(263) Det har visats mig att de som känner sanningen, men ändå med alla sina krafter går upp i världsliga intressen, är trolösa. De låter inte genom goda gärningar sitt ljus lysa för andra människor. Nästan all sin förmåga använder de till att utveckla sin begåvning för att de skall bli dugliga i världen. De glömmer att de fick sina förmågor av Gud för att främja Hans rikes sak. Om de vore plikttrogna, skulle resultatet bli en rik skörd av människor vunna för Mästaren, men nu går många förlorade på grund av deras försummelser.
(263) Gud kallar dem som känner Hans vilja att bli (264) Ordets görare. Svaghet, halvhjärtenhet och vankelmod eggar Satan till angrepp. De som tillåter dessa egenskaper att utvecklas kommer att räddningslöst föras bort av frestelsens svallvågor. Var och en som bekänner Kristi namn väntas växa upp till Kristi fullhet, han som är församlingens huvud.
(264) Vi behöver alla en ledare genom livets många trångmål på samma sätt som en sjöfarande behöver lots förbi sandbankarna eller uppför floden med dess klippiga stränder. Och var kan vi finna denna ledare? Jag hänvisar er, kära syskon, till Bibeln. Inspirerad av Gud, skriven av heliga män, framhåller den med klarhet och noggrannhet både de gamlas och de ungas plikter. Den förädlar sinnet, uppmjukar hjärtat och skänker anden glädje och helig fröjd. Bibeln beskriver den fullkomliga karaktären. Den är en säker ledare under alla omständigheter ända till slutet av livets resa. Ta den till rådgivare, till rättesnöre för ert dagliga liv!
(264) Varje nådens gåva skulle utvecklas så att Guds kärlek måtte överflöda mer och mer i själen, "så att I kunnen döma om vad rättast är, på det att I mån bliva rena och för ingen till stötesten, i väntan på Kristi dag, och bliva rika på rättfärdighetens frukt..." (Fil. 1: 10,11.) Ert kristna liv måste visa sig i kraft och ståndaktighet. Ni kan uppnå det höga ideal, som Bibeln har och ni måste göra det, om ni vill vara Guds barn. Ni kan inte stå stilla, antingen går ni framåt eller tillbaka. Ni måste förvärva andlig kunskap, "så att I, tillika med alla de heliga, till fullo förmån fatta vad bredden och längden och höjden och djupet är och så lära känna Kristi kärlek" och så "bliva helt uppfyllda av all Guds fullhet." (Ef. 3: 18,19.)
(264) Många som med sitt förnuft omfattar sanningen och kan försvara den med argument, gör ingenting för att utbreda Kristi rike på jorden. Vi träffar dem gång efter gång, men de har inga nya vittnesbörd om personliga erfarenheter i det kristna livet. De kan inte berätta om nya segrar vunna i den heliga striden. I stället finner vi samma gamla slentrian, samma uttryck i böner och tal. (265) Deras böner har ingen ny ton. De uttrycker ingen större kännedom om de ting som tillhör Gud, ingen allvarligare, mer levande tro. Sådana personer är inte levande plantor i Guds örtagård. De skjuter inte nya skott, de bär inte nya blad och de sprider inte den ljuvliga doften av ett heligt liv. De är inte växande kristna. De har begränsade vyer och planer, och hos dem sker ingen sinnets utveckling, inga värdefulla tillskott av kristen kunskap. Deras krafter tas inte i anspråk på det området. De har inte lärt sig att se människor och ting som Gud ser dem, och i många fall har ohelig sympati sårat människor och i hög grad skadat Guds sak. Den andliga stagnation som alltmer tar överhanden, är fruktansvärd. Många lever formellt ett kristet liv och påstår att deras synder är förlåtna, medan de är lika tomma på verklig kännedom om Kristus som syndaren är.
