(171) På sin väg till Galiléen gick Jesus genom Samarien. Vid middagstiden nådde han den vackra Sikemsdalen. Där denna dal öppnar sig ligger Jakobs brunn. Trött av vandringen satte sig Jesus ned för att vila medan hans apostlar gick för att köpa mat.
Kapitlet bygger på Johannesevangeliet 4:1-42.
(171) Judarna och samariterna var bittra fiender. Så mycket som möjligt undvek de att komma i beröring med varandra. De skriftlärde ansåg det visserligen vara tillåtet att i oundvikliga affärsangelägenheter sammanträffa med en samarit, men allt personligt umgänge var strängt förbjudet. En jude ville inte låna något av en samarit, inte heller ta emot en vänlighet av honom eller ens en bit bröd eller en bägare vatten. Då apostlarna köpte mat handlade de i överensstämmelse med sitt lands seder, men längre än så gick de inte. Att begära en tjänst av en samarit eller att göra något till förmån för honom var en helt främmande tanke för Jesu medarbetare.
(171) Jesus kände sig matt av hunger och törst där han satt vid brunnskanten. De hade vandrat ända sedan gryningen och nu plågades han av middagssolens hetta. Hans törst stegrades vid tanken på det kalla, uppfriskande vattnet, så nära och ändå oåtkomligt för honom, eftersom han varken hade rep eller öskärl och brunnen var djup. Han delade i alla avseenden människornas lott och han väntade nu på att någon skulle komma för att hämta vatten.
(171) En samaritisk kvinna närmade sig. Utan att tyckas lägga märke till honom fyllde hon sin kruka med vatten. Då hon vände sig om för att gå bad Jesus henne om vatten. En sådan tjänst skulle ingen österlänning vägra. I Österlandet kallade man vattnet Guds gåva. Att erbjuda en törstig vandrare en dryck ansågs vara en så helig plikt att araberna i öknen skulle göra sig mycket möda för att kunna göra det. Hatet mellan judar och samariter avhöll kvinnan från att erbjuda Jesus en vänlighet, men Frälsaren sökte finna nyckeln till hennes hjärta. Med den finkänslighet som gudomlig kärlek ger erbjöd han henne inte någon tjänst utan bad i stället om en. Ett vänligt erbjudande skulle kanske ha blivit tillbakavisat, men förtroende väcker förtroende. Himmelens Konung kom till denna utstötta människa och bad om en tjänst. Han som skapat havet, han som behärskar det stora djupets vatten och som öppnar jordens källor och vattenflöden, vilade trött vid Jakobs brunn. Han var beroende av en främmande människas vänlighet till och med för att få en gåva i form av en dryck vatten.
(172) Kvinnan såg att Jesus var jude. I sin förvåning glömde hon att uppfylla hans begäran och försökte i stället få reda på orsaken till den. "Huru kan du, som är en jude, bedja mig, som är en samaritisk kvinna, om något att dricka?" frågade hon. – Joh. 4:9. Och svaret kom: "Förstode du Guds gåva, och vem den är som säger till dig: 'Giv mig att dricka' så skulle i stället du hava bett honom, och han skulle då hava givit dig levande vatten." – Joh. 4:10. Du är förvånad över att jag bara ber dig om en så liten tjänst som en dryck vatten från brunnen vid dina fötter. Hade du bett mig så skulle jag ha gett dig att dricka av det vatten som ger evigt liv.
(172) Kvinnan hade inte förstått Jesu ord men hon greps av deras högtidliga allvar. Hennes lätta skämtsamma ton blev snart en annan. Då hon trodde att Jesus talade om Sykarsbrunnen sade hon: "Herre, du har ju intet att hämta upp vatten med, och brunnen är djup. Varifrån får du då det friska vattnet? Icke är väl du förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv med sina barn och sin boskap drack ur den?" – Joh. 4:11, 12. Framför sig såg hon bara en törstig vandrare, dammig och trött av färden. I tanken jämförde hon honom med den ärevördige patriarken Jakob. Det var helt naturligt för henne att vara övertygad om att ingen källa i världen kunde jämföras med den som de hade fått av sina fäder. Hon lät tankarna gå tillbaka till fäderna och framåt till Messias' ankomst. Men fädernas hopp, Messias själv, satt där och hon kände inte igen honom. Hur många törstande människor är inte i denna dag nära det levande vattnet och ändå ser de sig vida omkring efter livets källsprång.
