(9) (9) Mina bröder och systrar kommer knappast att vänta sig detta nummer av mina Vittnesbörd så snart. Jag hade emellertid många personliga vittnesbörd på gång, av vilka en del ges på de följande sidorna. Och jag känner inte till något bättre sätt att ge ut mina personliga synpunkter på allmänna faror och villfarelser och på den uppgift alla har som älskar Gud och håller hans bud, än att förmedla dem i dessa vittnesbörd. Kanske finns det inte något mer direkt och övertygande sätt att förmedla vad Herren har visat mig.
(9) Det verkade vara viktigt att nr 14 nådde er flera dagar före generalkonferensen. Därför fick det numret snabbt sändas till tryckning, innan jag fick tid att utarbeta viktigt innehåll som planerats för det. Det fanns faktiskt inte plats för detta i nummer 14. Därför ger jag det till er med bönen att Guds välsignelse skall följa det till Hans dyrbara folks bästa, eftersom jag har tillräckligt innehåll för nr 15.
(10) (10) Från den 7 februari 1868 till den 20 maj 1868
Sedan vi kommit hem och upphört att lägga märke till den inspirerande påverkan från resor och arbete, kände vi mycket tydligt de tröttande uppgifter som följde på vår resa österut. Många skrev brev och bad mig enträget att skriva vad jag hade berättat för dem om vad Herren hade visat mig om dem. Och det var många andra som jag inte hade talat med och vilkas fall var lika betydelsefulla och angelägna. Men i mitt uttröttade tillstånd verkade uppgiften att skriva så mycket vara mer än jag kunde stå ut med. En känsla av modlöshet överväldigade mig och jag sjönk ned i ett svaghetstillstånd och var kvar i detta flera dagar och svimmade ofta. I detta fysiska och psykiska tillstånd ifrågasatte jag min plikt att skriva så mycket till så många människor, av vilka en del var mycket ovärdiga. Det föreföll mig som om det säkert var något som var fel med detta.
(10) På kvällen den 5 februari talade bror Andrews till folket i vårt bönehus. Men större delen av den kvällen befann jag mig i ett matt, andtrutet tillstånd och stöttades av min man. När Andrews kom tillbaka från mötet, hade de en särskild bönestund för mig och jag fann litet lindring. Den natten sov jag gott och på morgonen kände jag mig förunderligt hjälpt och uppmuntrad, trots att jag var svag. Jag hade drömt att en person kom till mig med en bit vitt tyg och bad mig skära det till kläder till människor i alla storlekar och av alla slags karaktärer och för alla omständigheter i livet. Jag informerades om att jag skulle skära dem och genast hänga upp dem så att de var klara att produceras när det krävdes. Jag hade det intrycket att många som jag fick som uppgift att skära kläder till var ovärdiga. Jag frågade om det var det sista tygstycket jag skulle skära till och fick veta, att det var det inte utan så fort jag hade gjort detta klart, fanns det andra (11) som jag skulle ta tag i. Jag kände mig maktlös på grund av den stora arbetsbörda som lades på mig och talade om att jag hade hållit på att skära till kläder för andra i mer än tjugo år och att mitt arbete inte hade värdesatts. Jag kunde inte heller se att mitt arbete hade uträttat så mycket gott. Jag talade särskilt med den person som gav mig tyget om en kvinna, som han hade bett mig att skära till ett klädesplagg åt. Jag förklarade att hon inte skulle värdesätta kläderna och att det skulle vara slöseri med tid och material att ge dem till henne. Hon var mycket fattig, var utrustad med ett svagt intellekt och hade slarviga vanor och skulle snart fläcka ned dem.
(11) Personen svarade: ”Skär till kläderna. Det är din plikt. Förlusten är inte din, utan min. Gud ser inte på samma sätt som människor. Han planerar det arbete som Han vill få utfört och du vet inte om det kommer att lyckas, detta eller något annat. Det kommer att visa sig, att många sådana stackars själar kommer att ingå i Guds rike, samtidigt som andra, som är gynnade med alla livets välsignelser och har ett gott intellekt och angenäma omgivningar, som ger dem de bästa tänkbara förmåner för att kunna göra framsteg, kommer att lämnas utanför. Det kommer att visa sig, att dessa stackars själar har levt upp till det svaga ljus de fått och har använt de begränsade tillgångar som fanns inom räckhåll för dem och att de har levt mycket bättre än några andra som har njutit av fullt ljus och rikliga möjligheter för förbättring.”
