(651) (651) Käre broder Q Jag är glad, att du i dag är i . . . . och om du lyckas bra med ditt förtroendeuppdrag, så kommer du att vara rätt man på rätt plats. Håll jaget utanför, låt det inte, fast detta vore naturligt, fördärva ditt arbete! Vandra ödmjukt med Gud. Låt oss verka för Mästaren med odelat intresse, i en känsla av att vara i Guds ständiga närvaro. Tänk på vilken uthållighet och vilket tålamod som utmärkte Mose liv! Paulus säger i sitt brev till hebréerna: "Ty därigenom att han likasom såg den Osynlige kunde han härda ut." (Hebr. 11: 27.) Den karaktär som Paulus på så sätt tillskriver Moses innebär inte att han endast visade passivt motstånd mot det onda, utan uthållighet i att göra det rätta. Han hade alltid Herren för ögonen, och Herren var alltid vid hans högra sida för att hjälpa honom.
(651) Moses hade en djup känsla av Guds personliga närvaro. Han inte endast blickade ned genom tidsåldrarna och såg Jesus komma i köttet, utan han såg också Kristus på ett särskilt sätt följa Israels barn på alla dess färder. Gud var verklig för honom, alltid närvarande i hans tankar. När han blev missförstådd, när han stod ansikte mot ansikte med fara och fick bära smädelse för Kristi skull, uthärdade han det utan att hämnas. Moses trodde att Gud var den han behövde och som kunde hjälpa honom på grund av hans behov. Gud var för honom den alltid tillgängliga hjälpen.
(651) Mycket av den tro vi ser, är bara en tro till namnet. Verklig, förtröstansfull, uthållig tro är sällsynt. Moses upplevde i sin egen erfarenhet löftet om att Gud belönar dem som ivrigt söker Honom. Han såg framåt mot lönen. Här är en annan punkt i samband med tron, som vi vill betona: Gud skall löna den människa som visar tro och lydnad. Om denna tro blir en livserfarenhet, skall den hjälpa alla som fruktar och älskar Gud att uthärda prövningar. Moses hade fullt förtroende för Gud, därför att han hade en fast och (652) säker tro. Han behövde hjälp, han bad om den, han tog emot bönhörelsen i tro och vävde in i sin erfarenhet tron på att Gud sörjde för honom. Han trodde att Gud ledde hans liv på ett alldeles särskilt sätt. Han såg och kände igen Gud i varje detalj av sitt liv och kände att han var under den Allseendes öga, han som väger våra motiv och prövar hjärtan. Moses såg upp till Gud och förtröstade på att Han skulle ge honom kraft som skulle bära honom ofördärvad genom varje form av frestelse. Han visste att ett speciellt uppdrag blivit honom betrott, och han önskade att så långt det var möjligt utföra detta alltigenom framgångsrikt.
(652) Moses tänkte inte endast på Gud, han såg Honom. Gud var ständigt framför Honom. Han förlorade aldrig Hans ansikte ur sikte. Han såg Jesus som sin Frälsare och han var övertygad om att Frälsarens förtjänster skulle tillräknas honom. Tron var inte för Moses en gissning, den var en verklighet. Det är detta slags tro vi behöver, en tro som består provet. O, hur ofta ger vi inte efter för frestelsen, därför att vi inte håller vår blick på Jesus! Vår tro är inte uthållig, då vi på grund av självsvåld begår synd, och därför härdar vi inte ut som om vi "såg den Osynlige".
(652) Min broder, gör Kristus till ditt sällskap för varje dag, varje timme, och du kommer inte att klaga över att du inte har någon tro. Betrakta Kristus! Se på Hans karaktär! Tala om Honom! Ju mindre du upphöjer dig själv, desto mera skall du finna värt att upphöja hos Jesus. Gud har ett verk för dig. Håll alltid Herren framför dig. Broder och syster X, sträck er allt högre och högre för att klarare kunna se Kristi karaktär. När Moses bad: "Låt mig alltså se din härlighet", förebrådde inte Herren honom, utan uppfyllde hans bön. Gud förklarade för sin tjänare: "Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du står, och jag skall utropa (653) namnet 'Herren' inför dig." (2 Mos. 33: 19.) Vi följer Gud på avstånd och detta är orsaken till att vi inte ser Hans makt uppenbarad.
(653) Kristi närvaro i klassrummet
Min bror, min syster, måtte Herren ge er båda vishet, så att ni kan veta hur ni skall behandla människor. Måtte Herren lära er hur stora ting Han kan göra, om ni bara tror. Ta Jesus med er, som er Ledsagare, i klassrummet. Håll Honom framför er när ni talar, så att vänlighetens lag måtte komma från era läppar. Låt ingen forma er i detta avseende. Låt barnen under ert beskydd ha en personlighet, likaväl som er själva. Försök alltid att leda dem, men aldrig att driva dem.
(653) Jag ser något här i Schweiz, som jag anser är värt att ta efter. Skolornas lärare går ofta ut tillsammans med sina elever när de leker och lär dem hur de skall roa sig själva. De finns till hands för att hindra varje oordning eller fel. Ibland tar de med sig sina elever ut och tar en lång promenad tillsammans med dem. Detta tycker jag om. Jag menar, att barnen inte får så många tillfällen att falla för någon frestelse. Lärarna tycks gå med in i barnens sportgrenar och styra dem. Jag kan inte på något sätt godkänna den tanken, att barnen måste känna att man ständigt misstror dem och inte kan handla som barn, utan låt lärarna gå tillsammans med barnen i deras förströelser, bli ett med dem och visa att de vill, att de skall ha det bra. Det kommer att ge barnen tillit. De kan styras genom kärlek, men inte genom att man följer dem i deras måltider och i deras nöjen med en sträng och obeveklig hårdhet.
(653) Låt mig säga här att de, som aldrig har haft egna barn, vanligtvis inte är de bäst kvalificerade, när det gäller att leda barn och ungdomars skiftande sinnelag på ett förståndigt sätt. De är benägna att skapa en lag, som inte kan överklagas. Lärare måste komma ihåg att de själva en gång var barn. De (654) bör anpassa sin undervisning till barnens sinnelag och sätta sig själva i deras ställe. Då kan barnen undervisas och hjälpas såväl genom föreskrift som exempel.
(654) Måtte Jesu ande komma in och forma era hjärtan, dana era karaktärer och upplyfta och förädla era själar! Kristus sade till Sina lärjungar: ”Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket.” (Matt:18:3) Vi behöver lägga dessa orubbliga regler åt sidan och komma ned från dessa styltor till barnets ödmjukhet. O, om något av denna stränghets ande måtte förvandlas till en kärlekens ande, så att lycka och solsken måtte ta modlöshetens och sorgens plats!