(62) Healdsburg, Kalifornien, den 20 juni 1882.
Kära bröder och systrar i Battle Creek, Jag har förstått att vittnesbördet [Här refereras till föregående artikel.] som jag sände till broder ___, med begäran om att det skulle läsas upp för församlingen, undanhölls från er i åtskilliga veckor efter att han hade tagits emot det. Innan jag sände detta vittnesbörd, påverkade Guds Ande mitt sinne så att jag inte hade någon ro vare sig dag eller natt förrän jag hade skrivit till er. Det var ingen uppgift som jag själv skulle ha valt. Före min mans död beslöt jag att det inte var min uppgift att frambära vittnesbörd till någon, med tillrättavisningar eller för att försvara det rätta, eftersom mina ord missbrukades för att vara hårdhänta mot dem som handlat fel och för att på ett oförståndigt vis upphöja andra, som jag på inget sätt har stöttat. Många tolkade vittnesbörden som det passade dem själva. Guds sanning stämmer inte överens med människors traditioner och den anpassar sig inte heller efter deras åsikter. Liksom sin gudomlige upphovsman är den oföränderlig. Den är densamma igår, idag och i evighet. De som avviker från Gud kommer att kalla mörker för ljus och villfarelse för sanning. Men mörkret kommer aldrig att visa sig vara ljus och inte heller kommer villfarelse att bli sanning.
(62) Många människors sinnen har blivit så förmörkade och förvirrade av världsliga seder, världsliga vanor och världsligt inflytande att all kraft att skilja mellan ljus och mörker, sanning och villfarelser verkar ha utplånats. Jag hade litet hopp om att mina ord skulle förstås, men när Herren påverkade mig så tydligt kunde jag inte stå emot Hans Ande. Eftersom jag visste (63) att ni höll på att trassla in er i Satans snaror, kände jag att faran var alltför stor för att jag skulle kunna vara tyst.
(63) I åratal har Herren framställt församlingens situation för er. Vid upprepade tillfällen har tillrättavisningar och varningar getts. Den 23 oktober 1879 gav Herren mig ett mycket kraftfullt vittnesbörd angående församlingen i Battle Creek. Under de sista månaderna jag tillbringade med er kände jag en tung börda för församlingen, medan de som borde ha känt denna börda i djupet av sina hjärtan var förhållandevis sorglösa och obekymrade. Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga. Jag hade inget förtroende för den riktning många hade valt, eftersom de gjorde just det som Herren hade varnat dem för att göra.
(63) Den Gud som känner deras andliga tillstånd, förklarar: ”De har omhuldat det onda och skiljt sig från mig. De har gått vilse, varenda en. Ingen är skuldfri. De har övergett mig, Källan med det levande vattnet och gjort sig usla brunnar som inte håller vatten. Många har handlat moraliskt förkastligt inför mig. Avund, hat till varandra, missunnsamhet, onda förmodanden, konkurrens, strid och bitterhet är den frukt de bär. Och de vill inte lyda det vittnesbörd jag har sänt dem. De vill inte se sitt förvända handlingssätt och omvända sig, så att jag kan hela dem.”
(63 ) Många är självgoda när de ser tillbaka på alla de år då de stått upp för sanningen. De menar nu att de är berättigade till en belöning för sina tidigare prövningar och sin lydnad. Men denna tidigare äkta erfarenhet i det som hör Gud till, gör dem ännu mer skyldiga inför Honom, eftersom de inte har bevarat sin integritet och gått framåt på vägen mot fullkomlighet. Förra årets trohet kan aldrig gottgöra det nuvarande årets försummelser. En människas uppriktighet igår kan aldrig sona hans lögner idag.
(63 ) Många ursäktade att de nonchalerade vittnesbörden genom att säga: ”Syster White är påverkad av sin man; vittnesbörden är formade av hans anda och omdöme”. (64) Andra sökte få något från mig, som de kunde uttolka för att rättfärdiga sina handlingar eller skaffa sig inflytande. Det var då jag bestämde mig för att inget mer skulle komma från min penna, förrän Guds förvandlande kraft syntes i församlingen. Men Herren lade bördan på mig. Jag arbetade med stort allvar för er. Hur mycket detta har kostat både min man och mig själv, kommer evigheten att avslöja. Har jag inte kunskap om församlingens tillstånd, när Herren har uppenbarat dess situation för mig om och om igen i åratal? Upprepade varningar har getts, ändå har ingen tydlig förändring skett.
(64) Jag såg att Guds ogillande vilade över Hans folk, på grund av de blivit lika världen. Jag såg, att broder ___s barn har varit en snara för honom. Deras idéer och åsikter, deras känslor och uttalanden, påverkade honom och förblindade hans omdöme. Dessa ungdomar är mycket benägna att inte tro. Moderns brist på tro och tillit till Gud har gått i arv till hennes barn. Hennes hängivenhet mot dem är större än hennes hängivenhet mot Gud. Fadern har försummat sin plikt. Resultatet av deras felaktiga handlingssätt, visar sig hos deras barn.
(64) När jag talade till församlingen, försökte jag inskärpa föräldrarnas allvarliga plikt mot sina barn, eftersom jag kände dessa ungdomars tillstånd och den utveckling som hade gjort dem till vad de är. Men budskapet togs inte emot. Jag vet vilka bördor jag bar i slutet av mitt arbete hos er. Jag skulle aldrig ha ansträngt mig så till det yttersta, om jag inte hade sett er fara. Jag längtade efter att väcka er till att ödmjuka era hjärtan inför Gud, till att vända tillbaka till Honom med ånger och tro.
