(720) 65. Davids ädelmod
Efter att Saul genom det gräsliga blodbadet dödat Herrens präster, kom en son till Ahimelek, Ahitubs son, benämnd Ebjatar, undan. "Han flydde och förenade sig med David och berättade för honom att Saul hade dödat Herrens präster. David sade: 'Jag förstod redan då jag såg Doeg från Edom där att han skulle underrätta Saul. Det är jag som är orsak till alla dina anhörigas död. Stanna nu hos mig och känn dig trygg. Den som står efter ditt liv står också efter mitt; hos mig är du i säkerhet.'"
Kapitlet bygger på Första Samuelsboken 22:20-23; 23-27.
(720) David förföljdes fortfarande av kungen och fann ingen plats, där han kunde vila och vara trygg. Hans tappra män undsatte staden Keila och drev bort filistéerna därifrån; men de var likväl inte säkra ibland det folk, som de hade befriat. De lämnade därför Keila och begav sig till öknen Sif. Vid denna tid, då så få ljusa stunder visade sig i Davids liv, fick han glädja sig över att erhålla ett oväntat besök av Jonatan, som hade fått kunskap om hans tillflyktsort. De stunder, som dessa två vänner tillbringade i varandras sällskap, var ljuva och dyrbara. De omtalade sina växlande erfarenheter, och Jonatan uppmuntrade Davids hjärta, genom att säga: "'Var inte rädd', [. . .] 'min far kommer inte att få tag i dig. Det är du som skall bli kung i Israel, och då står jag närmast dig i rang. Det vet min far också.'" Under det att de talade om Guds underbara förfarande mot David, kände den jagade flyktingen sig väldigt stärkt. "Så slöt de båda ett förbund inför Herrens, och Jonatan gick hem, medan David stannade i Horsha."
(721) Efter Jonatans besök uppmuntrade David sitt sinne, genom att sjunga lovsånger under beledsagning av musik på harpan; och han sjöng:
(721) Hos Herren tar jag min tillflykt.
Hur kan ni säga till mig:
'Fly till bergen som en fågel!'
Se, de gudlösa spänner bågen,
de har lagt sin pil mot strängen
för att skjuta de rättrådiga i dunklet.
När grundvalarna raseras,
vad kan den rättfärdige göra?
Herren är i sitt heliga tempel,
Herrens tron är i himlen.
Hans ögon ser, hans blickar prövar människan.
Herren utväljer de rättfärdiga
men förkastar gudlösa och våldsmän. Psaltaren 11:1-5.
(721) Sifiterna, till vilkas öde trakter David hade dragit sig undan från Keila, sände bud till Saul i Gibea och lät säga honom, att de visste, var David låg gömd, samt erbjöd sig att föra kungen till hans tillflyktsort. Men David, som blev upplyst om deras förehavande, växlade plats och begav sig till bergen emellan Maon och Döda Havet.
(721) Man sände ett annat bud till Saul och talade "om för honom att David höll till i En-Gedis öken. Han tog då 3 000 utvalda soldater från hela Israel och tågade ut för att leta efter David och hans män öster om Stengetsklipporna." David hade blott sex hundra man i sitt sällskap, medan Saul tågade emot honom med en här på tre tusen man. Isais son och hans män uppehöll sig i en undangömd grotta i förhoppning om, att Gud skulle uppenbara för dem, vad de borde göra. Under det att Saul drog fram i bergen, lämnade han sin här och gick ensam in i den kula, där David och hans män var gömda. När Davids män märkte detta, uppmanade de sin ledare att döda Saul. Den omständigheten, att kungen nu var i deras makt, tolkade de som ett tydligt bevis på, att Gud Själv hade gett fienden i deras hand, så att de kunde döda honom. David kände sig frestad, att betrakta saken på samma sätt; men samvetets röst talade till honom och sade: "Rör icke vid Herrens smorde." (King James Version.)
(722) Davids män var fortfarande ovilliga, att låta Saul vara i fred, och de påminde sin anförare om, vad Gud hade sagt: "jag ger din fiende i din hand, så att du får göra vad du vill med honom.' Då reste David sig och skar obemärkt av en flik på Sauls mantel." (Svenska Folk-Bibeln 98.) Men samvetet slog honom sedan, eftersom han hade gjort så mycket som, att skada kungens mantel.
