(108) 9. Veckan
Veckan hade, liksom Sabbaten, sin upprinnelse i skapelsen, och den har bevarats och förts ned till oss genom den bibliska historien. Gud Själv bestämde den första veckans tidslängd som ett mönster för efterföljande veckor till tidens slut. Den bestod av sju verkliga dagar, som alla andra veckor. Sex dagar användes till skapelseverket, och på den sjunde vilade Gud. Han välsignade den sjunde dagen och avskilde den som vilodag för människan.
(108) I lagen, som utgavs på Sinais berg, erkände Gud veckan och de fakta, på vilka den är grundad. Sedan Han gett budet: "Tänk på att hålla sabbatsdagen helig" och särskilt omtalat, att de sex dagarna skall användas till arbete och den sjunde till vila, framställer Han skälet för veckans bruk, genom att hänvisa till Sitt eget exempel: "Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag." – Andra Moseboken 20:8-11. Detta är ett skönt och slående skäl, då man betraktar skapelsedagarna som verkliga dagar. De första sex dagarna i varje vecka ges åt människan till arbete, eftersom Gud använde lika många dagar av den första veckan till skapelsearbetet. På den sjunde dagen skall människan avhålla sig från arbete, till åminnelse av Skaparens vila.
(108) Men antagandet, att den första veckans händelser fordrade tusentals år, strider emot själva grundvalen till det fjärde budet. Det framställer en Skapare, som befaller människorna att iaktta en vecka av verkliga dagar till åminnelse av långa, obestämda tidsperioder. Detta är olikt Hans handlande mot Sina skapade väsen. Det, som Han har gjort klart och tydligt, blir härigenom obestämt och dunkelt. Detta är otron i sin försåtligaste och följaktligen farligaste form. Denna åsikts verkliga karaktär är så skickligt dold, att många, som bekänner sig tro på Bibeln, hyllar och lär ut den.
(109) Genom Herrens ord blev himlen till och rymdens här på hans befallning. Han talade och allt blev till, han befallde och det skedde. – Psaltaren 33:6, 9. Bibeln talar ej om långa tidsåldrar, under vilka Jorden långsamt utvecklade sig ur en formlös massa. Den heliga berättelsen försäkrar, att varje skapelsedag bestod av afton och morgon, liksom alla följande dagar. Vid slutet av varje dag omtalas resultatet av det arbete Skaparen utfört under dagen. Vid slutet av den första veckans skapelsehistoria heter det: Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades. – Första Moseboken 2:4. I den engelska Bibeln används uttrycket Dessa är himmelens och jordens generationer, då de skapades. Uttrycket förmedlar emellertid inte tanken, att skapelsedagarna skulle ha varit något annat, än bokstavliga dygn. På engelska kallades varje dag för en generation eller generering, därför att Gud på den dagen genererade, eller alstrade, en ny del i Sitt skapelseverk.
En generator alstrar eller skapar ström till cykellyset. Övers. anm.
(109) Geologerna påstår sig finna bevis i själva Jorden för att den är mycket äldre, än den mosaiska berättelsen uppger att den är. Man har upptäckt ben av människor och djur samt krigsverktyg, förstenade träd, med mera, vilka är mycket större än de, som nu finns till, eller som har funnits till under tusentals år. Härav drar man den slutsatsen, att Jorden var befolkad långt före den i skapelsehistorien framställda tiden och av väsen, som ägde en mycket större kroppshydda, än några nu levande människor gör. Sådana framställningar har kommit många av dem, som tror på Bibeln, att anta åsikten, att skapelsedagarna var långa, obestämda tidsperioder.
(109) Men utan hjälp av den bibliska historien kan geologin inte bevisa någonting. De, som så tillitsfullt drar sina slutsatser från dess upptäckter, har ingen riktig uppfattning om storleken på de människor, djur och träd, som fanns till före Syndafloden, eller om de stora förändringar, vilka då ägde rum. Lämningar, som man funnit i jorden, vittnar om förhållanden, som i flera avseenden är olika nutidens; men tiden, då dessa förhållanden rådde, kan man bara studera i Guds Ord. I den bibliska historien om Syndafloden finner man en förklaring av det, som geologin ensam aldrig kunnat utgrunda. Människor, djur och träd, många gånger större, än de som nu existerar, blev begravda på Noas tid. De bevarades på det sättet som ett bevis för efterkommande släkten, att det då levande folket omkom genom en flod. Det var Guds avsikt, att upptäckten av dessa saker skulle stärka tron på den Heliga Skritt. Men genom falska slutledningar begår nutidens människor samma misstag, som folket före Syndafloden gjorde – de saker, vilka Gud i Sin godhet har givit dem, vänder de till en förbannelse, genom att använda dem felaktigt.