(64 ) Trots detta, när jag sänder er ett vittnesbörd med varningar och tillrättavisningar, påstår många av er att detta bara är syster Whites åsikter. På så sätt har ni förolämpat Guds Ande. Ni känner till hur Herren har uppenbarat sig genom profetians Ande. Händelser i förfluten tid, nutiden och framtiden har uppenbarats för mig. Jag (65) har blivit visad ansikten som jag aldrig tidigare hade sett, och åratal senare kände jag igen dem när jag såg dem. Jag har blivit väckt ur min sömn av en intensiv känsla beträffande ämnen som tidigare presenterats för mig, och mitt i natten har jag skrivit brev, som har sänts tvärs över kontinenten, nått fram vid en kritisk tidpunkt och avvärjt stora olyckor för Guds verk. Detta har i många år varit min uppgift. En kraft har drivit mig till att förebrå och tillrättavisa felaktigheter som jag inte hade tänkt på. Kommer detta arbete som jag har uträttat under de senaste trettiosex åren ovanifrån eller nedifrån?
(65) Anta att - som några felaktigt vill få det att se ut - jag blev påverkad att skriva som jag gjorde, genom brev som jag fick från medlemmar i församlingen. Hur var det med aposteln Paulus? De nyheter som han fick genom Kloes hushåll beträffande tillståndet hos församlingen i Korint, var det som fick honom att skriva sitt första brev till den församlingen. Privata brev hade kommit till honom, som beskrev fakta så som de var, och i sitt svar lade han fram allmänna principer som skulle rätta till det onda, om de togs emot. Med stor ömhet och visdom förmanar han dem att alltid vara eniga, så att ingen splittring skulle finnas bland dem.
(65) Paulus var en inspirerad apostel. Trots detta uppenbarade inte alltid Herren exakt Sitt folks tillstånd för honom. De som var intresserade av församlingens framgång och såg att onda saker smög sig in, lade fram saken för honom, och utifrån det ljus han tidigare hade fått var han förberedd att bedöma denna utvecklings sanna karaktär. Bara för att Herren inte hade gett honom en ny uppenbarelse för detta speciella tillfälle, förkastade inte de som verkligen sökte ljuset hans kunskap som bara ett brev i största allmänhet. Nej, verkligen inte. Herren hade visat honom vilka svårigheter och faror som skulle uppstå i församlingarna, för att han skulle veta exakt hur han skulle bemöta dem då de utvecklade sig.
(65) Han sattes till att försvara församlingen. Han skulle vaka över själar, såsom en som måste avlägga räkenskap (66) inför Gud. Skulle han då inte bry sig om rapporterna om deras tillstånd av anarki och splittring? Helt säkert. Och de tillrättavisningar som han sände till dem skrevs lika mycket under Guds Andes inspiration som något av hans andra brev. Men när dessa tillrättavisningar kom ville somliga inte bli korrigerade. Deras inställning var att Gud inte hade talat till dem genom Paulus, att han bara hade gett dem sin åsikt som människa, och de ansåg sitt eget omdöme lika gott som Paulus.
(66) Så förhåller det sig med många i vårt folk, som har drivit bort från de gamla landmärkena och följt sitt eget förstånd. Vilken stor lättnad det skulle vara för sådana om de kunde döva sitt samvete med övertygelsen att mitt arbete inte är av Gud. Men er otro kommer inte att ändra fakta i saken. Ni brister i karaktär och i moralisk och religiös erfarenhet. Blunda för detta faktum om ni vill, men detta gör er inte ett dugg mer fullkomliga. Det enda botemedlet är att två sig i Lammets blod.
(66) Om ni försöker lägga Guds råd åt sidan för att det ska passa er själva, om ni minskar Guds folks tillit till de vittnesbörd som han har sänt dem, då gör ni uppror mot Gud, lika säkert som Kora, Datan och Abiram. Ni känner till berättelsen om dem. Ni vet hur envist de höll fast vid sina egna uppfattningar. De bestämde sig för att deras omdöme var bättre än Moses och att Mose gjorde Israel stor skada. De som anslöt sig till dem var så fasta i sina uppfattningar att, trots att Guds fördömelse på ett märkvärdigt sätt utplånade ledarna och furstarna, kom de överlevande nästa morgon till Mose och sade: ”Det är ni som har dödat Herrens folk!”. Vi ser vilket fruktansvärt bedrägeri som ska komma över människors sinnen. Så svårt det är att övertyga människor som har genomsyrats av en ande som inte är av Gud. Som Kristi ambassadör vill jag säga er: Var försiktiga med vilken ståndpunkt ni tar. Detta är Guds verk och ni måste avlägga räkenskap (67) för det sätt som ni behandlar Hans budskap på.
(67) Då jag stod vid min mans dödsbädd visste jag, att om andra hade burit sin del av bördorna kunde han ha levt. Jag bad då i själsångest, att de som var närvarande inte längre måtte bedröva Guds Ande genom sina hjärtans hårdhet. Några få dagar senare stod jag själv ansikte mot ansikte med döden. Jag fick då de klaraste tänkbara uppenbarelser från Gud om mig själv och om församlingen. Under stor svaghet frambar jag mitt vittnesbörd till er, utan att veta annat än att detta kunde vara mitt sista tillfälle. Har ni glömt detta allvarliga tillfälle? Jag kan aldrig glömma det, för det var som om jag stod inför Kristi domstol. Ert avfallna tillstånd, era hjärtans hårdhet, er brist på kärlekens och andlighetens enhet, er avvikelse från den enkelhet och renhet som Gud vill att ni ska bevara - jag visste alltsammans, jag kände alltsammans. Felfinnande, kritik, avund, strid om den högsta positionen fanns bland er. Jag hade sett det och vad det skulle leda till. Jag fruktade att ansträngningen skulle kosta mig livet, men det intresse jag hyste för er fick mig att tala. Gud talade till er den dagen. Gjorde det något varaktigt intryck?
