(183) Kära bröder och systrar i ___: Den 12 juni, 1868 blev jag visad, att kärlek till världen i hög grad intog Guds kärleks plats. Ni bor i ett bra land, ett som är gynnsamt för världslig framgång. Det utsätter er ständigt för risken att era intressen helt upptas av världen, genom att ni samlar på er rikedom. Era hjärtan kommer att vara där era skatter är. Ni bor på en plats där det finns risk för att ni kommer att sjunka allt djupare ned i världen och hela tiden samla saker och ting på hög. Medan ni gör detta, blir sinnet alltmer upptaget av det här livets bekymmer i så hög grad att sann gudsfruktan stängs ute. Få människor inser rikedomens falskhet. De, som bekymrar sig för att skaffa sig tillgångar, är så upptagna av detta, att kristen tro blir något sekundärt i deras liv. Andliga saker värderas inte och efterfrågas inte, eftersom kärlek till vinning har fördunklat den himmelska skatten. Om värdet av evigt liv skulle värderas genom den iver, den uthållighet och det allvar som de visar, som bekänner sig vara kristna, skulle det inte vara hälften så värdefullt som jordiska ägodelar. Jämför de allvarliga ansträngningar som görs för att erhålla jordiska ting med de matta, svaga, ineffektiva (184) ansträngningar som görs för att vinna andlighet och en himmelsk skatt. Det är inte konstigt att vi får så litet upplysande påverkan från den himmelska helgedomen. Våra önskningar riktar sig inte åt det hållet. De inskränker sig ofta till jordisk verksamhet, sökande efter världsliga saker och försummelse av det eviga. Framgång förblindar ögonen och bedrar själen. Gud kan tala, men jordens avfall hindrar Hans röst från att bli hörd.
(184) Vår åldrige fader T ger sig hän åt den här jordens saker, trots att de borde avlägsnas och han borde mogna för himlen. Det liv han nu lever, borde han leva i tron på Guds Son. Hans tillgivenhet borde gälla det bättre landet. Han borde ha ett allt mindre intresse för jordens förgängliga rikedomar, medan eviga saker, som är av största betydelse, borde uppta hela hans intresse. Dagarna för hans prövotid är nästan slut. O, hur kort tid återstår inte för att helga sig åt Gud! Hans krafter är uttömda, hans sinne nedbrutet och i bästa fall måste hans tjänster vara svaga. Om de ändå utförs av hela hjärtat och helt, kan de fullständigt accepteras. I din ålder, bror T, har en större själviskhet och en fastare kärlek till denna fattiga världs rikedomar kommit in.
(184) Syster T älskar den här världen. Hon är självisk av naturen. Hon har lidit mycket på grund av fysisk svaghet. Gud lät denna plåga komma över henne men ville ändå inte låta Satan ta hennes liv. Gud avsåg att med denna plågornas smältugn kunna lossa hennes grepp om jordiska rikedomar. Detta var endast möjligt genom lidande. Hon är en av dem vilkas organism har blivit förgiftad av stimulanser. Genom att inta dessa har hon i brist på kunskap gjort sig själv till det hon är. Trots detta tillät inte Gud att hennes liv togs, utan har förlängt hennes prövotidsår och hennes lidande för att hon måtte kunna bli helgad genom sanningen, bli renad, gjort vit och prövad, och genom lidandets smältugn bli fri från sitt slagg och bli mer dyrbar än fint guld, mera än den gyllene guldtackan från Ofir. (185) Kärlek till världen har slagit så djupa rötter i denne brors och denna systers hjärtan, att det kommer att krävas en sträng prövning för att avlägsna dem. Kära bror och syster, ni saknar hängivenhet till Gud. Ni är från era sinnen när det gäller världsliga saker. Världen har kraft att forma era sinnen efter den, medan det andliga och himmelska saknar tillräckligt värde för er för att förvandla sinnet.
(185) Män och kvinnor i ___ , som bekänner sig vara Kristi efterföljare, varför följer ni Honom inte? Varför visar ni en sådan besatthet när det gäller att förvärva en jordisk skatt, som otur och motgång så lätt kan ta ifrån er och varför försummar ni himlens rikedomar, den odödliga, oförgängliga rikedomen?
