(217) (Denna uppmaning skrevs i Healdsburg den 30 maj 1882, för att läsas upp vid lägermötena. Den innehåller varningar och undervisning som författaren, som personligen var frånvarande, kände sig manad att ge till församlingen. För deras skull som inte var närvarande vid dessa möten och även för alla som kan vilja bevara den i permanent form, har den tagits med här.)
(217) (217) Jag fylls med sorg när jag tänker på vårt tillstånd som folk. Herren har inte stängt himlen för oss, utan vår egen ständigt avfälliga kurs har skiljt oss från Gud. Stolthet, begär och kärlek till världen har bott i hjärtat, utan fruktan att bli bortvisade eller fördömda. Fruktansvärda och övermodiga synder har funnits bland oss. Och ändå är den allmänna uppfattningen att församlingen blomstrar, och att frid och andlig framgång råder på alla håll.
(217) Församlingen har avfallit från att följa Kristus, hennes Ledare, och går stadigt tillbaka mot Egypten. Trots detta är det få som är förskräckta eller förvånade över sin brist på andlig kraft. Tvivel, och till och med misstro på Guds Andes vittnesbörd, genomsyrar våra församlingar överallt. Så vill Satan ha det. Predikanter som förkunnar jaget, i stället för Kristus, vill ha det så. Vittnesbörden ligger olästa och uppskattas inte. Gud har talat till er. Ljus har lyst från Hans Ord och från vittnesbörden och båda har ringaktats och ignorerats. Resultatet visar sig tydligt i brist på renhet, hängivenhet och uppriktig tro bland oss.
(217) Låt var och en ställa denna fråga till sitt eget hjärta: ”Hur har vi kunnat falla till detta tillstånd av andlig svaghet och oenighet? Har vi inte själva dragit på oss Guds misshag eftersom våra handlingar inte stämmer överens med vår tro? Har vi inte sökt världens vänskap och bifall, hellre (218) än Kristi närvaro och en djupare kunskap om Hans vilja? Rannsaka era egna hjärtan och bedöm ert eget handlingssätt. Tänk igenom vilket umgänge ni väljer. Söker ni de visas sällskap eller är ni villiga att välja världsligt umgänge, kamrater som inte fruktar Gud och inte lyder evangeliet?
(218) Är er rekreation sådan, att den ger moralisk och andlig livskraft? Kommer den att leda till renhet i tanke och handling? I dag är orenhet utbredd även bland Kristi bekännande efterföljare. Passionerna är otyglade. De köttsliga böjelserna stärks när de får fritt utlopp, medan de moraliska krafterna ständigt blir allt svagare. Många deltar ivrigt i världsliga och moraliskt nedbrytande nöjen, som är förbjudna i Guds Ord. På det sättet bryter de kontakten med Gud och ställer sig tillsammans med världens nöjeslystna människor. De synder som förgjorde dem som levde i och städerna på slätten existerar i dag - inte bara i de hedniska länderna, och inte heller bara bland kristna i allmänhet, utan hos somliga som bekänner sig vänta på Människosonens ankomst. Om Gud visade er dessa synder så som de framstår i Hans ögon, skulle ni fyllas med skam och skräck.
(218) Och vad har skapat detta alarmerande tillstånd? Många som inte är verkligt omvända har accepterat sanningen teoretiskt. Jag vet vad jag talar om. Det är få som känner verklig sorg över synden, som är djupt och skarpt övertygade om den oomvända naturens fördärv. Stenhjärtat har inte bytts ut mot ett hjärta av kött. Få vill falla på Klippan och krossas.
(218) Oavsett vem du är eller hur ditt liv har sett ut, kan du bara bli frälst på det sätt som Gud har bestämt. Du måste ångra dig. Du måste falla hjälplös på Klippan, Kristus Jesus. Du måste känna ditt behov av en läkare och av det enda läkemedel som finns mot synd, Kristi blod. Detta läkemedel kan endast fås genom ånger inför Gud och förtröstan på Herren Jesus Kristus. (219) Här måste arbetet fortfarande börja för många som bekänner sig vara kristna och till och med att vara Kristi tjänare. Ni är självtillräckliga och självupphöjda. Kristus sade: ”Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare” till ånger. Kristi blod är bara till nytta för dem som känner sitt behov av dess renande kraft.
(219) Vilken gränslöst stor kärlek och förnedring, att Kristus ville åta Sig vår försoning, när vi inte kunde göra något anspråk på gudomlig barmhärtighet! Men vår store Läkare kräver villkorslös underkastelse av varje människa. Vi ska aldrig skriva ut medicin mot vår egen sjukdom. Kristus måste helt och hållet styra både vilja och handling.