(67) När jag reste till Colorado kände jag en sådan börda för er, att jag i min svaghet skrev flera sidor som skulle läsas vid ert lägermöte. Svag och skälvande gick jag upp kl. 3 på morgonen för att skriva till er. Gud talade genom ett lerkärl. Ni kan påstå att detta meddelande bara var ett brev. Ja, det var ett brev, men framdrivet av Guds Ande, för att framhålla saker för er som hade visats för mig. I dessa brev som jag skriver, i de vittnesbörd som jag bär fram, lägger jag fram för er vad Herren har lagt fram för mig. Jag skriver inte en enda artikel i tidningen som uttrycker enbart mina egna åsikter. De är vad Herren har uppenbarat för mig i syner - de dyrbara ljusstrålar, som lyser från tronen.
(68) (68) Efter att jag kom till Oakland var jag nedtyngd av vetskapen om tillståndet i Battle Creek och av att jag var för svag och kraftlös för att hjälpa er. Jag visste att otrons surdeg jäste. De som ignorerade Guds Ords tydliga förmaningar ignorerade de vittnesbörd som enträget uppmanade dem att lyda det Ordet. När jag besökte Healdsburg förra vintern tillbringade jag mycket tid i bön och var nedtyngd av ängslan och sorg. Men Herren sopade undan mörkret en gång då jag bad och ett stort ljus fyllde rummet. En Guds ängel var vid min sida och jag verkade vara i Battle Creek. Jag befann mig på era möten, jag hörde ord som yttrades, jag såg och hörde saker som jag, om det vore Guds vilja, skulle önska kunde utplånas ur mitt minne för alltid. Min själ var så sårad att jag inte visste vad jag skulle säga eller göra. En del saker kan jag inte nämna. Jag fick befallning att inte låta någon få kunskap om detta, eftersom mycket ännu skulle utveckla sig.
(68) Jag blev tillsagd att samla det ljus som hade blivit mig givet och låta dess strålar lysa för Guds folk. Jag har gjort detta i artiklar i tidningarna. Jag gick upp klockan tre nästan varje morgon i månader och samlade olika texter som jag skrivit efter de två sista vittnesbörden som jag fick i Battle Creek. Jag skrev ned dessa saker och skyndade mig att få dem vidare till er. Men jag hade försummat att ta hand om mig själv ordentligt och resultatet blev att jag dignade under bördan. Alla mina skrifter blev inte färdiga så att de kunde nå er under generalkonferensen.
(68) Åter igen uppenbarade sig Herren för mig medan jag bad. Jag var på nytt i Battle Creek. Jag var i många hem och hörde era ord omkring era bord. Jag har inte lov att återge detaljerna nu. Jag hoppas att jag aldrig kommer att uppmanas att återge dem. Jag hade också åtskilliga mycket anmärkningsvärda drömmar.
(68 ) Vilken röst vill ni erkänna som Guds röst? Vilken kraft har Herren i reserv för att korrigera era fel och visa er den väg som ni valt, så som den verkligen är? Vilken kraft har Han att verka i församlingen?(69) Om ni vägrar tro förrän varje skugga av osäkerhet och varje möjlighet till tvivel har avlägsnats, kommer ni aldrig att tro. Det tvivel som kräver fullständig kunskap kommer aldrig att ge vika för tro. Tro vilar på belägg inte på förevisningar. Herren kräver att vi ska lyda pliktens röst, när många andra stämmor omkring oss uppmanar oss till att gå i motsatt riktning. Det kräver noggrann uppmärksamhet från vår sida för att kunna urskilja den röst som kommer från Gud. Vi måste stå emot och övervinna böjelserna, och lyda samvetets röst utan att diskutera eller kompromissa, för annars kommer dess maningar att upphöra och viljan och impulserna ta överhanden. Herrens ord kommer till oss alla, som inte har gjort motstånd mot Hans Ande genom att bestämma sig för att varken höra eller lyda. Denna röst hörs genom varningar, råd och tillrättavisningar. Det är Herrens budskap med ljus för Sitt folk. Om vi väntar på ljudligare kallelser eller bättre tillfällen, kan ljuset dras tillbaka och vi blir lämnade i mörkret.
(69) Genom att ignorera kallelsen från Guds Ande och Hans Ord en gång, när lydnaden medför ett kors, har många förlorat mycket - hur mycket kommer de aldrig att få veta, förrän böckerna öppnas på den sista dagen. Andens maningar som ignoreras idag, därför att egen önskan eller böjelser leder åt motsatt håll, kan sakna kraft att överbevisa eller ens göra något intryck imorgon. Att med snabba och villiga hjärtan ta vara på de nuvarande tillfällena, är det enda sättet att tillväxa i nåden och i kunskap om sanningen. Vi bör alltid föreställa oss att vi var för sig står framför Härskarornas Herren. Vi bör inte tillåta något ord, någon handling, inte ens någon tanke som misshagar den Evige. Vi ska alltså inte vara rädda för människor eller jordiska krafter, eftersom en Härskare, vars rike är universum och som har våra individuella öden i Sina händer för tid och evighet, har kännedom om allt vad vi gör. Om vi kände att vi överallt är den Allra Högstes tjänare, skulle vi vara försiktigare. Hela (70) vårt liv skulle ha en mening för oss och en helighet som jordisk ära aldrig kan ge.