(185) Jag blev visad bror U:s hustrus situation. Hon vill göra det rätta, men har brister som förorsakar henne själva och hennes vänner många problem. Hon talar för mycket. Hon saknar erfarenhet i det som har med Gud att göra och om hon inte blir omvänd och förändras genom sitt sinnes förnyelse, kommer hon att vara ur stånd till att utstå de sista dagarnas faror. Ett arbete behöver utföras i hennes hjärta. Då kommer tungan att helgas. Det finns mycket tal som är syndigt och borde undvikas. Hon borde sätta en sträng vakt framför sina läppars dörr och hålla tungan som med ett betsel, så att hennes ord inte åstadkommer onda saker. Hon borde sluta tala om andras fel, uppehålla sig vid andras särdrag och avslöja andras svagheter. För vem som helst är ett sådant samtal klandervärt. Det ger inget och är direkt syndigt. Det ser bara till det onda. Fienden vet att om Kristi efterföljare slår in på denna väg, öppnar det vägen för honom att utföra sitt verk.
(185) Jag såg, att där snackesaliga systrar samlas, där är Satan som regel närvarande, ty där kan han finna arbete. Han står litet avsides för att uppelda sinnet och få ut det mesta möjliga av det han vinner. Han vet, att allt detta prat och skvaller och avslöjande av hemligheter och detta analyserande av karaktärer, skiljer själen från Gud. Det betyder död för andlighet och lugna (186) religiös påverkan. Syster U syndar mycket med sin tunga. Hon borde utöva ett gott inflytande genom sina ord, men hon talar ofta godtyckligt. Ibland ger hennes ord en annan tolkning av saker och ting än de har. Ibland handlar det om överdrifter. Då är uppgifterna felaktiga. Det var inte hennes avsikt att ge en felaktig framställning, men vanan att tala mycket och att tala om saker som inte ger så mycket är så gammal att hon har blivit vårdslös och oansvarig med sina ord och ofta inte vet vad hon säger. Detta förstör varje gott inflytande hon kunde utöva. Det är på tiden att en fullständig förnyelse sker i detta. Hennes sällskap har inte blivit värderat så som den kunde ha blivit, om hon inte hade gett efter för detta syndiga sätt att tala.
(186 ) Kristna bör vara försiktiga med sina ord. De bör aldrig föra ofördelaktiga rykten vidare från en av sina vänner till en annan, i synnerhet inte om de vet om, att det råder brist på enighet mellan dem. Det är grymt att antyda eller insinuera, att man vet en hel del om denna vän eller den bekant, som andra inte vet något om. Sådana antydningar går vidare och gör ett ofördelaktigare intryck än om man öppet talar om fakta utan att överdriva. Hur stor skada har inte församlingen lidit på grund av sådana saker! Dess medlemmars inkonsekventa, oförsiktiga handlingssätt har gjort den fullständigt kraftlös. Tilliten har blivit förrådd av medlemmar i samma församling och ändå hade de skyldiga inte för avsikt att göra skada. Brist på vishet att välja samtalsämnen har åstadkommit stor skada. Samtalen bör röra sig om andliga och gudomliga ämnen, men så har det inte varit. Om umgänget med kristna vänner huvudsakligen används för att utveckla sinne och hjärta, kommer det inte att leda till något som man sedan får ångra, utan man kan se tillbaka på mötet med en positiv tillfredsställelse. Om timmarna däremot används till lättsinnigt och tomt tal och man använder dyrbar tid till att analysera andras vandel och karaktär, kommer den vänskapliga samvaron (187) att visa sig bli en källa till det, som är ont. Ert inflytande kommer då att bli en doft från död till död.
(187) Jag kan inte tala till varje enskild person i er församling som blev visad för mig, men jag såg, att många hade ett stort arbete att utföra. Nästan alla talar för mycket och det är för litet andakt och bön. Många är alltför självupptagna. Tankarna ägnas åt självet och inte åt andras bästa. Satans kraft är i hög grad över er. Ändå finns värdefulla ljus bland er och bland dem som försöker vandra efter Guds vilja. Stolthet och kärlek till världen är de snaror som utgör ett hinder för andlighet och tillväxt i nåd.
