(368) Käre bror M: För några få dagar sedan fick jag brev, skrivet av dig till älste N, i vilket du lägger fram mycket allvarliga invändningar mot att låta ___ missionen understödjas av din konferens och säga att andra konferenser, över hela fältet bör ha samma intresse för denna mission. Men om dessa konferenser inte har viktiga missioner att stödja i städerna inom sina egna gränser, finns det då inte platser där sådana missioner skulle kunna upprättas? Om din konferens blir tillfrågad om att ta ___ missionen och föra den in under generalkonferensens ledning, borde de ansvariga männen känna att detta är ett bevis för att deras bröder har tillit till dem och de borde säga: ”Ja, vi tar emot detta heliga förtroende. Vi vill göra allt i vår makt för att göra denna mission till en framgång och visa, att tilliten till våra bröder inte är felplacerad. Vi vill be om Guds visdom och vill praktisera självförnekelse och även sparsamhet om det är vad som behövs.” Gud kommer att stödja er i det glädjefyllda arbetet i denna uppgift och kommer (369) att göra det mer till en välsignelse för er än till en börda eller ett hinder för arbetet i ditt land.”
(369) Denna stora stad befinner sig i mörker och villfarelse och vi har låtit den vara sådan länge. Kommer Gud att förlåta denna försummelse från er sida? Vilken redogörelse skall vi ge män och kvinnor, som har avlidit utan att höra ett ljud om sanningen för vår tid, fast de kunde ha fått den, om ljuset hade förts till dem? Jag blir upprörd, när arbetet i ___ har uppskjutits så länge. Det arbete som nu har utförts där, kunde ha gjorts för några år sedan och kunde då utförts med mycket mindre pengar, tid och arbete. Inte desto mindre måste det lämnas ogjort nu. En liten början har skett inom en mycket sparsam plan och mycket mer har uträttats, än det kunde förväntas för de medlen. Men bättre möjligheter måste ordnas fram. Det måste finnas en plats, där folk kan få höra sanningen. Det måste finnas medel till att avlöna arbetarna på missionsfältet, inte till maklighet eller överdåd, utan på ett enkelt och bekvämligt sätt. De är Guds redskap och inget skall sägas eller göras som tar modet från dem. Låt å andra sidan deras händer stärkas och deras hjärtan uppmuntras.
(369) Det finns tillräckligt mycket rikedom i er konferens för att föra detta arbete framåt. Skall mörkrets furste lämnas i obestritt tillstånd i våra stora städer, därför att det kostar en del att underhålla missionerna? Låt dem, som vill följa Kristus, nå ända upp till verket även om det är över ministrarnas och presidentens huvuden. De, som i ett arbete som detta, vill säga: ”Jag ber er anse mig som ursäktad”, bör akta sig så att de inte sänds hem för tid och evighet. Låt kristna, som älskar uppgifter lyfta varje kilo de kan och sedan se på Gud efter mer kraft. Han vill arbeta genom grundliga män och kvinnors arbete och vill göra det som de inte kan i sig själva. De kommer att få nytt ljus och ny kraft, om de använder vad de har. Ny värme och iver kommer att sätta församlingen i rörelse, när de ser att något blir uträttat.
(370) (370) Vi gläder oss i anden, när vi ser vad som kan göras, men vi rodnar inför vår Skapare över tanken på det lilla som vi har uträttat. Herdar har försummat sitt gudagivna ansvar. De har blivit inskränkta och trolösa och har uppmuntrat till oförlåtlig feghet, slöhet och girighet. De har inte sett arbetets storhet och betydelse. Det finns behov av män, vilkas ögon är smorda till att se och förstå himmelska planer. Då kommer gudfruktighetens norm att höjas och det kommer att finnas verkliga missionärer, som är beredda att offra, för sanningens sak. Det finns inte plats i Guds församling för själviskhet och lättja, utan män och kvinnor kallas, som vill anstränga sig för att plantera sanningens norm i våra städer, på de stora genomfartslederna.
(370) En värld skall varnas och vi skall arbeta ödmjukt efter de förmågor som Gud har gett oss. Låt alla stater komma igång med arbetet. Vilken rätt har de, som har inskränkta och ohelgade idéer, att säga vad deras konferens vill göra och inte göra? ___ missionen skall inte helt överlämnas till din stat, men om din konferens hade ett hjärta för att arbeta, skulle den understödja två sådana missioner och inte lägga märke till bördan. Kom bröder, vakna upp till handling. Tid har gått förlorad på grund av er otro och brist på mod har gått förlorad för evigt. Låt predikanter handla som om något skulle uträttas och de varmhjärtade människor, som älskar Gud och håller Hans bud, skall komma till Herrens hjälp. På det sättet kommer församlingen att disciplineras för framtida ansträngningar, ty deras välgörenhet skall aldrig upphöra.