(70) Hjärtats tankar, läpparnas ord och alla livets handlingar kommer att göra vår karaktär värdigare, om vi hela tiden känner Guds närvaro. Låt hjärtats språk vara: ”Se, Gud är här.” Då kommer livet att bli rent, karaktären obefläckad och själen hela tiden upphöjd till Herren. Denna väg har ni inte följt i Battle Creek. Jag har blivit visad att en smärtsam och smittsam sjukdom har drabbat er, som kommer att leda till andlig död om den inte hejdas.
(70) Många är fördärvade av sin önskan om ett lätt och behagligt liv. De tycker att självförnekelse är obehagligt. De försöker hela tiden att undvika prövningar, som är oundvikliga i ett liv i trofasthet mot Gud. De strävar efter detta livets goda. Detta är mänsklig framgång, men har den inte vunnits på bekostnad av framtida, eviga intressen? Livets stora uppdrag är att visa oss själva vara Guds sanna tjänare, som älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Vi skulle tacksamt ta emot den nuvarande lycka och framgång som vi finner på pliktens stig. Vår största styrka förverkligas när vi känner och erkänner vår svaghet. Den största förlust som någon av er i Battle Creek kan drabbas av är att förlora iver och uthållighet att göra det rätta, att tappa kraften att stå emot frestelse, att förlora tron på sanningens och pliktens principer.
(70) Låt ingen smickra sig själv med att han är en framgångsrik person, såvida han inte bevarar sitt samvete rent och överlämnar sig själv helt till sanningen och till Gud. Vi borde röra oss stadigt framåt och aldrig tappa modet eller hoppet om det goda arbetet, oavsett vilka prövningar som möter oss på vår väg eller vilket moraliskt mörker som kan omge oss. Tålamod, tro och kärlek till plikten är de läxor vi måste lära oss. Att underordna sitt eget jag och se på Jesus är ett dagligt arbete. Herren kommer aldrig att svika den själ som litar på Honom (71) och söker Hans hjälp. Livets krona sätts endast på segervinnarens huvud. Det finns ett enträget, allvarligt arbete för Gud, för var och en att utföra så länge livet varar. Vartefter Satans kraft blir större och hans listiga planer mångdubblas, bör duglighet, lämplighet och skickligt ledarskap utövas av dem som har ansvaret för Guds hjord. Vi har inte bara var och en ett arbete att utföra för våra egna själar, utan vi har också en plikt att väcka andra till att vinna det eviga livet.
(71 ) Det gör mig ont att behöva säga, mina bröder, att er syndiga försummelse att vandra i ljuset har gjort att ni svepts in i mörker. Ni kanske är uppriktiga nu när ni inte ser och lyder ljuset. De tvivel ni hyst, er försummelse att leva upp till Guds krav har förblindat ert omdöme så att mörkret har blivit ljus för er och ljuset har blivit mörker. Gud har bjudit er att gå framåt till fullkomlighet. Kristendom är en framåtskridande religion. Ljuset från Gud är klart och tillräckligt, och väntar på att vi ska göra anspråk på det. Oavsett vilka välsignelser Herren ger har Han dessutom ett obegränsat förråd, ett outtömlig lager som vi kan hämta ifrån. Skeptiker kan bemöta evangeliets heliga anspråk med gyckel, förlöjligande och förnekelse. Den världsliga andan kan besmitta massan och kontrollera ett fåtal. Guds sak kan behålla fältet bara genom stora ansträngningar och ständiga uppoffringar, ändå kommer den att segra till slut.
(71) Befallningen lyder: Gå framåt, gör din personliga plikt och lämna alla följder i Guds händer. Om vi går framåt, dit Jesus leder, ska vi se Hans seger och dela Hans glädje. Vi måste dela striden om vi ska bära segerkronan. Liksom Jesus måste vi fullkomnas genom lidanden. Hade Kristi liv varit ett lätt liv skulle det vara riskfritt för oss att ge efter för makligheten. Men eftersom Hans liv var fyllt av ständig självförnekelse, lidande och uppoffringar, ska vi inte beklaga oss om vi får dela detta med Honom. Vi kan tryggt vandra på den mörkaste stig, om vi har världens Ljus till vår vägvisare.
(72) (72) Herren testar och prövar er. Han har gett råd, förmanat och vädjat. Alla dessa allvarliga förmaningar kommer antingen att göra församlingen bättre eller avsevärt värre. Ju oftare Herren talar för att tillrättavisa eller ge råd, och ni ignorerar Hans röst, desto mer benägna blir ni att förkasta den om och om igen, tills Gud säger: ”Ni vägrade lyssna när jag ropade och ingen brydde sig om att jag räckte ut min hand, ni förkastade alla mina råd och ville ej veta av mina varningar. Därför skall jag också le när olycka drabbar er, och håna er när förskräckelse kommer som ett oväder och olycka närmar sig som en storm, när nöd och ångest drabbar er. Då skall de ropa till mig utan att få svar, de skall söka mig utan att finna mig. Eftersom de hatade kunskap och inte ville frukta HERREN, eftersom de inte ville veta av mitt råd och föraktade alla mina varningar, därför skall de äta sina gärningars frukt och mättas av sina onda planer.”
(72) Haltar ni inte mellan två olika åsikter? Försummar ni inte att ge akt på det ljus som Gud har gett er? Ta er i akt, så att ingen av er har ett ont otroshjärta, som skiljer sig från den levande Guden. Ni känner inte den tid, under vilken Gud besöker er. Judarnas stora synd var att de försummade och förkastade sina tillfällen på den tiden. När Jesus ser Sina bekännande efterföljares tillstånd i dag, ser Han en gemen otacksamhet, innehållslös formalism, skenheligt hyckleri, fariseisk stolthet och avfall.