(110) Det är ett av Satans taktiska grepp, att förmå folket till att anta otrons fabler. Ty han kan därigenom fördunkla Guds lag, som i sig själv är entydig, samt inge människorna mod till, att göra uppror mot det gudomliga styret. Han riktar sina bemödanden i synnerhet mot det fjärde budet, därför att det så tydligt hänvisar till den levande Guden, himmelens och Jordens Skapare.
(110) Man bemödar sig ständigt om att bevisa, att skapelseverket är en följd av naturliga orsaker, och även kristna bekännare antar mänskliga slutsatser, som strider mot Bibelns tydliga framställningar. Många motsätter sig utforskandet av profetiorna, i synnerhet av Daniels bok och Uppenbarelseboken. Man påstår, att de är så otydliga, att vi ej kan förstå dem. Men samma personer antar likväl begärligt geologernas gissningar, som bestrider den mosaiska berättelsen. Men om det, som Gud har uppenbarat, är så svårt att fatta, hur orimligt är det då inte att anta idel gissningar om det, som Han inte har uppenbarat!
(110) Det fördolda hör Herren, vår Gud, till, och det uppenbarade tillhör oss och våra barn för all framtid – Femte Moseboken 29:29. Gud har aldrig uppenbarat för människorna exakt, hur Han utförde skapelsens stora verk; och de mänskliga vetenskaperna kan inte utforska den Högstes hemligheter. Hans skaparkraft är lika obegriplig som Hans existens.
(111) Gud har låtit en flod av ljus spridas i världen genom både vetenskap och konst; men då vetenskapsmän behandlar dessa ämnen enbart från mänsklig synpunkt, drar de förvisso oriktiga slutsatser. Det är måhända oskyldigt, att låta våra forskningar omfatta sådant, som inte framgår av Guds Ord, om våra teorier ej motsäger de i Skriften framställda förhållandena. Men de, som lämnar Guds Ord samt söker att förklara Hans skapade verk på vetenskapliga grundsatser, driver omkring på ett okänt hav utan sjökarta och kompass. De mest insiktsfulla personer blir förda på orätta vägar under sina försök, att utröna vetenskapens och uppenbarelsens inbördes förhållande, om de ej i sina forskningar låter sig ledas av Guds Ord. När nu Skaparen och Hans verk står så högt över deras fattningsförmåga, att de ej kan förklara dem enligt naturlagarna, anser de den bibliska historien vara opålitlig. De, som betvivlar pålitligheten hos Gamla och Nya Testamentets berättelser, förmås till, att ta ytterligare ett steg och betvivla Guds existens. Och sedan de så har förlorat sitt ankare, återstår inget annat för dem, än att krossas mot otrons klippor.
(111) Dessa personer har förlorat den okonstlade tron. Alla borde vara övertygade om den Heliga Skrifts gudomliga auktoritet. Bibeln bör icke prövas genom människornas begrepp om vetenskapen; ty deras kunskap är en otillförlitlig ledare. Tvivlare, som läser Bibeln för att finna fel, torde på grund av en ofullkomlig uppfattning av antingen vetenskapen eller uppenbarelsen påstå, att dessa motsäger varandra. Men då de betraktas på rätt sätt, finner man, att de stämmer överens. Moses skrev under Guds Andes ledning. Den, som äger en riktig insikt i geologin, kommer aldrig att påstå, att han gjort upptäckter, som inte låter förena sig med Moses' framställningar. All sanning, både i naturen och i uppenbarelsen, är konsekvent i alla sina yttringar.
(112) I Guds Ord framställs många frågor, som de lärdaste män aldrig kan besvara. Uppmärksamheten kallas till dessa ämnen för att visa, hur mycket det finns, även ibland livets alldagliga saker, som dödliga människor, med all sin föregivna vishet, aldrig fullt kan fatta.
(112) Likväl tror sig vetenskapsmän kunna fatta Guds vishet, vad Han har gjort eller kan göra. Den åsikten, att Han är begränsad genom Sina egna lagar, är väldigt allmän. Människorna antingen förnekar eller förbiser Hans tillvaro, eller tror de sig kunna förklara allting, även Andens verkan på människohjärtat. De vördar ej längre Hans namn och fruktar ej heller Hans makt. De tror ej på det övernaturliga, eftersom de inte förstår Guds lagar eller Hans oändliga förmåga, att kunna verkställa Sin vilja genom dem. Uttrycket "naturens lagar", såsom det vanligen brukas, innefattar, vad människorna kunnat upptäcka rörande de lagar, som regerar den fysiska världen. Men hur begränsad är icke deras kunskap och hur ofantligt stort fältet, på vilket Skaparen kan verka i harmoni med Sina egna lagar och likväl helt och hållet över begränsade varelsers fattningsförmåga!