(173) "Du behöver icke fråga i ditt hjärta: 'Vem vill fara upp till himmelen (nämligen för att hämta Kristus ned)?' ej heller: 'Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att hämta Kristus upp ifrån de döda)?' . . . Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta . . . om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda då bliver du frälst." – Rom. 10:6-9.
(173) Jesus besvarade inte genast frågan om honom själv utan sade med högtidligt allvar: "Var och en som dricker av detta vatten, han blir törstig igen; men den som dricker av det vatten jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall bliva i honom en källa vars vatten springer upp med evigt liv." – Joh. 4:13,14.
(173) Den som söker stilla sin törst vid världens brunnar blir snart törstig igen. Överallt finns otillfredsställda människor. De längtar efter någon som kan fylla deras behov. Världens behov, alla folks längtan, är Kristus. Den gudomliga nåd som bara han kan ge är det levande vatten som renar, upplivar och ger nytt liv.
(173) Jesus menade inte att en enda dryck av livets vatten skulle vara nog för den törstande. Den som smakat Kristi kärlek, längtar ständigt efter mer och söker inte efter något annat. Rikedom, ära och världsliga nöjen har inte längre någon dragningskraft på honom. Hans ständiga längtan är: "Mera av Kristus", och han som uppenbarar för människan hennes själs behov längtar efter att stilla hennes hunger och törst. Alla mänskliga resurser och hjälpmedel skall svika. Brunnarna skall tömmas, källorna torka ut, men vår Frälsare är ett outtömligt källsprång. Vi kan dricka och dricka igen och ändå alltid finna nog och övernog. Den som förblir i Kristus har i sitt eget liv ett välsignelsens källsprång, "en källa vars vatten springer upp med evigt liv". Ur denna källa kan vi få nog och övernog av kraft för alla behov.
(173) Då Jesus talade om det levande vattnet såg kvinnan på honom med förundran. Han hade väckt hennes intresse och ett begär efter den gåva som han talade om. Hon insåg nu att det inte var vattnet från Jakobs brunn som Jesus avsåg. Det drack hon ju ständigt av och blev törstig igen.
(174) ”Herre", sade hon, "giv mig det vattnet, så att jag icke mer behöver törsta och komma hit för att hämta vatten." – Jak. 4:15. Nu bytte Jesus helt plötsligt samtalsämne. Innan denna människa kunde ta emot den gåva han hade att ge, måste hon förstå sin synd och lära känna sin Frälsare. Han bad henne då att kalla på sin man och då svarade hon: "Jag har ingen man." På det sättet hoppades hon slippa alla frågor i den riktningen. Men Frälsaren fortsatte: "'Du har rätt i vad du säger, att du icke har någon man. Ty fem män har du haft, och den du nu har är icke din man; däri sade du sant." – Joh. 4:17, 18.
(174) Vaknande samvete
Nu blev kvinnan förskräckt. En hemlighetsfull hand vände bladen i hennes livs bok och avslöjade det som hon hade hoppats kunna dölja för alltid. Vem var han som kunde läsa hennes livs hemligheter? Tankar väcktes inom henne på evigheten och den kommande domen, då allt som var fördolt skulle uppenbaras. I detta ljus vaknade samvetet.
(174) Hon kunde inte förneka någonting, men hon försökte undvika det pinsamma ämnet. Med djup vördnad sade hon: "'Herre, jag ser att du är en profet." – Jak. 4:19. Sedan försökte hon stilla sitt samvetes oro med att föra samtalet in på religiösa tvistefrågor. Om denne var en profet så skulle han säkert ge henne klarhet i de frågor som länge hade diskuterats.