(72) De tårar, som Kristus fällde på Oljeberget, gällde varje enskild persons obotfärdighet och otacksamhet till tidens slut. Han ser Sin kärlek bli föraktad. Själens tempelgårdar har förvandlats till platser för ohelig handel. Själviskhet, Mammon, ondska, avund, stolthet och lidelser omhuldas alla i det mänskliga hjärtat. Hans varningar förkastas och förlöjligas, Hans ambassadörer behandlas med likgiltighet, deras (73) ord betraktas som tomt prat. Jesus har talat genom nåd, men denna nåd har inte erkänts. Han har talat i allvarliga varningar, men dessa varningar har avvisats.
(73) Jag bönfaller er, som länge har bekänt er tro och som fortfarande utåt betygar er vördnad för Kristus: Bedra inte er själva. Jesus vill ha hela hjärtat. Själens lojalitet är det enda som har något värde i Guds ögon. ”Tänk om du idag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid.” ””Du, … även du” - Kristus vänder Sig just nu till dig personligen. Han böjer Sig ned från Sin tron. Han längtar innerligt med en medkännande ömhet efter dem som inte märker vilken fara de befinner sig i och som inte känner medlidande med sig själva.
(73) Många har det namnet om sig att de lever, samtidigt som de har blivit andligt döda. Dessa kommer en dag att säga: ”Herre, Herre! Har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga er sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni laglösa!” Elände kommer att förkunnas över er, om ni står och dröjer tills Rättfärdighetens Sol går ner. Den eviga nattens mörker kommer att bli er del. O, om det kalla, formella, världsliga hjärtat ändå kunde smälta! Kristus fällde inte bara tårar för oss, utan sitt eget blod. Ska inte dessa bevis på Hans kärlek väcka oss till djup ödmjukhet inför Gud? Det är ödmjukhet och självförnekelse vi behöver för att bli erkända av Gud.
(73) Den människa som Gud leder kommer att vara missnöjd med sig själv, eftersom ljuset från den fullkomlige Människan lyser på henne. Men de som förlorar Förebilden ur sikte och tillskriver sig själva ett obefogat värde, kommer att finna fel att kritisera hos andra. De kommer att vara skarpa, misstänksamma och dömande. De kommer att bryta ner andra för att bygga upp sig själva.
(73 ) När Herren senast visade mig er belägenhet, och lät mig få veta att ni inte hade beaktat det ljus som ni fått, blev jag uppmanad att tala i klartext till er i (74) Hans namn, eftersom Herrens vrede var upptänd mot er. Dessa ord sades till mig: ”Du har fått din uppgift av Gud. Många vägrar lyssna på dig, eftersom de vägrar att lyssna på den Store Läraren. Många vill inte bli tillrättavisade eftersom deras agerande är riktigt i deras egna ögon. Framför ändå de tillrättavisningar och varningar som jag ska ge dig, vare sig de lyssnar eller inte.
(74) Jag frambär Herrens vittnesbörd till er. Alla som vill låta sig tillrättavisas kommer att lyssna till Hans röst, men de som har blivit bedragna av fienden är inte villiga att komma till ljuset nu, av fruktan för att deras gärningar ska kritiseras. Många av er kan inte urskilja Guds arbete och närhet. Ni vet inte att det är Han. Herren är fortfarande nådig, villig att förlåta alla som vänder sig till Honom i ånger och tro. Herren sade: Många vet inte vad de snubblar på. De lyder inte Guds röst, utan följer sina egna åsikter och sitt eget hjärtas förståelse. Otro och skepticism har tagit trons plats. De har övergett Mig.
(74) Jag blev visad att fäder och mödrar har övergett sin enkelhet och försummat evangeliets heliga kallelse. Herren har förmanat dem att inte fördärva sig själva genom att anta världens vanor och levnadsregler. Kristus skulle gratis och frikostigt ha gett dem Sina nådegåvors outgrundliga rikedomar fritt, men de visar sig själva vara ovärdiga.
(74) Många upphöjer sig själva i fåfänga. Så fort en person får för sig att han har någon förmåga som skulle kunna användas i Guds sak, överskattar han gåvan och är benägen att tänka alltför högt om sig själv, som om han var en grundpelare i församlingen. Det arbete som han skulle kunna göra tillfredsställande, överlåter han till någon annan med sämre förmåga än han anser att han själv har. Han tänker och talar om en högre status. Han måste låta sitt ljus lysa inför människor, men i stället för att hans liv utstrålar taktfullhet, ödmjukhet, anspråkslöshet, vänlighet, mildhet och kärlek, visar sig jaget, det betydelsefulla jaget, överallt.
(75) (75) Kristi anda borde kontrollera vår karaktär och vårt beteende så att vårt inflytande alltid kan välsigna, uppmuntra och bygga upp. Våra tankar, våra ord, våra handlingar, bör vittna om att vi är födda av Gud och att Kristi frid råder i våra hjärtan. På det sättet har vi den vänliga utstrålningen omkring oss, som Frälsaren talar om när Han bjuder oss att låta vårt ljus lysa för människor. Därigenom lämnar vi ett klart upplyst spår i riktning mot himlen. På så sätt kan alla som är förenade med Kristus bli mer effektiva rättfärdighetens förkunnare, än den allra skickligaste ansträngning från predikstolen, utan denna himmelska smörjelse. Dessa ljusbärare som är minst medvetna om sitt eget ljus, har den renaste utstrålningen, liksom de oansenligaste blomstren sprider den sötaste doften.