(722) Saul stod upp och gick ut ur grottan, för att fortsätta sitt sökande. Då överraskades han av, att höra sig tilltalas med orden: "'Min herre och konung!'" Han vände sig om, för att se efter vem det var, som talade till honom och se, det var Isais son, den man, som han så länge sökt att få i sitt våld, för att döda honom. David bugade sig inför kungen. Härigenom erkände han, att denne var hans herre, och han tilltalade Saul så här: "'Varför lyssnar du till dem som säger att jag vill dig illa? Nu kan du själv se hur Herren utlämnade dig åt mig i grottan. Jag blev uppmanad att döda dig, men jag skonade dig och sade: Jag får inte bära hand på min härskare, han är dock Herrens smorde. – Se här, min fader, vad jag håller i handen, en flik av din mantel. Jag kunde ha dödat dig, men jag skar bara av en flik av din mantel. Då måste du förstå att jag inte är skyldig till något ont, jag har inte förbrutit mig mot dig. Du däremot lägger försåt för att bringa om livet."
(722) När Saul hörde Davids ord, kände han sig ödmjukad och måste erkänna, att han talade sanning. Han blev djupt rörd, när han märkte, att han hade fullständigt varit i den mans våld, vilkens liv han eftertraktade. David stod framför honom fullkomligt oskyldig; och Saul utropade nu på ett vänligt sätt: "'David, min son, är det verkligen du?' Och han brast i gråt." Sedan försäkrade han David: "'Det är du som har rätt, inte jag' [. . .] 'Du har gjort gott mot mig, och jag har gjort ont mot dig. . . . Man låter ju inte sin fiende löpa, när man fått honom fast! Herren skall löna dig rikligt för vad du har gjort mot mig i dag. Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme kommer befästas under ditt styre." Och David ingick ett förbund med Saul om, att när detta inträffade, skulle han ta Sauls hus under sitt beskydd och ej utplåna hans namn.
(723) Men David kunde inte, med sin kännedom om Sauls uppförande i det förflutna, lita på hans försäkringar eller hoppas, att han länge skulle förbli i sin ångerfulla sinnesstämning. Han stannade därför ibland bergfästena, när Saul återvände hem.
(723) Den fiendskap, som de, vilka låter Satan behärska sig, visar mot Guds tjänare, byts stundom ut mot en känsla av försoning och välvilja; men förändringen är icke alltid varaktig. Efter att illasinnade personer har smädat Herrens tjänare och uppfört sig ovärdigt mot dem, känner de sig ofta övertygade om, att de har gjort orätt. Herrens Ande verkar på deras hjärtan och de ödmjukar sig inför Gud och inför dem, vilkas inflytande de sökt att omintetgöra, och det händer, att de förändrar sitt uppförande mot dem. Men när de åter lyssnar till den Ondes ingivelser, återupplivas de gamla tvivlen och den gamla fiendskapen, och de inlåter sig ånyo i samma verk, som de hade ångrat och övergivit för en tid. De smädar, anklagar och fördömer åter på det mest bittra sätt dem, vilka de förut ödmjukt bekänt sig ha förorättat. Satan kan bruka sådana själar med större fördel, efter att de handlat på detta sätt, än han kunde förut, eftersom de har syndat mot större ljus.
(723) Samuel dog och hela Israel samlades för att hålla dödsklagan över honom. Han begravdes i Rama, där han hade bott. Israels folk betraktade Samuels död som en oersättlig förlust. En stor och ädel profet samt framstående domare hade avsomnat, och folket kände en djup och uppriktig sorg. Samuel hade ända från sin ungdom fört en rättsinnig vandel inför Israels folk, och ehuru Saul hade varit dess erkände kung, hade Samuel likväl utövat ett långt större inflytande än han, eftersom profetens liv kännetecknades av trohet, lydnad och hängivenhet. Vi finner, att han dömde Israel under hela sin levnad.
(724) När israeliterna jämförde Sauls levnad med Samuels, insåg de det misstag de hade gjort, genom att begära en kung, så att de ej skulle vara olika de kringboende folkslagen. Många betraktade samhällets tillstånd med oro, eftersom religionsföraktet och gudlösheten hastigt utbreddes. Det exempel, som deras regent satte för dem, hade ett vidsträckt inflytande, och Israel hade stor orsak att sörja, eftersom Samuel, Herrens profet, var död.