(187) Den här världen är inte den kristnes himmel, utan bara Guds verkstad, där vi skall göras lämpliga för att förenas med syndfria änglar i en helig himmel. Vi bör hela tiden uppfostra sinnet till att tänka rätta, osjälviska tankar. Denna uppfostran är nödvändig för att därigenom vänja de krafter vid att användas som Gud har gett oss så att Hans namn blir förhärligat på jorden. Vi är skyldiga att göra räkenskap för alla de goda egenskaper som Gud har gett oss och att använda dessa egenskaper på ett sätt som Han aldrig har avsett vara att visa en nedrig otacksamhet mot Honom. Tjänst för Gud kräver alla våra krafter och vi misslyckas med att gå Guds planer till mötes, om vi inte för dessa krafter upp till en hög nivå av bearbetning och uppfostrar sinnet till kärlek, till att ha himmelska saker i tankarna och stärka och förädla själens krafter genom rätta handlingar och vara verksamma till Guds ära.
(187) Kvinnor, som bekänner sig frukta Gud, försummar att uppfostra sina tankar. De lämnar dem okontrollerade, till att gå vart de vill. Detta är ett stort misstag. Många verkar inte ha någon mental kraft. De har inte uppfostrat sitt sinne till att tänka, och eftersom de inte har gjort det, antar de att de inte kan göra det. Andakt och bön är nödvändiga för att växa i nåd. Anledningen till att det inte finns mer fasthet bland kvinnor är en minimal mental (188) uppfostran, liten eftertanke. Genom att låta tankarna befinna sig i ett passivt tillstånd, lutar de sig mot andra som får utföra hjärnans arbete, planera och tänka och minnas för dem. Därigenom blir de alltmer ineffektiva. Somliga borde tvinga sig själva att tänka. De borde tvinga det att tänka. Så länge de är beroende av någon som tänker för dem, att klara av deras problem och så länge de vägrar att anstränga sitt sinne med att tänka, kommer deras oförmåga att minnas, att se framåt och skilja mellan saker, att fortsätta. Varje enskild person måste anstränga sig för att uppfostra sitt sinne.
(188) Jag blev visad, att bror V borde söka efter en större andlighet. Du har inte den klara tillit till Gud som du behöver. Du uppfostrar inte dina tankar till att löpa i andlighetens kanal. Du ger efter för alltför mycket tomt och onödigt prat, som skadar din egen själ och skadar ditt inflytande. Du måste vårda sinnets klarhet och själsstyrka. Du blir lätt begeistrad, du har starka känslor och uttrycker dig i starka ordalag om vad du gillar och ogillar. Du behöver en bättre tro som kan ha en lugnande inverkan på dig. Du har blivit inbjuden till att lära dig av Kristus, som är saktmodig och ödmjuk i hjärtat. Vilken dyrbar läxa! Om den lärs in väl, kommer den att förvandla hela livet. Lättsinnighet och billigt snack är skadliga för din andliga tillväxt. Du borde söka efter att fullkomna din karaktär och med dina ord och handlingar tala för Gud. Du behöver på allvar söka Herren och ta en större klunk ur sanningens källa, så att dess inflytande kan helga ditt liv. Dina tankar är alltför mycket inriktade mot världen. Du borde visa intresse för det liv som är bättre än det här. Du har ingen tid att förlora. Skynda dig och utnyttja prövotidens få timmar.
(188) Din hustru har varit alltför stolt och självupptagen. Gud har fört henne genom lidandets smältugn för att avlägsna dessa fläckar från hennes karaktär. Hon måste vara mycket försiktig så att lidandets eld inte antänder henne, till ingen nytta. (189) Den borde avlägsna slagget och föra henne närmare Gud och göra henne mer andligt sinnad. Hennes kärlek till världen måste dö. Kärlek till självet måste övervinnas och hennes vilja måste uppslukas av Guds vilja.
(189) Jag blev visad, att kärlek till världen i hög grad har stängt Jesus ute från församlingen. Gud kräver en förändring, en överlåtelse av alla. Om sinnet inte uppfostras till att uppehålla sig vid religiösa ämnen, kommer det att vara svagt och kraftlöst i det avseendet. Men när tankarna uppehåller sig vid världsliga angelägenheter, kommer sinnet att stärkas, eftersom sinnet då har utvecklats i den riktningen och har blivit stärkt genom att användas. Orsaken till att män och kvinnor har så svårt för att leva ett religiöst liv är att de inte tränar tankarna i gudsfruktan. De har tränats till att gå i motsatt riktning. Om inte tankarna hela tiden tränas till att uppnå andlig kunskap och till att försöka förstå gudsfruktans mysterier, är de inte i stånd till att förstå eviga ting, eftersom de saknar erfarenhet i den riktningen. Detta är orsaken till att nästan alla anser det påkostande att tjäna Herren.
