(164) Herren gav Jeremia ett budskap med tillrättavisning som han skulle framföra till sitt folk. Han skulle anklaga dem för att de ständigt förkastade Guds råd: ”Men själv har jag gång på gång talat till er och ni har inte lyssnat till mig. Gång på gång har jag sänt till er mina tjänare profeterna och låtit säga: Vänd om var och en från sin onda väg, bättra ert sätt att leva och följ inte efter andra gudar, så att ni tjänar dem. Då skall ni få bo i det land som jag har givit er och era fäder.” (Jer. 35:14- 15)
(164) Gud bad dem enträget att inte provocera Honom till vrede med sina händers och hjärtans verk, ”men de lyssnade inte”. Då förutsade Jeremia judarnas fångenskap som straff för att de inte gav akt på Herrens ord. (165) Kaldéerna skulle användas som redskap, genom vilka Gud skulle tukta Sitt olydiga folk. Deras straff skulle stå i proportion till deras insikt och till de varningar som de hade föraktat. Gud hade länge skjutit upp Sina domar därför att Han inte ville förödmjuka Sitt utvalda folk, men nu ville Han låta Sitt missnöje gå ut över dem, som en sista ansträngning för att stoppa dem på deras onda väg.
(165) Under dessa dagar har Han inte infört någon ny plan för att bevara Sitt folks renhet. Liksom tidigare ber Han enträget felande människor, som bekänner sig till Hans namn, att de skall ångra sig och vända sig bort från sina onda vägar. I vår tid förutsäger Han liksom då genom Sina utvalda tjänares mun, vilka faror de har framför sig. Han höjer en varnande röst och tillrättavisar synd lika trofast som på Jeremias dagar. Men vår tids Israel har samma frestelser att förakta tillrättavisning och hata råd, som det gamla Israel hade. De vänder alltför ofta dövörat till de ord som Gud ger genom Sina tjänare till nytta för sanningens bekännare. Även om Herren i Sin barmhärtighet för en tid håller tillbaka deras syndastraff, precis som i Jeremias dagar, kommer Han inte alltid att hålla Sin hand tillbaka, utan kommer att låta en rättvis dom gå ut över deras orättfärdighet.
(165) Herren befallde Jeremia att stå i rättssalen till Herrens hus och säga allt som Han gav honom att tala till hela Juda folk som kom för att tillbe. Han skulle inte utesluta ett enda ord. På det sättet skulle de kunna lyssna och vända om från sina onda vägar. Då skulle Gud ångra det straff, som Han hade för avsikt att låta drabba dem på grund av deras ondska.
(165) Herrens ovilja att tukta Sitt vilsegångna folk visas här tydligt. Han skjuter upp Sina domar. Han ber dem enträget att vända om och bli lydiga. Han har fört dem ut från slaveriet för att de troget skall kunna tjäna Honom, den ende sanne och levande Guden, men de hade börjat dyrka andra gudar och visat likgiltighet för Hans profeter. Trots detta uppskjuter Han Sin bestraffning för att ge dem ännu ett tillfälle att ångra och avvärja straffen för sin synd. Genom Sin utvalde profet sänder Han dem nu en klar och tydlig varning och visar dem den enda väg, på (166) vilken de kan komma undan det straff som de förtjänar. Denna väg består av en fullständig ånger över deras synd och en fullständig omvändelse från det onda på deras vägar.
(166) Herren befallde Jeremia att säga till folket: ”Du skall säga till dem: Så säger HERREN: Om ni inte vill lyssna till mig och vandra efter den lag som jag har förelagt er och höra vad mina tjänare profeterna talar - dem som jag sänder er, ja, som jag gång på gång har sänt till er, fastän ni inte har lyssnat - då skall jag göra med detta hus som jag gjorde med Silo. Och denna stad skall jag göra till en förbannelse för alla jordens folk.” (Jer. 26:4- 6) De förstod denna hänvisning till Silo och den tid då filistéerna besegrade Israel och Guds ark erövrades.
(166) Elis synd var att han tog för lätt på sina söners missgärning, som hade heliga ämbeten. Faderns försummelse när det gällde att tillrättavisa och kontrollera sina söner, ledde till en fruktansvärd katastrof för Israel. Elis söner dödades och Eli själv miste livet. Guds ark fördes bort från Israel och trettio tusen människor slogs ihjäl. Allt detta hände därför att man tog för lätt på synd och tillät den att finnas kvar bland dem. Vilken läxa är inte detta för människor i ansvarsfulla ställningar i Guds församling! Den bönfaller dem om att troget avlägsna alla de fel som drar vanära över sanningens sak.
(166) På Samuels tid menade Israel, att närvaron av Guds ark med budorden skulle ge dem seger över filistéerna, oavsett om de ångrade sina onda gärningar eller ej. På Jeremias tid trodde judarna att ett noggrant iakttagande av den av Gud bestämda tempeltjänsten skulle beskydda dem från det rättmätiga straffet för deras onda livsstil.
(166 ) Det folk som i dag försvarar Guds lag riskerar samma sak. De är alltför benägna att smickra sig med, att den respekt som de visar buden, kommer att bevara dem från den gudomliga rättvisans makt. De vägrar att låta sig tillrättavisas för det onda och beskyller Guds tjänare för att vara för ivriga med att rensa lägren från synd. Den Gud som hatar synd kräver av dem som bekänner sig hålla Hans lag, att de (167) skall hålla sig borta från orättfärdighet. Ovilja att omvända sig och lyda Hans ord kommer att få lika allvarliga konsekvenser för Guds folk i dag som den fick för det gamla Israel. Det finns en gräns där Hans dom inte längre uteblir. Jerusalems ödeläggelse står som en allvarlig varning framför ögonen på det moderna Israel, så att tillrättavisningarna genom Hans utvalda redskap inte ostraffade kan ignoreras.