(724) Nationen hade förlorat sina religionsskolors grundläggare och föreståndare; men detta var inte allt. Den hade även förlorat honom, till vilken folket brukat gå med sina stora bekymmer – förlorat honom, som ständigt hade medlat hos Gud för folkets bästa. Samuels medling hade gett dem en känsla av trygghet; ty: "Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan." Jakobsbrevet 5:16. Folket tyckte nu, att Gud övergav det; kungen var nästan en galning, rätten åsidosattes, och förvirring härskade, i stället för ordning.
(724) Det var när inre strider rådde i riket och när Samuels saktmodiga, gudfruktiga råd tycktes vara mest behövliga, som Gud lät sin ålderstigne tjänare finna vila. Bittra var folkets tankar, när det beskådade hans fredliga viloplats och kom ihåg, hur dåraktigt det handlat, då det ej ville ha honom till styresman. Han hade nämligen stått i en sådan innerlig förbindelse med himmelen, att han tycktes förena hela Israel med Jehovas tron. Det var Samuel, som hade lärt folket att älska och att lyda Gud; men nu, då han var död, tyckte det sig var lämnat i en kungs våld, som ingått förbund med Satan och som skulle skilja det från Gud och himmelen.
(725) David kunde inte närvara vid Samuels begravning; men han sörjde honom lika djupt och innerligt, som en trogen son sörjer en tillgiven far. Han visste, att Saul fått ändå friare händer i följd av Samuels död, och han kände sig mindre trygg nu, än när profeten levde. Medan Saul iakttog sorgetiden efter Samuels död, begagnade David sig av tillfället, att uppsöka en säkrare plats samt drog sig undan till öknen Paran. Under sin vistelse i denna öken författade han den ett hundra tjugonde och den ett hundra tjugoförsta psalmen. Kännande en djup saknad efter profeten och medveten om att kungen var hans fiende, sjöng han följande:
(725) Hjälpen kommer ifrån Herren,
som har gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.
Han sover aldrig, han vakar ständigt,
han som beskyddar Israel. . .
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig i livets alla skiften
nu och för evigt. Psaltaren 121:2-8.
(725) Medan David och hans män var i Parans öken, beskyddade de för plundring av kringstrykande rövare boskapshjordarna tillhörande en rik man vid namn Nabal, som hade stora bosättningar i den trakten. Nabal härstammade från Kaleb, men han var egennyttig och girig till karaktären.
(725) Det var tiden för fårklippningen, då stor gästfrihet var bruklig. David och hans män var i stort behov av proviant, och Isais son sände nu i överensstämmelse med tidens sed tio unga män till Nabal samt bjöd dem att hälsa honom på sin herres vägnar och önska honom lycka och säga: "Jag önskar dig all lycka och allt gott för dig och din familj och allt du äger. Jag fick höra att du är i färd med fårklippningen. Nu är det så att dina herdar har hållit till hos oss, och vi har aldrig gjort dem något för när. Inte heller har de blivit av med något under hela tiden de varit i Karmel.* Fråga själv ditt folk, de kan intyga det. Jag ber dig därför att ta väl emot mina män, när de nu har kommit på en festdag, och avvara vad du kan åt dem och åt din vän David.'"
* Inte Karmelsberget, utan en plats inom Judas område, nära bergsstaden Maon.
(726) David och hans män hade varit som en beskyddande mur omkring Nabals herdar och hjordar, och nu uppmanades denne rike man att skänka något av sitt överflöd, för att avhjälpa deras behov, som hade gjort honom en sådan värdefull tjänst. David och hans män kunde själva ha tagit, vad de behövt från boskapshjordarna; men det gjorde de ej. De handlade ärligt och uppriktigt; men deras vänlighet hade inget inflytande på Nabal. Det svar han sände till David visade hans karaktär: "'David, vem är det? Jishajs son, vem är det? Det är gott om slavar nu för tiden som rymmer från sina herrar. Skulle jag ta mitt bröd och mitt vin och det som jag har slaktat för mina fårklippare, skulle jag ge åt folk som kommer från jag vet inte var?'"
(726) När de unga männen återkom tomhänta och berättade för David, vad mannen sagt till dem, blev han förbittrad. Han befallde sina män, att bereda sig för strid; ty han hade beslutat att straffa mannen, som nekat att ge något av vad, som han förtjänade. Dessutom hade mannen skymfat honom. Denna häftiga handling stod mera i överensstämmelse med Sauls karaktär, än med Davids, men Isais son måste genom ytterligare lidande och prövningar lära sig tålamod.