(189) När hjärtat är splittrat och för det mesta uppehåller sig vid världsliga saker och jämförelsevis litet vid det som har med Gud att göra, kan den andliga styrkan inte växa särskilt mycket. Världsliga angelägenheter gör anspråk på större delen av sinnet och lägger beslag på dess krafter. Följaktligen finns det här ett allt större krav på intresse och hängivenhet, samtidigt som allt mindre förbehålls till tillgivenhet åt Gud. Det är omöjligt för själen att trivas eftersom bön inte i särkilt hög grad utövas av sinnet. Det räcker inte med bön inom familjen eller offentlig bön. Bön i ensamhet är mycket viktig. Själen är då blottad för Guds undersökande öga och varje motiv granskas noggrant. Bön i det fördolda! Hur värdefull är den inte! Själen kommunicerar med Gud. Dold bön får endast höras av den bönhörande Guden. Inget nyfiket öra skall ta emot (190) bördan av sådana böner. I böner som bes i ensamhet är själen fri från påverkan utifrån, fri från oro. I stillhet, men ändå brinnande, vill den sträcka sig ut efter Gud. Bön i ensamhet feltolkas ofta och dess goda avsikter kommer inte fram genom högröstad bön. I stället för en stilla och lugn tillit till Gud, då själen dras ut i låga, ödmjuka toner, höjs rösten till ett högt röstläge. Upprördhet uppmuntras och den tystlåtna bönen förlorar sitt lugnande, heliga inflytande. Det kommer att vara en storm av känslor, en storm av ord, som gör det omöjligt att urskilja den stilla, svaga röst som talar till själen medan själen engagerar sig i sin hemliga, trofasta, i hjärtat kända tillbedjan. Dold bön, som utförs rätt, ger upphov till mycket gott. Men bön, som bes offentligt inför hela familjen och grannskapet, är inte någon hemlig bön, även om den är avsedd att vara det. Den ger inte gudomlig kraft. Gud ser i det fördolda. Hans öra är öppet för att besvara den bön som kommer från hjärtat. Inflytandet från Honom är ljuvt och tåligt. Genom en stilla, enkel tro rådgör själen med Gud och samlar åt sig gudomliga ljusstrålar till styrka och stöd och till att hålla ut i kamp mot Satan. Gud är vår fasta borg.
(190) Jesus har gett oss dessa ord: Var på er vakt och håll er vakna, ty ni vet inte när husets herre kommer, om det sker på kvällen eller vid midnatt eller på efternatten eller på morgonen. Vaka, så att han inte plötsligt kommer och finner att ni sover. Vad jag säger till er, det säger jag till alla: Vaka!” (Mark 13:35- 37) Vi väntar på och vakar över vår Mästares återkomst, som skall föra morgonen till oss, för att Han inte skall finna oss sovande, då Han plötsligt kommer. Vilken tid hänvisar man här till? Inte till Kristi uppenbarelse på himlens skyar för att finna ett folk som sover. Nej, men till Hans återkomst från Sin tjänst i den himmelska helgedomens allra heligaste, där Han lägger ifrån Sig Sin prästerliga dräkt och ikläder Sig hämndens kläder, och när befallningen lyder: ”Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den (191) rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig.” (Upp. 22:11)
(190) När Jesus upphör att gå i förbön för människor, är allas öde för evigt avgjort. Detta är uppgörelsens timme för Hans tjänare. Solen går ner i mörker för dem som har försummat att förbereda sig för renhet och helighet, vilket gör dem passande för att vänta på att få välkomna sin Herre och kommer inte upp igen. Nådens dörr stängs. Kristi medlartjänst upphör i himlen. Till sist kommer denna tidpunkt plötsligt över alla och de som inte har renat sina själar genom att lyda sanningen befinns vara sovande. De blev trötta av att vänta och vaka. De blev likgiltiga för sin Mästares ankomst. De längtade inte efter Hans uppenbarelse utan tänkte, att de inte längre behövde vaka och vara uthålliga. De hade blivit besvikna i sina förväntningar och skulle kunna bli det igen. De drog den slutsatsen, att det fanns tillräcklig tid för att hinna vakna. De ville vara säkra på att inte missa chansen att tillförsäkra sig en jordisk rikedom. Det skulle vara tryggt att få allt från denna världen de kunde. Och medan de försäkrade sig om detta, tappade de all ängslan och allt intresse inför sin Mästares återkomst. De blev likgiltiga och obekymrade, som om det var lång tid kvar innan Han kom. Men medan deras intresse djupnade när det gällde världslig vinning, avslutades arbetet i den himmelska helgedomen och de var oförberedda.
