israels land.
(636) Israeliterna hade inte fattat, att deras tro var blott en tom bekännelse och saknade kraft, att vinna Guds ynnest. Guds lag, som låg i arken, var även en sinnebild på Guds närvaro, men de hade föraktat buden och bedrövat Herrens Ande, så att Han lämnat dem. När de lydde de heliga föreskrifterna, var Gud med dem och verkade för dem genom sin oändliga makt; men när de vördade arken och inte betraktade den i samband med Gud, ej heller visade aktning för Honom, genom att lyda Hans lag, kunde den inte hjälpa dem mer, än en vanlig kista. De betraktade arken på samma sätt, som de avgudadyrkande folken betraktade sina avgudar, och ansåg, att den i sig själv ägde förutsättningarna för makt och frälsning. De överträdde lagen, som förvarades i den; ty deras tillbedjan av arken förorsakade ytlighet, skenhelighet och avguderi. Deras synd hade skilt dem från Gud, och Han kunde inte ge dem seger, förrän de ångrat sina missgärningar och övergivit dem.
(636) Det var ej tillräckligt, att arken och helgedomen fanns ibland israeliterna, ej heller att prästerna förrättade offertjänsten, eller att folket kallades för Guds barn. Herren hör ej deras bön, som älskar att göra ont; ty Skriften säger: "När en man vägrar lyssna till lagen blir även hans bön något avskyvärt." Ordspråksboken 28:9.
(636) När hären drog ut till strid, stannade Eli, som var blind och gammal, kvar i Shilo. Ängsligt avvaktade han utgången av slaget; ty "han var full av oro för Guds ark". Han satte sig på en stol utanför ingången till tabernaklet vid sidan av vägen och väntade bävande dag efter dag, att någon budbärare skulle komma från slagfältet.
(637) Till slut kom en man av Benjamins stam från hären löpande uppför den branta stigen, som ledde till staden. "Han hade rivit sönder sina kläder och strött jord på huvudet." Budbäraren passerade den gamle mannen, som satt vid vägen, utan att uppmärksamma honom och skyndade sig till staden, där han omtalade nederlaget och förlusten för det ivrigt väntande folket.
(637) Ett klagorop hördes från den väntande mannen vid tabernaklet, och budbäraren fördes fram till honom. Denne sade: "'Israeliterna har drivits på flykten av filisteerna, och många har stupat. Också dina båda söner är döda, Hofni och Pinehas". Eli kunde uthärda allt detta, fastän det var förfärligt, ty han hade väntat det. Men när budbäraren tillade: "och Guds ark är tagen'", tecknade sig en obeskrivlig ångest i hans ansikte. Tanken på, att han sålunda vanärat Gud genom sin synd och kommit Honom att lämna Israel, var mer än han kunde stå ut med. Hans krafter svek honom, och han föll ifrån stolen samt "bröt […] nacken och dog."
(637) Pinehas' hustru fruktade Herren, fastän hon var förenad med en ogudaktig make. Hennes svärfars och makes död och framför allt den förskräckliga underrättelsen om, att Guds ark blivit tagen, orsakade hennes död. Hon förnam, att inget hopp fanns mer för Israel, och hon kallade barnet, som föddes vid detta olyckliga tillfälle, för I-Kabod, det vill säga "inte härlig"; och med sina sista andedrag upprepade hon sorgset dessa ord: "'Härligheten har vikit från Israel, ty Guds ark är borta.'"
(637) Men Herren hade inte helt och hållet övergett Sitt folk, ej heller ville Han länge fördra hedningarnas jubel. Han hade brukat filistéerna som redskap, för att straffa Israel, och Han använde arken, för att straffa filistéerna. Gud hade i det förflutna varit med den, för att stärka och bistå Sitt lydiga folk; och Han skulle ännu vara med den, för att bringa skräck och fördärv över dem, som överträdde Hans heliga lag. De ogudaktiga kan jubla en tid, när de ser, hur Israel lider straff; men tiden kommer, när en helig, syndhatande Gud även skall fälla dom över dem. Varhelst ondskan råder, där skall Guds straffdomar skyndsamt och säkert falla.