(167) När prästerna och folket hörde det budskap som Jeremia förmedlade till dem i Herrens namn, blev de mycket förargade och förklarade att han skulle dö. De höjde rösten i sina anklagelser mot honom och ropade: ”Hur vågar du profetera i HERRENS namn och säga: Det skall gå för detta hus som det gick för Silo, och denna stad skall läggas öde så att ingen mer bor i den? Och allt folket gaddade sig samman mot Jeremia i HERRENS hus.” (Jer. 26:9) Guds budskap blev alltså föraktat och den tjänare som Han hade anförtrott detta budskap blev hotad med döden. Prästerna, opålitliga profeter och hela folket vände sig i vrede mot honom, som inte ville säga behagliga saker till dem och profetera falskt.
(167) Guds orubbliga tjänare har som regel fått utstå den bittraste förföljelse från religionens falske lärare. Men de sanna profeterna kommer alltid att föredra skam och till och med död, hellre än trolöshet mot Gud. Den Oändliges ögon vilar över den gudomliga tillrättavisningens redskap och de känner ett stort ansvar. Men Gud betraktar den orättfärdighet som de utsatts för i form av felaktig framställning, falskhet eller missbruk som om den gjorts mot Honom själv och straffet blir därefter.
(167) Juda furstar hade hört talas om Jeremias ord och kom ut från kungens hus och satt vid ingången till Herrens hus. ”Då sade prästerna och profeterna till furstarna och till allt folket: ´Den här mannen förtjänar att dö. Ni har ju med egna öron hört hur han profeterat mot denna stad.´” (Jer. 26:11) Men Jeremia stod frimodig framför furstarna och allt folket och sade: ”Herren har sänt mig att profetera mot detta hus och denna stad allt det ni har hört. Ändra nu ert liv och era gärningar och hör HERRENS, er Guds, röst. (168) Då kommer HERREN att ångra det onda han har talat mot er. Och vad mig angår är jag i er hand. Gör med mig vad ni anser vara gott och rätt. Men det skall ni veta att om ni dödar mig, så drar ni oskyldigt blod över er och över denna stad och över dem som bor här. För det är i sanning HERREN som har sänt mig till er för att säga er allt detta.” (Jer. 26:11, 12- 15)
(168) Om profeten hade låtit sig skrämmas av de myndigas hotelser och folkhopens rop och skrik, skulle hans budskap inte ha haft någon verkan och han skulle ha mist sitt liv. Men det mod, med vilket han utförde sin smärtsamma plikt, fyllde folket med respekt och Israels furstar vände om till sin egen fördel. På det sättet skaffade Gud försvarare till Sin tjänare. Dessa samtalade med präster och falska profeter, och visade dem hur okloka de ytterligheter var som de försvarade.
(168) Inflytandet från dessa mäktiga personer framkallade en reaktion i folkets sinnen. Då förenade sig de äldste i en protest mot prästernas beslut om Jeremias öde. De citerade Mikas fall, som profeterade domar över Jerusalem och sade: ”Därför skall Sion för er skull plöjas upp till en åker, Jerusalem bli en stenhop och tempelberget en skogbevuxen höjd.” (Mika 3:12) De ställde följande fråga till dem: ”Dödade Judas kung Hiskia och hela Juda honom överhuvudtaget? Fruktade han inte Herren och bad innerligt till Honom och Herren ångrade det onda som Han hade uttalat mot dem? På det här sättet kan vi dra över oss stor olycka över våra själar.”
(168) Genom Ahikams och andras böner sparades profeten Jeremias liv. Trots detta skulle många av prästerna och de falska profeterna ha varit nöjda om han hade dödats på grund av påstådd upproriskhet, för de kunde inte stå ut med de sanningar som han uttalade om deras ondska.
(168) Men Israel förblev oomvänt och Herren såg, att de måste straffas för sin synd. Därför befallde Han Jeremia att göra sig ett ok med remmar och sätta det på sin hals och (169) att sedan sända dem till Edoms, Moabs, ammoniternas, Tyrus och Sidons kungar och befalla sändebuden att säga, att Gud har gett hela detta land till Nebukadnessar, Babylons kung och att alla dessa nationer skall tjäna honom och hans efterkommande för en tid, tills Gud befriar dem. De skulle förklara, att om dessa folk vägrade att tjäna Babylons kung, skulle de straffas med hungersnöd, svärd och pest, tills de utrotats. ”Lyssna därför inte”, sade Herren, ”på era profeter och spåmän, på era drömtydare, teckentydare och trollkarlar när det säger till er: ´Ni skall inte tjäna kungen i Babel´. De profeterar lögn för er och därför skall ni föras långt bort från ert land. Jag skall driva bort er och ni skall gå under. Men det folk som böjer sin nacke under den babyloniske kungens ok och tjänar honom, skall jag låta bo kvar i sitt land, säger HERREN, så att de kan bruka det och bo där.” (Jer. 27: 9- 11)
(169) Jeremia förklarade, att de skulle bära träldomsoket i sjuttio år och de fångar som redan befann sig i den babyloniske kungens hand och kärlen från Herrens hus, som hade tagits, skulle också stanna kvar i Babylon tills den tiden hade gått. Men vid slutet av de sjuttio åren skulle Gud befria dem från deras fångenskap och skulle straffa deras förtryckare och tvinga den babyloniske högmodige kungen till underkastelse.
(169) Ambassadörer kom från de olika nationer som nämnts för att rådgöra med Juda kung om att gå i krig mot Babylons kung. Men Guds profet, som bar underkastelsens symboler, förmedlade Herrens budskap till dessa nationer och befallde dem att föra det till sina respektive kungar. Detta var det lättaste straff som en nådig Gud kunde ge till ett så upproriskt folk. Om de i stället valde att kämpa mot detta dekret om slaveri, skulle de allra tydligast lägga märke till Hans bestraffning. De varnades allvarligt från att lyssna till sina falska lärare, som profeterade lögn.
