(511) Många som har kommit till Battle Creek hade inte för avsikt att ta ett ansvar. De har inte kommit för att de hyser någon särskild ängslan för detta verks skull, utan för sina egna intressen, för att de vill gynna sig (512) själva. De hoppas kunna dra fördelar av de institutioner som finns i området, utan att själva bära något ansvar.
(512) Somliga, som har kommit till Battle Creek för att få det bättre och gynna sig själva, är skyldig till egenkärlek och har också gjort sig skyldiga till att bedra sina bröder, som har kommit till oss från utlandet. Om det finns några fördelar att hämta, borde våra institutioner få åtnjuta dem och inte de enskilda personer, som inte har gjort något för att bygga upp intitutionerna utan endast har egoistiska intressen för dem. Många som kom till Battle Creek utgör inte någon andlig kraftkälla för Guds verk. I sina hjärtan är de som Kora, Datan och Abiram. Om de fick tillfälle till det, skulle de följa dessa onda mäns föredöme. Deras svekfulla transaktioner kan i allmänhet hållas hemliga för deras bröders ögon, men Gud ser hur de handlar och kommer till sist att belöna dem efter deras gärningar.
(512) Några som har varit länge i Battle Creek och som borde känna sitt ansvar som människor, innehar betrodda ställningar endast till namnet. De har blivit väktare för våra institutioner, men deras sätt att handla visar att de inte hyser något särskilt intresse för dem och inte heller känner något ansvar för dem. Deras tankar kretsar omkring dem själva. Om vi skulle bedöma dem efter deras gärningar, skulle vi komma till den slutsatsen, att de betraktar sina egna krafter som alltför dyrbara för att användas på dessa Guds redskap, om de inte själva kan dra jordiska fördelar av det. Dessa försummar att hålla ställningarna, inte på grund av att de inte kan, utan därför att de tänker på sig själva och helst vill vagga sig själva till sömns i den köttsliga vaggans säkerhet.
(512) Människor som gör det till sitt livs mål att glädja och gagna sig själva, borde inte stanna på en så viktig post. De har ingen rätt att vara där, eftersom de direkt utgör ett hinder för Guds verk. De, som försummar Herrens fattiga, som inte känner något ansvar för änkor och faderlösa, inte tar något ansvar för deras situation och arbetar på att skapa rättfärdighet och rimliga relationer mellan människor, är skyldiga till att försumma Kristus (513) i gestalt av Hans heliga, eftersom de inte tagit reda på det som de inte känner till. De känner inget ansvar och gör inga ansträngningar för att upprätthålla det rätta. Om inte största vaksamhet iakttas vid Guds verks stora hjärta för att skydda dess intressen, kommer Hans församling att bli lika fördärvad som andra samfunds församlingar.
(513) Alla som bor i Battle Creek kommer att ha en fruktansvärd räkenskap att avlägga inför Gud, om de tillåter synd att begås mot en bror. Det är ett alarmerande faktum, att likgiltighet, sömndruckenhet och apati har varit utmärkande för människor i betrodda ställningar och att det finns en ständig ökning av stolthet och alarmerande likgiltighet inför Guds Andes varningar. De barriärer, som Guds Ord sätter upp omkring Sitt folk, har brutits ner. Människor, som känner till den väg som Gud har fört Sitt folk på i den tid som ligger bakom oss, har i stället för att fråga efter de gamla vägarna och försvara vår ställning som ett särskilt folk, förenat våra händer med världen. Det mest alarmerande i detta är att det inte har hörts några varnande röster i form av protester, böner och varningar. Det är som om Guds folks ögon har förblindats, samtidigt som församlingen snabbt glider in i världslighetens kanal.
(513) Gud vill inte att träskallar skall vakta Hans institutioner. Han vill att levande, verksamma människor skall ta vara på Hans institutioners och Hans församlings intressen, - människor som är utrustade med förmågor och snabb uppfattningsförmåga - människor som har ögon och öppnar dem så att de kan se och har hjärtan så att de är öppna för Hans Andes påverkan. Han håller människor strängt ansvariga för att vaka över Hans intressen i Battle Creek.
(513) Det är några i Battle Creek, som aldrig helt har funnit sig i tillrättavisning. De har själva valt sin väg. De har alltid, i större eller mindre grad, utövat ett inflytande på dem, som har trätt fram och försvarat det rätta och tillrättavisat det felaktiga. Det inflytande som dessa personer utövar på dem, som kommer hit och kommer i kontakt med delegerade, är mycket dåligt. De fyller dessa nyanländas sinnen med frågor och tvivel om Guds Andes vittnesbörd. De (514) ger en felaktig bild av Vittnesbörden; och i stället för att leda dessa personer till helgelse till Gud och lyssna till församlingens röst, lär de dem att bli oberoende och inte lägga märke till andras uppfattningar och bedömning. Inflytandet från denna grupp har arbetat i hemlighet. En del är omedvetna om vilken skada de gör; men eftersom de själva är ohelgade, stolta och upproriska, leder de andra in på fel spår. En giftig atmosfär inandas från dessa ohelgade människor. Det finns själars blod på dessa människors kläder och Kristus kommer på den sista dagen att säga till: ”Gå bort ifrån mig, ni alla, som bedriver orättfärdighet.” (Luk. 13:27)De kommer att bli överraskade, men deras kristna liv var en villfarelse, ett bedrägeri.