(370) Äldste M, som ordförande för ___ konferensen har du genom ditt sätt att leda visat, att du är inte är värdig det förtroende som visats dig. Du har visat, att du är konservativ och att dina idéer är inskränkta. Du har inte gjort hälften av vad du kunde ha gjort, om du hade utfört ditt uppdrag i rätt anda. Du kunde ha varit mycket skickligare och mer erfaren än du är nu. Du kunde ha varit långt bättre förberedd för att med framgång kunna leda denna helgade och viktiga mission - ett uppdrag som kunde ha förmått dig att framföra de starkaste anspråk på vårt folks generalkonferens. Men, liksom de (371) andra tjänande bröderna i ditt land, har du misslyckats med att främja förkunnelsen av Guds försyn. Du har inte visat, att den Helige Ande var djupt inpräntad i ditt hjärta, så att Gud kunde tala till Sitt folk genom dig. Om du i denna kris gör något som kan stärka tvivel och misstro i församlingarna i ditt land, kommer vad som helst att hindra folk från att av hela sitt hjärta engagera sig i detta arbete och Gud kommer att ställa dig till svars. Har Gud gett dig tydliga bevis på att Han låtit bröderna i ditt land slippa lägga sina armar om staden __, liksom Kristus har lagt Sina armar om dem? Om du stod i ljuset, skulle du uppmuntra denna mission genom din tro.
(371) Du behöver dricka av nådens och frälsningens strömmar, innan du kan leda andra till de levande vattnens Källa. Då du innehade presidentämbetet för en konferens, med den erfarenhet och det inflytande som detta ger, skulle du, i stället för att göra folket modlöst, uppmanat dem till nya ansträngningar och till att bära större ansvar. Det vilar speciella plikter på män i ansvarsfulla ställningar. Det finns hårda arbetsinsatser att utföra, som det skulle vara bekvämt att försumma. Men när herdarna visar försumlighet mot sina plikter, kan Herren förbarma Sig över de stackars fåren.
(371) Ditt arbete, min bror, visar inte att du har insett, att dina plikter är heliga och väger tungt. Jag har blivit visad, att du förmår utföra ett mycket bättre arbete än det du har gjort och att Gud kräver mer och bättre arbete av dina händer. Han kräver renhet och trofasthet. Uppdraget att vinna själar är det högsta och ädlaste som någonsin kan anförtros till dödliga människor. Du får inte låta något komma mellan dig och detta heliga uppdrag, som upptar ditt sinne och förvirrar din omdömesförmåga. Den som har en ansvarstyngd ställning, som du har, bör sätta eviga intressen först och tillmäta timliga saker en sekundär betydelse. Du är ambassadör för Kristus och du bör uppmuntra dem, som befinner sig under ditt ansvar, att söka en högre andlig standard och att leva ett heligare och renare liv. I dina strävanden att frälsa själar från att gå förlorade och att uppbygga församlingen i sanning och rättfärdighet, (372) bör du vara taktfull och klok och använda den kraft, som det genom din ständiga gemenskap med Gud är ditt privilegium att ha. Detta kräver Gud av dig och av varje annan tjänare som är engagerad i Hans verk. Du bör visa din lojalitet mot din korsfäste Frälsare genom att handla som om du insåg, att du har ett högtidligt uppdrag att överlämna till alla människor som är fullkomliga i Kristus Jesus och inte saknar något.
(372) I ditt fall kunde riktigt mycket ha uträttats, genom ett heligt liv, genom innerlig bön och genom att på ett omsorgsfullt och samvetsgrant sätt ta ansvar för alla uppgifter. Du kunde ha uträttat mycket genom trogna varningar och tillrättavisningar och genom kärleksfulla vädjanden. Det är inte enbart hjärnkraft som behövs, utan också kraft i hjärtat. Sanningen kommer att vara verksam, då den framställs sådan som den är i Kristus. Du saknar en brinnande, aktiv inte religion. Själviska intressen har omtöcknat ditt sinne och fördärvat ditt omdöme och du har inte insett Guds krav. Du måste befria din själ från världsliga bekymmer och angelägenheter och ha din blick riktad mot Guds härlighet.