(170) (170) Förvåningen hos nationernas församlade råd kände inte några gränser när Jeremia, som bar underkastelsens ok om sin hals, tillkännagav Guds vilja för dem. Men Hananja, en av de falska profeter som Gud hade varnat för genom Jeremia, upphävde sin stämma mot den profetia som hade uttalats. Eftersom han ville vinna kungens och hans råds ymmest, påstod han att Gud hade gett honom uppmuntrande ord till judarna. Han sade: ”Jag skall bryta sönder den babyloniske kungens ok. Inom två år skall jag föra tillbaka alla de föremål i HERRENS hus som Nebukadnessar, kungen i Babel, tog från denna plats och förde till Babel. Och Jekonja, Jojakims son, Juda kung, och alla fångar från Juda som kom till Babel skall jag föra tillbaka till denna plats, säger HERREN.” (Jer. 28: 2- 4)
(170) Jeremia sade, i furstarnas och folkets närvaro, att det var hans hjärtas djupaste önskan att Gud skulle visa Sitt folk så stor ynnest, att kärlen från Herrens hus skulle återlämnas och fångarna föras tillbaka från Babylon; men detta kunde endast ske på det villkoret att folket ångrade sig och vände om från sin onda väg till lydnad mot Guds lag. Jeremia älskade sitt land och hade en brinnande önskan om att den föreskrivna ödeläggelsen skulle kunna avvärjas genom att folkets ödmjukade sig, men han visste att denna önskan var förgäves. Han hoppades att Israels straff skulle bli så lindrigt som möjligt och därför bad han dem allvarligt att underordna sig Babylons kung under den tid som Herren hade bestämt.
(170) Han bad dem lyssna till de ord han talade. Han citerade Hoseas, Habackuks och Sefanjas profeter och andra budskap som innehöll rillrättavisningar och varningar, som var som hans egna. Han hänvisade till händelser, som hade inträffat i deras historia, där profetior om straff och synder, som inte hade ångrats, hade gått i uppfyllelse. Som vid det här tillfället satte sig män upp mot Guds budskap och förutsade frid och framgång för att lugna folkets fruktan och möta ynnest från dem i höga ställningar. Men alla tidigare gånger hade Guds domar drabbat Israel så (171) som de sanna profeterna hade förutsagt. Han sade: ”Men om den profet som profeterar välgång verkligen är sänd av HERREN, det vet man först när hans ord gått i uppfyllelse.” (Jer. 28:9) Om Israel väljer att ta risken, kommer framtiden verkligen att avgöra vem som var den falske profeten.
(171) Men Hananja blev upprörd över detta, tog oket från Jeremias hals och bröd sönder det. ”Och Hananja sade inför allt folket: ´Så säger HERREN: Just så skall jag inom två år ta den babyloniske kungen Nebukadnessars ok från nacken på alla hednafolk och bryta sönder det´. Då gick profeten Jeremia sin väg.” (Jer. 28:11) Han hade utfört sitt uppdrag. Han hade varnat folket för deras fara. Han hade pekat ut den väg på vilken de kunde få tillbaka Guds ynnest. Men trots att hans enda brott var, att han trofast hade förmedlat Guds budskap till ett icke- troende folk, hade de hånat hans ord och män i ansvarsfulla ställningar anklagade honom och försökte få folket att döma honom till döden.
(171) Jeremia fick emellertid ett annat budskap: ”Gå och säg till Hananja: Så säger HERREN: Du har brutit sönder ett ok av trä, men i dess ställe har du gjort ett ok av järn. Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ett ok av järn har jag lagt på alla dessa hednafolks nacke, för att de skall tjäna Nebukadnessar, kungen i Babel, ty honom skall de tjäna. Jag har också givit honom markens djur.” Då sade profeten Jeremia till profeten Hananja: ”Hör på, Hananja! HERREN har inte sänt dig. Du har fått detta folk att förtrösta på en lögn. Därför säger Herren så: Se, jag skall ta dig bort från jordens yta. Under detta år skall du dö, ty du har predikat avfall från HERREN.” Och profeten Hananja dog samma år, i sjunde månaden.” Jer. 28:13- 14, 15- 17)
(171) Denne falske profet hade styrkt folkets otro på Jeremia och hans budskap. Han hade på ett gement sätt förklarat sig själv vara Herrens budbärare. Han dog som en konsekvens av sin fruktansvärda förbrytelse. I den femte månaden (172) profeterade Jeremia Hananjas död och i den sjunde månaden bevisade hans död att profetens ord var sanna.
(172) Gud sade, att Hans folk skulle räddas och att det ok Han skulle lägga på dem skulle bli lätt, om de utan att klaga ville underkasta sig Hans plan. Deras träldom symboliserades med ett ok av trä, som var lätt att bära, men motstånd skulle mötas av en motsvarande hårdhet, symboliserat av ett ok av järn. Gud hade för avsikt att hålla Babylons kung under kontroll, så att inga fler liv skulle spillas eller ett plågsamt förtryck äga rum, men genom att håna Hans varningar och påbud drog de över sig hela träldomsokets hårdhet. Det var mycket behagligare för folket att få budskapet från den falske profeten, som spådde framgång. Därför tog de emot det. Det sårade deras stolthet att ständigt se sina synder framställas för sig. De ville mycket hellre föra dem utom synhåll. De befann sig i ett sådant moraliskt mörker att de inte insåg omfattningen av sin skuld eller uppskattade de budskap med tillrättavisningar och varningar som de fick från Gud. Om de hade haft en rätt känsla för sin olydnad, skulle de ha erkänt det riktiga i Herrens sätt att handla med dem och erkänt Hans profets auktoritet. Gud bad dem att ångra sig, så att han skulle kunna skona dem från förödmjukelse och att ett folk, som är uppkallat efter Hans namn, inte skulle bli underkastat en hednisk nation, men de hånade Hans råd och följde falska profeter.