(638) Filistéerna förde arken under jubel till Ashdod, en av sina fem förnämsta städer, och ställde den i templet åt sin gud Dagon. De inbillade sig, att den kraft, som hittills hade varit förenad med arken, skulle tillhöra dem, och att denna i förening med Dagons makt skulle göra dem oövervinneliga. Men när de följande dag trädde in i templet, fick de se en syn, som fyllde dem med bestörtning. Dagon hade nämligen fallit ned på marken framför Herrens ark. Prästerna tog vördnadsfullt avguden och ställde honom på plats igen. Men nästa morgon upptäckte de, att han åter låg på marken framför arken samt att han på ett egendomligt sätt blivit sönderslagen under fallet. Den övre delen av denne avgud hade formen av en människa, och den nedre av en fisk. Den människoliknade delen hade blivit slagen i stycken, och endast fiskdelen fanns kvar av honom. Präster och folk blev gripna av fasa, och de betraktade denna hemlighetsfulla händelse som ett ont järtecken, vilket förebådade, att de själva och deras avgudar skulle bli förstörda inför hebréernas Gud. De flyttade nu arken från templet och satte den i en byggnad för sig själv.
(638) Invånarna i Ashdod blev nu angripna av en smärtsam och dödlig sjukdom. De kom ihåg de plågor, som Israels Gud hade låtit komma över egyptierna, och trodde, att arkens närvaro ibland dem var orsaken till deras hemsökelse. Man beslöt därför, att flytta den till Gat. Plågan följde den likväl genast dit, och folket i staden sände den till Ekron. När den kom dit, ropade ekroniterna med förskräckelse: "'De har skickat på oss Israels Guds ark för att döda oss och alla de våra.'" De bad sina gudar om beskydd, liksom folket i Gat och Ashdod hade gjort; men fördärvaren fortsatte med sitt verk; så att "klagoropet från staden steg mot himlen." Eftersom de fruktade för, att hålla kvar arken ibland människoboningarna, satte de nu ut den på det öppna fältet. Men då hemsöktes landet av en plåga från råttor, som fördärvade jordens avkastning både i förrådshusen och på åkrarna. Fullkomlig undergång genom sjukdom eller hungersnöd hotade nu nationen.
(639) I sju månader var arken i filistéernas land, men israeliterna gjorde under hela denna tid inget försök, att återta den. Filistéerna var nu ändå lika angelägna om, att bli befriade ifrån den, som de hade varit att erhålla den. I stället för att bli en orsak till styrka för dem, var den en stor börda och en svår förbannelse. De visste likväl inte, vad de skulle göra, ty vart den än sändes, åtföljdes den av Guds straffdomar. Folket lät nu sammankalla sina hövdingar, präster och spåmän samt frågade ivrigt: "'Vad skall vi göra med Herrens ark?'" "'På vilket sätt skall vi skicka tillbaka den?'" De blev uppmanade, att återsända den tillsammans med ett dyrbart skuldoffer. "Då", sade prästerna, "skall ni bli botade, och ni skall förstå varför hans hand inte drar sig tillbaka ifrån er'" {Svenska Folk-Bibeln 98}.
(639) Under forntiden brukade hedningarna, då de önskade att avvända eller avlägsna en plåga, göra en bild – i guld, silver eller andra material – av det, som orsakade förstörelsen, eller av det föremål eller den del av kroppen, som var särskilt angripen av plågan. Denna bild sattes upp på en pelare eller någon lätt synlig plats, och man antog, att den utgjorde ett kraftigt skydd mot det onda, som den föreställde. Ett liknande bruk existerar ännu ibland några hedniska folkslag. När en sjuk person går till sin avguds tempel, för att bli botad, för han med sig en bild av den del, som är angripen, vilken han framställer som offer åt sin Gud.
(639) Det var i överensstämmelse med den rådande vidskepelsen, som filistéernas hövdingar uppmanade folket till, att göra avbilder av de plågor, som hade hemsökt det. "'Fem bölder av guld och fem råttor av guld, lika många som hövdingarna i landet. Samma hemsökelse har ju drabbat alla, också era hövdingar."
(640) Dessa vise män erkände, att en oförklarlig kraft åtföljde arken – en kraft, som de inte kunde övervinna. Men de uppmanade likväl inte folket, att överge sin avgudadyrkan och tjäna Herren. De hatade ännu Israels Gud, även om de på grund av överväldigande straffdomar måste underkasta sig Hans myndighet. På det sättet kan syndare genom Guds straffdomar bli övertygade om, att det är fåfängt att strida mot Honom. De kan bli nödgade, att underkasta sig Hans makt, fastän de hyser upproriska känslor mot Honom i hjärtat. Men en sådan undergivenhet kan inte frälsa syndaren. Människan måste ge sitt hjärta åt Gud – det måste vinnas genom gudomlig nåd, innan hennes ånger kan godtas.