(265) Syskon, vill ni ha en begränsad andlig tillväxt eller vill ni göra goda framsteg i det kristna livet? Där andlig hälsa finns, finns också växtkraft. Ett Guds barn växer upp till andlig mognad i Kristus. Det finns ingen gräns för utveckling. När Guds kärlek är en inneboende levande princip, har man inte små och begränsade vyer. Det finns kärlek och trohet även i varningar och tillrättavisningar, man arbetar ivrigt och det finns en vilja att bära bördor och ta ansvar.
(265) En del är inte villiga att utföra ett självförsakande arbete. De visar otålighet, när de nödgas ta ett visst ansvar. "Varför behöver man öka kunskapen och erfarenheten?" frågar de. Och det förklarar allt. De säger: "Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet", medan himmelen förklarar dem vara fattiga, ömkansvärda, blinda och nakna. Till dessa säger det sannfärdiga Vittnet: "Så råder jag dig då att du köper av mig guld som är luttrat i eld, för att du skall bliva rik, och att du köper vita kläder till att kläda dig i, för att din nakenhets skam icke skall bliva uppenbar, och att du köper ögonsalva till att smörja dina ögon med, för att du skall kunna se." (Upp. 3: 17, 18.) Just er självbelåtenhet visar att ni är i avsaknad av allt. Ni är andligen sjuka och behöver Jesus som er läkare.
(266) (266) Bibeln har tusentals ädelstenar dolda för den ytlige sökaren. Sanningens gruva är inte lätt att tömma. Ju mer ni forskar i Bibeln, desto större blir ert intresse för den och desto mer känner ni att ni vill utropa med Paulus: "O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar och huru outrannsakliga hans vägar!" (Rom. 11: 33.)
(266) Varje dag skulle ni lära er något nytt ur Bibeln. Sök i den som om ni letade dolda skatter. Be om visdom och omdöme att rätt förstå Bibeln. Om ni gör det skall ni finna ny härlighet i Guds ord, det skall kännas som om ni fått nytt och dyrbart ljus över ämnen som hör samman med sanningen och Bibeln får nytt värde för er. "Herrens stora dag är nära, ja, den är nära, den kommer med stor hast." (set. 1: 14.) Jesus säger: "Se, jag kommer snart." Vi skulle hålla dessa ord i minnet och leva som om vi verkligen trodde att Herrens tillkommelse är nära och att vi är pilgrimer och främlingar på denna jord.
(266) Guds församlings energi måste omsättas i aktivitet med det stora målet att utrota själviskheten. Varje medlem skulle vara en aktiv Guds tjänare. "Ty genom honom hava vi, de ena såväl som de andra, i en och samme Ande tillträde till Fadern. Alltså ären I nu icke mer främlingar och gäster, utan I haven medborgarskap med de heliga och ären Guds husfolk, uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv, i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds boning, i Anden." (Ef. 2: 18-22.) Detta är ett särskilt uppdrag som måste utföras i fullt samförstånd, i Andens enhet och med fridens band. Vi skulle inte ge rum för kritik, tvivel och otro.
(266) Upper Columbia och North Pacific konferenserna [se fotnot på sid. 249] ligger ett antal år tillbaka. Somliga, som borde vara starka och rotfästa i Kristus, är som småbarn, när det gäller en förståelse av och en erfarenhetsmässig (267) kunskap om Guds Andes verksamhet. Efter flera års erfarenhet fattar de bara de första grunderna i det stora religionssystem av tro och lära, som utgör sann kristendom. De förstår inte, att det krävs en fullkomlig karaktär för att kunna få erkännandet: ”Bra gjort.”
(267 ) Syskon, er plikt, lycka, era möjligheter att verka i framtiden och er slutliga frälsning kallar er att slita alla band som fäster er tillgivenhet vid det som är jordiskt och fördärvligt. Det finns en ohelgad sympati som har en anstrykning av kärlekskrank känslosamhet och som är världslig och sinnlig. Det krävs en icke ringa ansträngning för en del av er att övervinna detta och ändra ert levnadssätt, för ni har inte kontakt med Honom som är Israels kraft, och alla era förmågor har försvagats. Nu uppmanas ni allvarligt att flitigt använda varje nådemedel, så att er karaktär förvandlas och växer upp till fullheten i Kristus Jesus.
