(162) Det har visats mig att några av våra lägermöten är långt ifrån vad Herren har avsett att de skulle vara. Folk kommer oförberedda för den Helige Andes närvaro. I allmänhet använder systrarna åtskillig tid före mötet till att göra i ordning kläder för att vara prydliga till det yttre, men de fullständigt glömmer den inte prydnad som är av stort värde i Guds ögon. Det läggs också mycket tid på onödig matlagning, att baka feta pajer och kakor (163) och annan mat som är klart skadlig för dem som äter den. Om våra systrar i stället kom med gott bröd och några andra hälsosamma rätter, skulle både de själva och deras familjer vara bättre förberedda för att uppskatta livets ord och vara långt mer mottagliga för den Helige Andes inflytande.
(163) Ofta är magen överbelastad av mat som sällan är lika naturlig och enkel som den som äts hemma, där man får dubbelt eller kanske tre gånger så mycket motion. Det gör att hjärnan blir så dåsig att det är svårt att uppskatta eviga ting. Och när mötet är över är de besvikna över att inte ha upplevt mer av Guds Ande.
(163) När mötena förbereds bör var och en noggrant och kritiskt rannsaka sitt hjärta inför Gud. Om man har haft olustiga känslor sinsemellan, oenighet eller stridigheter i familjerna, bör den första förberedelsen vara att bekänna dessa fel för varandra och att be med och för varandra. Ödmjuka er själva inför Gud och gör en allvarlig ansträngning att tömma Andens tempel på allt avskräde - all missunnsamhet, all avund, all misstanke, all kritik. ”Gör era händer rena, ni syndare, och rena era hjärtan, ni tvehågsna. Klaga, sörj och gråt. Låt ert skratt vändas i sorg och er glädje i bedrövelse. Ödmjuka er alltså inför Herren, så skall han upphöja er.”
(163) Herren talar; gå in i din kammare och tala i tysthet med ditt eget hjärta. Lyssna till sanningens och samvetets röst. Inget kommer att ge en så klar syn på jaget som enskild bön. Han som ser i det fördolda och vet allt kommer att upplysa ditt förstånd och besvara dina böner. Klara, enkla plikter som inte får försummas kommer att öppna sig för dig. Gör en pakt med Gud om att överlämna dig själv och alla dina krafter till Hans tjänst. Ta inte detta ogjorda arbete med dig till lägermötet. Om det inte görs där hemma, kommer din egen själ att lida och andra kommer att ta stor skada av din kyla, din slöhet och din andliga dåsighet.
(164) (164) Jag har sett tillståndet hos det folk som bekänner sig till sanningen. Profeten Hesekiels ord kan tillämpas på dem nu: ”Du människobarn, dessa män har låtit sina eländiga avgudar få insteg i sina hjärtan och har ställt upp framför sig sådant som förleder dem till synd. Skulle jag verkligen låta sådana fråga mig till råds? Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: Var och en av Israels hus som släpper in eländiga avgudar i sitt hjärta och ställer upp framför sig det som förleder honom till synd och sedan kommer till profeten, honom skall jag, HERREN, ge svar efter vad han förtjänar för sina många avgudars skull.”
(164) Om vi älskar det som hör till världen och har behag i orättfärdighet eller gemenskap med mörkrets ofruktbara gärningar, har vi satt vår orättfärdighets stötesten framför oss och ställt upp avgudabilder i våra hjärtan. Och om vi inte genom beslutsamma ansträngningar lägger bort dem kommer vi aldrig att bli erkända som Guds söner och döttrar.
(164) Här är ett arbete för familjerna att göra innan de kommer till våra heliga sammankomster. Låt förberedelser av mat och kläder komma i andra hand, men låt en djup rannsakning av ditt hjärta börja hemma. Be tre gånger om dagen och var lika enträgen som Jakob. Hemmet är den plats där vi ska finna Jesus. Ta sedan med Honom till mötet. Så värdefulla de timmar du tillbringar där kommer att bli. Men hur kan du förvänta dig att känna Herrens närvaro och se Hans kraft uppenbaras, när det enskilda förberedelsearbetet inför det tillfället försummas?
(164) För din själs skull, för Kristi skull och för andras skull, arbeta hemma. Be på ett sätt som du inte brukar. Låt hjärtat krossas inför Gud. Se om ditt hus. Förbered dina barn för tillfället. Lär dem att det inte är lika viktigt om de visar sig i fina kläder som att de visar sig inför Gud med rena händer och rena hjärtan. Avlägsna varje hinder som kan ha funnits i vägen för dem - - alla meningsskiljaktligheter som kan ha funnits bland dem själva eller mellan dig och dem. Genom att göra detta inbjuder ni Herrens (165) närvaro till era hem och heliga änglar kommer att följa med dig när du åker till mötet. Deras ljus och närvaro kommer att pressa tillbaka onda änglars mörker. Även icke-troende kommer att känna den heliga atmosfären, när de kommer in på lägerområdet. O, hur mycket som går förlorat, när detta viktiga arbete försummas! Du kan uppskatta predikan, du kan bli upplivad och uppväckt, men Guds omvändande och reformerande kraft kommer inte att kännas i hjärtat och effekten kommer inte att vara så djup, genomgripande och varaktig som den borde vara. Låt stoltheten bli korsfäst och själen bli klädd i Kristi ovärderliga rättfärdighets klädnad. Vilket möte du då kommer att kunna glädja dig åt. Det kommer att bli som själva himlaporten för era själar.