(640) Hur stor är inte Guds långmodighet mot de ogudaktiga! De avgudadyrkande filistéerna och de avfallna israeliterna hade båda fått njuta av Hans försyns gåvor. Tusentals obemärkta bevis på nåd kom dessa otacksamma, upproriska människor till godo. Varje välsignelse påminde dem om Givaren; men de var likgiltiga för Hans kärlek. Guds långmodighet mot människorna var väldigt stor; men när de hårdnackat framhärdade i sin obotfärdighet, tog Han Sin beskyddande hand ifrån dem. De vägrade att lyssna till Guds röst, som ljöd till dem i Hans skapade verk och till Hans Ords varningar, råd och tillrättavisningar, och Han var därför tvungen att tala till dem genom straffdomar.
(640) Bland filistéerna fanns det några, som inte samtyckte till, att arken återsändes till sitt eget land. Ett sådant erkännande av Israels Guds makt hade varit förödmjukande för filistéernas stolthet. Men prästerna och spåmännen varnade folket för, att – såsom Farao och egyptierna – förhärda sina hjärtan och därigenom ådra sig än större lidanden. Man föreslog nu en plan, som vann allas bifall och genast blev verkställd. Arken, tillika med det gyllene skuldoffret, sattes på en ny vagn, så att den ej skulle bli befläckad, och två kor, som aldrig burit något ok, spändes för vagnen. Deras kalvar stängdes in hemma, och korna fick gå, vart de ville. Om arken återvände till israeliterna över Bet-Shemesh, den närmast belägna av leviternas städer, utgjorde detta ett bevis på, att det var Israels Gud, som hade låtit denna stora olycka komma över filistéerna. "I annat fall", sade de, "vet vi att det inte är hans hand som har slagit oss. Allt har då hänt av en slump.'"
(641) Då korna släpptes, lämnade de sina kalvar och gick, under ständigt råmande, raka vägen till Bet-Shemesh. Ingen mänsklig hand styrde dem, men de tåliga djuren gick på samma stig, utan att vika av. Gud var med arken, och den ankom säkert till den bestämda platsen.
(641) Vetet var moget vid denna tid, och Bet-Shemeshiterna var upptagna med att skörda säden i dalen. "De tittade upp och fick se arken, och den synen gjorde dem glada. Vagnen stannade vid en stor sten på den åker som tillhörde Josua, en av invånarna i Bet-Shemesh. De högg upp träet från vagnen och offrade korna som brännoffer åt Herren." Filistéernas hövdingar, som hade följt arken "ända till Bet-Shemeshs område" och sett, hur den brev mottagen, återvände nu till Ekron. Plågan hade upphört, och de var övertygade om, att deras olyckor hade varit en hemsökelse från Israels Gud.
(640) Bet-Shemeshiterna meddelade sina grannar i landet, att arken kommit till dem, och dessa strömmade dit, för att visa sin glädje över dess återkomst. Arken hade blivit uppsatt på den sten, som först brukades till altare, och framför den gjorde man nu flera offer åt Herren. Om tillbedjarna hade ångrat sina synder, skulle Gud ha välsignat dem; men de höll inte troget Hans lag, och trots att de fröjdade sig över arkens återkomst som ett förebud om gott, hade de likväl ej något rätt begrepp om dess helighet. De ställde inte i ordning någon lämplig plats, där den kunde förvaras, utan lät den förbli på skördefältet. Då de stod och betraktade den heliga kistan och talade om det märkvärdiga sätt, på vilket den blivit återförd, försökte de även att gissa sig till, vad dess egendomliga kraft låg i; och när de ej längre kunde behärska sin nyfikenhet, tog de av täckelset och dristade sig till, att öppna den.
(642) Alla israeliter hade blivit lärda, att visa aktning och vördnad för arken. När det var nödvändigt att flytta den från en plats till en annan, fick leviterna inte ens se på den; och översteprästen kunde skåda Guds ark blott en gång om året. Till och med de hedniska filistéerna hade ej vågat att ta av täckelset, som dolde den. Guds änglar följde den alltid på alla dess resor. Folket i Bet-Shemesh blev skyndsamt straffat för sin vanvördiga oförvägenhet, genom att många plötsligt blev dödade.
(642) Men denna hemsökelse fick inte de överlevande, att ångra sin synd, utan gav dem bara en vidskeplig fruktan för arken. De önskade nu, att bli befriade från den, men själva vågade de inte att flytta den, utan de sände bud till invånarna i Kirjat-Jearim och bad dem, att hämta den till sig. Dessa mottog med glädje anbudet; ty de visste, att den heliga kistan var en pant på Guds ynnest mot de lydiga och trogna, och under stora glädjebetygelser förde de arken till sin stad samt satte in den i leviten Avinadavs {Abinadabs} hus. Denne man bestämde, att hans son Elasar {Eleasar} skulle ta hand om den, varefter den förblev där i många år.