(219) Många är inte medvetna om sitt eget tillstånd och den fara de befinner sig i. Och det finns mycket i Kristi verks natur och sätt som står i motsats till varje världslig princip, och som strider mot det mänskliga hjärtats stolthet. Jesus kräver att vi överlämnar oss fullständigt i Hans händer och litar på Hans kärlek och vishet.
(219) Vi kanske smickrar oss själva, som Nikodemus, att vår moraliska karaktär har varit felfri och att vi inte behöver ödmjuka oss inför Gud som den vanliga syndaren. Men vi måste finna oss i att gå in i livet på samma sätt som den största syndaren. Vi måste avsäga oss vår egen rättfärdighet och bönfalla om att Kristi rättfärdighet ska tillräknas oss. Vi måste förlita oss helt på Kristus som vår styrka. Jaget måste dö. Vi måste erkänna att allt som vi har kommer från Guds nåds överflödande rikedomar. Låt oss av hela vårt hjärta säga: ”Inte åt oss, HERRE, inte åt oss utan åt ditt namn ge äran, för din nåds och din sannings skull.”
(219) Äkta tro följs av kärlek, och kärlek av lydnad. Alla den omvändes krafter och passioner underordnas Kristi kontroll. Hans Ande är en nyskapande kraft som förvandlar alla som vill ta emot den, efter den gudomliga förebilden. Det gör mig bedrövad att säga att denna upplevelse bara har förståtts av (220) ett fåtal av dem som bekänner sanningen. Väldigt många fortsätter på sina egna vägar och tillfredsställer sina egna syndiga begär, men bekänner sig ändå vara Kristi lärjungar. De har aldrig överlämnat sina hjärtan till Gud. Som de oförståndiga jungfrurna har de försummat att skaffa sig nådens olja i kärlen tillsammans med sina lampor. Jag säger er, mina bröder, att ett stort antal av dem som bekänner sig tro och som till och med undervisar om sanningen, är fångar i syndens slaveri. Låga passioner orenar sinnet och ödelägger själen. Somliga, som lever i den mest avskyvärda orättfärdighet har lånat himlens dräkt, för att de ska kunna tjäna Satan mer effektivt.
(220) ”Den som är född av Gud gör inte synd.” Han känner att han är köpt med Kristi blod och bunden av de allvarligaste löften om att ära Gud i sin kropp och i sin ande, som tillhör Gud. Kärleken till synd och egenkärleken har övervunnits i honom. Han frågar sig varje dag: ”Hur skall jag kunna återgälda HERREN alla hans välgärningar mot mig?” ”Herre, vad vill Du att jag ska göra?” En verklig kristen kommer aldrig att klaga över att Kristi ok skaver hans nacke. Han räknar tjänsten för Jesus som den sannaste friheten. Guds lag är hans glädje. Istället för att försöka dra ner de gudomliga befallningarna, så att de motsvarar hans brister, strävar han ständigt efter att nå upp till deras fullkomliga standard.
(220 ) En sådan erfarenhet måste vi ha om vi ska vara beredda att bestå på Herrens dag. Nu, medan prövningens tid dröjer sig kvar, medan nådens röst ännu hörs, är det tid för oss att lägga bort våra synder. Medan moraliskt mörkret täcker jorden som ett bårtäcke, måste ljuset från Guds fanbärare lysa desto klarare och visa kontrasten mellan himlens ljus och Satans mörker.
(220) Gud har gett tillräckliga förutsättningar för att vi ska kunna stå fullkomliga i Hans nåd och inte sakna något medan vi väntar på vår Herres ankomst. Är du redo? Har du bröllopskläderna på? Den klädnaden kommer aldrig att dölja bedrägeri, (221) orenhet, fördärv eller hyckleri. Guds ögon vilar på dig. Han är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Vi kanske kan dölja våra synder för människors ögon, men vi kan inte dölja något för vår Skapare.
(221) Gud sparade inte Sin egen Son, utan utlämnade Honom till att dö för våra överträdelser och uppväckte Honom för vår rättfärdiggörelses skull. Genom Kristus kan vi framföra våra böner inför nådens tron. Genom Honom kan vi, ovärdiga som vi är, vinna all andlig välsignelse. Kommer vi till Honom för att få liv?
(221) Hur ska vi för egen del uppleva Guds godhet och Hans kärlek? Psalmisten säger till oss - inte att vi ska höra och förstå, läsa och förstå, eller tro och förstå, - utan ”smaka och se att Herren är god”. Smaka själv i stället för att lita på vad andra säger.
(221) Erfarenhet är kunskap som kommer genom att man prövar. Religion som prövats är vad som behövs nu. ”Smaka och se att Herren är god.” Somliga - ja många - har en teoretisk kunskap om religiösa sanningar, men har aldrig upplevt den gudomliga nådens förnyande kraft i sina egna hjärtan. Dessa personer är alltid tröga att bry sig om de varnande vittnesbörd, tillrättavisningar och undervisning som har författats av den Helige Ande. De tror på Guds vrede, men gör ingen allvarlig ansträngning för att undvika den. De tror på himlen, men offrar inget för att vinna den. De tror på själens värde och att dess frälsning inom kort upphör för alltid. Ändå försummar de de mest värdefulla tillfällena att få frid med Gud.