(174) Tåligt lät Jesus henne föra samtalet dit hon ville. Under tiden avvaktade han ett nytt tillfälle att försöka få sanningen att nå fram till henne. "Våra fäder hava tillbett på detta berg, men I sägen att i Jerusalem den plats finnes, där man bör tillbedja.'" – Joh. 4:20. Berget Gerasim låg inom synhåll. Det forna templet på berget var nerrivet och endast ett altare fanns kvar. Platsen för tillbedjan hade varit ett stridsämne mellan judar och samariter. En del av de samaritiska förfäderna hade en gång tillhört Israel, men på grund av deras avfall från Gud hade han sänt ett avgudadyrkande folk att underkuva dem.
(175) Under många generationer hade de blandat sig med avgudadyrkare, vilkas religion gradvis besmittat deras egen. Visserligen hävdade de att deras avgudar bara skulle påminna dem om den levande Guden, universums härskare, men ändå förleddes folket till att tillbedja sina avgudabilder.
(175) Då templet i Jerusalem återuppbyggdes under Esras tid ville samariterna förena sig med judarna i återuppbyggandet. Denna förmån vägrades dem. Och bitter fiendskap flammade upp mellan de båda folken. Samariterna byggde ett rivaliserande tempel på Gerasim. Här tillbad de enligt den mosaiska ritualen fastän de inte helt avstod från avgudadyrkan. Olyckor hemsökte dem emellertid, deras tempel ödelades av fiender och förbannelsen tycktes vila över dem.
(175) Men ändå klängde de sig fortfarande fast vid sina traditioner och sin gudstjänstform. De ville inte erkänna Jerusalems tempel som Guds hus eller medge att judarnas religion var överlägsen deras.
(175) Frälsande sanning
I sitt svar till kvinnan sade Jesus: "'Tro mig, kvinna: den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som I skolen tillbedja Fadern. I tillbedjen vad I icke kännen, vi tillbedja vad vi känna – ty frälsningen kommer från judarna." – Joh. 4:21, 22. Jesus hade visat att han var fri från judiska fördomar mot samariterna. Nu försökte han bryta ner samariternas fördomar mot judarna. För att rikta uppmärksamheten på att samariternas tro hade besmittats med avgudadyrkan förklarade han att frälsningens stora sanningar hade blivit anförtrodda åt judarna och att det var från dem Messias skulle utgå. I sina heliga skrifter hade de en klar framställning av Guds väsen och hans rikes grundsatser. Jesus räknade sig som jude, som en av det folk åt vilket Gud hade anförtrott kunskapen om sig själv.
(175) Nu ville Jesus höja hennes tankar över yttre former, ceremonier och tvistefrågor och därför sade han till henne: "Den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning: ty sådana tillbedjare vill Fadern hava. Gud är ande, och de som tillbedja honom måste tillbedja i ande och sanning.'" – Joh. 4:23, 24.
(176) Här uttalades samma sanning som Jesus hade uppenbarat för Nikodemus då han sade: "Om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon icke få se Guds rike.'" – Joh. 3:3. Det är inte genom att söka sig bort till något heligt berg eller till ett heligt tempel som människorna får gemenskap med himmelen. Religionen kan inte begränsas till utvärtes former och ceremonier. Den religion som kommer från Gud är den enda religion som skall leda oss till Gud. För att kunna tjäna honom på rätt sätt måste vi vara födda av den gudomlige Anden. Detta kommer att rena hjärtat och förnya sinnet och därigenom ge oss en förnyad förmåga att lära känna och älska Gud. Det ger oss en villig lydnad mot alla hans bud. Detta är sann tillbedjan. Detta är frukten av den helige Andes verkan. Genom Anden inspireras varje allvarlig bön och sådan bön godtar Gud. Varhelst en människa sträcker sig mot Gud där kommer Andens verkan att bli uppenbar och Gud skall uppenbara sig för en sådan människa. Sådana tillbedjare söker han. Han väntar på att få ta emot dem och göra dem till sina söner och döttrar.