(726) En av Nabals tjänare begav sig genast till Abigail, Nabals hustru, sedan han sänt ifrån sig Davids unga män, och berättade för henne, vad som hade hänt. "'De framförde", sade han, "en hälsning till vår husbonde, men han snäste av dem. Och de har ändå varit så hyggliga mot oss, aldrig har vi blivit ofredade, och ingenting har kommit bort för oss under hela den tid vi har hållit till i deras trakter. De har varit en skyddande mur omkring oss både natt och dag, så länge vi har vallat boskapen i deras närhet. Nu måste du tänka ut vad du kan göra. Domen är säkert redan fälld över vår herre och allt hans husfolk."
(727) Abigail lät nu, utan att rådfråga sin make eller omtala sin avsikt för honom, lägga upp ett stort förråd livsmedel samt lasta det på åsnor. Dessa sände hon i förväg under uppsikt av några tjänare, medan hon själv kom efter, för att möta Davids truppavdelning. Hon mötte den på en undangömd plats i bergen. "När Avigajil [Abigail] fick se David steg hon genast av åsnan och föll ner för honom med ansiktet mot marken och hälsade honom underdånigt. 'Herre', sade hon och föll ner för hans fötter, 'skulden är min, men låt mig få säga ett ord. Jag ber dig lyssna på din tjänarinna." Abigail tilltalade David lika vördnadsfullt, som hon skulle ha gjort, om han varit en krönt kung. Nabal hade hånande utropat: "'David, vem är det?", men Abigail kallade honom för "'Herre'". Hon sökte att lugna hans uppretade känslor, genom att tala vänligt och förekommande och manade honom, att visa tålamod mot hennes make. Abigail framträdde inte på ett konstlat och högmodigt sätt, utan visade, att hon ägde vishet samt kärlek till Gud i hjärtat och att hon hyste stor tillgivenhet för sin familj. Vidare försäkrade hon David, att hennes makes ovänliga uppförande inte berodde på ett förut överlagt beslut, att skymfa honom, utan att det blott var utbrottet från en olycklig och självisk natur.
(727) Så sant Herren lever, han som har hindrat dig från att spilla blod och ta rätten i egna händer, och så sant du själv lever, herre: må det gå dina fiender och dem som vill dig illa på samma sätt som det går Naval [Nabal]. Abigail ansåg sig inte genom sitt tal ha förmått David till, att ge upp sin förhastade föresats, utan hon gav Gud äran och priset därför. Hon överlämnade sedan till Davids män de skänker hon fört med sig som ett tackoffer och fortsatte att framställa ursäkter, som om hon själv hade på detta sätt väckt hövdingens förbittring.
(728) Jag ber dig förlåta din tjänarinna, sade hon, vad hon har felat. Herren skall bygga dig ett kungahus som består. Du utkämpar Herrens krig, och du skall inte göra dig skyldig till något som är orätt så länge du lever. Abigail antydde, vilket förfaringssätt David borde följa. Han skulle utföra Herrens strider; han skulle inte söka att skaffa sig upprättelse för personliga oförrätter, även om han förföljdes som en förrädare. Och hon fortsatte: Om någon skulle förfölja dig och stå dig efter livet skall Herren bevara ditt som en dyrbar sten . . . När Herren har gett dig allt det goda han har utlovat och satt dig till furste över Israel, så skall du inte behöva förebrå dig eller gräma dig över att du har spillt oskyldigt blod och tagit rätten i egna händer. Men när Herren låter det gå dig väl, tänk då på mig, din tjänarinna.' Första Samuelsboken 25:29-31.
(728) Sådana ord kunde endast ha uttalats av en person, som erhållit vishet ifrån höjden. Liksom vällukten, vilken utgår från en blomma, yttrade sig Abigails fromhet i hennes ansiktsdrag, ord och handlingar, utan att hon själv var medveten därom. Guds Sons Ande bodde i hennes hjärta. Hennes ljuvliga tal, som vittnade om välvilja och frid, hade ett himmelskt inflytande. Bättre ingivelser fyllde Davids själ, och han bävade, när han tänkte på vad följderna av hans förhastade beslut kunnat bli. "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner." Matteusevangeliet 5:9. O, att det funnes många flera lika denna israelitiska kvinna, vilka genom ett lugnt och väl avfattat tal kunde lugna uppretade känslor, förhindra obetänksamma handlingar och förebygga stora olyckor!
