(113) "Därefter tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom uppe på helgedomens mur och sade till honom: 'Är du Guds Son, så kasta dig ned; det är ju skrivet: 'Han skall giva sina änglar befallning om dig, och de skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten'." – Matt. 4:5, 6.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 4:5-11; Markusevangeliet 1:12-13; Lukasevangeliet 4:5-13.
(113) Satan trodde nu att han hade mött Kristus på hans egen mark. Som den listige fiende han är kommer han nu med något som Gud sagt. Han uppträdde alltjämt som en ljusets ängel. Han visar att han är väl förtrogen med de Heliga Skrifterna och att han förstår betydelsen av det som är skrivet. Liksom Jesus tidigare hade använt Guds ord för att stärka sin tro, använder nu frestaren Guds ord för att ge stöd åt sitt bedrägeri. Han påstår att han bara vill pröva Jesu trohet och han berömmer nu hans fasthet. Eftersom Frälsaren har visat sin tillit till Gud uppmanar Satan honom nu att ge ytterligare ett bevis på denna tro.
(113) Också denna gång inleddes frestelsen med ett uttryck som innebar misstro: "Om du är Guds Son." Jesus frestades att besvara detta om men han avstod från att på minsta sätt godkänna tvivlet. Han ville inte äventyra sitt liv för att ge Satan någon bekräftelse.
(113) Frestarens avsikt var att dra fördel av Jesu mänskliga natur och förleda honom till självförhävelse. Men även om Satan kan fresta, kan han ändå inte tvinga någon till synd. Han sade till Jesus: "Kasta dig ned", eftersom han visste att han inte själv kunde kasta ned honom ty Gud skulle då ha gripit in och räddat honom. Inte heller kunde Satan tvinga Jesus att kasta sig ned. Med mindre Jesus gick med på frestelsen kunde han inte besegras. Alla jordens och ondskans makter kunde inte tvinga honom till den allra minsta avvikelse från hans Faders vilja.
(114) Frestaren kan aldrig tvinga oss att göra det onda, han kan inte behärska våra sinnen om vi inte överlämnar oss åt hans kontroll. Vår vilja måste ge efter och vår tro släppa sitt tag om Jesus för att Satan skall kunna utöva sin makt över oss. Men varje syndig önskan som vi uppmuntrar ger honom ett tillfälle. Varje gång vi underlåter att följa våra gudomliga ideal, öppnar vi en dörr genom vilken han kan gå in för att fresta och förföra oss. Och varje felsteg eller nederlag från vår sida ger honom tillfälle att anklaga Jesus.
(114) När Satan citerade löftet: "Han skall giva sina änglar befallning om dig", utelämnade han orden: "att de skola bevara dig på alla dina vägar", det vill säga på alla de vägar som Gud väljer. Jesus vägrade att vika av från lydnadens väg. Under det att han visade att han fullkomligt förtröstade på sin Fader kunde han inte utan vidare försätta sig i en situation som gjorde det nödvändigt för Fadern att ingripa för att rädda honom från döden. Han ville inte tvinga försynen att komma till hans undsättning och därigenom förfela sin uppgift att bli ett föredöme för människan i förtröstan och lydnad.
(114) Jesus svarade Satan: "Det är ock skrivet: 'Du skall icke fresta Herren, din Gud'." Detta var vad Moses sade till Israels barn när de törstade i öknen och begärde att Moses skulle ge dem vatten i det att de ropade: "Är Herren ibland oss eller icke?" – 2 Mos. 17:7. Gud hade utfört många under ibland dem och ändå tvivlade de på honom, när de råkade i svårigheter och krävde bevis på att han var med dem. I sin otro försökte de sätta honom på prov. Satan försökte förleda Jesus att göra på samma sätt. Gud hade redan bekräftat att Jesus var hans Son. Och att nu kräva bevis på att han verkligen var Guds Son skulle vara detsamma som att sätta Guds ord ifråga, det skulle vara att fresta honom. Detsamma skulle förhållandet bli om vi gjorde anspråk på något som Gud inte hade lovat oss. Det skulle avslöja misstro och skulle i själva verket vara ett försök att prova eller fresta honom. Vi bör inte framföra våra önskemål till Gud för att pröva om han vill uppfylla sitt ord, utan därför att han vill uppfylla det, inte för att bevisa att han älskar oss utan därför att han älskar oss. "Ty den som vill komma till Gud måste tro att han är till, och att han lönar dem som söka honom." – Hebr. 11:6.