(176) Under samtalets gång fick kvinnan ett allt starkare intryck av Jesu ord. Aldrig hade hon hört sådana tankar framställas av deras egna präster eller av judarna. När hennes livs förflutna låg blottat inför henne insåg hon sitt stora behov, hon kände sin själs törst, den som Sykarbrunnens vatten aldrig kunde släcka. Ingenting som hon hittills hade kommit i beröring med hade kommit henne att så känna sin längtan efter någonting högre. Jesus hade visat henne att han kunde läsa hennes livs hemligheter och ändå kände hon att han var hennes vän som hyste kärlek till henne och förbarmade sig över henne. Men fastän själva renheten i hans närvaro fördömde hennes synd, hade han inte sagt något som fördömde henne utan hade talat till henne om sin nåd som kunde förnya sinnet. Hon började bli övertygad om vem han var och hon började undra: "Kan han vara den länge väntade Messias?" Högt sade hon till honom: "'Jag vet att Messias skall komma, han som ock kallas Kristus, när han kommer, skall han förkunna oss allt.' Jesus svarade henne: 'Jag, som talar med dig, är den du nu nämnde'." – Joh. 4:25, 26.
(177) När kvinnan hörde dessa ord väcktes tron till liv i hennes hjärta. Hon godtog detta uttalande från den gudomlige läraren.
(177) Denna kvinna var nu mottaglig för påverkan. Hon var beredd att ta emot den underbaraste av alla uppenbarelser. Hon var intresserad av Skrifterna och den helige Ande hade förberett hennes sinne att ta emot mera ljus. Hon hade studerat löftet i Gamla Testamentet: "En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik, skall Herren, din Gud, låta uppstå åt dig; honom skolen I lyssna till." – 5 Mos. 18:15. Hon längtade efter att kunna förstå denna profetia. Sanningen kastade redan sitt ljus in i hennes själ. Livets vatten, det andliga livet som Kristus ger åt varje törstande människa, hade redan sprungit fram i hennes hjärta. Guds Ande hade redan börjat sitt verk i henne.
(177) Jesus skulle aldrig ha kunnat tala så öppet med de självrättfärdiga judarna som han kunde göra med denna kvinna. Jesus var långt mer förbehållsam när han talade till judarna. Det som undanhölls judarna och som apostlarna senare blev tillsagda att hålla hemligt, uppenbarades för henne. Jesus såg att hon skulle använda sin kunskap för att låta andra få del av hans nåd. När apostlarna återvände blev de förvånade över att finna sin Mästare i samtal med en kvinna. Han hade inte släckt sin törst och han avbröt inte sitt samtal för att äta den mat som de skaffat. När kvinnan gått uppmanade apostlarna honom att äta. Mästaren satt tyst, som om han var försjunken i hänryckt meditation. Hans ansikte lyste och de drog sig för att störa honom i hans förbindelse med himmelen. Men de visste att han var trött och utmattad. Det var deras plikt att påminna honom om hans fysiska behov. Jesus som såg deras kärleksfulla omsorg sade: "Jag har mat att äta som I icke veten om." – Joh. 4:32.
(177) Apostlarna undrade vem som hade fört mat till honom men han förklarade: "Min mat är att göra dens vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk." – Joh. 4:34. Jesus gladde sig över att kvinnans samvete hade vaknat. Han såg henne dricka av livets vatten och hans egen hunger och törst var stillad. Fullgörandet av det uppdrag som han lämnat himmelen för att utföra stärkte honom i hans arbete och höjde honom över de mänskliga behoven. Att hjälpa en människa som hungrar och törstar efter sanningen var för honom mera välgörande än mat och dryck. Att göra gott var hans liv. Det var för honom tröst och uppmuntran.