(11) Då höll jag upp mina händer, okänsliga som de var efter mycket klippning och konstaterade, att jag bara kunde krympa vid tanken på att utföra den sortens arbete. Personen upprepade: ”Skär till kläderna. Din lindring har ännu inte kommit.”
(11) Med stor trötthetskänsla reste jag mig för att börja arbetet. Framför mig låg det nya, blanka saxar, som jag började använda. Genast lämnade min trötthetskänsla och mitt missmod mig. Tygstyckena verkade kunna skäras nästan utan någon ansträngning från min (12) sida och jag skar till klädesplagg efter klädesplagg relativt lätt.
(12) Med den uppmuntran som denna dröm gav mig, beslöt jag genast att följa med min man och bror Andrews till grevskapen Gratiot, Saginaw och Tuscola och lita på att Herren skulle ge mig kraft att arbeta. Alltså lämnade vi hemmet den 7 februari och red cirka 90 kilometer till vår bestämmelseort i Alma. Här arbetade jag som vanligt, med en tillräcklig mängd kraft och frihet. Vännerna i grevskapet Gratiot verkade vara intresserade av att lyssna, men många av dem ligger långt efter när det gäller hälsoreformen och överhuvudtaget i förberedelsearbetet. Det föreföll att hos detta folk finnas en brist på den ordning och effektivitet som är nödvändig för att få framgång i Guds verk och få ande i budskapet. Bror Andrews besökte dem emellertid tre veckor senare och hade en god tid tillsammans med dem. Jag vill inte förbigå en uppmuntrande sak, nämligen att ett mycket tydligt vittnesbörd som jag hade skrivit till en familj, mottogs med glädje för de personer det var sänt till. Vi intresserar oss fortfarande för den familjen och har en brinnande önskan om de skall få glädja sig åt välsignelser i Herren och även om vi i viss mån misströstar när det gäller Herrens verk i grevskapet Gratiot, kommer vi att vara ivriga att hjälpa bröderna när de känner sig angelägna om att få hjälp.
(12) Vid mötet i Alma var bröder från St. Charles och Tittabawasse, grevskapet Saginaw, närvarande, som uppmanade oss att besöka dem. Vi hade inte planerat att resa till detta område just nu, däremot att besöka Tuscola om möjligheter öppnade sig. När vi inte hörde något från Tuscola, beslöt vi oss för att besöka Tittabawasse och skrev under mellantiden till Tuscola och frågade om vi behövdes där. I Tittabawasse blev vi glatt överraskade över att finna ett stort bönehus, som nyligen hade byggts av vårt folk, välfyllt med sabbatshållare. Bröderna föreföll vara förberedda på vårt vittnesbörd och vi njöt av friheten. Ett stort och gott arbete hade utförts på denna plats av bror A. Muchs trofasta (13) medarbetare. Mycket bittert motstånd och förföljelse hade blivit följden, men detta verkade smälta bort hos dem som kom för att lyssna och våra medarbetare verkade göra ett gott intryck på alla. Jag deltog i elva möten på denna plats på en vecka och talade åtskilliga gånger från en till två timmar och deltog i andra möten. Vid ett möte gjordes ansträngningar att få några bestämda personer, som iakttar sabbaten, att gå fram och ta sitt kors på sig. Plikten bestod för de flesta av dem i att låta döpa sig. I min sista vision såg jag platser där sanningen skulle komma att predikas och ge upphov till församlingar som vi skulle besöka. Detta var en av dessa platser. Jag hyste ett särskilt intresse för detta folk. Vissa personers fall i denna församling öppnade sig för mig och jag fylldes av en iver att vara verksam för dem, som jag inte kunde kasta av mig. I ungefär tre timmar arbetade jag för dem och större delen av tiden vädjade jag till dem med den djupaste omsorg. Alla tog sitt kors på sig vid det här tillfället och kom fram i bön och nästan alla talade. Nästa dag döptes femton personer.