(267) Vi har stora segrar att vinna men en himmel att förlora om vi inte blir segervinnare. Det köttsliga hjärtat måste korsfästas, för dess böjelser leder till moraliskt fördärv och slutligen till döden. Ingenting annat än evangeliums livgivande inflytande kan rädda själen. Be att den helige Ande med all sin vederkvickande, helande och förvandlande kraft kommer likt en elektrisk chock till den förlamade själen och får varje nerv att fyllas med nytt liv och återställer hela människan från hennes döda, köttsliga och sinnliga tillstånd till ett liv av andlig hälsa. Ni kommer då att få del av en gudomlig natur, därför att ni tagit avstånd från det rådande fördärvet med dess lusta och ni återspeglar nu Hans avbild, genom vars sår ni blivit helade.
(267) Tionde och offergåvor
Herren kräver att vi i form av tionde och gåvor ger tillbaka en del av det goda Han har lånat oss. Han tar emot dessa offergåvor som en ödmjuk lydnadshandling från vår sida och (268) som ett tacksamt erkännande av våra skulder till Honom, för alla de välsignelser vi åtnjuter. Låt oss då offra villigt och säga tillsammans med David: ”Från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig.” (1 Krön. 29:14) Att hålla tillbaka mer än vad som är passande leder till armod. Gud vill vara långmodig mot somliga, men Hans förbannelse kommer med säkerhet att följa den själviske bekännare av sanningen som älskar världen. Gud känner hjärtat. Varje tanke och varje avsikt ligger öppen för Hans ögon. Han säger: ”Jag skall ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig skall komma på skam.” (1 Sam. 2:30) Han vet vem Han skall välsigna och vem som förtjänar Hans förbannelse. Han gör inga misstag, ty änglar för protokoll över alla våra gärningar och ord.
(268) När Guds folk höll på att bygga helgedomen i öknen, var omfattande förberedelser nödvändiga. Dyrbara material samlades och bland dem var mycket guld och silver. Som den rättmätige ägaren till alla deras rikedomar, kallade Herren på dessa offergåvor från folket, men Han tog bara emot dem som gavs av fri vilja. Folket offrade villigt, tills de som utförde arbetet sade till Mose: ”Folket bär fram mer än vad som behövs för att göra det arbete som Herren har befallt oss att utföra. Då befallde Mose att man skulle kungöra i lägret: ´Ingen, vare sig man eller kvinna, skall göra något mer för att ge till helgedomen´. Så hindrades folket från att bära fram fler gåvor. Det man hade samlat var tillräckligt för allt arbete som skulle utföras, ja, mer än nog.” (2 Mos. 36:5- 7)
(268) ”Om några män med begränsade idéer, hade befunnit sig på området, så skulle de ha spärrat upp sina ögon av förskräckelse. Liksom Judas skulle de ha frågat: ”Vad skall detta slöseri tjäna till?” ”Varför inte göra allt på det billigaste sättet?” Men helgedomen inrättades inte för att ära människor, utan himlens Gud. Han hade gett särskilda anvisningar för hur allt skulle göras. Folket skulle lära sig, att Han var ett väsen i storhet och majestät och att Han skulle dyrkas med vördnad och fruktan.”