(221) De läser kanske i Bibeln, men dess hot skrämmer dem inte och dess löften vinner dem inte. De håller med om det som är mycket bra, ändå följer de den väg som Gud har förbjudit dem att gå. De känner till en tillflyktsort, men använder sig inte av den själva. De känner till ett botemedel mot synd, men använder det inte. De vet vad som är rätt, men tycker inte om det. All deras kunskap kommer bara att öka deras (222) fördömelse. De har aldrig smakat och lärt sig av egen erfarenhet, att Herren är god.
(222) Att bli en Kristi lärjunge är att förneka sig själv och följa Jesus i både ont och gott. Det är få som gör detta nu. Många profeterar falskt och folk älskar att ha det så, men vad kommer att ske till slut? Vad kommer beslutet att bli när deras arbete, med alla dess konsekvenser, ska läggas fram för granskning inför Gud.
(222) Det kristna livet är en strid. Aposteln Paulus talar om att brottas med furstar och väldigheter när han kämpade trons goda kamp. Han förklarar på nytt: ”Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden.” Andens skarpa svärd, Guds ord, skär inte in i själen. Har religionen förändrats? Har Satans fiendskap mot Gud avtagit? Ett religiöst liv medförde en gång svårigheter och krävde självförnekelse. Allt görs mycket behagligt nu. Och vad beror det på? Guds bekännande folk har kompromissat med mörkrets makt.
(222) Det raka vittnesbördet måste återupplivas. Stigen till himlen är inte jämnare nu än den var på vår Frälsares tid. Alla våra synder måste läggas bort. Varje kär njutning som hindrar vårt andliga liv måste huggas av. Det högra ögat eller den högra handen måste offras, om de förleder oss till synd. Är vi villiga att ge upp vår egen klokhet och ta emot himmelriket som ett litet barn? Är vi villiga att skilja oss från vår egenrättfärdighet? Är vi villiga att ge upp de världsliga vänner som vi valt? Är vi villiga att offra bekräftelse från människor? Det eviga livets belöning är oändligt värdefull. Vill vi göra ansträngningar och uppoffringar som står i proportion till värdet av det som vi kan vinna?
(222) Varje kontakt vi knyter, oavsett hur begränsad den än är, utövar något inflytande på oss. I hur stor utsträckning vi låter detta inflytande påverka oss beror på graden av intimitet, hur länge umgänget varar och hur mycket vi älskar och uppskattar den som vi umgås med. På samma sätt kan vi genom (223) bekantskap och umgänge med Kristus bli lika Honom, det enda felfria Föredömet.
(223) Gemenskap med Kristus - hur obeskrivligt värdefull! Sådan gemenskap är det vår förmån att kunna ha, om vi vill söka den och är villiga att offra vad som helst för att få den. När de första lärjungarna hörde Kristi ord, kände de sitt behov av Honom. De sökte, de fann, de följde Honom. De var med Honom i hemmet, vid bordet, i kammaren, på fälten. De var tillsammans med Honom som elever med en lärare och tog dagligen emot undervisning om helig sanning från Hans läppar. De såg på Honom, som tjänare ser på sin mästare för att förstå sin plikt. De tjänade Honom villigt och glatt. De följde Honom, som soldater följer sin befälhavare, och kämpade trons goda kamp. Och de som är tillsammans med Honom är ”kallade, utvalda och trogna.”
(223) ”Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv så leva som han levde.” ”Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom.” Denna likhet med Jesus kommer inte att gå världen obemärkt förbi. Den är föremål för uppmärksamhet och kommentarer. Den kristne kanske inte är medveten om den stora förändringen, för ju mer han liknar Kristus i sin karaktär desto ödmjukare kommer hans uppfattning om sig själv att vara. Men alla omkring honom kommer att se och märka den. De som haft de djupaste erfarenheterna av det som hör Gud till är de som är längst bort från stolthet eller självupphöjelse. De har de ödmjukaste tankarna om sig själva och de allra mest upphöjda föreställningarna om Kristi härlighet och suveränitet. De känner att den lägsta platsen i Hans tjänst är alltför hedersam för dem.
(223) Mose visste inte att hans ansikte lyste med en klarhet som var smärtsam och skrämmande för dem som inte hade, som han själv, samtalat med Gud. Paulus hade en mycket ödmjuk uppfattning om sina egna framsteg i det kristna livet. Han säger: ”Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig.” Han talar om sig själv som ”den störste” syndaren. Ändå hade Paulus blivit högt ärad av Herren. Han hade i en helig syn blivit (224) uppryckt till den tredje himlen och hade där tagit emot uppenbarelser om gudomlig härlighet som han inte tilläts berätta.