(13) Ingen kan besöka detta folk utan att bli imponerad av bror A:s trofasta tjänst i denna sak. Hans arbete kommer in på platser där sanningen aldrig har förkunnats och jag hoppas, att vårt folk kommer att sluta med att dra honom bort från hans speciella arbete. I ödmjuk anda går han fram, lutar sig mot Herrens arm och räddar många själar från mörkrets makter. Måtte Guds välsignelse alltid vara med honom.
(13) När vår mötesserie på denna plats var nära sitt slut, kom bror Spooner från Tuscola till oss för att besöka detta område. Vi skickade med honom avtal om möten när han återvände på måndagen och vi kom efter på torsdagen efter dopet. I Vassar höll vi våra möten om sabbaten och den första dagen i unionens skolhus. Detta var en fri plats att tala på och vi såg goda frukter av vårt arbete. På eftermiddagen den första dagen kom omkring trettio som avfallit och barnen som inte hade gjort någon bekännelse (14) kom fram. Detta var ett mycket intressant och berikande möte. Några, som vi särskilt ville arbeta för, drog sig tillbaka från Guds verk. Men tiden var kort och det föreföll mig som om vi måste lämna arbetet innan det var avslutat. På grund av våra överenskomna avtal med St. Charles och Alma och för att träffa dem, tvingades vi emellertid att avsluta våra uppgifter i Vassar på måndagen.
(14) Den natten fick jag i en dröm återuppleva den vision, som jag hade sett om vissa personer i Tuscola och detta gjorde ett ännu djupare intryck på mig att min tjänst för detta folk inte var utförd. Trots detta såg jag ingen annan möjlighet än att följa vad vi kommit överens om. Tisdag reste vi omkring 53 kilometer till St. Charles och stannade över natten hos bror Griggs. Här skrev jag femton sidor vittnesbörd och deltog i mötet på kvällen. Onsdag morgon beslöt vi oss för att återvända till Tuscola ifall bror Andrew ville följa avtalet i Alma. Detta samtyckte han till. Denna morgen skrev jag ytterligare femton sidor, deltog i ett möte och talade en timme och vi reste omkring 55 kilometer tillsammans med bror och syster Griggs till bror Spooner's i Tuscola. Torsdag morgon åkte vi till Watrousville, en resa på omkring 26 kilometer. Jag skrev sexton sidor och deltog i ett kvällsmöte, där jag gav ett mycket klart vittnesbörd till en närvarande. Nästa morgon skrev jag tolv sidor före frukosten och återvände till Tuscola och skrev ytterligare åtta sidor.
(14) På sabbaten talade min man på förmiddagen och jag fortsatte i två timmar innan vi åt. Mötena tog paus några få ögonblick och jag åt litet mat och talade sedan en timme vid ett möte och frambar ett tydligt vittnesbörd för åtskilliga närvarande. Dessa vittnesbörd mottogs i allmänhet med ödmjukhet och tacksamhet. Jag kan emellertid inte säga att alla togs emot på det sättet.
(14) Nästa morgon, när vi skulle bege oss till bönehuset för att delta i dagens svåra uppgifter, kom en syster, för vilken jag hade ett vittnesbörd om att hon saknade omdöme och (15) försiktighet och inte helt kunde kontrollera sina ord och handlingar, in tillsammans med sin man och gav uttryck för stor oförsonlighet och upprördhet. Hon började tala och gråta. Hon mumlade en del och gjorde någon bekännelse och rättfärdiggjorde i hög grad självet. Hon hade felaktiga tankar om många av de saker jag hade talat till henne om. Hennes stolthet berördes då jag förde fram hennes fel under så offentliga former. Här låg uppenbarligen den största svårigheten. Men varför kände hon det så? Bröderna och systrarna visste att det var så, så jag avslöjade inte något nytt. Men jag tvivlade inte på att det var nytt för denna syster själv. Hon visste det inte själv och kunde inte bedöma sina egna ord och handlingar rätt. Så är det i viss mån för nästan alla. Det är därför det är nödvändigt med korrekta tillrättavisningar i församlingen och att alla dess medlemmar odlar kärlek till det klara vittnesbördet.
(15) Hennes man föreföll inte att kunna förlika sig med att jag tog fram hennes fel inför församlingen och sade att om syster White hade följt Herrens riktlinjer i Matteus 18:15-17 skulle han inte känna sig kränkt: ”Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.”