(191) Om dessa bara hade vetat. att Kristi tjänst i den himmelska helgedomen skulle avslutas så snabbt, hur annorlunda skulle de då inte ha uppfört sig och hur allvarligt skulle de inte ha vakat! Mästaren, som förutser allt detta, ger dem varningar i god tid, med befallning om att vaka. Han redogör tydligt för Sin plötsliga återkomst. Han mäter inte tiden, för att vi skall försumma att omedelbart förbereda oss och i vår maklighet se framåt mot den tidpunkt, då vi tror att Han skall komma och skjuta upp vår förberedelse till dess. ”Vaka därför! Ni vet inte ...” (Mark. 13:35) Ändå misslyckas denna förutsagda ovisshet och plötslighet (192) till sist med att väcka oss från slöhet till allvarlig vaksamhet och att sporra oss till vaksamhet för vår väntade Mästare. De, som inte befinns väntande och vakande är helt överraskade i sin brist på trohet. Mästaren kommer och i stället för att ögonblickligen öppna för Honom, är de instängda i världslig slummer och går till sist förlorade.
(192 ) Jag blev visad en grupp, som är motsatsen till den som hittills har beskrivits. De väntade och vakade. Deras blick var riktad mot himlen. Mästarens ord var på deras läppar: “Vad jag säger till er, det säger jag till alla: Vaka!” “Vaka därför! Ni vet inte när husets herre kommer, om det sker på kvällen eller vid midnatt eller på efternatten eller på morgonen. Vaka, så att han inte plötsligt kommer och finner att ni sover” Herren antyder att det kommer att bli en fördröjning innan morgonen slutligen gryr. Men han vill inte att de ska ge efter för trötthet eller slappna av i sin ivriga vaksamhet för att morgonen inte gryr över dem som de förväntade. De väntande visades för mig som om de såg uppåt. De uppmuntrade varandra genom att upprepa dessa ord: ”Den första och den andra nattväkten har passerat. Vi är i den tredje nattväkten, vi väntar och vakar inför Mästarens återkomst. Det återstår bara en kort tid av vakan nu.” Jag såg, att några blev trötta. Deras ögon riktades nedåt och de blev upptagna av världsliga saker och blev opålitliga i sitt vakande. De sade: Första gången vi väntade, väntade vi på vår Mästare, men blev besvikna. Vi var helt säkra på att Han skulle komma under den andra vakan, men den tog slut och Han kom icke. Vi kan bli besvikna på nytt. Vi behöver inte vara så nogräknade. Han kommer nog inte under nästa vaka. Vi befinner oss i den tredje vakan och nu tror vi det är bäst att samla ihop våra jordiska rikedomar, så att förvissar oss om att inte behöva lida brist.” Många sov, bedövade av detta livets omsorger, lockade bort från sin väntande och vakande position, av rikedomens bedräglighet.
(193 ) (193) Änglar visades för mig. Dessa betraktade med intensivt intresse för att lägga märke till de trötta men trogna väktarnas utseende, så att de inte skulle prövas för hårt och digna under den möda och de svårigheter som blivit dubbelt så svåra eftersom deras bröder hade avvikit från sin vakt, och blivit druckna av världsliga omsorger och lockats av världslig framgång. Dessa himmelska änglar sörjde över att de som en gång vakade, genom sin slöhet och brist på trofasthet, skulle öka deras prövningar och bördor som uppriktigt och uthålligt strävade efter att upprätthålla sin väntande, vakande position.