(224) Johannes Döparen förklarades av vår Frälsare vara den störste av profeterna. Men vilken kontrast mellan denne gudsmans språk och mångas som bekänner sig vara korsets tjänare. När han blev tillfrågad om han var Kristus, förklarar Johannes sig själv ovärdig att ens knyta upp sin Mästares sandalremmar. När hans lärjungar kom och beklagade sig över att folket hade riktat sin uppmärksamhet mot den nye Läraren, påminde Johannes dem om att han själv bara hade påstått att han var den Utlovades förlöpare. Den främsta platsen i sitt folks tillgivenhet tillhör Kristus, brudgummen. ”Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt. Han måste bli större och jag mindre. Den som kommer ovanifrån är över alla.” ”Den som har tagit emot hans vittnesbörd har bekräftat att Gud är sann.”
(224) Det är sådana arbetare som behövs i Guds verk i dag. De självtillräckliga, de avundsjuka och svartsjuka, de kritiska och felfinnande kan gott undvaras i Hans heliga verk. De borde inte tolereras i pastorsämbetet även om de verkar ha gjort en del gott. Gud lider inte brist på människor eller medel. Han frågar efter arbetare som är sanna och trofasta, rena och heliga, sådana som har känt sitt behov av Kristi försonande blod och Hans Andes helgande nåd.
(224) Mina bröder, Gud är bedrövad över er avund och svartsjuka, er bitterhet och oenighet. I allt detta lyder ni Satan och inte Kristus. När vi ser principfasta människor, som utan fruktan gör sin plikt och som är ivriga i Guds verk men ändå är ödmjuka och anspråkslösa, vänliga och ömsinta, tålmodiga mot alla, beredda att förlåta, som visar kärlek till själar (225) som Kristus dog för, då behöver vi inte fråga: ”Är de kristna?” De ger tydliga bevis för att de har varit med Jesus och lärt av Honom. När människor visar de motsatta dragen, när de är stolta, fåfänga, ytliga, världsligt sinnade, snåla, ovänliga, fördömande, så behöver ingen tala om för oss vem de umgås med, vem som är deras allra närmaste vän. De kanske inte tror på häxkonst, men trots det har de gemenskap med en ond ande.
(225) Till denna grupp vill jag säga: ”Bär ni på avund och stridslystnad i ert hjärta, ska ni inte skryta och tala emot sanningen. En sådan vishet kommer inte ovanifrån, utan är jordisk, oandlig, ja, demonisk. Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ont. Men visheten ovanifrån är först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid.”
(225) När fariséerna och sadducéerna flockades för Johannes dop, sade den orädda förkunnaren till dem: ”Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.” Dessa män drevs av ovärdiga motiv när de kom till Johannes. De var män med giftiga principer och korrupta vanor. Ändå hade de ingen känsla av sitt verkliga tillstånd. Fyllda av stolthet och äregirighet skulle de inte tveka inför något som kunde upphöja dem själva och stärka deras inflytande över folket. De kom för att bli döpta av Johannes för att de bättre skulle kunna genomföra dessa planer.
(225) Johannes genomskådade deras motiv och mötte dem med den rannsakande frågan: ”Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen?” Om de hade hört Guds röst tala till sina hjärtan skulle de ha vittnat om det genom att bära sådan frukt som hör till ånger. Ingen sådan frukt syntes. De hade lyssnat till varningen som om den bara var människans röst. De (226) var hänförda av den kraft och djärvhet som Johannes talade med, men Guds Ande överbevisade inte deras hjärtan och de bar inte den frukt som är resultatet av den, och som leder till evigt liv. De visade inte några tecken på hjärtats förvandling. Johannes ville låta dem förstå att utan den Helige Andes förvandlande kraft kunde ingen yttre ceremoni hjälpa dem.
(226) Profetens tillrättavisning kan tillämpas på många i våra dagar. De kan inte förneka de klara och överbevisande argument som stödjer sanningen, men de accepterar dem mer som ett resultat av mänskligt förstånd än av gudomlig uppenbarelse. De har ingen sann uppfattning av sitt tillstånd som syndare, de visar inte några verkligt förkrossade hjärtan, utan känner liksom fariséerna, att de verkligen måste nedlåta sig för att ta emot sanningen.
(226) Ingen är längre bort från himmelriket än självrättfärdiga formalister, fyllda av stolthet över vad de själva åstadkommit, samtidigt som de fullständigt saknar Kristi ande, samtidigt som avund, svartsjuka eller kärlek till beröm och popularitet styr dem. De tillhör samma grupp som Johannes kallade ett släkte av huggormar, barn till den onde. Sådana personer finns bland oss, utan att vi lägger märke till dem eller anar det. De tjänar Satans syften effektivare än den mest lastbara och förtappade människa, ty den sistnämnda döljer inte sin sanna karaktär utan visar sig som han är.