(75) Vårt folk begår mycket farliga misstag. Vi kan inte lovorda och smickra någon människa utan att göra henne stor skada. De som gör detta kommer att bli allvarligt besvikna. De litar alltför mycket på begränsade människor och inte tillräckligt mycket på Gud, som aldrig begår några misstag. Den ivriga önskan om att göra människor till föremål för offentlig uppmärksamhet, är bevis på avfall från Gud och vänskap med världen. Det är den anda som karaktäriserar vår tid. Det visar att människor inte har Jesu sinnelag. Andlig blindhet och själslig fattigdom har kommit över dem. Oförståndiga personer ser ofta bort från Jesus, till en standard som bara är mänsklig, som inte gör dem medvetna om deras egen litenhet. Därför överskattar de sin egen förmåga och begåvning. Det finns bland oss som ett folk, en beundran av mänskliga redskap och enbart mänskliga förmågor, även dem som har en ytlig karaktär. Vi måste dö bort från vårt eget jag och värna om en ödmjuk och barnslig tro. Guds folk har lämnat sin enkelhet. Det har inte gjort Gud till sin styrka utan är andligt svaga och klena.
(75) Jag har sett att världens ande snabbt håller på att genomsyra församlingen. Ni följer samma väg som det (76) gamla Israel. Det är samma avfall från er heliga kallelse som Guds särskilda folk. Ni har gemenskap med mörkrets ofruktbara gärningar. Er harmoni med de icke-troende har väckt Herrens missnöje. Ni vet inte, vad som ger er verklig frid och det döljs nästan för era ögon. Er försummelse att följa ljuset kommer att försätta er i en mer ogynnsam position än judarna, som Kristus uttalade ve över.
(76) Jag har blivit visad att misstro mot vittnesbörden ständigt har ökat i takt med att folket avfaller från Gud. Det sker överallt ibland oss och över hela fältet. Ett fåtal känner till vad våra församlingar ska komma att uppleva. Jag såg att vi för närvarande är föremål för gudomligt tålamod, men ingen kan säga hur länge detta kommer att fortsätta. Ingen vet hur stor nåd vi har fått. Det är bara ett fåtal som helt har överlämnat sig till Gud. Det är bara några som, lika stjärnor i en stormig natt, lyser här och där bland molnen.
(76) Många som självbelåtet lyssnar till sanningen från Guds Ord är andligt döda, medan de påstår sig leva. I åratal har de gått ut och in i våra församlingar, men de verkar bara mindre och mindre känsliga för den uppenbarade sanningens värde. De hungrar och törstar inte efter rättfärdighet. De har ingen smak för andliga eller gudomliga ting. De instämmer med sanningen, men de är inte helgade genom den. Varken Guds Ord eller Hans Andes vittnesbörd gör något varaktigt intryck på dem. Deras fördömelse kommer att vara i förhållande till det ljus, de privilegier och de möjligheter som de har förringat. Många som förkunnar sanningen för andra, omhuldar själva sådant som är ont. Guds Andes enträgna böner, som gudomlig musik, Hans Ords löften, så rika och överflödande, dess hot mot avguderi och olydnad - alla är de maktlösa när det gäller att mjuka upp det hjärta som har blivit förhärdat av världen.
(76) Många bland vårt folk är ljumma. De intar en (77) ställning som Meros, varken för eller emot, varken kall eller varm. De hör Kristi ord men handlar inte efter dem. Om de förblir i detta tillstånd kommer Han att avvisa dem med avsky. Många av dem som har haft stort ljus, stora möjligheter och varje andlig förmån, prisar Gud och världen i samma andetag. De tillber både Gud och Mammon. De roar sig med världens barn och fordrar ändå att bli välsignade tillsammans med Guds barn. De vill ha Kristus som sin Frälsare, men vill inte bära korset och ta Hans ok. Må Herren förbarma sig över er, för om ni fortsätter på detta sätt kan inget annat än ont förutspås om er.
(77) Guds tålamod har ett syfte, men ni motverkar det. Han tillåter sakernas tillstånd, som ni så småningom gärna kommer att önska att de motverkades, men det kommer att vara för sent. Gud befallde Elia att smörja den grymma och bedrägliga Hasael till kung över Syrien, för att han skulle bli en plåga för det avgudadyrkande Israel. Vem vet om inte Gud kommer att överlämna er till de bedrägerier som ni älskar? Vem vet om inte de pastorer som är pålitliga, fasta och trogna kommer att bli de sista som erbjuder fridens evangelium till våra otacksamma församlingar? Det kan vara så att fördärvarna redan tränas under Satans ledning och bara väntar på att ytterligare några få fanbärare ska sluta, så att de kan inta deras platser och med den falske profetens stämma utropa ”frid, frid”, när Herren inte har talat frid. Jag gråter sällan, men nu är mina ögon förblindade av tårar. De faller på mitt papper medan jag skriver. Det kan vara så att allt profetiskt tal bland oss inom kort kommer att upphöra, och att den stämma som har väckt folket inte längre kommer att störa deras världsliga sömn.
(77) När Gud ska utföra sitt sällsamma verk på jorden, när heliga händer inte längre bär arken, ska ve komma över folket. Tänk om ni idag hade förstått, också ni, vad som ger er verklig frid! O, om vårt (78) folk, liksom Nineve, kunde ångra sig med all sin kraft och tro med hela sitt hjärta, så att Gud kunde vända sin våldsamma vrede bort från dem.
