(118) Käre bror M: I den syn jag fick den siste januari blev jag visad något om er båda. Jag blev visad, att ni inte växte så i andligt avseende som det är er uppgift och ert privilegium att göra. Uppdragets storhet och Guds inledande förutseende borde uppröra era hjärtan. Kristus planerade, att Hans troende barn skulle vara världens ljus och jordens salt. Det heliga livet och kristna föredömet från en god människa i en församling sprider ett ljus som återspeglas på andra. Hur stort skulle då inte inflytandet från en församling av troende vara, där alla vandrar efter Guds bud?!
(118) Förkunnelsen av Ordet är förordnad av Gud till att väcka och överbevisa syndare. Och när den levande förkunnaren i sitt eget liv ger exempel på Kristi självförnekelse och självuppoffring och när hans samtal och handlingar står i överensstämmelsen med det gudomliga Föredömet, då kommer han att utöva ett starkt inflytande på dem som lyssnar till hans röst. Men alla kan inte lära ut Guds Ord från talarstolen. Olika personer har olika uppgifter och det finns uppgifter att utföra för alla. Alla kan hjälpa Guds verk genom att ge osjälviskt av sina medel för att hjälpa till inom Guds verks olika områden. De kan ge medel till utgivning av traktater och tidskrifter, som sprids bland människorna och utbreder sanningen. De som ger pengar för att påskynda Guds verk tar på sig en del av detta verks börda. De är Kristi medarbetare, för Gud har utrustat människor med medel som de har anförtrotts, för att de skall användas heligt och klokt. De är redskap som himlen har utsett till att göra goda gärningar och människor skall lägga dessa talenter till växlarna.
(118) Kära bröder, tänk alltid på att ni är (119) förvaltare åt Gud och att Han håller er ansvariga för de materiella talenter som Han har lånat ut till er, för att ni på ett vist sätt skall använda dem till Hans ära. Vill ni inte rannsaka era hjärtan och granska de motiv som ni handlar efter? Jag blev visad att ni riskerar att älska era ägodelar. Era öron är inte så snara till att lyssna till Mästarens kallelse genom de personer som är Hans heliga och genom de behov som finns för Hans verk. Ni investerar inte med glädje era rikedomar i kristen verksamhet. Om ni vill få en skatt i himlen bör ni tillförsäkra er den, när ni har tillfälle. Om ni anser att det är tryggare att använda era tillgångar till att samla större jordiska rikedomar och att investera sparsamt i Guds verk, så bör ni vara nöjda med att ta emot himmelska rikedomar som står i överensstämmelse med era investeringar i himmelska aktier.
(119) Ni vill se Guds verk växa men gör enbart ganska få personliga ansträngningar när det gäller detta område. Om ni och andra, som bekänner vår heliga tro, kunde se er verkliga ställning och känna ert ansvar inför Gud, skulle ni bli allvarligare medarbetare åt Kristus. ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.” (Mark. 12:30) Det kan inte finnas splittrade intressen i detta, för hela hjärtat och sinnet omfattar hela människan.
(119) Aposteln säger: ”Eller vet ni inte, ... att ni inte tillhör er själva? Ni har blivit köpta och priset är betalt.” (1 Kor. 6:19- 20) När den fattige, fördömde syndaren befann sig under förbannelsen från Faderns lag, älskade Jesus honom så mycket att Han utgav Sig själv för denne överträdare. Han återlöste honom genom kraften i Sitt blod. Vi kan inte rätt uppskatta den höga lösensumma, som har betalats för att återlösa fallna människor. Människan borde ge sitt hjärtas bästa och heligaste tillgivenhet som svar på en så förunderlig kärlek. De timliga gåvor du får njuta av, har bara lånats ut till dig, för att du skall kunna hjälpa till med att främja Guds rike.