(178) Vår Frälsare törstar efter att bli igenkänd. Han hungrar efter deras kärlek och sympati för vilka han har utgjutit sitt blod. Hans längtan efter att de skall komma till honom och få liv är så stark, att den inte kan uttryckas i ord. Liksom en mor längtar efter att få ett igenkännande leende från sitt lilla barn som tecken på gryende förstånd, så väntar Kristus att se uttryck av tacksam kärlek som visar att det andliga livet har börjat spira i våra sinnen.
(178) Kom och se!
Kvinnan fylldes av glädje när hon lyssnade till Jesu ord. Den egendomliga upplevelsen var nästan överväldigande. Hon lämnade kvar sin kruka och skyndade sig tillbaka till staden för att föra budskapet vidare. Jesus visste varför hon gick. Att hon glömde vattenkrukan var ett tydligt tecken på den verkan hans ord haft. Det var hennes allvarliga önskan om att få det levande vattnet som gjorde att hon glömde sitt ärende vid brunnen och att hon glömde Frälsarens törst som hon hade velat släcka. Med överflödande glädje skyndade hon sig iväg for att meddela andra den livsviktiga undervisning hon hade fått.
(178) "Kommen och sen en man som har sagt mig allt vad jag har gjort. Månne icke han är Messias?" (Joh. 4:29), sade hon till stadens invånare. Hennes ord väckte deras intresse. Det fanns ett nytt uttryck i hennes ansikte, en förändring i hela hennes uppträdande. De blev intresserade av att få se Jesus. "Då gingo de ut ur staden och kommo till honom." – Joh. 4:30.
(178) Där Jesus satt vid brunnen, såg han sädesfält runt omkring, såg deras späda grönska i det strålande solljuset. Med en handrörelse visade han apostlarna på denna vackra scen och använde den som symbol: "I sägen ju att det ännu är fyra månader innan skördetiden kommer. Men se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon, och sen på fälten, huru de hava vitnat till skörd." - Joh. 4:35. Under det han talade, såg han på de grupper som närmade sig brunnen. Der var ännu fyra månader kvar till skörden, men här närmade sig en skörd som var mogen att bärgas.
(179) Mognande skörd
"Redan nu får den som skördar uppbära sin lön och samla in frukt till evigt liv; så kunna den som sår och den som skördar tillsammans glädja sig. Ty här sannas det ordet, att en är den som sår och en annan den som skördar." – Joh. 4:36, 37. Här avser Jesus den helgade tjänst som de utför för Gud som tar emot evangelium. De skall vara hans levande redskap. Han väntar att de skall göra personlig tjänst för honom. Vare sig vi sår eller skördar verkar vi för Gud. En sår säden, en annan skördar och både den som sår och den som skördar får sin lön. De gläds tillsammans över lönen för sin möda.
(179) Jesus sade till apostlarna: "Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat. Andra hava arbetat, och I haven gått in i deras arbete." – Joh. 4:38. Frälsaren såg framåt mot den stora skörden på pingstdagen. Apostlarna skulle inte betrakta detta som resultat av deras eget arbete. De hade gått in i andra människors arbete. Ända sedan Adams fall hade Jesus överlåtit Ordets förkunnande till sina utvalda tjänare, för att människor skulle få del av det. En osynlig hjälpare, ja, en allsmäktig kraft hade arbetat stilla, men effektivt för att åstadkomma skörden. Guds nåds regn och solljus hade getts för att uppfriska och ge näring åt sanningens utsäde. Jesus skulle snart vattna säden med sitt eget blod. Hans apostlar hade förmånen att vara Guds medarbetare. De samarbetade med Jesus och med forntidens heliga män. Genom den helige Andes utgjutande på pingstdagen skulle tusentals bli omvända på en dag. Detta var frukten av det som Jesus hade sått, skörden av hans arbete.