(78 ) Jag fylls av smärta och rädsla, när jag ser föräldrar anpassa sig till världen och tillåta sina barn att följa den världsliga standarden i en sådan tid som vår. Jag fylls av skräck när tillståndet i familjer som bekänner sig till vår tids sanning, öppnas inför mig. Ungdomars, ja, till och med barns utsvävningar är nästan otroliga. Föräldrar vet inte, att hemliga synder förstör och raderar Guds avbild i deras barn. De synder som utmärkte sodomiterna finns bland dem. Föräldrarna är ansvariga, eftersom de inte har uppfostrat sina barn till att älska och lyda Gud. De har inte lagt band på dem eller omsorgsfullt undervisat dem om Herrens väg. De har tillåtit dem att komma och gå som de själva vill, och att umgås med världsliga personer. Denna världsliga påverkan som motverkar föräldrars undervisning och auktoritet, förekommer i stor utsträckning i så kallat gott sällskap. Genom sin klädsel, utseende och nöjen omger de sig med en atmosfär som står i strid med Kristus.
(78) Det enda säkra för oss är att stå fasta som Guds utvalda folk. Inte en tum får vi ge efter för denna degenererade tids mode och vanor, utan vi ska stå moraliskt självständiga och inte kompromissa med dess omoraliska, avgudadyrkande vanor.
(78) Det kommer att kräva mod och självständighet att resa sig över den kristna världens religiösa standard. De följer inte Frälsarens självförnekande exempel. De gör inga uppoffringar. De försöker hela tiden att undgå det kors som Kristus förklarar vara tecknet på lärjungaskap.
(78) Vad kan jag säga för att väcka vårt folk? Jag säger er att inte så få pastorer som står inför folk och förklarar skrifterna, är befläckade. Deras hjärtan är fördärvade, deras händer är orena. Ändå ropar många: ”Frid, frid”, och syndarna blir inte oroade. Herrens arm är inte för kort, (79) så att Han inte kan frälsa, Hans öra är inte tillslutet, så att Han inte kan höra, utan det är våra synder som har skiljt oss från Gud. Församlingen är fördärvad på grund av dess medlemmar som befläckar sina kroppar och förorenar sina själar.
(79) Om alla som samlas till uppbyggelse- och bönemöten kunde betraktas som sanna tillbedjare, då kunde vi hoppas, även om mycket fortfarande skulle återstå att göra för oss. Men det är meningslöst att bedra oss själva. Saker och ting är långt ifrån vad de ser ut att vara. På avstånd kan mycket se bra ut, som vid närmare granskning visar sig vara fullt av deformiteter. Den rådande andan i vår tid är otrons och avfallets - en anda av låtsad upplysning eftersom man känner till sanningen, men som i verkligheten är det blindaste övermod. Det finns en anda av motstånd mot Guds klara ord och Hans Andes vittnesbörd. Det finns en anda av beundrande upphöjelse av förstånd som enbart är mänskligt, över Guds uppenbarade visdom.
(79) Det finns män bland oss i ansvarsfulla ställningar, som hävdar att några få inbilska, så kallade filosofers åsikter är mer tillförlitliga än Bibelns sanning eller den Helige Andes vittnesbörd. En sådan tro, som Paulus, Petrus eller Johannes tro, betraktas som gammaldags och outhärdlig i vår tid. Den kallas absurd, mystisk och ovärdig en intelligent människa.
(79) Gud har visat mig att dessa män är som Hasael och de kommer att visa sig vara en plåga för vårt folk. De anser sig klokare än det som står skrivet. Denna brist på tillit till själva Guds Ords sanningar, för att mänskligt omdöme inte kan fatta Hans gärningars hemligheter, finns i alla landsdelar och i alla samhällsskikt. Den lärs ut i de flesta av våra skolor och kommer in i berättelserna i våra barnkammare. Tusentals som bekänner sig vara kristna, lyssnar till lögnaktiga andar. Överallt kommer ni att mötas av mörkrets anda i religionens förklädnad.
(79) Om allt som ser ut som gudomligt liv verkligen var det, om (80) alla som påstår sig presentera sanningen för världen verkligen förkunnade för sanningen och inte emot den och om de var Guds män, vägledda av Hans Ande - då kunde vi kanske se något uppmuntrande mitt i det rådande moraliska mörkret. Men antikrists ande härskar i högre grad än någonsin tidigare. Vi kan mycket väl utbrista: ”Fräls, Herre, ty de fromma är borta, de trofasta har försvunnit från människors barn.” Jag vet att många tänker alldeles för gott om denna tid. Dessa människor som älskar ett behagligt liv kommer att uppslukas av det allmänna fördärvet. Men vi förtvivlar ändå inte. Vi har haft en tendens att tro att där det inte finns trofasta pastorer, där kan det inte finnas sanna kristna. Men så är det inte. Gud har lovat, att där herdarna inte är trofasta, kommer Han själv att leda hjorden. Gud har aldrig gjort hjorden helt beroende av mänskliga redskap. Men tiden för församlingens rening närmar sig snabbt. Gud kommer att ha ett rent och troget folk. I den kraftiga sållning, som snart kommer att äga rum, kommer vi bättre att kunna mäta Israels styrka. Tecknen visar att tiden är nära när Herren ska visa att han har sin kastskovel i handen, och han kommer att rensa sin loge grundligt.
(80) Tiden närmar sig snabbt då det kommer att råda stor rådvillhet och förvirring. Förklädd till en ängel kommer Satan, om möjligt att bedra även de utvalda. Det kommer att finnas många gudar och många herrar. Alla lärovindar kommer att blåsa. De som satt den felaktigt så kallade vetenskapen högst, kommer inte att vara ledarna då. De som har satt sin tillit till intelligens, genialitet eller talang kommer inte att stå i främst i ledet då. De höll inte jämna steg med ljuset. De som har visat sig vara opålitliga kommer då inte att få förtroendet att ta hand om hjorden. I det sista allvarliga arbetet kommer det att vara få stora män engagerade. De är självgoda och oberoende av Gud och Han kan inte använda dem. Herren har trogna tjänare som ska träda fram i sållningens och prövningens (81) tid. Det finns dyrbara människor som nu är dolda, som inte har böjt knä för Baal. De har inte haft det ljus som lyst med klart låga för er. Men det kan hända att under ett grovt och föga inbjudande yttre uppenbarar sig en äkta kristens rena karaktär. Under dagtid ser vi upp mot himlen men ser inte stjärnorna. De finns där, fasta på himlavalvet, men ögat kan inte urskilja dem. På natten kan vi se deras fulla glans.