(193) Jag såg att det var omöjligt att ha sina känslor och sitt intresse uppfyllt av världsliga omsorger, att samla världsliga ägodelar, och ändå inta en väntande, vakande position, som vår Frälsare har beordrat. Ängeln sa: ”De kan bara försäkra sig om en värld. För att vinna den himmelska skatten måste de offra den jordiska. De kan inte ha båda världarna.” Jag såg hur nödvändigt det var att fortsätta i trofast vaksamhet, för att undgå Satans förrädiska snaror. Han leder dem som borde vänta och vaka att ta ett steg mot världen. De har inte för avsikt att gå längre, men detta enda steg förde dem mycket längre från Jesus, och gjorde det lättare att ta nästa. Och på så vis tas steg efter steg i riktning mot världen, tills all skillnad mellan dem och världen är en bekännelse, ett namn bara. De har förlorat sin speciella, heliga karaktär, och det finns inget annat än deras bekännelse som särskiljer dem från de människor omkring dem som älskar världen.
( 193 ) Jag såg, att den ena vakan passerade efter den andra. Borde människor av den anledningen sluta vaka? O, nej! En ständig vaksamhet krävs så mycket mer, eftersom den tid som nu återstår är kortare än den var innan den första vakan var slut. Om vi vakade med oförminskad vaksamhet den gången, hur mycket mer (194) krävs då inte dubbelt så stor vaksamhet under den andra vakan. Efter den andra vakan följde den tredje och nu finns det ingen ursäkt för att minska vår vaksamhet. Den tredje vakan kräver tre gånger så stor vaksamhet. Att bli otåliga nu skulle vara detsamma som att förlora hela den seriösa, uthålliga vaksamhet, som vi hittills har utvisat. Den långa, mörka natten är påfrestande, men morgonen skjuts upp, eftersom så många skulle befinnas vara oförberedda, om Herren skulle komma. Orsaken till det långa dröjsmålet har varit Guds ovilja att låta Sitt folk gå förlorat. Men den stund då morgonen bryter in för de trogna och natten för de otrogna, är strax framför oss. Genom att vänta och vaka skall Guds folk visa sin speciella karaktär, hur den skiljer sig från världen. I vår vakande hållning skall vi visa, att vi är riktiga främlingar och pilgrimer på jorden. Skillnaden mellan dem, som älskar världen och dem, som älskar Jesus, är så tydlig, att man inte kan missta sig på den. Medan de världsliga är ivriga och angelägna att tillförsäkra sig jordiska skatter, anpassar sig Guds folk inte till världen, utan visar med sin seriösa, vakande och väntande hållning, att de har låtit sig förvandlas och att deras hem inte är i den här världen, utan att de i stället söker ett bättre land, som till och med är himmelskt.
(194) Jag hoppas, mina kära bröder och systrar, att ni inte kommer att ögna igenom dessa ord utan att noggrant tänka igenom deras betydelse. När männen från Galiléen stod och såg trofast upp mot himlen, för att om möjligt få en glimt av sin uppfarande Frälsare, stod två män i vita kläder, som blivit sända för att trösta dem i deras förlust av sin Frälsares närvaro. De frågade: ”Ni män från Galiléen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen.” (Apg. 1: 11)
(194) Gud avser, att Hans folk skall ha sina ögon riktade mot vår Herres och Frälsares Jesu Kristi härliga återkomst. Medan de världsligas uppmärksamhet är (195) riktad mot olika angelägenheter, bör vår uppmärksamhet vara riktad mot himlen. Vår tro bör sträcka sig allt längre in i den himmelska skattkammarens härliga mysterier och få de dyrbara gudomliga ljusstrålarna att lysa in i våra hjärtan, så som de har lyst på Jesu ansikte. Bespottarna hånar dem som väntar och vakar och frågar: ”Hur går det med löftet om hans återkomst?” (2 Petri 3:4) ”Ni har blivit besvikna. Engagera er nu tillsammans med oss. Då kommer ni att uppnå framgång i världsliga ting. Uppnå vinning, tjäna pengar och bli ärad av världen.” De väntande ser uppåt och svarar: ”Vi väntar.” Och genom att vända sig bort från jordiska nöjen och världslig berömmelse och från rikedomens bedrägeri, visar de sig vara i den ställningen. Genom att vaka blir de starka. De övervinner lättja och egoism och kärlek till maklighet. Lidandets eld flammar upp omkring dem och väntetiden förefaller lång. Ibland blir de bedrövade och deras tro vacklar, men de samlar nya krafter, övervinner sin fruktan och sina tvivel och medan deras ögon är riktade mot himlen, säger de till sina fiender: ”Jag vakar, jag väntar på min Herres återkomst. Jag vill ära Honom under påfrestningar, I nöd och svåra tider.”