(226) Gud kräver den frukt som hör till ånger. Utan sådan frukt har vår trosbekännelse inte något värde. Herren kan väcka sanna troende bland dem som aldrig har hört Hans namn. ”Och tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.”
(226) Gud är inte beroende av människor som är oomvända i sina hjärtan och sina liv. Han kommer aldrig att gynna någon människa som lever i laglöshet. ”Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden”.
(227) (227) De som berömmer och smickrar pastorn medan de försummar rättfärdiga gärningar, ger säkra bevis på att de är omvända till pastorn och inte till Gud. Vi frågar: ”Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen?” Var det den Helige Andes röst eller bara rösten från en människa som du hörde i det budskap som sändes från Gud? Frukterna kommer att vittna om trädets karaktär.
(227) Inga yttre former kan göra oss rena. Ingen ordination, administrerad av den heligaste av människor, kan ersätta den Helige Andes dop. Guds Ande måste utföra sitt verk på hjärtat. Alla som inte har upplevt dess förnyande kraft är agnar bland vetet. Vår Herre har Sin kastskovel i handen och Han kommer att rensa Sin tröskplats grundligt. På den dag som ligger framför oss kommer Han att se skillnad ”mellan den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom.”
(227) Kristi Ande kommer att uppenbaras i alla som är födda av Gud. Kamp och strid kan inte uppstå bland dem, som kontrolleras av Hans Ande. ”Rena er, ni som bär HERRENS kärl.” Församlingen kommer sällan att inta en högre ståndpunkt än dess pastorer har. Vi behöver en omvänd pastorskår och ett omvänt folk. Herdar som vakar över själar som sådana som måste avlägga räkenskap, kommer att leda hjorden på fridens och helighetens stigar. Deras framgång i detta arbete kommer att stå i proportion till deras egen tillväxt i nåden och deras kunskap om sanningen. När lärarna är helgade till kropp, själ och ande kan de inpränta vikten av en sådan helgelse bland folket.
(227) Att tala om religiösa saker på ett nonchalant sätt och att be om andliga välsignelser utan verklig själshunger och levande tro, tjänar inte mycket till. Den förundrade folkskaran som pressade sig tätt omkring Kristus, märkte inte av någon livskraft från kontakten. Men när den fattiga, lidande kvinnan, i sin stora nöd sträckte ut sin hand och rörde vid fållen av Jesu klädnad, kände hon den helande kraften. Hennes beröring var trons beröring. Kristus uppfattade den beröringen och Han bestämde sig för att där ge alla (228) Sina efterföljare ända till ändens tid, en lektion. Han visste att kraft hade gått ut från Honom och medan Han vände Sig om i folkhopen sa Han: ”Vem rörde vid mina kläder”? Överraskade över en sådan fråga svarade Hans lärjungar: ”Du ser hur folket tränger sig inpå dig, och du frågar: Vem rörde vid mig?".”
(228) Jesus fäste Sina ögon på henne som hade gjort detta. Hon fylldes av fruktan. Hennes glädje var stor, men hade hon gått för långt? Medveten om vad som hade skett inom henne, kom hon darrande fram och föll ner för Hans fötter och berättade hela sanningen för Honom. Kristus tillrättavisade henne inte. Han sade vänligt: ”Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid och var frisk och fri från din plåga!”
(228) Här gjordes skillnad mellan den flyktiga kontakten och trons beröring. Bön och förkunnelse utan en levande tro på Gud, kommer att vara förgäves. Men trons beröring öppnar den gudomliga maktens och visdomens skattkammare för oss, och så uträttar Gud Sin nåds under med hjälp av mänskliga redskap.
(228) Denna levande tro är vårt stora behov i dag. Vi måste veta att Jesus verkligen är vår, att Hans Ande renar och förädlar våra hjärtan. Om Kristi tjänare hade verklig tro tillsammans med saktmod och kärlek, vilket verk de skulle kunna utföra! Vilken frukt som skulle kunna ses till Guds ära!
(228 ) ”Vad kan jag säga till er, mina bröder, som väcker er ur er världsliga trygghet? Jag har blivit visad de farorna som hotar er. Det finns både troende och icke-troende i församlingen. Kristus framställer dessa två klasser i liknelsen om vinstocken och dess grenar. Han uppmanar sina efterföljare: ”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.”
(228) Det är stor skillnad mellan en låtsad och en verklig förbindelse med Kristus genom tron. Att bekänna sanningen leder människor in i församlingen, men det är inte något bevis för att (229) de har en livskraftig förbindelse med den levande Vinstocken. En regel finns, efter vilken den sanna lärjungen kan skiljas från dem som påstår sig följa Kristus men saknar tro på Honom. Den ena sorten bär frukt, den andra är utan frukt. Den ena sorten är ofta föremål för Guds beskärningskniv för att de ska bära ännu mera frukt; medan den andra som förtorkade grenar snart ska skiljas från den levande Vinstocken.