(119) Jag talar om systemet med tiondet, hur magert och torftigt förefaller det mig inte att vara! Hur litet uppskattas det inte?! Hur ineffektivt är det inte att med matematiska regler försöka mäta och jämföra tid, pengar och kärlek med en kärlek och ett offer som är omätbart och inte kan beräknas! Tionde för Kristus! O, en liten, obetydlig, skamlig belöning (120) för det som har kostat så mycket! Från Golgatas kors begär Kristus en villkorslös underkastelse. Han lovade den unge mannen att om han sålde allt han ägde och gav det till de fattiga och tog Hans kors på sig och följde Honom, skulle han få en skatt i himlen. Vi borde alla viga våra liv åt Gud. Himmelens majestät kom till världen för att dö som ett offer för människans synder. Och hur kallt och själviskt är inte människohjärtat, när det kan vända sig bort från en så oförliknelig kärlek och inta sin plats på den här världens fåfänga, meningslösa saker.
(120) När själviskheten vill segra över dig, så tänk på Honom, som lämnade himlens härliga salar och för din skull tog av Sig de kungliga kläderna och blev fattig för att du genom Hans fattigdom skulle kunna bli rik. Vill du då ignorera denna stora kärlek och gränslösa barmhärtighet genom att inte låta dig besväras och inte vilja förneka dig själv för Hans dyrbara skull? Vill du klänga dig fast vid det här livets rikedomar och inte hjälpa till att påskynda sanningens stora verk?
(120 ) Israels barn hade i forntiden fått befallning att frambära ett offer som avsåg att rena hela församlingen från ceremoniell orenhet. Det offer som i detta fall påbjöds var en röd kviga och representerade det fullkomligare offret som skulle friköpa dem från syndens orenhet. Detta var ett enstaka offer till rening för alla som av nödvändighet eller oavsiktligt hade rört vid någon död. Alla som på olika sätt kom i beröring med döden ansågs ceremoniellt orena. Detta skulle hos hebréerna kraftigt inpränta det faktum att döden kom som ett resultat av synd och därför är syndens representant. Denna enda kviga, denna enda ark, denna enda kopparorm, pekar eftertryckligt mot ett enda stora offret, Kristi offer.
(120) Denna kviga måste vara röd, den färg som var blodets symbol. Den fick inte ha någon fläck eller något lyte, och den fick inte heller ha burit något ok. Här finner vi återigen en förebild på Kristus. Guds Son kom frivilligt för att utföra försoningens verk. Det vilade inget förpliktelsens ok på Honom, ty Han var oberoende och stod över all lag. Änglarna var, såsom Guds upplysta budbärare, alla under förpliktelsens ok. Inget personligt (121) offer från deras sida kunde försona den fallna människans skuld. Kristus allena var fri från lagens krav och kunde åta sig den syndfulla människans återlösning. Han hade makt att ge Sitt liv och att ta det igen. "Han som var till i Gudsskepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte."
(121) Ändå älskade detta härliga väsen de beklagansvärda syndarna och påtog Sig en tjänares skepnad, för att Han skulle lida och dö i människans ställe. Jesus kunde ha förblivit vid Sin Faders högra sida, och burit Sin kungliga krona och konungsliga klädnad. Men Han valde att utbyta all rikedom, ära och himmelens härlighet mot mänsklighetens fattigdom, och Sin höga ansvarsställning mot Getsemanes ångest och Golgatas förödmjukelse och ångest. Han blev en smärtornas man och förtrogen med krankhet, för att genom Sitt lidande och Sin blodsutgjutelse rena och återlösa en skyldig värld. "Se, jag kommer" var det glada utropet, "att göra din vilja, min Gud, är min lust." (Ps. 40:8, 9.)
(121) Offerkvigan leddes utanför lägret och dödades på det mest rituella sätt. På samma sätt led Kristus utanför Jerusalems murar, för Golgata låg utanför stadsmuren. Detta var för att visa att Kristus dog inte endast för hebréerna, utan för hela människosläktet. Han förkunnar för en fallen värld att Han hade kommit för att bli deras Återlösare och uppmanar dem att ta emot den frälsning Han erbjuder dem. Efter att kvigan hade dödats efter stränga rituella regler, tog prästen, iförd rena, vita kläder, något av det blod som flöt ut ifrån offerdjurets kropp i Sina händer och stänkte det mot templet sju gånger. "Eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus, så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet, bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont samvete och till kroppen tvagna med rent vatten."