(372) Allas eviga öde skall snart avgöras. Från Illinois, Wisconsin, Iowa och andra konferenser borde stora skaror av predikanter gå fram med brinnande iver för att förkunna det sista varningsbudskapet. Skulle viljan hos presidenterna för våra konferenser i en tid som denna luta sig tillbaka i sitt arbete och vägra att dra det himmelska lasset? Skall de med röst eller penna göra dem modlösa, som är villiga att arbeta? Varje uttalande från deras sida, som kommer att uppmuntra till lättja och otro, är i högsta grad kriminell. De bör uppmuntra folk till uthållighet i Guds sak och göra alla möjliga ansträngningar för att frälsa själar, men de bör aldrig i sina tankar göra det minsta intryck av att de offrar för mycket för Guds sak eller av att det krävs mer av dem, än vad som är rimligt. I den himmelska krigföringen måste något riskeras. Nu är det vår tid att arbeta, att möta svårigheter och faror. Guds försyn säger: ”Gå framåt!”, inte tillbaka till Egypten. I stället för att främja ett vittnesbörd, som tilltalar folk, bör predikanter försöka väcka dem som sover.
(373) (373) Jag ser i ditt brev, äldste M, en tendens till otro, en bristande omdömesförmåga och skarpsinnighet. Din ståndpunkt bekräftar det vittnesbörd jag fått ta emot, att du ger konferensen en mer inskränkt form och har stått i vägen för den, därför att du inte har upphöjt sanningens standard. Jag vill här citera några få avsnitt ur detta vittnesbörd, som skrevs under generalkonferensen i Battle Creek, november, 1883:
(373) ”Vårt samtal om ___ missionen har gett mig ett obehagligt intryck. Tro inte att jag är hård i mina uttalanden om denna mission. Jag talar med stor tillfredsställelse om det sätt på vilket detta arbete har utförts. Ni sade, att bror O och hans medarbetare var villiga att göra vad som helst för att komma igång, att de hade ett litet rum på en vind, där de lagade sin mat och att de utförde ett bra arbete på det sätt som var mest ekonomiskt gynnsamt. Era tankar om denna fråga är inte korrekta. Det ljus som Gud har gett oss, vilket är bättre än priset på silver och guld, är att gå framåt och ge arbetet karaktär. Bröderna på denna mission är inte fria från mänskliga svagheter. Om man inte ägnar uppmärksamhet åt deras hälsa, kommer deras arbete att råka ut för stora svårigheter. De som leder detta verk i konferensen, bör inte tillåta att saker och ting förhåller sig på det sättet. De bör utbilda folk till att ge av sina resurser, så att medarbetarna inte upplever den minsta brist. Som Guds förvaltare har de ansvar för att se till att inte en eller två får offra allt, medan andra har det bekymmerslöst och äter, dricker och klär sig utan en tanke på våra heliga missionsuppdrag eller på den plikt de har mot dem.
(373) Jag har blivit visad, äldste M, att du inte har intagit rätt åsikt om arbetet och att du inte inser dess betydelse. Du har inte utbildat folket till sann självuppoffring och helgelse. Du var rädd för att enträget uppmana rika människor att göra sin plikt och även om du har gjort enskilda ansträngningar i rätt riktning och de började ursäkta sig och (374) finna små fel hos några när det gällde sättet att leda arbetet, tänkte du att de kanske hade rätt. Denna förevändning, som gav upphov till tvivel och otro i dem, har påverkat ditt eget hjärta, och de har dragit nytta av detta och har lärt sig hur de skall betrakta dina anstängningar. När de har uppmuntrat till tvivel på Vittnesbörden, har du inte gjort vad du skulle för att dra upp denna känsla med rötterna. Du borde ha visat dem, att Satan alltid letar efter fel, ifrågasätter, anklagar och riktar förebråelser mot bröderna och att det är otryggt att befinna sig i en sådan ställning.
(374) Min bror, du har inte gått in för att uppmuntra människor till att ge sig själva till tjänsten. I stället för att minska omkostnaderna för arbetet så att det blir billigare, är det er plikt att få folk att förstå att ”arbetaren är värd sin lön.” (Luk. 10:7 ”Församlingarna måste få detta faktum inpräntat, att de skall behandla Guds sak ärligt och hederligt och inte tillåta den skuld, som består av värsta sortens röveri, att vila över dem: att röva tionde och gåvor från Gud. När man träffar uppgörelser med dem som samarbetar med Gud i Hans sak, skall dessa inte tvingas acceptera en liten lön, därför att det är brist på pengar i skattkammaren. Många har blivit bedragna på sina rättigheter i detta avseende och det är lika kriminellt i Guds ögon, som när någon håller tillbaka lönen för dem, som arbetar i vilken annan reguljär affärsverksamhet som helst.”
