(166) Johannes Döparens inflytande över nationen hade under någon tid varit större än rådsherrarnas, prästernas eller furstarnas. Om han hade gett sig ut för att vara Messias och anstiftat ett uppror mot Rom, skulle prästerna och folket ha samlat sig under hans fana. Satan skulle ha stått färdig att påverka Johannes döparens sinne med alla de motiv som vädjar till varje erövrares ärelystnad. Men trots den 'bekräftelse Johannes fick på sin makt hade han med fasthet avvisar de lysande möjligheterna. Den uppmärksamhet som riktades mot honom hade han överfört till en annan.
Kapitlet bygger på Johannesevangeliet 3:22-36.
(166) Nu såg han att popularitetsvågen var på väg att vända sig från honom och till Frälsaren. Skarorna omkring honom blev mindre för varje dag. Då Jesus kom från Jerusalem till trakten av Jordan strömmade folket till för att lyssna till honom. Hans efterföljares antal ökades dagligen. Många kom för att låta döpa sig. Fastän Jesus själv inte döpte, gav han sitt samtycke till att hans apostlar utförde handlingen. Därigenom bekräftade han sin förelöpares uppdrag. Men Johannes' lärjungar såg med avundsjuka på hur Jesus blev mer och mer populär. De stod färdiga att kritisera hans arbete. Det dröjde inte heller länge förrän de fann en orsak. Det uppstod en fråga mellan dem och judarna om dopet kunde rena själen från synd. De hävdade att Jesu dop helt skilde sig från Johannes' dop. Snart råkade de i strid med Jesu apostlar angående den formulering som var den riktiga att använda vid dopet och till slut ifrågasattes över huvud taget Jesu rätt att döpa.
(166) Johannes' lärjungar kom till Johannes med sina problem och sade: "Rabbi, se, den som var hos dig på andra sidan Jordan, den som du har vittnat om, han döper, och alla komma till honom." – Joh. 3:26. På detta sätt framlade Satan sin frestelse för Johannes. Fastän Johannes' uppgift tycktes närma sig sin avslutning var det ännu möjligt för honom att hindra Kristi gärning. Om han hade känt självömkan och uttryckt sorg och besvikelse för att han blev förbigången, skulle han ha utsått splittring och orsakat missnöje och avund och i allvarlig grad hindrat evangelii framgång.
(167) Riktigt att han växer till
Johannes hade av naturen de fel och svagheter som är gemensamma för alla människor, men den gudomliga kärlekens beröring hade förvandlat honom. Han levde i en atmosfär som var obesmittad av egoism och ärelystnad, höjd över avundsjukans förpestade luft. Han visade ingen sympati med sina medarbetares missnöje och förklarade att han helt förstod sitt förhållande till Messias och med vilken glädje han välkomnade den för vilken han hade berett vägen.
(167) Han sade: "En människa kan intet taga, om det icke bliver henne givet från himmelen. I kunnen själva giva mig det vittnesbördet att jag sade: 'Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom.' Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör på honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst." – Joh. 3:27-29. Johannes framställde sig som vännen som fungerade som budbärare mellan de förlovade och gjorde förberedelserna till bröllopet. När brudgummen hade fått sin brud var vännens uppgift fullbordad. Han gladde sig över deras lycka och över att han fått medverka till deras förening. Johannes hade kallats att leda folket till Jesus. Det var en glädje för honom att se att Frälsarens gärning hade framgång. Han sade: "Den glädjen är mig nu given i fullt mått. Det är såsom sig bör att han växer till, och att jag förminskas."
(167) Med tron riktad mot Återlösaren hade Johannes höjt sig till självförnekelsens högsta höjder. Han sökte inte dra människor till sig utan lyfte deras tankar högre och högre till dess att de riktades mot Guds lamm. Själv hade han bara varit en röst, en ropare i öknen. Nu fann han sig med glädje i tystnad och obemärkthet, för att allas ögon skulle kunna vändas mot livets ljus.
(168) De som är trogna i sin kallelse som Guds sändebud kommer inte att söka sin egen ära. Kärlek till det egna jaget kommer att uppslukas av kärleken till Kristus. Ingen rivalitet kommer att fördunkla evangelii dyrbara sak. De skall förstå att deras gärning i likhet med Johannes döparens är att förkunna: "Se, Guds lamm som borttager världens synd." – Joh. 1:29. De skall upphöja Jesus, och med honom kommer mänskligheten att bli upphöjd. "Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter 'den Helige': Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande; ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan." – Jes. 57:15.