(229) Jag är mycket angelägen om att vårt folk ska bevara det levande vittnesbördet bland sig och att församlingen ska hållas ren från otro. Kan vi tänka oss ett närmare och mer intimt förhållande till Kristus än det som beskrivs i orden: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna”? Grenens fibrer är nästan identiska med vinstockens. Tillflödet av liv, kraft och fruktbarhet från stammen till grenarna är obehindrad och konstant. Roten sänder näring genom grenen. Sådant är den verkliga troendes förhållande till Kristus. Han förblir i Kristus och hämtar sin näring från Honom.
(229) Denna andliga förbindelse kan upprättas bara genom utövande av en personlig tro. Denna tro måste från vår sida visa att vi sätter Jesus högst, full förtröstan och fullständig överlåtelse. Vår vilja måste vara helt underordnad den gudomliga viljan. Våra känslor, begär, intressen och vår ära måste vara identiska med Kristi rikes framgång och Hans saks ära, medan vi oavbrutet får nåd från Honom och Kristus tar emot tacksamhet från oss.
(229) När denna intima förbindelse och kontakt formas läggs våra synder på Kristus. Hans rättfärdighet tillräknas oss. Han blev gjord till synd för oss för att vi skulle bli gjorda till Guds rättfärdighet i Honom. Vi har tillträde till Gud genom Honom. Vi blir accepterade i den Älskade. Vemhelst som genom ord eller handling skadar en troende, sårar Jesus. Och vem som än ger en bägare kallt vatten till en lärjunge därför att denne är ett Guds barn, kommer att betraktas av Jesus som om han gav det till Honom.
(230) (230) Det var när Jesus skulle ta avsked från Sina lärjungar, som Han gav dem den vackra bilden av sitt förhållande till de troende. Han hade visat dem den nära förbindelsen med Sig själv, genom vilken de kunde upprätthålla andligt liv när Hans synliga närvaro drogs undan. För att inpränta det i deras sinnen gav Han dem bilden av vinträdet som den mest slående och passande symbolen.
(230) Judarna hade alltid betraktat vinträdet som det ädlaste av alla plantor och en symbol för allt som var kraftfullt, överlägset och fruktbärande. ”Vinstocken”, tycks vår Herre vilja säga, ”som ni värderar så högt, är en symbol. Jag är verkligheten. Jag är den sanna Vinstocken. Som en nation prisar ni vinstocken. Som syndare borde ni värdera Mig högre än alla jordiska ting. Grenarna kan inte leva skilda från vinstocken. Ni kan inte heller leva om ni inte förblir i Mig.”
(230) Alla Kristi efterföljare har lika djupt intresse av denna lektion som lärjungar hade, som lyssnade till Hans ord. Vid avfallet fjärmade sig människan från Gud. Separationen är vid och fruktansvärd, men Kristus har vidtagit åtgärder, för att åter sätta oss i kontakt med Sig själv. Det ondas makt är så identifierad med den människliga naturen att ingen kan övervinna den utom genom förening med Kristus. Genom denna förening får vi moralisk och andlig kraft. Om vi har Kristi Ande kommer vi att bära rättfärdighetens frukt, frukt som kommer att ära och välsigna människor och förhärliga Gud.
(330) Fadern är vingårdsmannen. Han beskär skickligt och barmhärtigt varje fruktbärande gren. De som delar Kristi lidanden och skam nu, kommer att dela Hans ära i det kommande livet. Han ”skäms inte för att kalla dem bröder”. Hans änglar tjänar dem. Han kommer att återkomma en andra gång som Människosonen, och på så sätt identifiera sig med mänskligheten även i Sin härlighet. För dem som har förenat sig med Honom, förklarar Han: ”Kan då en mor glömma sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sin livsfrukt? Och även om hon kunde glömma sitt barn, skall jag inte glömma dig. Se, på mina händer har jag upptecknat dig. Dina murar står alltid inför mig.”
(231) (231) O, vilka häpnadsväckande förmåner som erbjuds oss!
(231) Vill vi anstränga oss till det yttersta för att åstadkomma denna förening med Kristus, som är den enda som vi får dessa välsignelser genom? Vill vi bryta med våra synder genom rättfärdighet, och med våra överträdelser genom att vända oss till Herren? Skepsis och ogudaktighet är utbredda. Kristus ställer frågan: ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” Vi måste värna om en levande, verksam tro. Villkoret för vår förening är att vår tro är bestående.