(15) Min man sade då, att hennes make borde förstå, att dessa Herrens ord hänvisar till den personliga överträdelsen och inte kunde användas i denna systers fall. Hon hade inte förbrutit sig mot Syster White. Men det som hade tillrättavisats offentligt var uppenbara fel som hotade församlingens och Guds verks framgång. Här är, sade min man, en text som kan användas vid det här tillfället: 1 Tim. 5:20: ”Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning”.
(16) (16) Brodern erkände, som en kristen, sina fel och verkade försonad med den saken. Det var uppenbart att många saker hade uppförstorats och missuppfattats sedan mötet på sabbatens eftermiddag. Därför föreslogs det att det skrivna vittnesbördet skulle läsas upp. När det var gjort, frågade den syster som hade blivit tillrättavisad av det: ”Var det vad du sade i går?” Jag svarade att det var det. Hon verkade förvånad och helt förlikad med det skrivna vittnesbördet. Jag gav henne detta, utan att spara någon kopia. Det var fel gjort av mig, men jag kände en sådan ömhet för henne och hennes man och hyste så innerliga önskningar och förhoppningar om deras framgång, att jag vid det här tillfället bröt mot en fastställd vana.
(16) Mötestiden närmade sig snabbt och vi skyndade oss två och en halv kilometer bort till den väntande församlingen. Läsaren må bedöma om scenen denna morgon var väl anpassad för att hjälpa oss att samla tankarna och nerverna för att kunna stå inför folket. Men vem tänker på sådant? Några kanske gör det och visar litet barmhärtighet, medan de impulsiva och bekymmerslösa kommer med sina bördor och bekymmer, oftast innan vi börjar tala eller när man är fullständigt utmattad av att tala. Min man samlade emellertid alla sina krafter och på begäran talade han om lagen och evangeliet. Jag hade fått en inbjudan att tala på kvällen i det nya bönehus, som nyligen hade byggts och invigts av metodisterna. Denna rymliga byggnad var överfylld och många var tvungna att stå upp. Jag talade frimodigt omkring en och en halv timme om det första av de två stora bud som vår Herre påminde om och blev överraskad då jag fick veta, att det var samma sak som den metodistiske pastorn hade talat om på förmiddagen. Han och hans folk var närvarande för att höra vad jag hade att säga.
(16) På kvällen hade vi ett värdefullt samtal hos bror Spooner's tillsammans med bröderna Miller och Haskell och systrarna Sturges, Bliss, Harrison och Malin. Vi märkte nu (17) att vårt uppdrag för vår tid hade utförts i Tuscola. Vi blev mycket intresserade av detta dyrbara folk men var ändå rädda, att den syster jag har refererat till och som jag hade ett vittnesbörd till, skulle låta Satan dra nytta av henne och ge dem problem. Jag kände en allvarlig önskan om att hon måtte se saken i dess sanna ljus. Den inriktning som hon hade haft förstörde hennes inflytande både inom församlingen och utanför den. Men om hon nu ville ta emot den tillrättavisning som var nödvändig och ödmjukt ville försöka utnyttja den, skulle församlingen på nytt ta henne till sitt hjärta och folk skulle tänka mer på hennes kristna tro. Och vad som är ännu bättre: hon skulle kunna njuta av sin dyrbare Förlossares godkännande leenden. Skulle hon helt och fullt ta emot vittnesbördet, var min ängsliga fråga. Jag fruktade, att hon inte ville det och att bröderna i detta område skulle bli bedrövade för hennes skull.
(17) Efter att ha kommit hem igen, sände jag bud och bad om en kopia av det vittnesbörd jag gett till henne och den 15 april tog jag emot följande, daterat i Danmark den 11 april 1868: ”Syster White: Ditt brev från den 23 i förra månaden finns till hands. Jag är ledsen, men jag kan inte gå med på din begäran.”