(179) I de ord som talades till kvinnan vid brunnen hade en god säd blivit sådd och hur snabbt kom inte skörden. Samariterna kom och lyssnade till Jesus och trodde på honom. De trängde sig samman omkring honom vid brunnen. De ställde många frågor till honom och tog ivrigt emot hans förklaringar till många saker som hade varit dunkla för dem. Under det att de lyssnade började deras villrådighet att skingras. De liknade människor som befann sig i stort mörker men som plötsligt upptäckte en ljusstråle, som de följde till dess att de hade funnit dagsljuset. Men de lät sig inte nöja med denna kortvariga gemenskap. De var ivriga att få höra mer och ville också att deras vänner skulle få höra denne säregne lärare. De inbjöd honom till sin stad och övertalade honom att följa med dem. Under två dagar uppehöll han sig i Samarien, och många fler trodde på honom.
(180) Fariséerna hade föraktat Jesus för hans enkelhet. De fäste inte något avseende vid hans underverk utan krävde ett tecken på att han var Guds Son. Samariterna bad inte om något tecken och Jesus gjorde inga underverk bland dem utöver det att han inför kvinnan vid brunnen uppenbarade hennes livs hemligheter. Ändå tog många emot honom. I sin nya glädje sade de till kvinnan: "Nu är det icke mer för dina ords skull som vi tro, ty vi hava nu själva hört honom, och vi veta nu att han i sanning är världens Frälsare." – Joh. 4:42.
(180) För alla människor
Samariterna trodde att Messias skulle komma som Återlösaren inte bara för judarna utan för hela världen. Genom Moses hade den helige Ande förutsagt honom som en profet sänd av Gud. Genom Jakob hade det sagts om honom att folken skulle samlas omkring honom och genom Abraham att i honom skulle alla folk på jorden bli välsignade. På dessa Skriftställen byggde folket i Samarien sin tro på Messias. Förhållandet att judarna hade misstytt alla senare profeter och förknippat Jesu första ankomst med den härlighet som avser hans andra ankomst, hade kommit samariterna att åsidosätta alla de Heliga Skrifterna med undantag av dem som hade getts genom Moses. Men då Frälsaren undanröjde alla dessa falska tolkningar, var det många som godtog de senare profetiorna och Jesu egna ord om Guds rike.
(181) Jesus hade börjat riva ned barriären mellan judarna och de kringboende folken och förkunna frälsning för hela världen. Fastän han var jude, umgicks han fritt med samariterna i strid med sitt folks fariseiska seder. Trots dessa fördomar tog han emot gästfrihet hos detta föraktade folk. Han sov under deras tak, åt tillsammans med dem vid deras bord, tog emot den mat som de hade tillrett och serverat, undervisade på deras gator och behandlade dem med den allra största vänlighet och älskvärdhet.
(181) I templet i Jerusalem fanns en låg mur, som skilde den yttre förgården från alla andra delar av den heliga byggnaden. På denna mur fanns inskriptioner på olika språk med upplysning, att inga andra än judar hade tillåtelse att passera denna gräns. Om en främling hade vågat beträda den inte avdelningen, skulle han ha vanhelgat templet och fått sona det med sitt liv. Men Jesus, som var templets och tempeltjänstens upphovsman, drog främlingarna till sig med mänsklig sympati, samtidigt som hans gudomliga nåd skänkte dem den frälsning som judarna förkastade.
(181) Inga fördomar
Jesus ville att hans vistelse i Samarien skulle bli till nytta för apostlarna som alltjämt befann sig under inverkan av judiska fördomar. De tyckte att troheten mot deras egen nation krävde, att de hyste fiendskap mot samariterna. De blev förvånade över Jesu handlingssätt. De kunde inte vägra att följa hans exempel. Under de två dagarnas uppehåll i Samarien lade de, på grund av sin trohet mot honom, band på sina fördomar, men inom sig var de oförsonliga. De hade svårt för att lära sig, att deras förakt och hat måste vika för medkänsla och sympati. Men efter Jesu himmelsfärd påminde de sig hans undervisning, och nu fick den ny betydelse. Efter det att den helige Ande hade utgjutits, kom de ihåg Frälsarens blick, hans ord och den respekt och mildhet han visade i sitt uppträdande mot dessa föraktade främlingar. Då Petrus kom för att predika i Samarien visade han samma anda i sin verksamhet. Då Johannes kallades till Efesus och Smyrna kom han ihåg upplevelsen i Sikemsdalen. Han kände tacksamhet mot den gudomlige läraren som, då han förutsåg de svårigheter de skulle möta, hade varit dem till hjälp med sitt eget exempel.