(514) Om alla i Battle Creek var trogna mot det ljus som Gud har gett dem, trogna mot församlingens intressen och lade märke till värdet av de själar som Kristus dog för, skulle ett annat inflytande utövas. Men här ser vi i stor omfattning samma erfarenhet som Israels barn gjorde. När folket stod framför Sinais berg och lyssnade till Guds röst, gjorde Hans närvaro ett så starkt inflytande på dem, att de förskräckta drog sig tillbaka och ropade till Mose: ”Tala du till oss så skall vi höra, men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö.” (2 Mos. 20: 19) Där framför berget gav de högtidliga löften om lydnad mot Gud, men knappt hade tordönen, basunen och Herrens röst upphört, förrän de hade böjt knä för en avgud. Deras ledare hade kallats bort från deras ögon och sveptes in i en tjock sky, i samtal med Gud.
(514) Medarbetaren, som under Moses frånvaro hade lämnats ensam med ansvaret för folket, hörde att de beklagade sig över att Mose hade lämnat dem och uttryckte en önskan om att återvända till Egypten. Av fruktan för folket sade han emellertid inget. Han trädde inte frimodigt fram inför Gud, utan för att behaga folket, gjorde han en guldkalv. Han tycktes sova i början av detta onda. När det första upproriska ordet yttrade, kunde Aron ha hejdat det, men han var (515) så rädd för att förnärma folket, att han tycktes vara enig med dem och blev till sist övertalad till att göra en guldkalv, som de kunde dyrka.
(515) Predikanter bör vara trofasta väktare, som ser det onda och varnar folket. Riskerna bör alltid stå tydliga för dem och inskärpas hos dem. Den förmaning, som Timoteus fick, var följande: ”… predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning.” (2 Tim. 4:2)
(515) Äktenskap har ingåtts i Battle Creek som Gud inte har något med att göra. Äktenskapsparterna har ibland stämt dåligt överens, andra har varit omogna. Kristus har varnat oss och sagt att sådana situationer kommer att uppstå före Hans andra ankomst. Det är ett av de sista dagarnas tecken. Ett liknande tillstånd rådde före syndafloden. Människors huvuden blir förvridna i fråga om äktenskap. När det finns så mycket osäkerhet, så stora risker, finns det ingen anledning att göra stora parader eller uppvisningar, inte ens om parterna är helt och hållet passande för varandra, utan det återstår till att prövas.
(515) När de, som bekänner sig vara reformatorer och lever ett ödmjukt liv, börjar ta efter världslig rikedoms seder och vanor, då är det en skamfläck för vår tro. Det finns en del, till vilka Gud har gett varnande ord, men stoppade de dem? Nej, de fruktade inte Gud, för förtrollningen från Satans makt var över dem. Och några i Battle Creek har påverkat dessa stackars bedårade människor så att de har följt sitt eget omdöme. Därigenom har de minskat sin möjlighet att vara till nytta och dragit Guds missnöje över sig.
(515 ) Gud vill att vi skall utveckla en stark karaktär. De, som bara vänder kappan efter vinden, kommer inte att få någon rik belöning så småningom. Gud vill att de som arbetar i Hans verk, skall vara människor med stark medkänsla och en snabb uppfattningsförmåga. De borde vara måttliga när det gäller mat. Fett och överdådiga rätter borde inte finnas på deras bord. Och när de ständigt är upptagna av tankearbete och de får för litet motion, bör de äta mycket sparsamt, också av enkel kost. Daniels klara tankar (516) och hans principfasthet, hans intellektuella kraft att tillägna sig kunskaper berodde i hög grad på hans enkla kosthåll och hans böneliv.
(516) Eli var en god människa med ren moral, men han var för eftergiven. Han ådrog sig Guds missnöje därför att han inte stärkte de svaga punkterna i sin karaktär. Han ville inte såra någon och hade inte moraliskt mod att tillrättavisa synd. Hans söner var motbjudande män. Trots detta avlägsnade han dem inte från de uppgifter de anförtrotts. Dessa söner vanhelgade Guds hus. Han visste det och blev bedrövad över det, för han älskade renhet och rättfärdighet, men han hade inte tillräcklig moralisk kraft för att hejda det onda. Han älskade frid och harmoni och blev alltmer okänslig för orenhet och förbrytelser. Den store Guden tar emellertid själv saken i Sin egen hand. När det klandervärda drabbar Honom genom ett barns medverkan, så accepterar Han det och känner att det är vad han förtjänar. Han visar ingen bitterhet mot Samuel, Guds budbärare. Han älskar honom lika mycket som Han har gjort, men dömer Sig själv.