(195) Vår Herres önskan är att vi skulle vara vaksamma, så att vi skulle öppna för Honom omedelbart, när Han kommer och knackar. En välsignelse har uttalats över de tjänare som Han finner vakande. ”Han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv komma och betjäna dem.” (Luk. 12:27) Vem bland oss i dessa sista dagar kommer att hedras på detta speciella sätt av de församlades Mästare? Är vi beredda att genast öppna för Honom och hälsa Honom välkommen in utan att tveka? Vaka, vaka, vaka. Nästan alla har upphört att vaka och vänta. Vi är inte beredda att genast öppna för Honom. Kärlek till världen upptar våra tankar i så hög grad, att våra ögon inte är vända uppåt, utan nedåt mot jorden. Vi jäktar iväg och engagerar oss ivrigt och med djupt allvar i olika verksamheter, men Gud är bortglömd och (196) den himmelska skattkammaren värdesätts inte. Vi förhåller oss inte väntande och vakande. Kärleken till världen och det bedrägliga med rikedomar förmörkar vår tro och vi längtar inte efter och älskar inte vår Frälsares återkomst. Vi försöker i alltför hög grad att ta hand om oss själva. Vi är ängsliga och saknar i hög grad en fast tillit till Gud. Många oroar sig och arbetar, tänker och planerar, och fruktar för att de skall behöva lida nöd. De kan inte avsätta tid till att be eller till att delta i religiösa möten och i sin omsorg om sig själva ger de inte Gud någon chans att sörja för dem. Och Herren gör inte så mycket för dem, eftersom de inte ger Honom något tillfälle. De gör för mycket för sig själva och tror och litar för litet på Gud.
(196) Kärleken till världen har ett fruktansvärt grepp om det folk, som Herren har befallt att alltid vaka och be, för att Han inte plötsligt skall finna dem sovande. ”Älska inte världen, inte heller det som är i världen! Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom. Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet.” (1 Joh. 2:15- 17)
(196) Jag har blivit visad, att Guds folk som bekänner sig tro på sanningen för vår tid, inte intar en väntande och vakande hållning. Deras rikedomar ökar och de samlar skatter på jorden. De blir rika i världsligt hänseende, men inte rika inför Gud. De tror inte att tiden är kort. De tror inte att slutet på allting är nära, att Kristus är vid dörren. De kan bekänna sig ha mycket tro, men de bedrar sina egna själar, eftersom de inte till handling vill omsätta den tro de verkligen har. Deras gärningar visar karaktären av deras tro och vittnar för dem runt omkring att Kristi ankomst inte skall ske i den här generationen. Sådan som deras tro är, sådana kommer deras gärningar att vara. Deras förberedelser görs för att de skall förbli i den här världen. De lägger hus (197) till hus och land till land och är invånare i den här världen.