(268) Det hus, som Gud skulle dyrkas i, skulle överensstämma med Hans karaktär och majestät. Det finns små (269) församlingar som alltid kommer att vara små, därför att de sätter sina egna intressen över Guds verks intressen. Trots att de själva har stora bekväma hus och hela tiden förbättrar sina fastigheter, är de tillfreds med att ha en mycket olämplig plats för tillbedjan av Gud, där Hans heliga närvaro skall bo. De förundras över att Josef och Maria var tvungna att ta skydd i ett stall och att deras Frälsare föddes där, men de är villiga att använda en stor del av sina tillgångar på sig själva, samtidigt som det hus i vilket det tillber Gud skamligt försummas. Hur ofta säger de inte: ”Tiden har inte kommit, tiden att åter bygga upp HERRENS hus”. Men Herrens ord till dem är: ”Är det då tid för er att själva bo i panelade hus, medan detta hus ligger i ruiner?” (Haggai 1:2, 4)
(269) Det hus där Jesus skall möta Sitt folk, bör vara välvårdat och tilldragande. Om det endast är få troende på en plats, så ställ i ordning ett välvårdat men anspråkslöst hus och inbjud Jesus att komma som er gäst, genom att helga det åt Gud. Hur ser Han på Sitt folk, när de har allt deras hjärtan kan önska sig, men vill mötas i en lada, en avsides belägen byggnad i dåligt skick eller en billig övergiven lägenhet, för att tillbe Honom. Ni arbetar för era vänner, ni använder pengar på att göra allt omkring dem så tilldragande som möjligt, men Jesus, Han som gav allt för er, ja, till och med Sitt dyrbara liv, - Han som är himlens Majestät, kungarnas Kung och herrarnas Herre, - har fått Sig en plats tilldelad på jorden, som bara är en aning bättre än det stall, som var Hans första hem. Skall vi inte se på dessa saker så som Gud ser på dem? Skall vi inte pröva våra motiv och se vad för slags tro vi har?
(269) ”Gud älskar en glad givare”, och de som älskar Honom vill ge generöst och av fri vilja, när de därigenom kan främja Hans sak och verka för Hans ära. Herren kräver aldrig, att Hans folk skall ge mer än de förmår, men Han vill ta emot och välsigna det som de i tacksamhet offrar efter sin förmåga. Låt villig lydnad och ren kärlek till altaret binda varje offer som görs för Gud. Sådana offer behagar Honom, medan det som motsträvigt offras (270) är ett hån mot Honom. När församlingarna eller enskilda personer inte förrättar sina offer med hjärtat, utan vill begränsa kostnaderna för att främja Guds verk och uppskattar dem utifrån sina egna begränsade synsätt, visar de tydligt, att de inte har någon levande förbindelse med Gud. De befinner sig i strid med Hans plan och arbetssätt och Han kommer inte att välsigna dem.
(270) Vi är byggmästare för Gud och vi måste bygga på den grund som Han har lagt för oss. Ingen skall bygga på sin egen grund, oberoende av den plan som Gud har anvisat. Det är män som Gud har utvalt som rådgivare, som Han har undervisat, och vilkas hjärta, själ och liv är med i arbetet. Dessa män skall värderas högt för sitt arbetes skull. Det är somliga som gärna skulle vilja följa sina egna omogna idéer, men de måste lära sig att ta emot anvisningar och arbeta i harmoni med sina bröder, annars kommer de att så tvivel och disharmoni, så att de inte kommer att bry sig om att skörda. Det är Guds vilja, att de som engagerar sig i Hans verk skall underordna sig varandra. Hans tillbedjan måste utmärkas av konsekvens, enighet och sunt omdöme. Gud är vår ende tillräcklige Hjälpare. De lagar som styr Hans folk, deras tankar och gärningar, kommer från Honom, genom Hans ord och Ande. När Hans ord älskas och åtlyds, vandrar Hans barn i ljuset och det kommer inte att finnas anledning att tvivla på dem. De accepterar inte världens låga standard, utan arbetar utifrån en biblisk ståndpunkt.