(642) Under de år, som förflutit, sedan Herren först uppenbarade Sig för Hannas son, hade hela folket lärt sig att inse, att Samuel blivit kallad till profetämbetet. Genom att troget framföra det förkastelsebudskap, som Gud uttalat över Elis släkt – vilket var en högst svår och allvarlig plikt för honom – hade Samuel avlagt bevis på sin trohet som Herrens sändebud. "[O]ch Herren var med honom och lät allt vad han sagt gå i uppfyllelse. Det blev klart för hela Israel, från Dan till Beer Sheva {Beer-Seba}, att Herren hade betrott Samuel med att vara hans profet." {Första Samuelsboken 3:19-20.}
(642) Religionsförakt och avguderi härskade fortfarande bland israeliterna, och som straff för det hölls de under filistéernas herradöme. Under denna tid besökte Samuel städerna och byarna i landet och sökte att förmå folket till, att tjäna sina fäders Gud; och hans bemödanden blev inte utan framgång. Efter att israeliterna i tjugo år varit förtryckta av sina fiender, "sökte sig hela Israels folk till Herren". Samuel gav dem detta råd: "'Om ni på allvar vill vända om till Herren måste ni göra er av med de främmande gudarna och astartegudinnorna {Astartebilderna}. Håll er av hela ert hjärta till Herren och dyrka honom, ingen annan." Detta visar, att folket på Samuels tid blev undervisat om sann gudsfruktan, som utgick från hjärtat, och en sådan, som Kristus lärde, då Han var på Jorden. Utan Kristi nåd, var de yttre religionsformerna värdelösa för forntidens Israel. Detsamma gäller nutidens Israel.
(643) Den sanna religionen behöver i vår tid återupplivas på samma sätt, som hos forntidens Israel. Och alla, som åter vill vända om till Gud, måste först visa ånger över synden. Ingen kan utföra detta verk i en annan persons ställe. Vi måste, var och en för sig, ödmjuka oss inför Gud och överge våra avgudar. När vi har gjort allt, som vi kan göra, skall Herren uppenbara Sin frälsning för oss.
(642) Eftersom huvudmännen för stammarna samverkade, blev en stor folkskara samlad till Mispa, och en högtidlig fasta hölls där. Folket bekände under stor ödmjukhet sina synder; och som bevis på uppriktigheten hos sitt beslut, att lyda de föreskrifter, som blivit givna, beklädde det Samuel med domares myndighet.
(643) Filistéerna antog, att denna församling hölls, för att planera krig, och de tågade emot israeliterna med en stor truppstyrka för att skingra dem, innan de kunde sätta sina planer i verket. Underrättelsen om filistéernas ankomst väckte stor skräck hos Israel. Folket bad Samuel enträget: "'Svik oss inte, fortsätt att ropa till Herren, vår Gud, så att han räddar oss undan filisteerna.'"
(643) Medan Samuel var sysselsatt med att offra ett lamm som brännoffer, kom filistéerna fram, för att strida mot Israel. Den Allsmäktige, som hade stigit ned på Sinai i eld och rök och under åskmuller; som hade delat Röda Havet och gjort en väg genom Jordan för Israels barn, uppenbarade nu åter Sin makt. En förfärlig storm bröt ut över den framtågande hären, och marken blev beströdd med de döda kropparna av kraftfulla krigare.
(644) Israeliterna hade stått stilla, bävande under hopp och fruktan. När de såg, hur deras fiender blev nedgjorda, visste de, att deras ånger var behaglig inför Gud. De var inte rustade för strid, men de fattade de slagna filistéernas vapen och förföljde den flyende hären till Bet Kar. Denna avgörande seger blev vunnen på samma fält, där israeliterna blivit drivna på flykten av filistéerna, prästerna dödade och Guds ark tagen tjugo år förut. Både för nationer och för enskilda personer är lydnadens väg säkerhetens och sällhetens väg, medan överträdelsens väg för till olycka och nederlag. Filistéerna blev så fullkomligt kuvade, att de måste ge upp de fästen, som de tagit från Israel, och de förhöll sig fredliga under många år. Andra folk följde detta exempel, så att israeliterna åtnjöt fred, så länge Samuel förvaltade landets angelägenheter.
(644) Samuel reste en stor sten till minnesvård mellan Mispa och Shen, för att denna tilldragelse inte skulle råka i glömska. Han kallade dess namn Even Haeser, det vill säga "hjälpsten", sägande till folket: "'Ända hit hjälpte oss Herren.'"