(17) Jag kommer fortfarande att bevara de ömmaste känslor mot denna familj och kommer att vara glad över att få hjälpa dem när jag kan. Det är sant, att en sådan behandling från dem, som jag ägnar mitt liv åt, kastar en mörk skugga över mig, men min kurs har varit så tydlig för mig att jag inte kan låta sådana saker hålla mig borta från pliktens väg. När jag återvände hem från postkontoret med ovanstående brev, blev jag mycket nedslagen, jag tog Bibeln och öppnade den med den bönen, att jag måtte finna tröst och stöd i den och mina ögon föll direkt på dessa ord från profeten: ”Fäst upp dina kläder! Stå upp och tala till dem allt vad jag befaller dig. Var inte förskräckt för dem, så att jag inte låter något förskräckligt hända dig inför dem. Se, jag gör dig i dag till en befäst stad, till en järnpelare och en kopparmur mot (18) hela landet, mot Juda kungar, dess furstar och präster och mot folket i landet. De skall strida mot dig, men inte bli dig övermäktiga. Jag är med dig, säger HERREN, för att rädda dig.” (Jer. 1:17- 19)
(18) Vi återvände från vår resa strax före en kraftig regnskur som sköljde bort all snön. Detta oväder förhindrade nästa sabbatsmöte och jag började genast förbereda saker och ting för Vittnesbörd nr. 14. Vi hade också det privilegiet att ta oss an vår käre bror King, som vi tog hem till vårt hem då han hade en fruktansvärd skada i huvud och ansikte. Vi förde honom till vårt hem så att han skulle kunna dö, för vi trodde inte det var möjligt för någon, som hade fått ett så fruktansvärt slag mot sin skalle, att tillfriskna. Men med Guds välsignelse över ett mycket måttligt bruk av vatten, en mycket sparsam kost tills risken för feber var över och väl ventilerade rum dag och natt, var han efter tre veckor i stånd till att återvända hem igen och ta itu med sitt jordbruk. Han tog inte någon medicin överhuvudtaget från den första dagen till sen sista. Trots att han avsevärt hade försvagats och magrat på grund av blodförlust från sina sår och av mager kost, kunde han ändå, när han nu kunde inta en större mängd mat, snabbt få krafterna tillbaka.
(18) Det var vid den här tiden vi började arbeta för våra bröder och vänner nära Greenville. Som på många andra platser, behöver våra bröder där hjälp. Det var några som höll sabbaten, som ännu inte tillhörde församlingen och också några som hade övergett sabbaten, som behövde hjälp. Vi kände att vi ville hjälpa dessa stackars människor, men de ledande brödernas tidigare tillvägagångssätt och nuvarande inställning till dessa personer, gjorde det nästan omöjligt för oss att få en nära kontakt med dem. Under arbetet med de felande hade några av våra bröder varit alltför stränga, alltför skarpa i sina uttalanden. Och när några ville förkasta deras råd och skilja sig från dem, ville de säga: ”Om de vill gå, så låt dem gå.” Så länge en sådan brist på Jesu medkänsla, tålamod och ömhet (19) visades av Hans bekännande efterföljare, var dessa stackars, felande oerfarna själar, motarbetade av Satan, säkra på att lida trons skeppsbrott. Hur stora de felandes synder och överträdelser än måtte vara, måste våra bröder inte bara lära sig att visa vår Store Herdes ömhet utan också Hans odödliga kärlek till stackars, bortsprungna får. Våra predikanter arbetar hårt och håller föreläsningar vecka efter vecka och gläder sig över att några få själar tar emot sanningen. Trots detta ödelägger bröderna, som annars är så beslutsamma, deras arbete på fem minuter genom förhastade ord, som dessa: ”Om de vill gå, så låt dem gå.”
(19) Vi fann, att vi inte kunde göra något för de skingrade får som stod oss nära, förrän vi hade rättat till felen hos många av församlingens medlemmar. De hade låtit dessa stackars själar ströva omkring. De hade inte känt någon börda för dem. Det verkade faktiskt som om de tystade ned sig själva och dog en andlig död av brist på andlig verksamhet. De älskade fortfarande Guds verk i allmänhet och var beredda att stödja det. De ville visa Guds tjänare god omsorg. Det saknades emellertid avgjort omsorg om änkor, föräldralösa och de svaga i hjorden. Vid sidan av ett visst intresse för saken i allmänhet, fanns det endast ett obetydligt intresse för några andra än deras egna familjer. Med en så inskränkt religion höll de på att dö en andlig död.
