(118) I den vision, som blev mig given den 12 juni 1868, fick jag se Guds folks faror då de såg på bror och syster White och ansåg, att de måste komma till dem för att söka råd. Så borde det inte vara. De är inbjudna av sin medkännande och kärleksrike Frälsare att komma till Honom, när de har tunga bördor att bära. Han kommer att lindra dem. I Honom kommer de att finna vila. Genom att gå med sin förvirring och sina prövningar till Jesus, kommer de att finna, att det löfte, som har (119) getts till dem, kommer att gå i uppfyllelse. När de i sin nöd känner den lättnad, som de bara kan finna i Jesus, gör de en erfarenhet som är mycket värdefull för dem. Bror och syster White kämpar för livets renhet. De kämpar för att föra fram frukt till helgelse. Trots detta är de endast felande, dödliga människor. Många kommer till oss med frågan: Skall jag göra detta? Skall jag engagera mig i detta? Eller, med tanke på kläder: Skall jag bära det eller det? Jag svarar dem: Ni bekänner er vara lärjungar till Kristus. Studera noggrant och under bön er käre Frälsares liv, när Han bodde bland människor på jorden. Efterlikna Hans liv. Då kommer ni inte att irra er bort från den smala vägen. Vi vägrar fullständigt att vara ert samvete. Om vi i detalj talar om vad ni skall göra, kommer ni att se på oss för att få vägledning, i stället för att själva att gå direkt till Jesus. Er erfarenhet kommer att grunda sig på oss. Ni måste själva ha en erfarenhet, som skall grunda sig på Gud. Då kommer ni att kunna bestå mitt i de sista dagarnas faror och bli renade utan att förtäras av den eld av plågor, som alla de heliga måste gå igenom för att få orenheterna avlägsnade från sin karaktär och bli förberedda till att ta emot den slutliga beröringen till odödlighet.
(119) Många av våra kära bröder och systrar tror, att de inte kan ha någon stor samling utan att bror och syster White är med. På många platser inser de att något måste göras för att förmå folk till mer allvar och beslutsam handling i Guds verk och sanningens sak. De har haft predikanter till att arbeta bland sig, men trots detta inser de, att ett större arbete måste utföras och de förväntar sig att bror och syster White skall göra det. Jag såg, att det inte var så Gud ville ha det. Först och främst finns det en otillräcklighet hos en del av våra predikanter. De saknar grundlighet. De tar inte arbetets börda på sig och försöker inte att hjälpa just där människor behöver hjälp. De har inte den urskiljningsförmåga, som krävs för att se och känna exakt var folk behöver bestraffas, tillrättavisas, byggas upp och stärkas. (120) En del av dem arbetar i veckor och månader på samma plats och det är i verkligheten mer att göra, när de lämnar platsen än när de började. Den systematiska välgörenheten går trögt. Det är en del av predikantens arbete att hålla denna gren av verket uppe, men eftersom detta inte är angenämt, försummar somliga sin plikt. De talar sanningen utifrån Guds ord, men inpräntar inte i folket nödvändigheten av att lyda. Därför är många hörare men inte görare. Folk känner bristen. Hos dem sätts inte saker och ting på plats utan de ser efter bror och syster White för att rätta till denna brist.
(120) En del av våra tjänande bröder har glidit med utan att gå på djupet i sitt arbete och få grepp om människors hjärtan. De har ursäktat sig med den tanken, att bror och syster White kommer att få fram det som de saknade, att de är särskilt lämpliga för denna uppgift. Dessa män har arbetat, men inte på rätt sätt. De har inte burit bördan. De har inte hjälpt till där det behövs hjälp. De har inte rättat till brister, som behövde rättas till. De har inte satt sig in i människors behov, med hela sitt hjärta, sin själ och sin kraft. Tiden har gått och de har inte fått något ut av det. Problemen med deras brister faller tillbaka på oss. Och de uppmuntrar folk att se på oss och för fram den tanken att ingenting annat än vårt särskilda vittnesbörd kan slutföra uppdraget. Detta är Gud inte tillfreds med. Predikanter borde ta på sig ett större ansvar och inte hysa den tanken, att de inte kan föra fram det budskap, som kommer att hjälpa folk där de behöver hjälp. Om de inte kan detta, bör de stanna i Jerusalem tills de är utrustade med kraft från höjden. De borde inte gå in i ett arbete som de inte kan utföra. De borde gå gråtande fram, bära värdefull säd och glada återvända från sina ansträngningar och föra sina kärvar med sig.