(115) Men tron är inte i något avseende förenlig med förhävelse. Säkerhet mot förhävelse har bara den som har en sann tro. Förhävelsen är Satans imitation av tron. Tron hänvisar till Guds löften och bär frukt i lydnad. Förhävelsen åberopar också löftena men använder dem på samma sätt som Satan gjorde för att ursäkta överträdelse. Tron skulle ha förmått Adam och Eva att lita på Guds kärlek och lyda hans vilja. Förhävelse fick dem att överträda hans lag i tron att hans stora kärlek skulle rädda dem från följderna av deras synd. Att ställa krav på Guds ynnest utan att uppfylla de villkor som är en förutsättning för denna, är inte tro. En sann tro har sitt underlag i de löften och förutsättningar som Bibeln innehåller.
(115) När Satan inte har lyckats väcka tvivel har han ofta lyckats att förleda oss till övermod. Om han kan förmå oss att utan giltiga skäl ställa oss i frestelsens väg, vet han att han kommer att avgå med segern. Gud vill bevara alla som vandrar på lydnadens väg, men när vi viker av därifrån, vågar vi oss in på Satans mark. Där kan vi vara säkra på att vi faller. Frälsaren har förmanat oss och sagt: "Vaken, och bedjen att I icke må komma i frestelse." – Mark. 14:38. Meditation och bön skulle avhålla oss från att onödigt kastas i fara och därigenom skulle vi räddas från många nederlag.
(115) Ändå bör vi inte förlora modet när vi ansätts av frestelse. Ofta när vi kommer i påfrestande förhållanden tvivlar vi på att Guds Ande har lett oss. Men det var genom Andens ledning som Jesus fördes ut i öknen för att frestas av Satan. När Gud leder oss in i prövningar har han en avsikt därmed som han vill förverkliga till vårt bästa. Jesus missbrukade inte Guds löften genom att onödigtvis utsätta sig för frestelser, inte heller föll han offer för missmod när frestelser ansatte honom. Det borde inte heller vi göra. "Gud är trofast; han skall icke tillstädja att I bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen härda ut i den." – 1 Kor. 10:13. Han säger också: "Offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste. Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig." – Ps. 50:14, 15.
(116) Jesus hade segrat i den andra frestelsen och nu uppenbarade sig Satan i sin rätta karaktär. Men han uppenbarar sig inte som ett avskyvärt vidunder med bockfot och drakvingar. Han är alltjämt en mäktig ängel även om han fallit. Han förklarar öppet att han är upprorsledaren och denna världens gud.
(116) Lockande makt
Satan tog Jesus med sig upp på ett högt berg och lät världens riken med all deras härlighet passera revy inför honom. Solen lyste över tempelprydda städer, ståtliga marmorpalats, bördiga fält och frukttyngda vingårdar. Spåren av det onda doldes. Jesu ögon som nyss mötts av dyster ödslighet ser nu ut över en scen av obeskrivlig skönhet och välstånd. Då hörs frestarens röst: "Åt dig vill jag giva makten över allt detta med dess härlighet; ty åt mig har den blivit överlämnad, och åt vem jag vill kan jag giva den. Om du alltså tillbeder inför mig, så skall den hel och hållen höra dig till." – Luk. 4:6, 7.
(116) Kristi uppdrag kunde fullföljas endast genom lidande. Framför honom låg ett liv av sorger, svårigheter och strider och slutligen en skändlig död. Han måste bära hela världens synder. Och han måste uthärda att vara skild från sin Faders kärlek. Nu erbjöd sig frestaren att avstå från den makt han tillskansat sig. Jesus kunde befria sig från det fasansfulla som väntade honom genom att erkänna Satans överhöghet. Men att göra detta skulle vara att uppge segern i den stora striden. Det var genom att söka upphöja sig själv över Guds Son som Satan hade syndat i himmelen. För honom skulle det vara upprorets triumf att nu få överhand.
(116) När Satan inför Jesus förklarade att världens riken och deras härlighet hade överlämnats åt honom och att han kunde ge dem åt vem han ville, framhöll han bara en del av sanningen. Han gjorde det för att befrämja sin egen bedrägliga avsikt. Det herravälde som Satan gjorde anspråk på var det som han rövat från Adam. Adam var endast Skaparens ställföreträdare. Han ägde inte oinskränkt makt, jorden är Guds och han har överlämnat allting åt sin Son. Adam skulle regera såsom ställföreträdare åt Kristus. När Adam förrådde sitt herravälde i Satans händer förblev Kristus alltjämt den rättmätige Konungen. Herren sade till Nebukadnessar: "Den Högste råder över människors riken och giver dem åt vem han vill." – Dan. 4:14. Satan kan utöva den makt han tillskansat sig endast i den utsträckning som Gud tillåter. När frestaren erbjöd Jesus världens riken och deras härlighet var det hans avsikt att Kristus skulle avstå från det verkliga regentskapet över världen, och utöva herravälde under Satans överhöghet. Det var ett sådant herravälde som judarna satte sitt hopp till. Vad de ville ha var ett världsligt rike. Om Jesus hade samtyckt till att upprätta ett sådant rike, skulle de med glädje ha tagit emot honom. Men syndens förbannelse och allt dess lidande vilade över världen. Jesus avfärdade frestaren med dessa ord: "Gå bort, Satan; ty det är skrivet: 'Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna'." – Matt. 4:10.