(172) Herren befallde då Jeremia, att skriva brev till härförare, äldste, präster, profeter och alla som levde kvar i fångenskapen i Babylon och uppmanade dem att inte låta sig luras och tro att deras befrielse var nära, utan lugnt underordna sig sina fångvaktare, utföra sina arbeten och skapa åt sig fridfulla hem bland sina erövrare. Herren uppmanade dem att inte låta sina profeter eller spåmän bedra dem med falska förväntningar. Han försäkrade dem i stället genom Jeremias ord att de efter sjuttio års träldom skulle befrias och återvända till Jerusalem. Han skulle lyssna till deras böner och ge dem sin ynnest när de helhjärtat vände sig till Honom. ”Ty jag skall låta er finna mig, (173) säger HERREN. Jag skall göra slut på er fångenskap och samla er från alla de folk och alla de orter dit jag har drivit bort er, säger HERREN. Jag skall låta er komma tillbaka till den plats från vilken jag förde er bort som fångar.” (Jer. 29:14)
(173) Med vilken medkänsla informerade Gud inte Sitt tillfångatagna folk om Sina planer med Israel. Han visste vilket lidande och vilka katastrofer de skulle få erfara, om de skulle sätta tilltro till att de snart skulle befrias från slaveriet och föras tillbaka till Jerusalem, enligt de falska profeternas förutsägelse. Han visste, att denna tro skulle göra deras ställning mycket svår. Varje tecken på uppror från deras sida skulle ha gjort kungen uppmärksam och sträng och deras frihet skulle till följd av detta inskränkas. Han önskade, att de lugnt och stilla skulle underkasta sig sitt öde och göra sin träldom så behaglig som möjlig.
(173) Där fanns två andra falska profeter, Ahab och Sidkia, som profeterade lögner i Herrens namn. Dessa män bekände sig vara heliga lärare, men deras uppträdande var korrumperat och de var slavar under syndiga nöjen. Guds profet hade fördömt den onda livsstil som dessa män visade och varnade dem för den fara som hotade dem. I stället för att ångra och omvända sig, blev de emellertid arga på den trofaste tillrättavisaren av deras synder och försökte hindra hans uppgift genom att egga folket till att betvivla hans ord och handla tvärtemot Guds råd när det gällde att underordna sig Babylons kung. Herren vittnade genom Jeremia om att dessa falska profeter skulle överlämnas i den babyloniske kungens händer och dräpas inför hans ögon. Denna förutsägelse gick i uppfyllelse i god tid.
(173) Andra falska profeter reste sig för att så förvirring bland folket, genom att vända dem bort från att lyda de befallningar som Gud hade gett Jeremia. Guds domar uttalades emellertid mot dem som en konsekvens av deras fruktansvärda synd genom att göra uppror mot Honom.
(173) Just sådana män sätter sig i dessa dagar upp och sprider förvirring och uppror bland folk, som bekänner sig lyda Guds lag. Men lika säkert som den gudomliga domen tilläts att gå ut (174) över de falska profeterna, lika säkert är det att dessa onda arbetare kommer att få sina straff i fullt mått. Herren har nämligen inte ändrat sig. De som profeterar lögner uppmuntrar män till att se synd som något obetydligt. När dessa fruktansvärda konsekvenser av deras brott visar sig, försöker de att om möjligt göra den ansvarig, som har varnat dem för deras problem, precis som judarna anklagade Jeremia för deras onda öden.
(174) De, som anstiftar uppror mot Herren kan alltid finna falska profeter, som kommer att rättfärdiga dem och deras handlingar och smickra dem till deras undergång. Lögnaktiga ord ger ofta många vänner, liksom i Ahabs och Sidkias fall. Dessa falska profeter fann, i sin falska iver för Gud, många fler troende och efterföljare än den sanne profet, som förmedlade Herrens enkla budskap.
(174) En läxa från rekabiterna.
Gud befallde Jeremia att samla rekabiterna i Herrens hus, i en av kamrarna och ge dem vin och inbjuda dem att dricka. Jeremia gjorde som Herren befallde honom. ”Men de svarade: Vi dricker inte vin, för vår far Jonadab, Rekabs son, har befallt oss: Ni och era barn skall aldrig dricka vin.” (Jer. 35:6)
(174) ”HERRENS ord kom till Jeremia. Han sade: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Gå och säg till Juda män och till Jerusalems invånare: Skall ni inte ta emot tillrättavisning och lyssna till mina ord? säger HERREN. Det bud som Jonadab, Rekabs son, gav sina barn att de inte skulle dricka vin har de hållit och än i dag dricker de inte vin, eftersom de lyder sin faders befallning.” (Jer. 35:12- 14)
(174) Här ställs rekabiternas lydnad som kontrast till Hans folks olydnad och uppror, då de inte ville ta emot Hans tillrättavisning och varning. Rekabiterna löd sin faders befallning och vägrade låta sig frestas till överträdelse av vad han hade befallt. Israel däremot (175) vägrade att lyssna till Herren. Han säger: ”Men själv har jag talat till er och ni har inte lyssnat till mig. Gång på gång har jag sänt till er mina tjänare profeterna och låtit säga: Vänd om var och en från sin onda väg, bättra ert sätt att leva och följ inte efter andra gudar, så att ni tjänar dem. Då skall ni få bo i det land som jag har givit er och era fäder. Men ni slog dövörat till och lyssnade inte på mig. Eftersom detta folk inte har gjort som jag har sagt, så som Jonadabs, Rekabs sons, efterkommande har följt den befallning som deras fader gav dem, därför säger HERREN, härskarornas Gud, Israels Gud, så: Se, över Juda och alla Jerusalems invånare skall jag låta all den olycka komma som jag har uttalat över dem, därför att de inte lyssnade när jag talade till dem och inte svarade när jag kallade på dem.”