(374) ”Det är dugliga människor, som gärna vill gå ut och arbeta för våra olika konferenser, men som saknar mod till det, därför att de måste ha medel, så att de kan underhålla sina familjer. Det är den sämsta formen när det gäller att leda, när man låter en konferens stå stilla eller när man inte lyckas ordna upp dess hederliga skulder. Detta har inträffat ett antal gånger och varje gång det händer, misshagar det Gud.
(374) ”Om ledarna och andra medarbetare i våra konferenser i människors sinnen ville inpränta karaktären av det brott, som innebär att man stjäl från Gud, och om de har en sann tillgivenhet och känner börda för arbetet, kommer Gud att göra deras arbete till en välsignelse för folket och frukter kommer att visa sig som resultatet av deras ansträngningar (375). Predikanter har varit mycket försumliga när det gäller att arbeta så med församlingarna. Det finns ett viktigt arbeta att utföra, bortsett från förkunnelsen. Om detta hade utförts, så som Gud hade avsett, skulle det ha funnits många fler medarbetare på fältet än det är nu. Om predikanterna hade gjort sin plikt och utbildat varje medlem, rik som fattig, till att ge i proportion till den framgång Gud har gett honom, skulle det finnas en fylld skattkammare, från vilken skulderna till arbetarna kan betalas. Detta skulle i hög grad främja missionsarbetet, inom alla dess gränser. Gud har visat mig, att många själar befinner sig i fara för evigt fördärv, på grund av själviskhet och världslighet. Väktarna är skyldiga, eftersom de har försummat sin plikt. Detta är ett tillstånd, som Satan jublar över att se.
(375) ”Alla grenar i verket tillhör predikanterna. Det är inte i överensstämmelse med Guds ordning, att någon skall följa efter dem och avsluta deras ofärdiga arbete. Det är inte konferensens uppgift att använda pengar på medarbetare, som kommer efteråt och samlar upp de maskor, som försumliga medarbetare har tappat. Det är konferensledarens uppgift att ha överblick över sina medarbetare och deras arbete och lära dem att vara trogna i dessa saker. Ingen församling, som stjäl från Gud, kan nämligen växa. Den andliga döden i våra församlingar, är ofta konsekvenserna av en alarmerande utbredd själviskhet. Själviska, världsliga ansträngningar och planer skjuter in sig mellan själen och Gud. Människor klänger sig fast vid världen och tycks vara rädda för att Gud inte skall bry sig om dem, om de mister sitt grepp om den. Därför försöker de ta hand om sig själva. De är ängsliga, bekymrade, plågade, håller fast vid sina stora gårdar och utökar sina egendomar.
(375) Guds ord talar om ”den lön ni undanhållit arbetarna”, vilket innebär om man genom bedrägeri undanhåller någon något. Med detta menas i allmänhet att rika människor anställer tjänare utan att betala dem för deras arbete, men det har en vidare betydelse än detta. Det används med stor kraft om dem, som har blivit upplysta av Guds Ande och i viss mån arbetar enligt samma princip, som dessa män gör, genom att hyra tjänare och betala dem lägsta möjliga pris.
(376) (376) Jag varnar er allvarligt för en hållning, som liknar den som de opålitliga spejare hade, som gick upp för att inspektera det utlovade landet. När dessa spejare vände tillbaka från sin rekognosering, hyste Israels församling ett stort hopp och väntade under ivrig förväntan. Nyheten om deras återkomst gick från stam till stam och hälsades med glädje. Folk skyndade sig ut för att möta de budbärare, som hade uthärdat trötthet under resan på dammiga landsvägar och under en bännande sol. Dessa budbärare för med sig olika sorters frukt, som visar markens bördighet. Församlingen gläder sig över att de har kommit i besittning av ett så gott land. De lyssnar uppmärksamt, när rapport lämnas till Mose, så att inte ett ord skall undgå dem. ”Vi kom till det land som du sände oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung, och här är frukt därifrån.” Folket är begeistrat. De var ivriga att få lyda Herrens röst och genast gå upp för att ta landet i besittning.
(376) Men spejarna fortsätter: ”Men folket som bor i landet är starkt, och städerna är befästa och mycket stora. Dessutom såg vi avkomlingar av Anak där.” Nu förändras scenen. Hopp och mod ger vika för feg förtvivlan när spejarna ger uttryck för sina tvivlande hjärtans inställning, som är fyllda av modlöshet från Satan. Deras otro kastar en mörk skugga över församlingen och Guds mäktiga kraft, som så ofta har uppenbarats för detta utvalda folk, är bortglömd.