(121) Kvigans kropp brändes till aska, vilket betecknar ett helt och fullständigt offer. Askan samlades sedan ihop av en person, som inte var besmittad av beröring av någon död, och förvarades i ett kärl som innehöll vatten från en rinnande ström. Denna rena och ceremoniellt felfria person tog sedan ett stycke cederträ med ett scharlakansrött (122) tygstycke och ett knippe isop och stänkte av kärlets innehåll på tältet och det församlade folket. För noggrannhetens skull upprepades denna ceremoni flera gånger och utfördes som en rening från synd.
(122) Sedan Kristus hade utgjutit sitt dyrbara blod träder han i sin egen fläckfria rättfärdighet in i det heliga för att rena templet. Och där införs den purpurröda strömmen i tjänsten att försona Gud med människan. En del ser kanske dödandet av kvigan som en meningslös ceremoni, men den gjordes på Guds befallning och har en djup betydelse som inte förlorat sin tillämpning i vår egen tid.
(122) Prästen använde ceder och isop, som han doppade i det renande vattnet och stänkte på den orene. Detta symboliserade Kristi blod, som utgöts för att rena oss från andlig orenhet. Den upprepade stänkningen illustrerade det noggranna verk som måste utföras för den ångrande syndaren. Allt vad han har måste helgas. Inte endast hans själ bör renas och luttras utan han bör sträva efter att hans familj, hans hemförhållanden, hans egendom och allt vad han äger helgas åt Gud.
(122) Sedan tältet hade bestänkts med isop skrev man över deras dörrar som blivit renade: "Jag är inte min egen, Herre, jag är din." Så borde det vara med dem som bekänner sig vara renade genom Kristi blod. Gud är inte mindre noggrann nu än Han var under forntidens dagar. Psalmisten refererar i sin bön till denna symboliska ceremoni när han säger: "Skära mig med isop, så att jag varder ren; två mig, så att jag bliver vitare än snö. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och giv mig på nytt en frimodig ande."
(122) Kristi blod är verksamt, men det behöver ständigt användas. Gud vill inte endast, att Hans tjänare skall använda de medel som Han har anförtrott dem, till Hans ära, utan Han vill att de skall helga sig själva åt Hans verk. Om ni, mina bröder, har blivit själviska och från Herren undanhållit det som ni med glädje skulle ge till Hans tjänst, så behöver ni grundligt (123) bli bestänkta med Hans blod så att ni helgar er och allt vad ni äger åt Gud.
(123) Mina högt ärade bröder, ni har inte den allvarliga och osjälviska helgelse till Guds verk som Han kräver av er. Ni har ägnat uppmärksamhet åt timliga saker. Ni har vant era tankar vid affärer för att gynna er själva. Men Gud kallar er till att komma i närmare kontakt med Honom, så att Han kan forma och träna er för Sitt verk. Ett högtidligt uttalande gjordes till det gamla Israel, att människor som förblir orena och vägrar rena sig själva, skall skiljas från församlingen. Detta har en särskild betydelse för oss. Om det förr var nödvändigt för den som var oren att bli renad genom blodbestänkning, är det då inte för dem som omges av farorna under dessa sista dagar och som utsätts för Satans frestelser, att dagligen få tillräkna sina hjärtan Kristi blod. ”Om nu redan blod av bockar och tjurar och askan från en kviga, stänkt på de orena, helgar till yttre renhet, hur mycket mer skall då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den levande Guden.”