(120) Predikanter borde inpränta i människor nödvändigheten av deras (121) personliga ansträngning. Ingen församling kan blomstra, utan att dess medlemmar utför sin tjänst. Folket måste lyfta upp där predikanten lyfter upp. Jag såg, att det inte kunde uträttas något varaktigt för församlingar på olika platser med mindre än att de kan väckas upp till förståelse av att ett ansvar vilar på dem. Varje lem i kroppen borde känna att hans egen frälsning beror på hans egen personliga ansträngning. Själar kan inte frälsas utan ansträngning. Predikanten kan inte frälsa folket. Han kan vara en kanal genom vilken Gud kommer att meddela ljus till Sitt folk, men eftersom ljuset har getts, överlämnas det till folket att tillägna sig detta ljus och så i sin tur låta det lysa för andra. Folket borde känna att ett individuellt ansvar vilar på dem, inte bara för att frälsa sina egna själar, utan för att på allvar engagera sig i deras själars frälsning, som fortfarande befinner sig i mörker. I stället för att titta efter bror och syster White, för att de skall hjälpa dem ut ur deras mörker, borde de på allvar hjälpa sig själva. Om de började med att söka upp dem som hade det svårare än de själva och försökte hjälpa dem, skulle det hjälpa dem själva in i ljuset fortare än på något annat sätt. Om folk stöder sig på bror och syster White och litar på dem, kommer Gud antingen att förödmjuka dem mitt ibland er eller att avlägsna dem från er. Ni måste se upp till Gud och lita på Honom. Luta er mot Honom, och Han kommer inte att svika er. Han kommer inte att låta er gå förlorade. Dyrbara är Guds ord. ”Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem.” (Joh. 5:39) Detta är Kristi ord. Inspirationens ord kommer, om de noggrant och omsorgsfullt studeras och omsätts i praktiken, att grundligt utrusta er för allt gott verk. Predikanter och folk måste se på Gud.
(121) Vi lever i en ond tid. De sista dagarnas faror tätnar runt omkring oss. Eftersom laglösheten tar överhand, kallnar kärleken hos de flesta. Hanok vandrade med Gud i tre hundra år. Nu verkar tidens korthet att framhållas som en orsak till att söka rättfärdighet. (122) Skulle det vara nödvändigt att framhålla fasorna på Herrens dag för att tvinga oss till att handla rätt? Vi har Hanok som föredöme. Han vandrade med Gud i tre hundra år. Han levde i en fördärvad tid, då omoral florerade överallt. Trots detta övade han sig i gudsfruktan och i att älska renhet. Hans samtal rörde sig om himmelska ting. Han övade sig i att tänka i dessa banor och han bar prägel av det gudomliga. Ansiktet blev upplyst med det ljus som lyser över Jesu ansikte. Hanok utsattes liksom vi för frestelser. Han var omgiven av ett samhälle som inte var mer vänligt inställt till rättfärdighet, än vårt samhälle är. Själva luften som han inandades var besmittad av synd och omoral, precis som för oss. Trots detta levde han ett heligt liv. Han var obesmittad av de synder som var allmänna i hans samtid. Också vi kan hålla oss rena och obesmittade. Han var ett föredöme för de heliga, som lever i de sista dagarnas faror och omoral. Han blev förvandlad till följd av sin trofasta lydnad mot Gud. På samma sätt kommer också de trofasta som lever och blir kvar, att bli förvandlade. De kommer att flyttas från en syndig och fördärvad värld till himlens rena glädjeämnen.