(117) Han lät sig inte köpasHan som hade gjort uppror i himmelen erbjöd Jesus denna världens riken för att köpa hans hyllning och hans gillande av orättfärdighetens principer. Men Jesus ville inte låta köpa sig. Han hade kommit för att grunda ett rättfärdighetens rike. Han kunde inte uppge sina syften. Med samma frestelse närmar sig Satan människorna, och här lyckas han bättre än med Jesus. Han erbjuder dem denna världens riken på villkor, att de erkänner hans överhöghet. Han kräver att de skall uppoffra sin rättsinnighet, nedtysta samvetets röst och ge efter för själviskheten. Jesus bjuder dem att först söka Guds rike och hans rättfärdighet. Men Satan går vid deras sida och säger: För att vinna framgång i denna värld måste ni tjäna mig, hur det sedan än må förhålla sig med det eviga livet. Jag håller er välfärd i min hand. Jag kan ge er rikedom, nöjen, ära och lycka. Lyssna till mitt råd. Låt er inte vilseledas av besynnerliga föreställningar om rätträdighet och självuppoffring. Jag skall bereda vägen för er. På detta sätt har stora skaror av människor blivit vilseledda. De går med på att leva för att tjäna sitt eget jag och Satan blir tillfredsställd. När han lockar dem med förhoppningar om världsligt herravälde, vinner han herravälde över deras sinnen. Men han erbjuder det som han inte har någon rätt att ge och som snart skall ryckas ifrån honom. I gengäld berövar han Guds söner och döttrar deras rättighet till det arv som tillkommer dem.
(118) Satan hade ifrågasatt att Jesus var Guds Son. I de ord med vilka Jesus snabbt avvisade Satan fanns bevis som denne ej kunde motsäga. Hans gudom lyste fram i den lidande, mänskliga naturen. Satan hade ingen kraft att motstå befallningen. Förödmjukad och skummande av raseri tvingades han lämna världens Frälsare. Jesu seger var lika fullständig som Adams nederlag.
(118) På samma sätt kan vi motstå frestelsen och tvinga Satan att lämna oss. Jesus vann seger genom lydnad och tro på Gud. Genom aposteln säger han till oss: "Så varen nu Gud underdåniga, men stån emot djävulen, så skall han fly bort ifrån eder. Nalkens Gud, så skall han nalkas eder." – Jak. 4:7, 8. Vi kan inte rädda oss själva undan förförarens makt. Han har besegrat mänskligheten, och när vi försöker hålla stånd mot honom i vår egen kraft, skall vi falla offer för hans anslag. "Herrens namn är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad." – Ords. 18:10. Satan bävar och flyr för den svagaste människa som tar sin tillflykt till detta mäktiga namn.
(118) Segerglädje
Efter det att fienden avlägsnat sig, föll Jesus utmattad till jorden med dödens blekhet över sitt ansikte. Himmelens änglar hade noga följt kampen och betraktat sin älskade anförare, när han genomgick obeskrivliga lidanden för att bereda en utväg åt oss till räddning. Han hade uthärdat provet, ett prov långt svårare än vi någonsin kommer att få genomgå. Änglarna betjänade nu Guds Son när han låg som en döende. Han återvann krafterna då han fick mat och tröstades av budskapet om Faderns kärlek samt en försäkran om att hela himmelen jublade över hans seger. När Jesus återvunnit sina krafter värmdes han av sympati för människorna och han gick ut för att fullborda det verk han påbörjat. Han skall inte vila förrän fienden är besegrad och det fallna släktet återlösts.
(119) Först när de återlösta en gång står tillsammans med Återlösaren inför Guds tron kommer de att förstå, vad deras återlösning kostat. När då härligheten i det eviga hemmet breder ut sig för våra hänryckta sinnen, skall vi minnas att Jesus lämnade allt detta för oss, att han inte bara blev landsflyktig från de himmelska boningarna, utan att han för vår skull också löpte risken att lida nederlag och gå evigt förlorad. Då skall vi kasta våra kronor ner för hans fötter och instämma i sången: "'Lammet, som blev slaktat, är värdigt att mottaga makten, så ock rikedom och vishet, och starkhet och ära, och pris och lov.'" – Upp. 5:12.