(81) Den tid då varje själ ska prövas är inte långt borta. Vilddjurets märke kommer att tvingas på oss. De som undan för undan har gett efter för världsliga krav och fogat sig efter världsliga seder och bruk, kommer inte att tycka att det är svårt att ge efter för den härskande makten, hellre än att utsätta sig för hån, kränkning och hot om fängelse och död. Striden står mellan Guds bud och människors bud. Då kommer guldet att skiljas från slagget i församlingen. Verklig gudsfruktan kommer tydligt att skiljas från det yttre skenet och glittret av den. Många stjärnor som vi har beundrat för dess glans, kommer då att slockna i mörkret. Agnarna kommer som ett moln att föras bort av vinden, även från platser där vi endast ser logar fulla av härligt vete. Alla som tar helgedomens ornament, men inte är iklädda Kristi rättfärdighet, kommer att framträda i sin egen nakenhets skam.
(81) När träd som inte bär frukt huggs ned eftersom de suger ut jorden, när mängder av falska bröder skiljs från de sanna, då kommer de som varit dolda att visa sig och med hosiannarop ställa sig under Kristi baner. De som har varit tillbakadragna och haft dåligt självförtroende kommer öppet att stödja Kristus och Hans sanning. De svagaste och mest tveksamma i församlingen kommer att vara som David - villiga att handla och att våga. Ju mörkare natten är för Guds folk, desto mer strålande är stjärnorna. Satan kommer att våldsamt förfölja dem som är trofasta, (82) men i Jesu namn kommer de att bli mer än segervinnare. Då kommer Kristi församling att träda fram ”vacker som månen, klar som solen och fruktansvärd som en armé under baner.”
(82) Sanningens frön som sås genom ansträngningar i missionsarbetet kommer då att spira, blomstra och bära frukt. Människor som vill uthärda prövningar och prisa Gud för att de får lida för Jesus, kommer att ta emot sanningen. ”I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.”. När den gränslösa plågan ska komma över jorden, när kastskoveln rensar Jehovas loge, kommer Gud att vara sitt folks hjälp. Satans segrar kan upphöjas, men de rena och heligas tro låter sig inte skrämmas.
(82) Elia tog Elisa från plogen och kastade sin mantel över honom för att helga honom. Kallelsen till detta stora och allvarliga uppdrag framfördes till lärda män i aktad ställning. Om dessa hade varit små i sina egna ögon och litat helt på Herren, skulle Han ha ärat dem genom att låta dem föra Hans banér i triumf till segern. Men de skilde sig från Gud, gav efter för världens inflytande och Herren förkastade dem.
(82) Många har upphöjt vetenskapen men förlorat vetenskapens Gud ur sikte. Så var det inte med församlingen under den renaste tidsåldern.
(82) Gud kommer i vår tid att utföra ett verk som få väntar sig. Han kommer att resa upp, och upphöja dem bland oss som är upplärda genom Hans Andes smörjelse snarare än genom vetenskapliga institutioners yttre utbildning. Dessa institutioner ska inte föraktas eller fördömas. De är förordnade av Gud, men de kan bara ge yttre kvalifikationer. Gud kommer att visa, att Han inte är beroende av lärda, självupphöjda, dödliga människor.
(82) Det finns få verkligt helgade människor bland oss, få som har kämpat och segrat i kampen mot det egna jaget. Verklig omvändelse innebär en tydlig förändring av känslor och motiv. Den innebär ett (83) verkligt avståndstagande från världsliga förbindelser, att man skyndar bort från deras andliga atmosfär, bort från deras tankars, åsikters och påverkans styrande makt. Skilsmässan vållar smärta och bitterhet hos båda parter. Det är denna åtskillnad som Kristus säger att Han kom för att åstadkomma. Men de omvända kommer att känna en ständig längtan efter att deras vänner ska lämna allt för Kristus, och veta att om de inte gör det kommer det att bli en slutgiltig och evig skilsmässa. Den sanne kristne kan inte vara ytlig och lättsinnig när han är tillsammans med icke-troende vänner. De själars värde som Kristus dog för är för stort.
(83) ”På samma sätt kan ingen av er vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger”, säger Jesus. Allt som kommer att vända vår tillgivenhet bort från Gud måste överges. Mammon är mångas avgud. Hans gyllene kedja binder dem till Satan. Anseende och världslig ära dyrkas av en annan grupp. Ett liv i självisk bekvämlighet och frihet från ansvar är andras avgud. Detta är Satans snaror, som gillras framför oförsiktiga fötter. Men dessa förslavande band måste brytas, köttet måste korsfästas tillsammans med känslorna och lustarna.
(83) Vi kan inte till hälften tillhöra Herren och till hälften världen. Vi är inte Guds folk, om vi inte är det helt och fullt. Varje tyngd, varje synd som ansätter oss måste läggas åt sidan. Guds väktare kommer inte att ropa: ”Frid, frid”, när Gud inte har talat frid. De trogna väktarnas röster kommer att höras: ”Gå ut därifrån! Rör inte vid något orent! Gå ut från henne, rena er, ni som frambär HERRENS kärl.” Vittnesbörden ringaktas