(122) Guds folks väg borde gå uppåt och framåt mot seger. En som är större än Josua leder Israels arméer. Det finns En mitt ibland oss, just vår frälsnings Anförare, som till vår uppmuntran har sagt: ”Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” (Matt. 28:20) ”I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.” (Joh. 16:33) Han kommer att leda oss till en säker seger. Det som Gud lovar, förmår Han att uppfylla. Och det uppdrag Han ger Sitt folk att utföra, är Han i stånd till att avsluta genom dem. Om vi lever ett liv i fullkomlig lydnad, kommer Hans löften att gå i uppfyllelse på oss.
(122) Gud kräver, att Hans folk skall lysa som ljus i världen. Det är inte bara predikanterna som fått befallningen att göra detta, utan varje lärjunge till Kristus. Deras samtal bör vara (123) himmelska. Och när de har gemenskap med Gud, kommer de att vilja umgås med sina medmänniskor så att de genom sina ord och handlingar kan ge uttryck för Guds kärlek som inspirerar deras hjärtan. På detta sätt kommer de att vara ljus i världen och det ljus som ges vidare genom dem kommer inte att slockna eller tas bort. Det kommer verkligen att bli mörkt för dem som inte vill vandra i det, men det kommer att lysa desto klarare på deras väg som vill lyda och vandra i ljuset.
(123) Guds Ande, vishet och godhet, uppenbarad i Hans ord, skall exemplifieras av Kristi lärjungar och skall alltså döma världen. Gud ställer krav på Sitt folk allt efter den nåd och sanning som getts till dem. Alla Hans rättfärdiga krav måste helt och fullt uppfyllas. Ansvariga varelser måste vandra i det ljus som lyser på dem. Om de underlåter detta, blir deras ljus till mörker, och deras mörker blir lika stort som deras ljus var rikligt. Samlat ljus har lyst på Guds folk, men många har försummat att följa ljuset och därför befinner de sig i ett tillstånd av stor andlig svaghet.
(123) Det är inte på grund av brist på kunskap som Guds folk nu går under. De kommer inte att bli dömda därför att de inte känner vägen, sanningen och livet. Den sanning som har nått deras förstånd, det ljus som har lyst på själen, men som har försummats eller avvisats, kommer att döma dem. De som aldrig har haft något ljus att förkasta kommer inte under någon dom. Vad kunde mer ha gjorts för Guds vingård än det som har gjorts? Ljus, dyrbart ljus, lyser över Guds folk, men det kommer inte att frälsa dem, såvida de inte helt och fullt lever upp till det och ger det vidare till andra som befinner sig i mörker. Gud kallar Sitt folk till handling. Det är en individuell tjänst som innebär att man bekänner och överger sina synder och återlämnar till Herren det som krävs. En person kan inte göra detta för en annan. Den religiösa kunskapen har ökat. (124) Därmed har i motsvarande grad människornas skyldigheter ökat. Stort ljus har lyst över församlingen och därigenom har de fördömts eftersom de avvisar att vandra i detta ljus. Om de var blinda skulle de vara utan synd. Men de har sett ljus och har hört mycket sanning, men trots detta är de inte förståndiga och heliga. Många har inte ökat i kunskap och sann helighet på åratal. De är andliga dvärgar. I stället för att gå framåt till fullkomlighet, går de tillbaka till mörker och Egyptens fångenskap. Deras tankar upptas inte av gudsfruktan och sann helighet.
(124) Kommer Guds Israel att vakna upp? Kommer alla som bekänner sig frukta Gud att lägga bort alla fel och brister, bekänna varje dold synd för Gud och rannsaka sina själar inför Honom. Kommer de med stor ödmjukhet att granska motiven för varje handling och känna, att Guds ögon ser allt och finna allt som har dolts. Låt granskningen bli grundlig och invigningen till Gud vara hel. Han kräver fullständig överlåtelse av allt vad vi har och vad vi är. Predikanter och folk behöver en ny omvändelse, en förvandling av sinnet, utan vilken vi icke kan vara en doft av liv till liv, utan i stället blir en doft av död till död. Guds folk har stora privilegier. Stort ljus har getts dem, så att de kan nå sin höga kallelse i Kristus Jesus. Trots detta är de inte det som Gud gärna vill att de skall vara och vad Han avser att de skall vara.