(376) Folket blir förtvivlat i sin besvikelse. Ett jämmer av smärta uppkommer och blandas med förvirrat klagande. Kaleb fattar situationen och, djärv till att stå upp för att försvara Guds ord, gör han allt som står i hans makt för att motverka sina opålitliga kollegors onda inflytande. Ett ögonblick är folket lugnt för att lyssna till hans hoppfulla ord om det goda landet. Han motsäger inte det som redan har sagts. Murarna är höga och kananeerna är starka. ”Låt oss genast dra dit upp och inta landet.” Därefter tillägger han: ”Sannerligen, vi kan göra det!” Men de tio (377) avbryter honom och målar ut hindren i starkare färger än tidigare. ”Vi kan inte dra upp mot detta folk”, förklarar de, ”ty de är för starka för oss.” ”Vi såg också jättarna där - Anaks barn kom från jättestammen - och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon.” (4 Mos. 13:28, 29, 31, 32, 34)
(377) ”Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten.” De män som så länge hade haft tålamod med Israels trotsighet, visste alltför väl vad nästa scen skulle bli. Uppror och öppet myteri blir snabbt följden, ty Satan har haft fullt herravälde och folket verkar ha tappat allt sunt förnuft. De förbannar Mose och Aron, glömmer att Gud hör deras onda tal och att Hans närvaros ängel i molnstoden är vittne till deras fruktansvärda vredesutbrott. I bitterhet utropar de: ”Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! Varför leder HERREN oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra kvinnor och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?” Och de sade till varandra: ”Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten.” (4 Mos. 14:1, 2- 4)
(377) I ödmjukhet och förtvivlan ”föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den samlade menigheten av Israels barn.” De visste inte vad de skulle göra för att vända dem bort från deras överilade och lidelsefulla avsikt. Kaleb och Josua försökte tysta ned tumultet. Med sina kläder sönderrivna på grund av sorg och vrede, skyndade de sig in bland folket och deras rungande stämmor hördes genom stormen av klagan och upprorisk sorg. ”Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land. Om HERREN har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. Men var inte upproriska mot HERREN och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men HERREN är med oss. Frukta inte för dem.” (4 Mos. 14:5, 7- 9)
(378) (378) De opålitliga spejarnas falska rapporter togs emot helt och hållet och genom den blev hela församlingen bedragen, just så som Satan ville ha det. Guds röst, genom Hans trofaste tjänare, ignorerades. Förrädarna hade utfört sitt arbete. Hela församlingen ropade, som med en röst, att de ville att Kaleb och Josua skulle stenas.
(378) Och nu uppenbarar den mäktige Guden Sig själv för Sitt olydiga, knotande folk i dess förvirring. ”Då visade sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn.” Vilken börda hade inte lagts på Mose och Aron och hur allvarliga var inte deras böner om att Gud inte måtte utplåna Sitt folk! Mose hänvisade i sin bön till HERREN till de manifestationer av gudomlig kraft, som har gjort att Israels Guds namn fruktas av dess fiender och bad att Guds och Hans folks fiender inte måtte få anledning att segra, genom att säga: ´Därför att HERREN inte förmådde att föra detta folk in i det land, som han med ed hade lovat dem, har han slaktat dem i öknen.´” Herren lyssnade till Moses bön, men Han förklarade att de, sedan de bevittnat Hans kraft och härlighet, skulle falla i öknen. De skulle aldrig få se det land som var deras utlovade arv. Men till Kaleb sade Han: ”Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför skall jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skall ta det i besittning.” (4 Mos. 14: 10, 16, 24)
(378) Det var Kalebs tro på Gud som gav honom mod. Den bevarade honom från att hysa fruktan för människor, även för de mäktiga jättarna, Anaks söner. Hans tro fick honom att stå frimodig och orubblig och försvara det rätta. Från samma upphöjda Källa, den mäktige Generalen över himlens härar, måste varje soldat av Kristi kors få kraft och mod till att övervinna hinder, som ofta förefaller att vara oövervinneliga. Guds lag ogiltigförklaras och de som vill göra sin plikt måste alltid vara beredd att säga ord, som Gud ger dem och inte sådana ord, som uttrycker förtvivlan, modlöshet och misströstan.