(728) Ett fromt, kristet liv sprider alltid ljus, tröst och frid; det kännetecknas av renhet, förstånd, enkelhet och nytta. Det behärskas av oegennyttig kärlek, som helgar inflytandet. Det föreställer Kristus och lämnar efter sig ett ljust spår, varhelst den troende går. Abigail gav sin tillrättavisning och sitt råd på ett vist sätt; ty Davids häftiga lidelse kuvades genom inflytandet av hennes tal, och han insåg, att han handlat obetänksamt och förlorat sin självbehärskning.
(729) Han mottog ödmjukt tillrättavisningen i harmoni med sina egna ord: "Om en rättfärdig slår mig, är det av kärlek, bestraffar han mig, är det som olja på huvudet." Psaltaren 141:5 (Svenska Folk-Bibeln 98). Han uttalade tacksägelser och välsignelser, eftersom hon hade gett honom goda och uppriktiga råd. Det finns många, som anser det förtjänstfullt, om de, när de tillrättavisas, tar emot förebråelsen, utan att bli otåliga; men hur få det är, som tar emot tillrättavisning med tacksamhet samt välsignar dem, som söker hindra dem från, att fortsätta på en ond väg!
(729) När Abigail kom hem, fann hon, att Nabal och hans gäster njöt en präktig festmåltid, som de hade förvandlat till ett dryckesgille; och för sin make omtalade hon inte förrän följande morgon något av det, som tilldragit sig under hennes möte med David. Nabal var feghjärtad, och när han insåg, hur nära döden han hade varit i följd av sin dårskap, blev han som förlamad. Han blev förskräckt, eftersom han tänkte, att David ännu ämnade att verkställa sin avsikt att hämnas, samt sjönk i ett tillstånd av fullständig känslolöshet, och han dog efter tio dagar. Det liv, som Gud hade givit honom, hade varit blott en förbannelse för världen. Gud sade till honom mitt i hans glädje och förlustelse, liksom han sade till den rike mannen i liknelsen: "i natt skall ditt liv tas ifrån dig". Lukasevangeliet 12:20.
(729) David ingick sedan äktenskap med Abigail. Han hade redan en hustru; men seden ibland folken på hans tid inverkade på hans handlingar och försvagade hans omdömesförmåga. Även framstående och goda män har begått misstag, genom att hylla världens seder och bruk. David måste under sin levnad utstå många prövningar och svårigheter på grund av, att han tagit sig många hustrur.
(730) Efter Samuels död fick David ha ro i några månader. Han drog sig nu undan igen till sifiternas öde trakter; men dessa fiender, som ville försäkra sig om kungens bevågenhet, underrättade honom om, var David gömde sig. Passionen, som slumrat i Sauls bröst, blev genom denna nyhet åter väckt till liv. Han sammankallade än en gång sina krigare och förde dem ut, för att uppsöka David. Men pålitliga spejare underrättade Isais son, att Saul ånyo förföljde honom; och David begav sig åstad med några av sina män, för att utforska fiendernas läger. De drog fram med stor försiktighet, och det var natt, när de kom till lägret och såg kungens och hans följeslagares tält framför sig. Ingen såg dem; ty alla låg försänkta i djup sömn, David uppfordrade sina vänner att följa sig in ibland fienderna, och på hans fråga: "Vem vill gå med mig till Saul i lägret?", svarade Abisai genast: "Jag går med dig." (King James Version.)