(175) Till rekabiternas hus sade Jeremia: ”Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Därför att ni har följt er fader Jonadabs befallning och hållit alla hans befallningar och på allt sätt gjort som han har befallt er, därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Jonadab, Rekabs son, kommer alltid att ha en avkomling i tjänst inför mitt ansikte.” (Jer. 35: 15-19)
(175) Rekabiterna fick beröm för att de var beredda och villiga att lyda, medan Guds folk inte ville låta sig tillrättavisas av sina profeter. Eftersom Han hade talat till dem, men de inte hade lyssnat, eftersom Han hade kallat på dem men de inte hade svarat, därför uttalade Han Sin dom mot dem. Jeremia upprepade Herrens berömmande ord till de trogna rekabiterna och uttalade välsignelser över dem i Guds namn. På det sättet lärde Gud Sitt folk att trohet och lydnad mot Hans krav kommer att återspeglas tillbaka till dem i form av välsignelser, liksom rekabiterna blev välsignade på grund av sin lydnad mot sin faders befallning.
(175) När en god och klok faders anvisningar, en fader som använde de bästa och mest effektiva medlen för att skydda kommande släkten mot omåttlighetens onda, när hans anvisningar följdes så noggrant, borde (176) Guds auktoritet hållas lika mycket mer i aktning, som Han är heligare än människor. Han är vår Skapare och Befälhavare, obegränsad när det gäller makt och fruktansvärd när det gäller att döma. I nåd använder Han en mängd medel för att få människor att inse och ångra sina synder. Om de fortsätter att ignorera Hans tillrättavisningar och handla mot Hans uttryckliga vilja, kommer det att leda till undergång. Guds folks framgång bevaras nämligen enbart genom Hans nåd, genom Hans himmelska budbärares omsorg. Han kommer inte att uppehålla och bevara ett folk som inte fäster något avseende vid Hans råd och avvisar Hans tillrättavisningar.
(176) Guds varningar avvisas.
Jeremia hade redan fråntagits sin frihet därför att han ville lyda Gud och ge kungen och andra betrodda personer i Israel de varningar, som han hade fått från Guds mun. Israeliterna ville inte acceptera dessa tillrättavisningar och inte heller att deras livsstil blev ifrågasatt. De hade visat stor vrede och stort förakt för tillrättavisarens ord och för de domar, som förutsades komma över dem om de fortsatte att vara upproriska mot Herren. Trots att Israel inte ville lyssna till de gudomliga råden, gjorde detta inte dessa råd mindre verkningsfulla. Gud slutade inte att tillrättavisa och att hota dem med Sitt missnöje och Sina domar, som inte ville lyda Honom.
(176) Herren befallde Jeremia och sade: ”Tag en bokrulle och skriv i den upp alla de ord som jag har talat till dig angående Israel och Juda och alla hednafolk, från den dag då jag talade till dig i Josias tid ända till i dag. Kanske skall Juda hus vända om var och en från sin olyckas väg, när de hör om all den olycka som jag tänker låta komma över dem. Då skall jag förlåta dem deras missgärning och deras synd.” (Jer. 36:2- 3)
(176) Här visas Herrens ovilja att ge upp Sitt syndiga folk. Och eftersom Han fruktade att Israel hade försummat Hans tillrättavisningar och varningar i så hög grad, att de låtit dem glömmas bort på nytt, skjuter Han upp Sina domar och ger dem en fullständig (177) repetition av deras olydnad och försvårande synder ända från Josias tid ned till deras egen tid och en upprepning av de domar Han uttalade till följd av deras överträdelser. Därigenom fick de ett nytt tillfälle att se sin synd och ångra den. Här ser vi att Gud inte finner någon glädje i att plåga Sitt folk, utan med en omsorg som överträffar en fader som hyser medkänsla med ett trilskt barn, ber Han enträget Sitt vandrande folk att vända om till lydnad.
(177) I lydnad för Guds befallningar läste profeten Jeremia upp de ord som Herren gav honom för Baruk, hans skrivare, som skrev ned dem i en rulle. Se Jer. 36:4. Detta budskap var en tillrättavisning av Israels många synder och en varning för de konsekvenser de skulle medföra om de fortsatte med sin onda livsstil. Det var en allvarlig vädjar om att de måtte upphöra med sina synder. När detta hade skrivits ned, satte Jeremia, som var tillfångatagen, sin skrivare till att läsa upp rullen för folket, som var samlat i Herrens hus på en fastedag. Profeten sade: ”Kanske skall de då bönfalla inför HERREN och vända om var och en från sin onda väg. Ty stor är den vrede och den förbittring som HERREN har uttalat över detta folk.”
(177) Skribenten lydde profeten och rullen blev uppläst för hela Juda befolkning. Men inte nog med det. Han befalldes att läsa upp det för furstarna. De lyssnad med stort intresse och fruktan skriven i deras ansikten när de ställde frågor till Baruk om denna mystiska skrift. De lovade att berätta allt för kungen som de hade hört om honom och hans folk, men gav skrivaren rådet att gömma sig, eftersom de fruktade att kungen skulle förkasta det vittnesbörd, som Gud hade gett genom Jeremia och inte bara försöka att döda profeten utan också hans skrivare.