(379) (379) Äldste M, även om du får stöd av många, precis som de opålitliga spejarna, har inte din inställning i ditt brev framkallats av Herrens Ande. Ge akt, så att dina ord och din ande inte blir som deras och att ditt arbete inte får samma skadliga karaktär. I en tid som denna får vi inte hysa en enda tanke eller knysta ett enda ord av otro, inte heller uppmuntra en enda egoistisk handling. Detta har skett i Upper Columbia och North Pacific konferenserna. Medan vi var där, märkte vi i viss mån den sorg, den förödmjukelse och den modlöshet som Mose och Aron, Kaleb och Josua erfor. Vi försökte att vända opinionen i motsatt riktning, men det kostade oss alltför mycket hårt arbete och mycket bekymmer och plåga. Och arbetet med att reformera dessa konferenser har bara börjat. Det är vår tids uppgift att övervinna åratal av otro, misstro och misstankar. Satan har i hög grad varit framgångsrik med att genomföra sina avsikter i dessa konferenser, därför att han har funnit personer, som han kunde använda som sina redskap.
(379) För Kristi och sanningens skull, bror M, lämna inte arbetet i din konferens efter dig i en sådan form, att det blir omöjligt för din efterföljare att skapa ordning och reda i det. Folk har bara fått en inskränkt och begränsad syn på arbetet. Själviskhet har uppmuntrats och världslighet har inte tillrättavisats. Jag kallar dig till att göra allt som står i din makt för att utplåna den felaktiga utformning, som du har gett denna konferens, till att avhjälpa de sorgliga konsekvenserna av din pliktförsummelse och därigenom bereda marken för andra medarbetare. Om du inte gör detta, må Gud hysa medlidande med den tjänare, som skall efterträda dig.
(379) Ledare för konferenser bör vara män, som kan anförtros Guds verk helt och fullt. De borde vara män med integritet, osjälviska, helgade, flitiga kristna. Om de är bristfälliga i dessa avseenden, kommer de församlingar, de har omsorg om, inte att trivas. De bör, mer än andra Kristi förkunnare, vara ett föredöme när det gäller ett heligt liv och osjälvisk helgelse när det gäller intressen för Guds verk, så att de, som ser på dem som ett föredöme inte vilseleds. Men ibland försöker de att tjäna både Gud och mammon. De förnekar inte sig själva. (380) De bär inte någon börda för själar. Deras samvete är inte känsligt. Även om Guds verk skadas, känner de sig inte förkrossade i sin ande. I sina hjärtan ifrågasätter de och tvivlar på Guds Andes vittnesbörd. De bär inte själva Kristi kors och de känner inte Jesu innerliga kärlek. Och de är inte trofasta herdar för den hjord, som de har satts att ha uppsikt över. Det som står skrivet om dem är inte något, som de kommer att glädja sig över att möta på Guds dag.
(380) Hur mycket krävs det inte av predikanten i hans uppdrag att vaka över själar, när han måste avlägga räkenskap! Vilken helgelse, vilken uppriktighet, vilken upphöjd fromhet, skulle inte kunna ses i hans liv och karaktär! Hur mycket har inte gått förlorat genom bristande taktkänsla och skicklighet när sanningen presenteras för andra. Hur mycket har inte gått förlorat genom ett vårdslöst uppträdande, rått tal och en världslighet, som inte på något sätt representerar Jesus eller himlens doft. Vårt arbete håller på att avslutas. Snart kommer det att sägas i himlen: ”Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig.” (Upp. 22:11) I denna högtidliga tid kallas församlingen till att vara vaksam, på grund av Satans intensiva aktivitet. Hans verksamhet ses överallt och trots detta handlar predikanter och folk som om de inte kände till hans bedrägeri och är lamslagna av hans kraft. Låt varje församlingsmedlem vakna upp. Låt varje medarbetare komma ihåg att den vingård han odlar inte är hans egen, utan tillhör hans Herre, som har rest iväg på en lång resa och som har gett sina tjänare i uppdrag att se efter hans egendom, medan han är borta. Låt honom minnas, att om han inte lever upp till det förtroende han har fått, måste han avlägga räkenskap inför sin Herre när denne återvänder.
(380) När de tvivlande talar om det omöjliga och bekymrar sig över höga murar och starka jättar, så låt trofasta personer med Kalebs sinne, som har ”en annan ande”, komma fram. Guds sanning, som för frälsning med sig, kommer att nå fram till människor, om predikanter och bekännare inte sätter upp hinder för det, så som de opålitliga spejarna gjorde. Vårt uppdrag är krävande. Något måste göras för att varna världen. Låt ingen röst (381) höras, som inspirerar till själviska intressen och försummar missionsfälten. Vi måste gå in i vårt uppdrag med hjärta och själ och stämma. Såväl de mentala som de fysiska krafterna måste väckas. Hela himlen är intresserad av vårt arbete och Guds änglar skäms över våra klena ansträngningar.