(182) Frälsaren fortsätter alltjämt samma arbete som när han erbjöd livets vatten åt den samaritiska kvinnan. De som kallar sig för hans efterföljare, kan förakta och avvisa de utstötta, men varken börd, ras eller livsomständigheter kan påverka Jesu kärlek till människorna. Till varje människa, hur syndfull hon än är, säger han: "Förstode du Guds gåva. . . så skulle i stället du hava bett honom, och han skulle då hava givit dig levande vatten."
(182) Alltid beredd att undervisa
Evangelii inbjudan får inte begränsas eller bara riktas till några få utvalda, som enligt vår mening skulle göra oss heder, om de toge emot den. Budskapet skall förkunnas för alla. Överallt där människor är mottagliga, så att de tar emot evangelii sanning, är Kristus beredd att undervisa dem. För dem uppenbarar han Fadern och undervisar dem om den gudstillbedjan som är välbehaglig för honom, som läser våra tankar. Inför sådana människor använder han inga liknelser. Till dem, liksom till kvinnan vid brunnen, säger han: "'Jag, som talar med dig, är den du nämnde.'"
(182) Då Jesus satte sig för att vila vid Jakobs brunn, kom han från Judéen, där hans arbete hade gett väldigt litet resultat. Prästerna och rabbinerna hade förkastat honom och inte heller de bland folket, som bekände sig vara hans efterföljare, hade kunnat förstå hans gudomliga ursprung. Han var utmattad och trött, men han försummade ändå inte att tala med en enkel kvinna, fastän hon var främling, en utlänning för Israel, en som levde i uppenbar synd.
(182) Frälsaren väntade inte heller till dess att stora folkskaror hade samlats. Ofta började han sin undervisning med bara några få samlade omkring sig, men en efter en av de förbipasserande stannade för att lyssna, till dess att en folkskara med förundran och respekt lyssnade till Guds ord genom den himlasände läraren. En Kristi medarbetare bör inte tycka, att han inte kan tala med samma allvar till några få lyssnare som till en stor folkskara. Kanske är det bara en som lyssnar till budskapet, men vem kan säga hur vidsträckt dess inflytande kommer att bli. Till och med apostlarna tyckte att det var onödigt att Frälsaren spillde sin tid på en kvinna från Samarien. Men han samtalade med större allvar och vältalighet med henne än med konungar, rådsherrar och överstepräster. Den undervisning han gav denna kvinna har genljudit till jordens avlägsnaste trakter.
(183) Så snart den samaritiska kvinnan funnit Frälsaren, förde hon andra till honom. Hon visade sig vara en mera effektiv förkunnare än Jesu egna apostlar. De såg ingenting i staden som tydde på att detta var ett lovande missionsfält. Deras tankar rörde sig kring det stora verk som skulle utföras i framtiden. De såg inte att det runt omkring dem fanns en skörd att bärga. Men genom en kvinna som de föraktade, lyckades de få en hel stad att lyssna till Frälsaren. Hon förde genast upplysningen vidare till sina landsmän.
(183) Denna kvinna är en bild på hur en praktisk tro på Kristus verkar. Varje sann kristen föds in i Guds rike till missionär. Den som dricker av det levande vattnet blir en källa till liv. Mottagaren blir givare. Kristi nåd i människan liknar ett källsprång i öknen. Det väller fram till glädje för alla och kommer dem som är nära att förgås, att ivrigt dricka av livets vatten.