(177) När kungen genom furstarna fick veta vad Baruk hade läst, gav han genast befallning om att rullen skulle föras till honom och läsas upp inför honom. Men i stället för att bry sig om dess varningar och skälva för den fara som hängde över honom själva och hans folk, kastade han den ursinnigt i elden, trots att några särskilda personer som han hade stort förtroende för hade bett honom att inte bränna (178) den. När denne onde monarks vrede väcktes mot Jeremia och hans skrivare, sände han genast bud om att de skulle gripas. ”Men HERREN hade gömt undan dem”. (Jer. 36:26) Sedan kungen hade bränt upp den heliga rullen, kom Guds ord till Jeremia. Han sade: ”Tag dig en annan rulle och skriv i den allt som stod i den förra rullen, den som Jojakim, Juda kung, brände upp. Men om Jojakim, Juda kung, skall du säga: Så säger HERREN: Du har bränt upp denna rulle och sagt: Varför har du skrivit i den att kungen i Babel skall komma och fördärva detta land och göra slut på både människor och djur?” (Jer. 36: 28- 29)
(178) En barmhärtig Gud hade nådigt varnat folket för deras bästa. ”Kanske”, sade den medkännande Skaparen, ”skall Juda hus vända om, var och en från sin olyckas väg, när de hör om all den olycka som jag tänker låta komma över dem. Då skall jag förlåta dem deras missgärning och deras synd.” (Jer. 36:2- 3) Gud hyser medlidande med människors blindhet och motsträvighet. Han sänder ljus till deras förmörkade förstånd genom tillrättavisningar och hotelser och får de mest inbilska att lägga märke till sin okunnighet och att ångra sina fel. Han skulle vilja få den mest självbelåtne att känna sig missnöjd med sina resultat och att söka större välsignelse genom en närmare kontakt med himlen.
(178) ”Guds avsikt är inte att sända budbärare, som vill berömma och smickra syndare. Han överlämnar inga fredsbudskap för att invagga den ohelige i en köttslig trygghet. Han lägger i stället tunga bördor på den felandes samvete och genomborrar hans själ med skarpa pilar av fällande domar. De tjänande änglarna förmedlar till honom Guds fruktansvärda domar, för att fördjupa hos honom en känsla av hans stora brist. De framkallar hos honom det plågade ropet: ”Vad skall jag göra för att bli frälst?” Den hand, som ödmjukar till stoftet, tillrättavisar synd och låter stolthet och äregirighet komma på skam, lyfter upp den ångerfulle och plågade och frågar honom med djupaste sympati: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?”
(178) När människan har syndat mot en helig och nådig Gud, kan hon inte göra något bättre än att uppriktigt ångra sig och bekänna sina fel under tårar och med sin själs bitterhet. Detta är vad Gud kräver av honom. Han kommer inte att acceptera mindre än ett förkrossat (179) hjärta och en ångerfull ande. Men kungen och hans herrar avvisade, i högmod och stolthet, Guds inbjudan att vända tillbaka. De ville inte ge akt på denna varning och ångra sig. Detta storslagna tillfälle var deras sista. Gud hade förklarat att om de inte ville lyssna på Hans röst, skulle Han drabba dem med ett fruktansvärt straff. De vägrade att lyssna och han fällde Sina domar över Israel; Han tillät en särskild vrede att drabba den människa, som högmodigt satte sig upp mot den Allsmäktige.
(179) ”Därför säger HERREN så om Jojakim, Juda kung: Ingen arvinge till honom skall sitta på Davids tron, och hans döda kropp skall kastas bort och utsättas för dagens hetta och nattens kyla. Jag skall straffa honom, hans efterkommande och hans tjänare för deras missgärning, och jag skall låta komma över dem och över Jerusalems invånare och över Juda män, all den olycka som jag har uttalat över dem, eftersom de inte har velat höra.” (Jer. 36: 30- 31)
(179) Att bokrullen brändes upp blev inte slutet på det hela. De skrivna orden var lättare att göra sig av med än den tillrättavisning och varning som de innehöll och det plötsliga straff, som Gud hade uttalat skulle drabba det upproriska Israel. En ny skriftrulle med samma innehåll iordningställdes av skrivaren på Herrens befallning. Den Oändliges ord skulle inte ödeläggas. ”Då tog Jeremia en annan rulle och gav den åt sekreteraren Baruk, Nerias son. Och han skrev efter Jeremias diktamen ner i den allt som hade stått i den bokrulle som Jojakim, Juda kund, hade bränt upp i eld. Och till detta lades många liknande ord.” (Jer. 36:32)
(179) Gud sänder inte domar över Sitt folk utan att först varna dem så att de kan ångra sig. Han använder varje medel för att föra dem tillbaka till lydnad och straffar inte deras synder med domar, förrän Han har gett dem rikliga tillfällen att ångra sig. Människors vrede försökte hindra Guds profets arbete genom att beröva honom hans frihet, men Gud kan tala till människor genom fängelsemurar och ändå dra mer nytta av Sina tjänare genom de medel som deras förföljare försöker att begränsa deras konsekvenser med.
(180) (180) Många föraktar nu de trofasta tillrättavisningar som getts av Gud i vittnesbörd. Jag har blivit visad att några i vår tid till och med har gått så långt, att de bränt de nedskrivna tillrättavisningarna och varningarna, liksom Israels onde kung gjorde. Men motstånd mot Guds hotelser hindrar inte att de går i uppfyllelse. Att trotsa Herrens ord, då de förmedlats av Hans utvalda redskap, kommer bara att framkalla Hans vrede och i sista instans leda till undergång för överträdaren. Harm tänds ofta i syndarens hjärta mot det ombud som Gud väljer till att förmedla Hans tillrättavisningar. Så har det alltid varit och samme ande är verksam i dag, som den som förföljde och tog Jeremia till fånga för att han var lydig mot Herrens ord.
(180) Samtidigt som människor inte bryr sig om upprepade varningar, är de tillfreds med falska läror, som smickrar deras fåfänga och stärker deras synd, men som inte hjälper dem på nödens dag. Guds utvalda tjänare borde med frimodighet och tålamod möta vilka svårigheter och vilket lidande som helst på grund av tillrättavisning, försummelse eller felaktig framställning, därför att de troget fullgör den uppgift som Gud har gett dem. De borde tänka på att de gamla profeterna och världens Frälsare också fick utstå misshandel och förföljelser för världens skull. De måste förvänta sig lika mycket motstånd som när bokrullarna, som skrivits efter Guds diktamen, blev brända.