(381) Jag är oroad över våra församlingars likgiltighet. Liksom Meroz har de misslyckats med att hjälpa Herren. Lekmännen har hållit sig bekväma. De har vridit sina händer och känt att ansvaret vilar på predikanterna. Men Gud har bestämt att alla människor skall utföra Hans särskilda uppdrag. De skall inte arbeta på Hans korn- och veteåkrar, utan med ett allvarligt, uthålligt arbete för själars frälsning. Gud förbjöd, äldste M, att du eller någon annan predikant skulle släcka en enda gnista av den arbetsande som nu råder. Vill du inte hellre stimulera den med dina ord fyllda av brinnande iver? Herren har gjort oss till förvaltare av Hans lag. Han har anförtrott oss helig och evig sanning, som skall ges till andra i form av bestämda varningar, tillrättavisningar och uppmuntran. Genom järnvägar och ångbåtslinjer har vi förbindelse med alla delar av världen och har fått tillgång till alla länder med vårt budskap om sanningen. Låt oss så evangeliets sanningsfrö vid alla vatten, för vi vet inte vad som kommer att växa, det här eller det där, eller om båda blir lika fruktbärande. Paulus kan plantera och Apollos vattna, men det är Gud, som ger växten.
(381) ”Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” (Matt. 5:15) Sätt inte ert ljus under en skäppa, utan på en ljusstake, så att det lyser för alla i huset. Ni tillhör inte er själva. ”Ni har blivit köpta och priset är betalt” (1 Kor. 6:20), just för Guds Sons dyrbara blod. Vi har inte rätt att leva för oss själva. Varje predikant bör vara en helgad missionär och varje lekman bör vara en medarbetare, som avänder sina talenter av inflytande och sina tillgångar till Herrens tjänst, ty aktiv välgörenhet är en livsviktig princip för kristenheten. Det är utövandet av denna princip, som skall ge kärvar till Herrens skörd, medan en brist på detta hindrar Guds verk och spärrar vägen för själars frälsning.
(382) (382) Predikanter har försummat att upprätta respekten för evangelisk välgörenhet. Frågan om tionde och gåvor har inte dryftats som den borde. Människor är inte av naturen benägna att vara välgörare utan till att vara snikna och giriga och att leva för sig själva. Och Satan är alltid beredd att visa dem vilka fördelar de kan få genom att använda alla sina tillgångar till själviska och världsliga syften. Han är glad när han kan påverka dem till att försumma sina plikter och röva tionde och gåvor från Gud. Men det finns ingen ursäkt för att göra detta. Var och en skall samla ihop och lägga åt sidan så mycket, som han har lyckats spara. Såväl fattiga som rika, unga män och unga kvinnor som har en inkomst, skall allesammans lägga en summa åt sidan. Det kräver Gud. Det andliga välståndet hos varje medlem i församlingen är beroende av personliga ansträngningar och omsorgsfull trohet mot Gud. Aposteln Paulus säger: ”Uppmana dem som är rika i den här världen att inte vara högmodiga eller sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Gud som rikligt ger oss allt att njuta av. Uppmana dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att vara generösa och dela med sig och samla åt sig en skatt som är en god grund för den kommande tidsåldern, så att de vinner det verkliga livet”. (1 Tim. 6: 17- 19) Alla förväntas visa ett djupt intresse för Guds sak i dess olika grenar. Dolda och oväntade prövningar skall komma över dem för att se, vem som är värdig att få den levande Gudens sigill.
(382) Alla bör känna, att de inte tillhör sig själva utan är förvaltare och att den tid kommer, när de måste avlägga räkenskap för hur de har använt sin Herres pengar. Det kommer att behövas medel i Guds sak. Med David skall de säga: ”Från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig”. (1 Krön. 29:14) Skolor skall upprättas på olika platser, förlagen skall mångdubblas, kyrkor skall byggas i de stora städerna och arbetare skall sändas ut, inte bara till städerna utan på olika vägar och områden. Och nu, mina bröder som tror sanningen, är det ert tillfälle. Vi står, så att säga, på gränserna till den eviga världen. Vi ser fram emot vår Herres härliga återkomst. Natten har varit lång, dagen är nära. När vi inser frälsningsplanens (383) storhet, kommer vi att vara långt modigare, mer självuppoffrande och helgade än vi är nu.