(270) Den egoism som råder bland Guds folk är mycket kränkande för Gud. Skriften anklagar begär för att vara avgudadyrkan. Paulus säger, att ”ingen otuktig eller oren eller girig - en sådan är en avgudadyrkare - skall ärva Kristi och Guds rike.” Problemen med många är att de har för liten tro. Liksom den rike mannen i liknelsen, vill de se sina tillgångar samlade i sina lador. Världen skall varnas och Gud vill, att vi skall vara helt engagerade i Hans verk, men människor har så mycket att göra med att främja sina inkomstbringande projekt, att de inte har tid att påskynda segern för Kristi kors. De har varken tid eller sinnelag till att använda sitt förstånd, sin finkänslighet eller sina krafter på Guds sak.
(271) (271) Bröder och systrar, jag vill väcka avsky hos er mot era inskränkta tankar om Guds sak och verk. Jag önskar, att ni måtte förstå det stora offer som Kristus har gjort för er, när Han blev fattig och att ni genom Hans fattigdom kan komma i besittning av eviga rikedomar. O, förorsaka inte genom er likgiltighet för betydelsen av den eviga härlighet som är inom räckhåll för er, att änglarna gråter och döljer sina ansikten i skam och vämjelse. Vakna upp ur er dåsighet. Väck varje förmåga som Gud har gett och arbeta för dyrbara själar som Kristus har dött för. Dessa själar kommer, om de förs in i Kristi hjord, att leva under evighetens gränslösa tidsåldrar. Vill ni planera att göra så litet som möjligt för deras frälsning, när ni, liksom han som bara hade en talent, skall använda era medel här på jorden? Beskyller ni inte då, liksom den opålitlige tjänaren, Gud för att skörda där Han inte har sått och att samla där Han inte har strött ut?
(271) Allt vad ni har och är tillhör Gud. Skall ni då inte säga i era hjärtan: ”Från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig”. (1 Krön. 29:14) ”Ära HERREN med dina ägodelar och ge honom det första av all din gröda.” (Ordspr. 3:9) Paulus förmanar sina korintiska bröder att visa kristen välgörenhet: ”När ni nu har överflöd på allting, på tro, tal och kunskap, på hängivenhet och på den kärlek som vi har väckt hos er, så överflöda också i denna kärleksgärning”. (2 Kor. 8:7) I sitt brev till Timoteus säger han: ”Uppmana dem som är rika i den här världen att inte vara högmodiga eller sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Gud som rikligt ger oss allt att njuta av. Uppmana dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att vara generösa och dela med sig och samla åt sig en skatt som är en god grund för den kommande tidåldern, så att de vinner det verkliga livet.” (1 Tim. 6:17- 19)
(271) Givmildhet är inte så naturligt för oss, att vi vinner denna dygd vid ett enda tillfälle. Den måste vårdas. Vi måste medvetet besluta oss för att vi vill ära Gud med allt vad vi har. Vi får inte låta något fresta oss, så att vi berövar Honom tionde och gåvor, som tillhör Honom. Vi måste vara förnuftiga, systematiska och uthålliga i våra kärleksgärningar mot människor och i våra tacksägelser (272) till Gud på grund av Hans goda gåvor till oss. Detta är en alltför helig uppgift att överlåta åt slumpen eller låta styras av impulser och känslor. Vi bör regelbundet reservera något till Guds verk, så att Han inte berövas den del som Han gör anspråk på. När vi rövar från Gud, rövar vi också från oss själva. Vi ger upp våra himmelska rikedomar för att ha mer på denna jord. Detta är en förlust, som vi inte har råd att ådra oss. Om vi lever så att vi kan få Guds välsignelse, kommer vi att ha Hans välsignande hand med oss i våra timliga affärer, men om Hans hand är emot oss, kan Han tillintetgöra alla våra planer och sprida våra tillgångar fortare än vi kan samla.
(272) Jag blev visad, att sakernas tillstånd i dessa två konferenser i själva verket är sorgligt, men Gud har många dyrbara själar här, som Han känner en svartsjuk omsorg om och Han kommer inte att låta dem blir bedragna eller vilseledda.