(231 ) En förening med Kristus genom en levande tro är varaktig. Alla andra föreningar måste ta slut. Kristus valde oss först och betalade en oändligt stor lösepenning för vår återlösning, och den verkliga troende väljer Kristus som det första och sista och bästa i alla avseenden. Men denna förening kostar oss något. Det är en förening med fullständigt beroende som en stolt varelse ska ingå. Alla som går in i detta förbund måste känna sitt behov av Kristi försonande blod. De måste få nya hjärtan. De måste böja sin egen vilja under Guds vilja. Det kommer att bli en kamp med inte och yttre hinder. Det krävs ett smärtsamt arbete för att lösgöra sig liksom ett arbete för att knyta an. Stolthet, själviskhet, fåfänga och världslighet - synd i alla dess former - måste övervinnas, om vi ska kunna ingå i en förening med Kristus. Orsaken till att så många upplever det kristna livet så bedrövligt ansträngande, att de är så nyckfulla och ombytliga, så skiftande, är att de försöker förena sig med Kristus utan att först lösgöra sig från dessa omhuldade avgudar.
(231) Efter att föreningen med Kristus har upprättats kan den bara bevaras genom enträgen bön och outtröttliga ansträngningar. Vi måste stå emot, vi måste förneka och besegra jaget. Genom Kristi nåd och genom mod, tro och vaksamhet kan vi vinna segern.
(231) Troende blir ett i Kristus, men en gren kan inte hållas uppe av en annan. Näringstillförseln måste ske genom den livsviktiga förbindelsen med vinstocken. Vi måste känna vårt fullständiga beroende av Kristus. Vi måste leva genom tro på (232) Guds Son. Detta är innebörden av befallningen: ”Förbli i mig.” Det liv vi lever i köttet är inte för att göra människor till viljes, inte för att behaga vår Herres fiender, utan för att tjäna och ära Honom som älskade oss och gav Sig själv för oss. Att enbart samtycka till denna förening, medan känslorna inte har lösgjort sig från världen, dess nöjen och utsvävningar, kommer bara att uppmuntra hjärtat till olydnad.
(232) Som ett folk lider vi en sorglig brist på tro och kärlek. Våra ansträngningar är alldeles för svaga för den farliga tid vi lever i. Den stolthet och egenkärlek, den orenhet och synd som vi är omgivna av, har inflytande på oss. Få inser vikten av att undvika, så långt det är möjligt, allt samröre med det som är skadligt för det andliga livet. När de väljer sin omgivning är det få som sätter sin andliga välfärd i första rummet.
(232) Föräldrar flockas med sina familjer till städerna, därför att de inbillar sig att det är lättare att försörja sig där än på landet. Barnen som inte har någonting att göra när de inte är i skolan, får sin ”uppfostran” på gatan. Av dåliga kamrater lär de sig syndiga och utsvävande vanor. Föräldrarna ser allt detta, men det krävs en uppoffring av dem för att rätta till sitt misstag, och de stannar där de är tills Satan får full kontroll över deras barn. Det är bättre att offra vad som helst med världslig betydelse, än att riskera de dyrbara själar som har anförtrotts i er vård. De kommer att utsättas för frestelser och de borde undervisas om hur de ska bemöta dem. Men det är er plikt att skära av varje inflytande, bryta varje vana, klippa av varje band, som håller er ifrån den mest fria, öppna och helhjärtade överlåtelse av er själva och er familj åt Gud.
(232) I stället för den myllrande staden, sök någon avskild plats där era barn, så långt möjligt är, skyddas från frestelser och uppfostra och utbilda dem där så att de blir till nytta. Profeten Hesekiel räknar upp de orsaker som ledde till Sodoms synd och förstörelse så här: ”Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös säkerhet utmärkte henne och hennes döttrar. Och hon hjälpte inte den nödställde och fattige.” (233) Alla som ville undkomma Sodoms öde måste undvika det levnadssätt som drog Guds dom över den ogudaktiga staden.
(233) Mina bröder, ni ringaktar Guds heligaste krav när ni försummar att helga er själva och era barn åt Honom. Många av er har slagit er till ro i en falsk trygghet, uppslukade av själviska intressen och fängslade av jordiska skatter. Ni fruktar inget ont. Faran tycks vara långt borta. Ni kommer att bli bedragna, vilseledda till evig undergång, om ni inte står upp och återvänder till Herren med ånger och djup ödmjukhet.
(233) Åter och åter har rösten från himmelen talat till er. Vill ni lyda denna röst? Vill ni rätta er efter rådet från det Sanna Vittnet, att köpa guld som är renat i eld, den vita klädnaden och ögonsalvan? Guldet är tro och kärlek, den vita klädnaden är Kristi rättfärdighet, ögonsalvan är den andliga urskiljningsförmågan som gör det möjligt för er att se Satans försåt och undvika dem, att upptäcka synden och hata den, att se sanningen och lyda den.
