(113) (113) Den 20 november 1855, medan jag bad, kom Herrens Ande plötsligt och kraftfullt över mig, och jag fördes bort i en syn.
(113) Jag såg att Herrens Ande har dött bort från församlingen. Herrens tjänare har litat för mycket på styrkan i argument, och har inte haft den fasta förtröstan på Gud som de borde ha haft. Jag såg att enbart sanningens argument inte kommer att påverka människor att ta ställning tillsammans med återstoden av Guds folk, för sanningen är inte populär. Guds tjänare måste ha sanningen inom sig. Ängeln sa: ”De måste få den levande ovanifrån, bära den i sitt bröst och låta den flöda fram med själens värme och uppriktighet till dem som lyssnar.” Några få som är samvetsgranna, är redo att fatta beslut utifrån tyngden i bevisen, men många är omöjliga att påverka med enbart teoretisk sanning. Sanningen måste åtföljas av kraft, ett levande vittnesbörd som berör dem.
(113) Jag såg att fienden är upptagen med att förgöra människor. Självupphöjelse har kommit in i leden. Det måste bli mer ödmjukhet. Budbärarna har en alltför oberoende anda. Detta måste läggas åt sidan och Guds tjänare måste sluta sig samman. Det har varit för mycket av inställningen, ”Ska jag ta hand om min bror?”. Ängeln sa: ”Ja, du ska ta hand om din bror. Du borde uppmärksamt ta vara på din broder, vara intresserad av hans välfärd och sträva efter att ha en vänlig, kärleksfull attityd mot honom. Håll samman, håll samman.” Gud avsåg att människan skulle vara öppen och ärlig, utan tillgjordhet, tålmodig, ödmjuk och enkel. Detta är himlens princip. Gud ordnade det så. Men den fattiga, svaga människan har hittat på något annat – att gå sin egen väg, och noga bevaka sina egna intressen.
(114) Jag frågade ängeln varför enkelheten har stängts ute från församlingen, och varför stolthet och självupphöjelse har kommit in. Jag såg att detta är orsaken till att vi nästan har blivit överlämnade i fiendens händer. Ängeln sa: ”Se efter, och ni ska se att den rådande inställningen är: Ska jag ta hand om min bror?” Åter igen sa ängeln: ”Du ska ta hand om din bror. Din bekännelse, din tro kräver att du ska förneka dig själv och offra till Gud. Annars kommer du att vara ovärdig att få det eviga livet, för det köptes dyrt till dig, med Guds älskade Sons ångest, lidande och blod.
(114) Jag såg att många människor på olika platser, i öst och väst, skaffade sig gård efter gård, fastighet efter fastighet och hus efter hus, och att de gör Guds verk till sin ursäkt genom att säga att de gör detta för att kunna stödja verket. De binder upp sig själva så att de inte kan vara till mycket nytta för verket. Somliga köper en bit mark, och arbetar med all kraft för att betala för den. De är så upptagna att de knappt kan ta sig mycket tid för att be och tjäna Gud, och att få styrka från honom för att övervinna sina svagheter. De är skuldsatta, och när verket behöver deras hjälp kan de inte ge sitt stöd, för de måste bli skuldfria först. Men så fort de blivit skuldfria är de mindre benägna att hjälpa saken än tidigare, för de binder upp sig igen genom att skaffa sig fler ägodelar. De smickrar sig själva med att detta tillvägagångssätt är riktigt, att de ska använda tillgångarna i Guds verk, medan de egentligen samlar skatter åt sig här. De älskar sanningen med ord men inte i handling. De älskar Guds verk precis så mycket som deras handlingar visar. De älskar världen mer och Guds sak mindre. Dragningskraften till jorden blir starkare och dragningen till himlen svagare. Deras hjärtan är där deras skatt är. Genom sitt exempel säger de till dem som är omkring dem att de tänker stanna här, att denna värld är deras hem. Ängeln sa: ”Du ska ta hand om din bror”.
(114) Många har dragit på sig onödiga utgifter, bara för att tillfredsställa känslorna, smaken och ögat, när verket behövde just de pengar som de spenderade, och när somliga av Guds tjänare var fattigt klädda och hindrades i sina ansträngningar eftersom det saknades pengar. Ängeln sa: ”Deras tid att verka kommer snart att vara förbi. Deras gärningar visar att jaget är deras avgud, och de offrar till det.” Jaget måste först tillfredsställas. Deras inställning är: ”Ska jag ta vara på min broder?” Många har fått varning efter varning, men inte brytt sig om dem. Jaget är huvudsaken, och allt måste rätta sig efter det.
(115) Jag såg att församlingen nästan har förlorat självförnekelsens och uppoffringens anda, att de sätter jaget och sina egna intressen först, och sedan gör de för verket vad de tycker att de kan, eller så låter de bli. Jag såg att ett sådant offer haltar, och att det inte accepteras av Gud. Alla borde vara intresserade av att göra sitt yttersta för att föra verket framåt. Jag såg att de som inte har någon egendom, men har kroppskrafter, är ansvariga inför Gud för sin styrka. De borde vara noggranna I vad de gör och energiska. De borde inte överlåta åt dem som har ägodelar att göra alla uppoffringar. Jag såg att de kan uppoffra sig, och att det är deras plikt att göra det, lika väl som de som har egendom. Men ofta inser inte de som saknar ägodelar att de kan förneka sig själva på många sätt. De kan spendera mindre på sina kroppar och för att tillfredsställa smak och aptit, och hitta manga tillfällen att spara för att stödja verket, och på så sätt samla en skatt I himlen. Jag såg att det finns behag och skönhet I sanningen. Men ta bort Guds kraft, och den blir kraftlös.