(19) Det var några som höll sabbaten, deltog i möten och betalade till systematisk välgörenhet och ändå stod utanför församlingen. Det är sant, att de inte passade för att tillhöra någon församling. Så länge ledande medlemmar i församlingen förhöll sig som de gjorde och endast gav dem obetydlig uppmuntran eller ingen alls, var det emellertid nästan omöjligt för dem att resa sig i Guds kraft och göra det bättre. När vi började samarbeta med församlingen och lärde dem att de måste besjälas av en anda att vilja arbeta för de felande, öppnades mycket av det jag hade sett med hänsyn till problemen på den här platsen för mig och jag skrev ut vittnesbörd inte bara för dem som hade handlat så fel och stod utanför församlingen, utan också för (20) de medlemmar i församlingen som hade gjort så fel genom att inte ha gått ut och sökt efter de bortsprungna fåren. Jag har aldrig varit mer besviken över det sätt på vilket dessa vittnesbörd blev mottagna. När de, som hade begått så stora fel, tillrättavisades av mycket tydliga vittnesbörd som lästes upp för dem offentligt, tog de emot dem och bekände under tårar. Några av dem i församlingen, som gjorde anspråk på att vara trogna vänner till Guds verk och Vittnesbörden, kunde emellertid nästan inte tro, att det var möjligt att de hade handlat så felaktigt som vittnesbörden förklarade att de hade. När det påstods, att de brydde sig om sig själva, ägnade sig åt sig själva och sina familjer så att de hade svikit i omsorgen för andra, hade varit avvisande och hade låtit dyrbara själar gå förlorade, så att de riskerade att bli överlägsna och självgoda, blev de mycket upprörda och rannsakade sig.
(20) Denna erfarenhet var emellertid just vad de behövde för att lära sig tålamod mot andra i liknande svårigheter. Det är många som är säkra på att de inte kommer att ha några problem med Vittnesbörden och fortsätter att känna det så tills de har prövats. De tror, att det är märkligt att någon kan tvivla. De visar stränghet mot dem som tvivlar och skär och hugger, för att visa sin iver för Vittnesbörden, och avslöjar därigenom mer självgodhet än ödmjukhet. Men när Herren tillrättavisar dem för deras fel, upptäcker de att de är svaga som vatten. Därför har de svårt för att uthärda prövningen. Dessa saker borde lära dem att bli ödmjuka, att förödmjuka sig själva och att visa ömhet och odödlig kärlek till dem som gör fel.
(20) Det förefaller mig, som om Herren ger de felande, de svaga och skälvande och till och med dem som har avfallit från sanningen en särskild kallelse att helt och fullt ansluta sig till hjorden. Det är emellertid endast få i våra församlingar som uppfattar att det förhåller sig så. Det finns dessutom ännu färre som befinner sig i en ställning där de kan hjälpa dessa. Det är fler som står direkt i vägen för dessa stackars själar. Riktigt många är stränga och krävande. De kräver, (21) att de skall leva upp till just det och det villkoret innan de vill räcka dem en hjälpande hand. På så sätt håller de dem på avstånd. De har inte lärt sig att de har en särskild skyldighet att gå ut och söka efter dessa bortsprungna får. De får inte vänta på att de kommer till dem. Läs den rörande liknelsen om det förlorade fåret. Luk. 15:1-7: ”Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. Men fariséerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: ´Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem´. Då berättade han denna liknelse för dem: ´Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: ´Gläd er med mig. Jag har funnit det får som jag hade förlorat´. Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig – inte över de nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.
(21) fariséerna kritiserade Jesus för att han tog emot publikaner och vanliga syndare och åt tillsammans med dem. I sin egenrättfärdighet avvisade de dessa stackars syndare som med glädje lyssnade till Jesu ord. Herren berättade denna liknelse om det förlorade fåret för att tillrättavisa de skriftlärdes och fariséernas tankar och ge alla en effektfull undervisning. Lägg särskilt märke till dessa punkter:
(21) De nittionio fåren lämnas och ett ivrigt sökande efter det förlorade fåret bedrivs. Hela ansträngningen görs för detta olycksdrabbade får. Församlingens ansträngningar borde alltså rikta sig till förmån för de medlemmar som förirrar sig bort från Kristi hjord. Och om de har vandrat långt bort, så vänta inte på att de skall komma tillbaka innan du försöker hjälpa dem, utan gå ut och leta efter dem.