(168) Allt underordnat honom
Profetens sinne var tömt på all själviskhet och fyllt med det gudomligas ljus. När han vittnade om Frälsarens härlighet var hans ord nästan en upprepning av dem som Jesus själv hade använt i sitt samtal med Nikodemus. Johannes sade: "Den som kommer ovanifrån, han är över alla; den som är från jorden, han är av jorden, och av jorden talar han. Ja, den som kommer från himmelen, han är över alla. Ty den som Gud har sänt, han talar Guds ord; Gud giver nämligen icke Anden efter mått." – Joh. 3:31, 34. Jesus kunde säga: "Jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig." – Joh. 5:30. Om honom har det sagts: "Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder." – Hebr. 1: 9. Fadern ger "icke Anden efter mått".
(168) Så är det också med Kristi efterföljare. Bara om vi är villiga att uppge det egna jaget, kan vi ta emot himmelens ljus. Vi kan inte förstå Guds väsen eller ta emot Kristus genom tro, med mindre vi samtycker till att varje tanke underordnas lydnaden mot Kristus. Till alla som gör detta, ges den helige Ande utan mått. "I honom (Kristus) bor gudomens hela fullhet lekamligen, och i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten." – Kol. 2:9, 10.
(169) Johannes' lärjungar hade sagt att alla kom till Kristus, men med klarare insikt sade Johannes: "Och likväl tager ingen emot hans vittnesbörd." – Joh. 3:32. Så få var de som var villiga att ta emot honom som Frälsaren som renade dem från synd. "Men om någon tager emot hans vittnesbörd, så bekräftar han därmed att Gud är sannfärdig." – Joh. 3:33. "Den som tror på Sonen, han har evigt liv." – Joh. 3:36. Ordväxlingen om det var Kristi dop eller Johannes' dop som renade från synd, var onödig. Det är Kristi nåd som ger människan liv. Utan Kristus är dopet som varje annan handling en värdelös formalitet. "Den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet." – Joh. 3:36.
(169) Visste att stormen närmade sig
Den framgång som Jesus hade i sin gärning och som Johannes Döparen hade hälsat med så stor glädje, rapporterades också till myndigheterna i Jerusalem. Johannes' inflytande hade gjort prästerna och rabbinerna avundsjuka, när de såg folket lämna synagogorna och strömma ut i öknen. Men här var en som hade ännu större makt att dra skarorna till sig. Dessa ledare i Israel var inte villiga att säga som Johannes: "Det är såsom sig bör att han växer till och att jag förminskas." – Joh. 3:30. De reste sig med ny beslutsamhet för att göra slut på den verksamhet som drog folket bort ifrån dem.
(169) Jesus visste att de inte skulle spara sig någon möda för att åstadkomma splittring mellan hans egna och Johannes' apostlar. Han visste att den storm som var under utveckling skulle röja undan en av de största profeter som någonsin uppträtt i världen. Då han ville undvika varje orsak till missförstånd eller splittring avbröt han i stillhet sin verksamhet och drog sig undan till Galiléen. Så bör också vi göra. Trots vår trohet mot sanningen, skulle vi söka undvika allt som kan leda till splittring och missuppfattning. Ty där sådana saker uppstår, får de människors undergång till följd. När förhållanden inträder som hotar att förorsaka splittring bör vi alltid följa Jesu och Johannes' exempel.
(169) Johannes hade fått uppdraget att gå före som reformator. Därför hotades Johannes' lärjungar av faran att fästa uppmärksamheten på honom i känslan av att uppdragets framgång berodde på hans arbete, och så glömma bort att han bara var ett redskap som Gud hade använt. Men Johannes' verksamhet var inte tillräcklig för att lägga grunden till den kristna församlingen. När han hade fullgjort sin uppgift, skulle ett annat arbete utföras som hans förkunnelse inte kunde utföra. Detta förstod inte hans lärjungar. Då de såg Jesus komma för att överta arbetet, blev de avundsjuka och missnöjda.
(170) Samma fara föreligger alltjämt. Gud kallar någon att utföra ett visst arbete. När han har fört det så långt som han har förutsättningar att föra det, leder Gud andra in i arbetet för att föra det ännu längre. Men i likhet med Johannes' lärjungar menar många att arbetets framgång beror på den som började det. De fäster uppmärksamheten på det mänskliga i stället för på det gudomliga, och det som Gud vill utföra kommer att skadas. Den som på detta sätt hedras, frestas till självtillit. Han inser inte sitt beroende av Gud. Folket fostras till att lita på människors vägledning och frestas att handla fel och blir ledda bort från Gud.
(170) Guds verk får inte bära en människas bild och prägel. Från tid till tid kommer Gud att föra fram olika redskap varigenom hans syfte bäst kan fullföljas. Lyckliga är de som är villiga att låta jaget förödmjukas och med Johannes kan säga: "Det är såsom sig bör att han växer till, och att jag förminskas."