(112) Många lär, att materien besitter livskraft – att den fått vissa egenskaper och sedan lämnats att verka genom sin egen inneboende kraft, samt att naturens verkningar utförs enligt bestämda lagar, som Gud Själv inte kan ändra. Detta är falsk vetenskap och har inget stöd i Guds Ord. Naturen är sin Skapares tjänare. Gud upphäver inte Sina lagar, ej heller verkar Han i strid med dem, utan Han brukar dem ständigt som Sina verktyg. Naturen vittnar om ett förstånd, en bestående kraft, som verkar i och genom hennes lagar. Faderns och Sonens ständiga verksamhet visar sig i naturen. Kristus säger: "'Min Fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag.'" – Johannesevangeliet 5:17.
(112) Leviterna sade i lovsången, som är nedtecknad av Nehemja: "Du allena är Herren. Du har gjort himmelen, alla himlars himmel och all deras här, jorden och allt, som däri är. . . Du uppehåller det allt." – Nehemja 9:6 (King James Version). Vad denna värld angår, är Guds skapelseverk fullbordat; ty "hans verk var färdigt med världens skapelse." – Hebréerbrevet 4:3. Men Han brukar fortfarande Sin kraft, för att uppehålla Sina skapade verk. Det är inte för att mekanismen, som en gång satts i rörelse, fortfar att gå genom sin egen inneboende kraft, som pulsen slår och andetag följer på andetag; utan varje andetag, varje slag av hjärtat, är ett bevis på den allt omfattande omsorgen från Honom, i vilken "vi lever, rör oss och är till" – Apostlagärningarna 17:28. Det är inte på grund av någon inneboende kraft, som Jorden år efter år frambringar sina rika gåvor och fortsätter sin bana omkring Solen. Guds hand leder planeterna och håller dem i deras ställning under deras regelbundna lopp genom världsrymden. "Han som mönstrar stjärnornas här och låter dem tåga fram, han som ropar upp dem alla. Så väldig är hans makt och hans styrka att ingen av dem uteblir." – Jesaja 40:26. Det är på grund av Hans makt, som växtvärlden står i flor, som löven spricker ut och blommorna öppnar sina kalkar. Han "låter gräset gro på bergen" (Psaltaren 147:8) och gör dalarna fruktbara. "Alla skogens vilddjur begär sin föda av Gud" (King James Version), och alla levande väsen, från den minsta insekt ända till människan, beror dagligen på Honom för sitt liv. Psalmisten uttrycker detta i följande sköna ordalag: "Alla sätter sitt hopp till dig. . . Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta." – Psaltaren 104:20-21, 27-28. Hans ord behärskar elementen, Han betäcker himlen med moln och bereder regn för Jorden. "Han låter snö falla som ull, rimfrost strör han ut som aska." – Psaltaren 147:16. "När hans stämma ljuder brusar himlens vatten, han får regnmoln att stiga vid världens ände, han låter blixtar ljunga och regnet falla och sänder ut vindar från sina förråd." – Jeremia 10:13.
(113) Gud är alltings grundval. All sann vetenskap står i harmoni med Hans verk, all sann kunskap leder till lydnad för Hans styre. Vetenskapen håller upp nya under för vår åsyn. Den svävar högt och utforskar nya djup; men genom sin forskning lägger inte vetenskapen fram något, som strider emot den gudomliga uppenbarelsen. Okunnigheten må söka, att understödja falska åsikter om Gud, genom att vädja till vetenskapen; men naturens bok och det skrivna Ordet belyser varandra. Därigenom leds vi till, att dyrka Skaparen och att med förståndet förtrösta på Hans Ord.
(113) Ingen människa kan till fullo uppfatta den Oändliges existens, makt, vishet eller verk. Den helgade författaren säger: "Kan du tränga in i Guds hemligheter, in i den Väldiges fullkomlighet? Högre än himlen är den – vad kan du göra? – djupare än dödsriket – vad förstår du? Längre än jorden sträcker den sig, vidare än havet." – Job 11:7-9. De största snillen på Jorden kan inte fatta Gud. Människorna må alltid rannsaka, alltid lära, och likväl ligger bortom allt detta ett oändligt kunskapsfält.
(114) Skapelseverket vittnar om Guds kraft och storhet. "Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk." – Psaltaren 19:1. De, som tar det skrivna ordet som sin rådgivare, skall i vetenskapen finna en hjälp till, att fatta Gud. "Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga." – Romarbrevet 1:20.