(22) (22) När det förlorade fåret blivit funnet, bars det med glädje hem och mycket glädje blev följden. Detta illustrerar det välsignade och glädjefyllda arbetet med dem som går vilse. Den församling som med framgång engagerar sig i detta arbeta är en lycklig församling. Den man eller kvinna som ger sig ut i medkänsla för och kärlek till dem som går vilse och som arbetar på att föra dem till den Store Herdens hjord, engagerar sig i en välsignad tjänst. O, vilken hänförande tanke, att det blir mer glädje i himlen, när en syndare genom detta sökande återförs, än över nittionio rättfärdiga! Självupptagna, avvisande, krävande själar som verkar vara rädda för att hjälpa dem som gått vilse, som om de skulle bli smittade genom att göra sådant, känner inte smaken av missionsuppdragets sötma. De känner inte den välsignelse som fyller hela himlen med glädje över att en som har gått vilse har blivit räddad. De har stängt in sig i sina trångsynta synsätt och känslor och är lika torra och ofruktbara som Gilboas berg, på vilka det aldrig fanns någon dagg eller något regn. Om ni låter en stark man hålla sig borta från arbete, blir han svag. Den församling eller de personer som stänger in sig själva från att bära andras bördor, som håller sig tysta och för sig själva, kommer snart att lida av andlig svaghet. Det är arbete som håller den starke mannen stark. Och andlig tjänst, hårt arbete och att bära andras bördor är det som ger kraft åt Kristi församling.
(22) Sabbaten och den första dagen, den 18 och 19 april, njöt vi en god tid med vårt folk från Greenville. Bröderna A och B var tillsammans med oss. Min man döpte åtta. Den 25 och 26 var vi tillsammans med församlingen i Wright. Detta dyrbara folk är alltid berett att hälsa oss välkomna. Här döpte min man åtta.
(23) Den 2 maj mötte vi en stor församling i bönhuset i Monterey. Min man talade med klarhet och kraft över liknelsen om det förlorade fåret. Ordet blev till stor välsignelse för folk. Några, som hade gått vilse stod utanför (23) församlingen och det fanns ingen iver till att arbeta för att hjälpa dem. I själva verket räknade några, som hade den stela, allvarliga, okänsliga inställning med att hindra dem från att komma tillbaka, om de skulle vilja göra det. Problemet rörde allas hjärtan och alla visade en önskan om att komma rätt. Den första dagen talade vi tre gånger i Allegan till goda församlingar. Vår överenskommelse var att vi skulle möta församlingen i Battle Creek den 9, men vi kände att vårt arbete i Monterey just hade börjat. Därför beslöt vi att återvända till Monterey och arbeta ytterligare en vecka med denna församling. Det goda arbetet gick framåt och övergick våra förväntningar. Huset var fullt och vi hade aldrig tidigare fått bevittna ett sådant arbete i Monterey på så kort tid. Första dagen kom femtio fram till bön. Bröderna kände djupt för det förlorade fåret och erkände sin kyla och likgiltighet och intog en god ståndpunkt. Bröderna G.T. Lay och S. Rummery gav goda vittnesbörd och mottogs med glädje av sina bröder. Fjorton blev döpta. En av dem var en medelålders man, som hade känt motstånd mot sanningen. Arbetet gick framåt med allvar, bekännelser och mycket gråt och övervann allt motstånd. Så avslutades det svåra arbetet detta konferensår. Och vi kände fortfarande att det goda arbetet i Monterey inte på något sätt var avslutat. Vi hade kommit överens om att återvända och tillbringa åtskilliga veckor i Allegan.
(23) Det konferensår som just var slut hade varit en minnesvärd tid. Min mans tjänst hade varit mycket omfattande under dess många samlingar och han måste få vila. Vårt arbete under det gångna året togs väl emot av vårt folk och det visades förståelse, vänlig omsorg och välvilja mot oss vid konferensen. Vi njöt av en stor frimodighet tillsammans med dem och vi delade och njöt av ömsesidig tillit och kärlek.