(165) Samma arbete med att ödmjuka sig och att rannsaka hjärtat borde också pågå i församlingen, så att alla meningsskiljaktligheter och allt avståndstagande bland bröder kan läggas åt sidan innan vi kommer inför Herren vid dessa årliga samlingar. Börja med detta arbete på allvar, och vila inte förrän det är utfört. För om ni kommer till mötena med era tvivel, er klagan och era stridigheter kommer ni att föra onda änglar med er in i lägret och bära mörker med er var ni än går.
(165) Jag har blivit visad att på grund av att denna förberedelse saknats har dessa årliga möten bara gjort liten nytta. Pastorerna är sällan förberedda för att arbeta för Gud. Det är många talare, - de som kan säga intelligenta och originella saker, som anstränger sig för att och tala nedsättande om andra samfund och förlöjliga deras tro - men det finns få uppriktiga arbetare för Gud. Dessa intelligenta, självgoda talare bekänner sig ha sanningen mer än alla andra människor, men deras arbetsmetoder och religiösa iver motsvarar inte alls deras trosbekännelse.
(165) Jag sökte efter den själens ödmjukhet som alltid borde sitta som en passande klädnad på våra predikanter, men den fanns inte på dem. Jag såg efter den djupa kärlek till själar som Mästaren sa att de skulle ha, men de hade den inte. Jag lyssnade efter de allvarliga bönerna, uppsända i tårar och själanöd på grund av de (166) obotfärdiga och otroende i deras egna hem och i församlingen, men hörde dem inte. Jag lyssnade efter uppmaningar som gjorts under Andens påverkan, men de saknades. Jag letade efter dem som bar bördor, som i en tid som denna skulle gråta mellan förhuset och altaret och ropa: ”HERRE, skona ditt folk, och låt inte din arvedel hånas”, men jag hörde inga sådana böner. Några få uppriktiga, ödmjuka personer sökte Herren. Vid några av dessa möten kände en eller två pastorer bördan och tyngdes ner som en vagn under sädeskärvar. Men den stora majoriteten av pastorer hade inte mer insikt om sitt uppdrags helighet än barn.
(166) Jag såg vad dessa årliga samlingar skulle kunna vara och vad de borde vara – möten med hårt arbete. Pastorer borde söka bereda sina egna hjärtan innan de påbörjar arbetet med att hjälpa andra, för folket har kommit mycket längre än många av pastorerna. De borde kämpa outtröttligt i bön tills Herren välsignar dem. När Guds kärlek brinner på deras hjärtans altaren, kommer de inte längre att predika för att visa upp sin egen klipskhet, utan presentera Kristus som tar bort världens synd.
(166) I den tidiga församlingen lärdes kristendomen ut i sin renhet. Dess föreskrifter gavs av inspirationens röst. Dess föreskrifter var ofördärvade av människors påfund. Församlingen uppenbarade Kristi ande och var vacker i sin enkelhet. Dess smycken bestod av dess medlemmars heliga principer och exemplariska livs. Stora skaror blev vunna för Kristus, inte genom uppvisning eller bildning, utan genom Guds kraft som följde med den klara förkunnelsen av Hans ord. Men församlingen har blivit fördärvad. Och nu är det nödvändigare än någonsin förr, att pastorerna skulle vara kanaler för ljuset.
(166) Det finns många som respektlöst talar om bibelns sanning, vars själar saknar Guds Ande lika mycket som Gilboas berg saknade dagg och regn. Men det vi behöver är människor som själva är fullständigt (167) omvända och som kan lära andra hur de ska ge sina hjärtan till Gud. Gudsfruktans kraft har nästan upphört att finnas i våra församlingar. Och vad beror det på? Herren väntar fortfarande på att vara nådig. Han har inte stängt himlens fönster. Vi har själva skiljt oss från Honom. Vi behöver fästa trons ögon på korset och lita på att Jesus är vår styrka och vår frälsning.
(167) När vi ser att så litet börda för verket vila över predikanter och folk, frågar vi: Kommer Herren, när Han kommer, att finna tro på jorden? Det är tro som saknas. Gud har ett överflöd av nåd och kraft, som väntar på att vi ska fråga efter det. Men orsaken till att vi inte känner vårt stora behov av det, är att vi litar på oss själva och inte på Jesus. Vi upphöjer inte Jesus och litar inte helt på Hans förtjänster.
(167) Jag önskar att jag kunde inpränta i pastorer och folk, behovet av att nåden arbetar djupare i hjärtat och av en grundligare förberedelse för att kunna träda in i våra lägermötens anda och arbete, så att de ska kunna få största möjliga utbyte av dessa möten. Dessa årliga samlingar kan antingen vara tillfällen för särskild välsignelse eller till stor skada för andligheten. Vad ska de vara för dig, käre läsare? Detta återstår för var och en att avgöra för sig själv.