(383) Vi har ett stort uppdrag att utföra, innan lyckan kommer att kröna våra ansträngningar. Våra hem och församlingar måste med beslutsamhet reformeras. Föräldrar måste arbeta för sina barns frälsning. Gud kommer att samarbeta med våra ansträngningar, när vi gör allt från vår sida, som han har ålagt oss att göra och utrustat oss till att göra. På grund av vår otro, världslighet och våra fel och brister dör emellertid dyrköpta själar i sina synder, nära våra hem. De dör utan att ha blvit varnade. Skall Satan alltid få jubla så? O, nej! Det ljus, som återspeglas från Golgata kors, visar att ett större uppdrag skall utföras än det som våra ögon hittills har fått bevittna.
(383) Den tredje ängeln, som flyger mitt på himlen och kungör Guds bud och Jesu vittnesbörd, representerar vårt arbete. Budskapet förlorar inte något av sin styrka under det att ängeln flyger framåt, ty Johannes ser hur det tillväxer i kraft, tills hela jorden är upplyst av dess härlighet. För Guds barn som helgar Hans bud, gäller det hela tiden att tränga sig framåt, alltid framåt. Det sanningens budskap som vi har, måste nå alla nationer, tungomål och folk. Snart skall det förkunnas med hög röst och jorden skall upplysas av dess härlighet. Är vi beredda för den stora utgjutelsen av Guds Ande?
(383) ”Mänskliga budbärare skall utföra sin tjänst i detta verk. Iver och kraft måste öka. Talenter som rostar, måste sättas in i tjänst. Den stämma som säger: ”Vänta, tillåt inte att någon tvingar dig att bära bördor”, är en röst som tillhör de fega spejarna. Vi saknar personer med Kalebs ande, som vill tränga fram till fronten - hövdingar i Israel som med uppmuntrande ord kommer att ge en stark redogörelse som inspirerar till omedelbar handling. När den själviska, bekväma och skräckslagna folkmängd, som fruktar stora jättar och ointagbara murar, ropar efter att få vända tillbaka, så låt människorna med Kalebs stämma höras, även om de fega står med stenar i sina händer, beredda att slå ner dem på grund av deras trogna vittnesbörd.
(383) Kan vi inte se tidernas tecken? Kan vi inte (384) se hur allvarligt Satan arbetar på att binda ihop ogräset i buntar och för samman de element som tillhör hans rike, så att han skall kunna få kontroll över världen? Arbetet med att binda ihop ogräset, går mycket fortare än vi kan föreställa oss. Satan motsätter sig på varje punkt att sanningen utbreds. Han försöker splittra människor synsätt och uppmuntra till världslighet och girighet. Han arbetar med ormens listighet och ryter med ett lejons våldsamhet, när han ser att det räcker till. Själars fördärv är hans enda glädje. Att fördärva dem är hans enda sysselsättning. Skall vi agera som om vi var handlingsförlamade? Kommer de, som bekänner sig tro sanningen, att lyssna till den listige fiendens frestelser och tillåta sig att bli själviska och inskränkta och att deras världsliga intressen får hindra deras arbete för själars frälsning?
(384) Alla, som någonsin går in genom himlens portar, kommer att gå in som segerherrar. När de återlösta samlas omkring Guds tron, med palmkvistar i sina händer och kronor på sina huvuden, kommer det att bli känt att seger har vunnits. Det kommer att kunna ses hur Satans kraft utövats över sinnena, hur han med sig själv har förenat själar, som smickrade sig själva med att de gjorde Guds vilja. Det kommer då att kunna ses, att hans kraft och list inte kunde stås emot med framgång, om inte gudomlig kraft hade kombinerats med mänsklig ansträngning. Människan måste också övervinna sig själv. Temperamentet, benägenheterna och anden måste underkasta sig Guds vilja. Kristi rättfärdighet och kraft gagnar emellertid alla, som gör anspråk på Hans förtjänster.
(384) Låt därför allvarliga och beslutsamma ansträngningar göras för att slå tillbaka den fruktansvärde fienden. Vi behöver ha hela rättfärdighetens rustning på. Tiden går och vi närmar oss fort slutet på vår prövningstid. Kommer våra namn att stå uppskrivna i Livets bok, som tillhör Lammet, eller skall vi finnas bland de opålitliga? Är vi bland dem, som skall samlas omkring den stora vita tronen och sjunga de återlöstas sång? Det finns inga kalla och formella personer i den skaran. Alla själar är seriösa. Varje hjärta är fullt av tacksamhet över Guds förunderliga kärlek och den segrande nåd som har gjort det möjligt för Guds folk att (385) segra i striden mot synd. Och med hög röst instämmer de i sången: ”Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.”