(516) Elis skyldiga söner dödades i krig. Han kunde uthärda att hans söner blev dödade, men han kunde inte uthärda att Guds ark var tagen. Han visste att hans synd, att inte stå för det rätta och övervinna det som var fel, till sist hade berövat Israel dess kraft och ära. Han blev dödsblek och föll baklänges och avled.
(516) Vilken undervisning har vi inte tillgång till här, till unga människors föräldrar och förmyndare och till dem, som tjänar i Guds verk. När bestående ondska inte bemöts och hindras, därför att människor har för litet mod att tillrättavisa det som är fel, eller på grund av att de visar för litet intresse eller är alltför lata för att använda sina egna krafter till att på allvar rensa familjen eller Guds församling, ställs de till ansvar för de onda saker som blir resultatet av att de försummar sin plikt. Vi är lika ansvariga för det onda vi kunde ha bromsat hos andra, genom tillrättavisning, genom varning eller genom föräldrars eller predikanters auktoritet, som vi är skyldiga till egna handlingar.
(517) (517) Eli borde först ha försökt att tygla det onda med milda medel, men om det inte hade hjälpt, borde han ha tvingat det onda med de strängaste medel. Guds ära måste bevaras som helig även om den skiljer oss från den närmaste släktingen. Ett fel hos en människa med andra förmågor, kan ödelägga hans användbarhet i det här livet och leda till att han på Guds dag får höra dessa ovälkomna ord: ”Gå bort från mig, ni förbannade.” (Matt. 25:41)
(517) Eli var vänlig,härleksfull och mild och hyste ett äkta intresse för att tjäna Gud för Guds verks framgång. Han var en människa med kraft i bönen. Han reste sig aldrig i uppror mot Guds ord. Men han var bristfällig.Han hade inte en fast karaktär när det gällde att tillrättavisa synd och att utöva rättfärdighet mot syndaren, så att Gud kunde låta honom hålla Israel rent. Han växte inte till i tro, mod och kraft när det gällde att säga nej vid rätt tidpunkt och på rätt plats. Synd är synd, rättfärdighet är rättfärdighet. De varnande basunstötarna måste ljuda. Vi lever i en fruktansvärt ond tidsålder. Gudsdyrkan kommer att förvanskas, om det inte finns riktigt vakna människor på varje ansvarsfylld post. De har inte tid till att nu låta oss uppslukas i någon självisk maklighet. Inte något av de ord Gud har talat får lov att falla i glömska.
(517) Även om somliga bekännare i Battle Creek har bekänt sig tro på Vittnesbörden, har de trampat dem under sina fötter. Endast få har läst dem med intresse, endast få har gett akt på dem. Eftergivenhet mot självet, stoltheten, modet och uppvisning blandas med tillbedjan av Gud. Han saknar modiga, handlingskraftiga människor, som inte tar hänsyn till avgudarnas upphöjelse och vederstyggligheternas införande, utan att höja sin stämma som en basun och visa folk deras överträdelser och Jakobs hus deras synder.
(517) Så fort Samuel började döma Israel, till och med under hans ungdom, kallade han en församling av folket till fasta och bön och till att djupt ödmjuka sig inför Gud. Han frambar Sitt högtidliga vittnesbörd från Guds mun. Då började folket att lära sig, var deras styrka var. De bönföll Samuel att inte upphöra med (518) sina rop till Gud för dem. Deras fiender hade rest sig för att möta dem i strid, men Gud hörde bönerna för deras skull. Han arbetade för dem och segern vändes till Israels fördel.
(518) Det är ett stort arbete som skall utföras i Battle Creek. Uppgifter har försummats, viktiga förtroenden har blivit svikna. Människor har kommit men har inte bidragit till sakens styrka, utan arbetar hela tiden på att i sina egna händer samla in de små medel som andra äger. Därigenom rövar de från Guds skattkammare. Deras hjärtans naturliga själviskhet kan ses varhelst ett gynnsamt tillfälle ges till att gynna sig själva på andras bekostnad. De har gjort så ända tills världens standard mötts. Skillnaden mellan deras tillvägagångssätt och världens är mycket liten.
(518) Vårt folk i Battle Creek har större ansvar att bära än folk på någon annan plats. Alla som väljer att bosätta sig här bör göra det, inte endast för sin egen bekvämlighets skull, utan med ögonen riktade mot Guds härlighet. De borde vara fullt beredda att ta ansvar, var och när det behövs och att med självuppoffrande helgelse stödja de institutioner som Gud har placerat bland dem. De, som är ovilliga att följa denna väg, borde gå till platser där ansvaret inte är lika stort. På denna viktiga post, där så mycket beror på den personliga insatsen, måste alla göra sin del utan att förskräckas. De måste vara helt vakna, så att deras Mästares verk inte måtte förlora en enda själ. Många når inte helt upp till evangeliets standard. De visar en självisk hänsyn till sina egna intressen och försummar att se vad de kan göra, för att bli till välsignelse för sina medmänniskor. Kristus vill inte ha några sysslolösa i Sin vingård. Han kräver att var och en skall arbeta för tid och evighet.