(730) Dolda av de djupa skuggorna från bergen, gick David och hans följeslagare in i fiendens läger. Medan de sökte att utforska sina fienders antal, kom de till Saul, där han låg och sov, med lansen nedstött i marken och ett vattenkrus stående vid huvudgärden. Abner, hans överbefälhavare, låg bredvid honom, och krigarna låg sovande omkring dem på alla sidor. Abisai höjde sin lans och sade till David: "'Gud har i dag utlämnat din fiende åt dig. Låt mig spetsa honom mot marken med spjutet; jag kan göra det med en enda stöt.'" Han väntade på, att tillåtelse skulle ges; men i stället viskade David honom i örat: "'Nej, du får inte dräpa honom! Vem kan ostraffat bära hand på Herrens smorde?'. . . 'Så sant Herren lever, Herren skall själv slå honom, vare sig han dör därför att hans tid är ute eller han faller på slagfältet. Herren förbjude att jag skulle lyfta min hand mot hans smorde. Ta nu spjutet som står vid hans huvud och vattenkrukan, och låt oss sedan gå vår väg.' David tog spjutet och vattenkrukan från platsen vid Sauls huvud, och så gick de därifrån. Ingen såg dem, ingen märkte något, ingen vaknade. Alla sov, ty Herren hade försänkt dem i djup dvala." Hur lätt Herren kan göra den starkaste svag, beröva den visaste hans klokhet och omintetgöra den mest försiktiges planer!
(731) När David hade gått tillräckligt långt bort från lägret, för att vara säker, stannade han på toppen av ett berg och ropade med hög röst till folket och till Abner: "'Du som är en man och inte har din like i Israel, varför har du inte vakat bättre över din herre och konung? Någon har ju lyckats ta sig in för att dräpa din herre konungen. Du har svikit din plikt. Så sant Herren lever, ni är döden värda som inte har vakt över er herre, över Herrens smorde. Se efter: Var är kungens spjut? Var är vattenkrukan som stod vid hans huvud?' Saul kände igen Davids röst och ropade: 'David, min son, är det verkligen du?' Och David svarade: 'Ja, min herre och konung, det är jag. Varför förföljer du din tjänare? Vad har jag gjort? Vad ont har jag gjort mig skyldig till? Jag ber dig, herre konung, att lyssna på mig." Kungen uttalade åter en bekännelse som förut: "'Jag har gjort orätt. Kom tillbaka, David, min son!, jag skall inte göra dig något ont mera, eftersom du i dag har visat sådan respekt för mitt liv. Jag har varit en dåre och tagit gruvligt miste.' David svarade: 'Här är ditt spjut, konung, skicka över någon att hämta det." Fastän Saul hade lovat: " jag skall inte göra dig något ont mera ", överlämnade David sig likväl inte i hans våld.
(731) Detta andra exempel på Davids hänsyn för sin furstes liv gjorde ett än djupare intryck på Sauls sinne och avtvingade honom ett mera ödmjukt erkännande av hans skuld. Han blev förvånad och rörd över uppvisandet av sådan godhet; och när han skildes från David, utropade han: "'Välsignad är du, min son David! Stora ting skall du ta dig för, och allt du gör skall lyckas.'" Men Isais son kunde inte hoppas på, att kungen länge skulle förbli i detta sinnestillstånd.
(732) David misströstade om, att kunna bli försonad med Saul, och det förekom honom, som om han slutligen måste bli ett offer för kungens hat, varför han beslöt att åter söka skydd i filistéernas land. Han gick nu över till Akis, kungen i Gat, med de sex hundra man, som var med honom.
(732) Utan att fästa något avseende vid Guds rådslag, hade David dragit den slutsatsen, att Saul säkert skulle utföra sin mordiska avsikt. Redan medan Saul gjorde planer och sökte att förgöra honom, verkade Herren, för att sätta David i besittning av riket. Gud utför Sina planer, fastän de är höljda i dunkel för den mänskliga blicken. Människor kan inte uppfatta Guds vägar; och enär de blott dömer efter det yttre skenet, tycker de, att de prövningar och svårigheter, som Gud låter dem genomgå, är skadliga och endast kommer att bringa dem till undergång. David dömde efter det för ögonen var och litade inte på Guds löften; han hyste tvivel beträffande sitt uppsättande på tronen. De många prövningar han gått igenom, hade försvagat hans tro och tröttat ut hans tålamod.
(732) Det var inte Herren, som sände David att söka skydd hos filistéerna, Israels mest oförsonliga fiender. Detta folkslag skulle alltid komma att bli hans största fiender, och likväl flydde han nu till det, för att erhålla hjälp i sin nödställda belägenhet. Efter att han förlorat allt förtroende för Saul och dem, som tjänade honom, var han nu villig att bli beroende av sitt folks fiender. David var en tapper general, och han hade visat sig vara en vis och framgångsrik krigare; men han motverkade sitt eget intresse, när han gick till filistéerna. Gud önskade, att han skulle stanna i Judas land, och det var hans brist på tro, som föranledde, att han övergav sin plats, utan att ha tillåtelse av Herren.