(123) Ni borde båda göra mycket mera än ni har gjort när det gäller att bära bördorna i Herrens verk. Jag ber er enträget att vakna upp ur er dåsighet, överge den gagnlösa avgudadyrkan av världsliga saker och på allvar tillförsäkra er en äganderätt till ert eviga arv. Var verksamma medan det är dag. Utsätt inte era själar för fara genom att förspilla de tillfällen som finns. Sätt inte era eviga intressen i andra hand. Sätt inte världen före religionen. Slit inte dag efter dag för att samla rikedomar, samtidigt som risken för evig undergång hotar er. Varje dag för er närmare den slutliga domedagen. Var beredd att överlämna de talenter som har anförtrotts er som lån, tillsammans med den ökning i värde som en förståndig användning har gett.
(123) Ni har inte råd att offra himlen eller att sätta er säkerhet på spel. Låt inte rikedomens bedrägeri få er att försumma eviga rikedomar. Satan är en listig fiende och han är er alltid på spåret och försöker snärja er och åstadkomma er undergång. Vi är i väntans tid. Låt era länder omgjordas och (124) era ljus lysa, så att ni kan vänta på Herren när Han kommer tillbaka från bröllopet, så att ni, när Han klappar på, genast kan öppna dörren.
(124) Var uppmärksamma, bröder, på den första dämpningen av ert ljus, den första försummelsen av bön, det första tecknet på andlig slummer. ”Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst”. Det är genom ständigt utövande av tro och kärlek som troende kommer att lysa som ljus i världen. Ni gör bara en obetydlig förberedelse för Mästarens ankomst om ni tjänar mammon samtidigt som ni bekänner er tjäna Gud. När Han visar sig, måste ni ge Honom de talenter som ni har grävt ner i jorden, talenter som har försummats, missbrukats och använts felaktigt - en splittrad kärlek.
(124) Ni har båda bekänt er vara Kristi tjänare. Hur nödvändigt är det inte att ni lyder er Mästares anvisningar och är trofasta i era plikter. ”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom.” (1 Joh. 3:1) Denna kärlek kan inte jämföras med något annat. Den ger människor söners släktskap med Gud. Därför förväntar sig Fadern lydnad från Sina barn. Därför kräver Han en rätt förvaltning av den egendom Han har lagt i deras händer. Den är inte deras egen, för deras egen personliga tillfredsställelse, utan det är Herrens kapital, som de är ansvariga för inför Honom.
(124) Ni barn till Herren, hur värdefullt är inte detta löfte. Hur fullkomlig är inte Frälsarens försoning för vår skuld! Med ett hjärta som är oföränderligt kärleksfullt, vädjar Frälsaren fortfarande med Sitt heliga blod för syndarens räkning. De sårade händerna, den genomborrade sidan, de plågade fötterna vädjar vältaligt för den fallna människan, vilkens återlösning har köpts till ett så oändligt högt pris. O, makalösa förnedring! Varken tid eller händelser kan minska effekten av det försonande offret. När det välluktande molnet av rökelse välkommet stiger mot himlen och Aron stänkte blodet på det gamla Israels nådastol och renade folket från dess skuld, på samma sätt godtas det slaktade Lammets förtjänst av Gud i dag som rening från syndens förorening.
(124) ”Håll er vakna och be, så att ni inte kommer i frestelse.” (Matt 26:41) Där är hårda strider för er att utkämpa. Ni borde ta på er (125) rättfärdighetens hela rustning och visa er som starka och sanna i er Återlösares tjänst. Gud vill inte ha några dagdrivare på sin mark, utan samarbetare med Kristus, vaksamma väktare på sina poster, korsets tappra soldater, beredda att utföra och våga allt för den sak som de har värvats till.
(125) Det är inte rikedomar eller förstånd som ger lycka. Det är ett sant moraliskt värde och en känsla av att uppdraget har utförts. Ni kan få segerherrens lön och stå framför Kristi tron och sjunga Hans pris på den dag då Han samlar Sina heliga, men era kläder måste renas i Lammets blod och kärlek måste täcka er som en klädedräkt och ni måste befinnas vara fläckfria och utan skrynkla.
(125) Johannes sade: ”Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i händerna. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen och Lammet.” ”Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem. De skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller någon annan hetta träffa dem. Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon”. (Upp. 7:9- 10, 14- 17)