(233) Världens dödliga slöhet paralyserar era sinnen. Synden förefaller inte längre så motbjudande eftersom Satan har förblindat er. Guds domar ska snart utgjutas över jorden. ”Fly för livet” ljuder varningen från Guds änglar. Andra röster hörs säga: ”Bli inte uppjagade. Det finns ingen orsak till någon särskild oro.” De som sitter sorglösa i Sion ropar: ”Frid och trygghet”, medan himmelen förkunnar att plötslig undergång snart ska komma över överträdarna. De unga, de lättsinniga, de som älskar nöjen betraktar dessa varningar som tomt prat och slår bort dem med ett skämt. Föräldrar är benägna att tro att barnen har nästan rätt i denna fråga, och alla sover vidare i lugn och ro. Sådant var det då den gamla världen förstördes och när Sodom och Gomorra förtärdes av eld. Kvällen före ödeläggelsen (234) hade slättlandets städer orgier i nöjen. Man hånade Lot för hans fruktan och varningar. Men det var dessa som hånade som gick under i lågorna. Just denna natt stängdes nådens dörr för alltid för Sodoms onda, sorglösa invånare.
(234) Det är Gud som håller människans öde i Sin hand. Man kommer inte alltid att kunna trotsa Honom. Man kommer inte alltid att kunna nonchalera Honom. Hans domar drabbar redan landet. Häftiga och fruktansvärda stormar lämnar förödelse och död i sitt kölvatten. Den förtärande elden ödelägger både skogar och tättbebyggda städer. Storm och skeppsbrott väntar dem som färdas över haven. Olyckor och katastrofer hotar dem som färdas till lands. Orkaner, jordbävningar, krig och svält följer tätt på varandra. Ändå är människornas hjärtan förhärdade. De känner inte igen Guds varnande röst. De vill inte fly till den enda tillflyktsorten undan den annalkande stormen.
(234) Många som har placerats på Sions murar, för att vaka med örnblick efter faran som nalkas och höja varningens röst, sover själva. Just de som skulle vara mest aktiva och vaksamma i denna farans stund, försummar sin plikt och drar andras blod över sig själva.
(234) Mina bröder, ta er i akt för det onda otroshjärtat. Guds ord uttrycker tydligt och noggrant sina restriktioner. Det ingriper mot era själviska nöjen. Därför lyder ni det inte. Hans Andes vittnesbörd riktar er uppmärksamhet mot Skrifterna, pekar på era karaktärsbrister och tillrättavisar era synder. Därför bryr ni er inte om dem. Och för att rättfärdiggöra er köttsliga, bekymmerslösa väg, börjar ni tvivla på att vittnesbörden är från Gud. Om ni ville lyda deras undervisning skulle ni bli övertygade om deras gudomliga ursprung. Kom ihåg, er otro påverkar inte deras sanningshalt. Om de är från Gud kommer de att bestå. De som försöker minska Guds folks tro på dessa vittnesbörd, som har funnits i församlingen de senaste trettiosex åren, kämpar emot Gud. (235) Det är inte redskapet ni ringaktar och förolämpar, utan Gud, som har talat till er i dessa varningar och tillrättavisningar.
(235) I den undervisning som vår Frälsare gav Sina lärjungar finns förmanande ord som är särskilt tillämpbara på oss: ”Men akta er för att berusa er och dricka er fulla och låta era hjärtan tyngas av det dagliga livets omsorger, så att den dagen plötsligt kommer över er.” Vaka, be och arbeta - detta är trons sanna liv. ”Be oavbrutet.” Detta betyder, var alltid i bönens ande, så kommer du att vara beredd för din Herres ankomst.
(235) Väktarna är ansvariga för folkets tillstånd. När ni öppnar dörren för stolthet, avund, tvivel och andra synder, kommer det att bli strid, hat och allt ont. Jesus, den saktmodige och ödmjuke, ber att få komma in som din gäst. Men du är rädd för att be Honom komma in. Han har talat till oss i både Gamla och Nya Testamentet. Han talar fortfarande till oss genom Sin Ande och Sin försyn. Hans undervisning avser att göra människor uppriktiga mot Gud och mot sig själva.
(235) Jesus tog på Sig människans natur för att Han skulle kunna ge människan en förebild, fullständig och fullkomlig. Hans avsikt är att göra oss lika Honom själv - uppriktiga i varje motiv, känsla och tanke - uppriktiga i hjärta, själ och liv. Detta är kristendom. Vår fallna natur måste renas, förädlas, och vigas åt Gud genom lydnad för sanningen. Kristen tro kommer aldrig att stämma överens med världsliga principer. Kristen integritet strider mot all villfarelse och alla undanflykter. Den människa som hyser mest av Kristi kärlek i själen och som mest perfekt återspeglar Frälsarens förebild, är i Guds ögon den sannaste, ädlaste och mest hedervärda människan på jorden.