(733) Gud blev vanärad genom Davids otro. Filistéerna hade fruktat David mer, än de hade fruktat Saul och hans härskaror; och genom att ställa sig under deras beskydd, uppenbarade David för dem sitt eget folks svaghet. Han uppmuntrade härigenom dessa obarmhärtiga fiender till, att förtrycka Israel. David hade blivit smord till, att vara Guds folks försvarare; och Herren ville inte, att Hans tjänare skulle uppmuntra de ogudaktiga, genom att blotta Hans folks svaghet, eller genom att synas likgiltig för dess välgång. Dessutom fick hans bröder det intrycket, att han hade gått till hedningarna, för att tjäna deras gudar. Genom denna handling fick de även orsak till, att misstyda hans bevekelsegrunder, och många greps av fördomar mot honom. Han gjorde just det, som Satan önskade, att han skulle göra; ty genom att söka skydd ibland filistéerna, beredde David Guds och sitt folks fiender en stor glädje. David upphörde inte att tjäna Gud, ej heller förminskades hans hängivenhet för Hans verk; men han förlitade sig inte på Honom för sin personliga säkerhet, och således befläckade han den rättfärdiga och trogna karaktär, som Gud fordrar, att Hans tjänare skall besitta.
(733) David rönte ett hjärtligt mottagande hos filistéernas kung, vilket delvis berodde på, att kungen beundrade honom, delvis på, att han kände sig smickrad över att en hebré sökte hans skydd. David var säker på, att han inte skulle bli förrådd i Akis' rike. Han förde med sig sin familj, sina tjänare och ägodelar, och hans män förde även med sig sina familjer, så att det tycktes, som om han hade kommit att bosätta sig för beständigt i filistéernas land. Allt detta var tillfredsställande för Akis, som lovade att beskydda de israelitiska flyktingarna.
(733) På Davids begäran, att erhålla en annan plats att bo, än huvudstaden gav kungen honom beredvilligt Siklag till besittning. David insåg, att det var förenat med fara för honom själv och hans män, att stå under avgudadyrkarnas inflytande; och de kunde dyrka Gud med större frihet i en stad, som avskildes helt och hållet åt deras bruk, än de kunnat göra, om de förblivit i Gat. Där skulle de hedniska ceremonierna ha förorsakat dem många svårigheter och besvär.
(734) Medan David bodde i denna avsöndrade stad, förde han krig mot gesuriterna, girsiterna och amalekiterna, och han dödade alla, så att ingen skulle kunna omtala i Gat, vad han företagit sig. När han återvände från striden, berättade han för Akis, att han varit ute på strövtåg mot sitt eget folk i Judas land. Han uppmuntrade filistéerna genom detta hyckleri; ty kungen sade: "'Säkert har han gjort sig så hatad av sitt folk Israel att han för all framtid måste hålla sig till mig.'" David visste, att det var Guds vilja, att dessa hedniska stammar skulle bli utrotade, och att detta verk blivit uppdraget åt honom. Dock vandrade han inte i enlighet med Guds råd, när han handlade bedrägligt.
(734) Vid denna tid drog filisteerna samman sina stridskrafter till kamp mot Israel, och Akish frågade David: 'Du är väl på det klara med att du och dina män måste dra i fält med mig?' David hade inte för avsikt, att lyfta handen mot sitt folk; men han kände sig oviss om, vad han borde göra, till dess omständigheterna visade honom hans plikt. Han gav kungen ett undvikande svar: du skall själv få se vad din tjänare är i stånd till.' Akis uppfattade dessa ord som ett löfte om bistånd i det förestående kriget, och han lovade att bestå stora hedersbetygelser på David samt ge honom ett högt ämbete vid filistéernas hov.
(734) Men fastän Davids tro på Guds löften hade blivit något försvagad, kom han ännu ihåg, att Samuel hade smort honom till Israels kung. Han tänkte på de segrar, som han genom Guds hjälp vunnit över sina fiender i det förflutna, och på Guds stora barmhärtighet, som bevarat honom från att falla i Sauls våld, och han beslöt att inte överge sitt heliga uppdrag. Om än Israels kung hade traktat efter hans liv, skulle han likväl inte med sin truppstyrka sluta sig till sitt folks fiender.