(180) Herren gör ett folk lämpligt för himlen. Karaktärsbrist, envishet, egenkärlek, avgudadyrkan, ovänlig kritik, hat och strid uppväcker Guds vrede och måste övervinnas av Hans laglydiga folk. De, som lever i dessa synder, är bedragna och är förda bakom ljuset genom Satans list. De tror, att de befinner sig i ljuset trots att de famlar i mörker. De knotar bland oss nu, precis som det var några som knotade i det gamla Israel. De som genom oförståndig sympati uppmuntrar människor till uppror, när deras egenkärlek gör ont vid en välförtjänt tillrättavisning, är inte Guds vänner, den store Tillrättavisarens vänner. Gud kommer att sända tillrättavisningar och varningar till Sitt folk så länge de fortsätter på jorden.
(181) (181) De som tappert tar ställning för den rätta sidan, som uppmuntrar till underkastelse under Guds uppenbarade vilja och stärker andra i deras strävanden att lägga bort sina felaktiga gärningar, är verkliga vänner till Herren, som i kärlek försöker rätta Sitt folks fel, så att Han skall kunna två dem och rena dem från all smitta och göra dem passande för Hans heliga rike.
(181) Sidkia blev Jojakims efterföljare när det gällde att regera i Jerusalem. Men varken den nye kungen eller hans hov eller landets folk lyssnade till Herrens ord genom Jeremia. Kaldeerna började belägra Jerusalem, men upphörde med detta en tid för att vända sig mot egyptierna. Sidkia sände en budbärare till Jeremia och bad honom be till Israels Gud för deras skull. Profetens fruktansvärda svar blev emellertid att kaldeernas här skulle komma tillbaka och ödelägga staden. På det sättet visade Herren dem hur omöjligt det är för människor att avvärja en gudomlig dom. ”Så säger HERREN: Bedra inte er själva genom att tänka: Kaldeerna skall helt säkert dra sig tillbaka från oss. Ty de skall inte ge sig av. Även om ni skulle slå kaldeernas hela här som strider mot er så att endast några sårade män blev kvar av dem, så skulle de resa sig upp var och en i sitt tält och bränna upp denna stad i eld.” (Jer. 37: 9- 10)
(181) Jeremia betraktade sin uppgift som avslutad och försökte lämna staden, men han hindrades av en av de falska profeternas söner, som rapporterade att Jeremia höll på att ansluta sig till fienden. Jeremia förnekade denna lögnaktiga anklagelse, men trots detta fördes han tillbaka. Furstarna var beredda att sätta tilltro till den falske profeten eftersom de hatade Jeremia. De verkade tro att det var han, som hade dragit den olycka över dem, som han hade förutsagt för dem. I sin vrede slog de honom och kastade honom i fängelse.
(181) När Jeremia hade suttit många dagar i fängelsehålan, sände kung Sidkia bud efter honom och frågade honom i hemlighet om han hade några ord från Herren. Jeremia upprepade på nytt sin varning, att nationen skulle överlämnas i den babyloniske kungens hand.
(182) (182) ”Sedan frågade Jeremia kung Sidkia: ´På vad sätt har jag handlat orätt mot dig, dina tjänare och detta folk, eftersom ni har satt mig i fängelse´? Och var är nu era profeter, som profeterade för er: Kungen i Babel skall inte anfalla er och detta land? Så hör mig nu, min herre konung. Lyssna till min bön och sänd mig inte tillbaka till skrivaren Jonatans hus, för då kommer jag att dö där´. Då befallde kung Sidkia att man skulle hålla Jeremia i förvar på vaktgården, och man gav honom en kaka bröd om dagen från Bagargatan, till dess att det var slut på allt brödet i staden. Och Jeremia blev kvar på vaktgården.” (Jer. 37: 18- 21)
(182) Den onde kungen vågade inte öppet visa någon tro på Jeremia, men hans fruktan fick honom att söka information hos honom. Trots detta var han för svag för att trotsa sina adelsmäns och folkets missnöje och underordna sig Guds vilja så som den förklarades av profeten. Till sist gick ämbetsmän i betrodd ställning, som var ursinniga över att Jeremia ständigt profeterade onda händelser till kungen och sade att så länge profeten levde skulle han inte upphöra att förutsäga katastrofer. De påstod att han var en fiende till nationen och att hans ord hade försvagat folkets händer och fört olycka över dem och de ville låta döda honom.
(182) Den fege kungen visste att dessa anklagelser var falska, men för att lugna ämbetsmännen i nationens höga och inflytelserika ställningar, låtsades han tro deras lögner och överlämnade Jeremia i deras händer för att göra vad de ville med honom. Följaktligen kastades profeten ”i kungasonen Malkias brunn på vaktgården. De släppte ner Jeremia med rep. I brunnen fanns inget vatten, men dy, och Jeremia sjönk ner i dyn.” Men Gud gjorde människor vänligt sinnade mot honom, som enträget vädjade till kungen för Jeremias skull och på nytt fick honom flyttad till fängelseavdelningen.