(197) Den fattige Lasarus, som fick livnära sig på smulor som föll från den rike mannens bord, är att föredra framför dessa bekännare. Om de ägde en äkta tro, skulle de sälja sina ägodelar på jorden i stället för att föröka dem och befria sig från jordens besvärliga ting och överföra sina rikedomar till himlen. Då kommer deras intresse och hjärta att vara där, för en människas hjärta kommer att vara där hennes största rikedomar är. De flesta av dem som bekänner sig till sanningen bär vittne om att det som de värderar högst finns i den här världen. Det är den de bekymrar sig, oroas och arbetar för. Att bevara och föröka sin rikedom är deras livs studium. De har överfört så litet till himlen, köpt så få aktier i den himmelska skatten, att deras tankar inte är särskilt dragna till detta bättre land. De har köpt stora aktier i jordiska företag och dessa investeringar, drar som en magnet deras tankar från det himmelska och oförgängliga till det jordiska och fördärvliga. ”Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (Matt. 6:21)
(197) Egoismen innesluter många med järnband. Det är ”min gård”, ”mitt gods”, ”min livsväg”, ”min angelägenhet”. Till och med kraven på allmän medmänsklighet ignoreras. Män och kvinnor som bekänner sig vänta på och älska sin Herres återkomst stänger in sig själva. Det ädla och det gudomliga har de skilt sig från. Kärlek till världen, köttets begär, ögonens lust, stolthet över sitt liv har fäst sig så mycket hos dem att de är blinda. De har fördärvats av världen, men ser det inte. De talar om kärlek till Gud, men deras frukt visar inte den kärlek de ger uttryck för. De stjäl tionde och offergåvor från Honom och Guds tillintetgörande förbannelse vilar över dem. Sanningen har lyst upp deras väg på alla sidor. Gud har på ett förunderligt sätt arbetat på deras själars frälsning i deras eget hus, men var är deras offer till Honom i tacksamhet för alla tecken på Hans barmhärtighet? Många (198) av dem är lika otacksamma som brutala människor. Offret för människan var oändligt, långt utöver vad det högsta intellekt förmår att fatta, men trots detta är människor, som uppger sig ta del av dessa välgärningar, som förmedlades till dem till ett så högt pris, genomgående alltför själviska för att göra en verklig uppoffring för Gud. Deras tankar uppehåller sig vid världen, världen, världen. I den fyrtionionde psalmen läser vi: ”Varför skulle jag frukta under olyckans dagar, när mina förföljares ondska omger mig? De litar på sina ägodelar och berömmer sig av sin stora rikedom. Men sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan ej betalas till evig tid, så att han skulle få leva för alltid och inte se förgängelsen.” (Psalm 49:6- 9) Om hela världen ville tänka på och i någon mån kunde förstå vilket gränslöst offer som utfördes av Kristus, skulle de känna sig tillrättavisade för sin ängslan och sin oerhörda själviskhet. ”Vår Gud kommer, han skall ej tiga. Förtärande eld går framför honom och kring honom stormar det våldsamt. Han kallar på himlen där ovan och på jorden för att döma sitt folk: `Församla till mig mina fromma, som sluter förbund med mig vid offer.´” (Psalm 50:3- 5) På grund av själviskhet och kärlek till världen har Gud glömts bort och många är fattiga i anden och ropar: ”Mitt stöd, mitt stöd.” Herren har lånat ut medel till Sitt folk för att pröva dem, för att testa djupet av den kärlek de bekänner sig ha till Honom. Somliga skulle hellre överge Honom och sin himmelska skatt än att minska sina jordiska ägodelar och sluta förbund med Honom genom offer. Han kräver att de skall göra uppoffringar, men kärleken till världen stänger deras öron och de kommer inte att lyssna.
(198) Jag iakttog för att se vilka av dem som bekände sig tro på Kristi ankomst, som var villiga att offra av sitt överflöd till Gud. Jag kunde se några få ödmjuka och enkla personer som, liksom den fattiga änkan, förnekade sig själva och lade i sina småmynt. Varje sådant offer betraktas av (199) Gud som dyrbara rikedomar. Men de som skaffar sig tillgångar och samlar ägodelar, kommer långt efteråt. De gör jämförelsevis inget av vad de borde. De vägrar att ge till Gud och stjäl från Honom, därför att de är oroliga för att komma i nöd. De vågar inte lita på Gud. Detta är en anledning till att vi, som ett folk, är så sjukliga och att så många har lagts i sina gravar. Begäret finns bland oss. De som älskar världen finns bland oss och också de som undanhåller arbetare deras lön. Människor som inte ägde något av denna världen utan var fattiga och beroende av sina arbeten, har behandlats snålt och orättfärdigt. Den som älskar världen har, med ett hårt ansikte och ett hårdare hjärta, motvilligt betalat den lilla summa som har förtjänats genom hårt slit. Precis så behandlar de sin Mästare, vilkens tjänare de bekänner sig vara. På detta motvilliga sätt lägger de sina offer i Guds skattkammare. Mannen i liknelsen hade ingenstans där han kunde göra av sina ägodelar och Herren avbröt hans onyttiga liv. Så kommer Han att göra med många. Hur svårt är det inte, att i denna fördärvade tidsålder, undvika att bli världslig och självupptagen. Hur lätt är det inte att bli otacksam mot alla goda gåvors Givare. Stor vaksamhet krävs och mycket bön, för att hålla själen i flitigt arbete. ”Var på er vakt och håll er vakna, ty ni vet inte när tiden är inne.” (Mark. 13:33)