(182) Kungen sände på nytt i hemlighet bud efter Jeremia och bad (183) honom ingående berätta om Guds avsikt med Jerusalem. ”Jeremia sade till Sidkia: ´Om jag säger dig något, kommer du då inte att döda mig? Och om jag ger dig ett råd, så kommer du inte att lyssna till mig.” Då svor kung Sidkia i hemlighet en ed till Jeremia: ”Så sant HERREN lever, han som har givit oss livet: Jag skall inte låta döda dig och inte heller utlämna dig åt de män som står efter ditt liv.” Då sade Jeremia till Sidkia: ”Så säger HERREN, härskarornas Gud, Israels Gud: Om du ger dig åt den babyloniske kungens furstar skall du få leva, och denna stad skall då inte brännas ner, utan du och ditt hus skall få leva. Men om du inte ger dig åt den babyloniske kungens furstar, skall denna stad överlämnas i kaldeernas hand, och de skall bränna ner den och själv skall du inte komma undan deras händer.” Men kung Sidkia sade till Jeremia: ”Jag är rädd för de judar som har gått över till kaldeerna. Kanske skall man lämna mig i deras händer och de skall då behandla mig illa.” Jeremia sade: ”De skall inte utlämna dig. Lyssna nu till HERRENS röst i det jag säger till dig, så skall det gå dig väl och du skall få leva.” (Jer. 38: 15, 16, 17- 18, 19, 20)
(183) Här visades Guds långmodiga barmhärtighet. Till och med så här sent kunde folkets liv sparas och staden räddas från storbrand, om de underordnade sig Hans krav. Kungen däremot menade att han hade gått för långt för att ångra sig. Han var rädd för judarnas liv, rädd för att bli förlöjligad, rädd för sitt liv. Det var alltför förödmjukande att vid denna sena tidpunkt säga till folket: ”Jag erkänner att Herrens ord har talats genom Hans profet Jeremia. Jag vågar inte föra krig mot fienden, efter alla dessa varningar.”
(183) Under tårar bönföll Jeremia kungen att rädda sig själv och folket. Under smärta försäkrade han honom att han inte kunde fly undan med livet i behåll och att alla hans ägodelar skulle tillfalla Babylons kung. Han kunde rädda staden om han ville. Han hade emellertid slagit in på fel väg och (184) ville inte gå samma väg tillbaka. Han beslöt sig för att följa de falska profeternas och människornas råd, som han verkligen föraktade och som gjorde narr av hans karaktärssvaghet, genom att så snabbt ge efter för deras önskningar. Han gav upp sin mandoms fullkomliga frihet för att bli en krypande slav för offentligt motstånd. Även om han inte hade någon bestämd ond avsikt, hade han inte heller någon fasthet att frimodigt stå upp för det rätta. Även om han blivit övertygad om sanningen i Jeremias uttalande, hade han inte moralisk motståndskraft att lyda hans råd, utan fortsatte hela tiden i fel riktning.
(184) ”Han var också för svag för att vilja låta sina hovmän och sitt folk få veta att han hade haft ett samtal med profeten,. Så långt hade fruktan för människor tagit hans sinne i besittning. Om denne fege härskare frimodigt hade stått upp inför folket och sagt, att han trodde på profetens ord, som redan var till hälften uppfyllda, vilken katastrof kunde då inte ha avvärjts! Han borde ha sagt: ”Jag vill lyda Herren och rädda staden från fullständig ödeläggelse. Jag vågar inte bortse från Guds bud på grund av fruktan för människor eller ynnest från dem. Jag älskar sanningen, jag hatar synd och jag vill följa Israels Mäktiges råd. Då skulle folket ha respekterat hans mod och de som vacklade mellan tro och otro skulle ha intagit en bestämd ståndpunkt för det rätta. Just denna frihet från fruktan och detta rätta sätt att handla skulle hos hans undersåtar ha ingjutit beundran och lojalitet. Han kunde ha fått stort stöd och Israel skulle ha besparats otaliga brandolyckor, massakrer och hungersnöd.
(184) Men Sidkias svaghet var en förbrytelse, som han fick betala ett fruktansvärt straff för. Fienden svepte utan motstånd fram över staden som en lavin och ödelade den. De hebreiska härarna slogs tillbaka i förvirring. Nationen var besegrad. Sidkia togs tillfånga och hans söner dräptes framför hans ögon. Sedan fördes han bort från Jerusalem som fånge och hörde sitt olyckliga folks skrik och dånet från de flammor, som förtärde deras hem. Hans ögon blev utstuckna och när han kom till Babylon omkom han ömkligt. (185) Detta var straffet för otro och att man följde råd som inte kom från Gud.
(185) Det är många falska profeter i vår tid, för vilka synd inte verkar särskilt motbjudande. De beklagar sig över att folks frid i onödan störs av Guds budbärares tillrättavisningar och varningar. Precis som för dem vaggar de syndares själar till en ödesdiger ro med sina behagliga och bedrägliga läror. Det gamla Israel blev alltså förgjort på grund av fördärvade prästers smickrande budskap. Deras förutsägelser om välstånd var behagligare än budskapet från den sanne profeten, som rådde till ånger och underkastelse.
(185) Guds tjänare bör visa en öm medkänsla och visa alla, att de inte är påverkade av några personliga motiv i sitt umgänge med folket och att de inte finner något nöje i att ge vredesbudskap i Herrens namn. Men de får aldrig rygga tillbaka från att påpeka synder, som fördärvar Guds bekännande folk och inte heller upphöra med att få dem att vända sig bort från sina fel och lyda Herren.
(185) De, som försöker dölja synd och försöker göra den mindre försvårande för lagbrytarens sinne, utför de falska profeternas arbete och måste förvänta sig Guds vrede som svar på ett sådant sätt att handla. Herren kommer aldrig att anpassa Sina vägar efter en fördärvad människas önskningar. Den falske profeten fördömde Jeremia för att plåga folket med sina stränga förutsägelser. Han försökte lugna dem genom att lova framgång. Han menade att det stackars folket inte hela tiden skulle påminnas om sina synder och hotas med straff. Detta tillvägagångssätt stärkte folket till att stå emot den sanne profetens råd och förstärkte deras fiendskap mot honom.
(185) Gud har ingen sympati för den, som gör sådant som är ont. Han ger ingen frihet att dölja sitt folks synder, inte heller till att ropa ”frid, frid”, när Han har förklarat att det inte kommer att vara frid för den ogudaktige. De som anstiftar uppror mot de tjänare, som Gud har sänt för att få ut Sina budskap, de gör uppror mot Herrens ord.