(184) När galiléerna kom hem från påskfesten, berättade de om Jesu underverk. Den dom som myndigheterna i Jerusalem fällde över vad han utfört, öppnade vägen för honom i Galiléen. Många bland folket klagade över att templet vanhelgades av prästernas girighet och arrogans. De hoppades att denne, som hade drivit rådsherrarna på flykten, skulle vara den väntade Befriaren. Nu nådde dem meddelanden som tycktes bekräfta deras ljusaste förhoppningar. Man berättade att profeten hade förklarat sig vara Messias.
Kapitlet bygger på Johannesevangeliet 4:43-54.
(184) Men folket i Nasaret trodde inte på honom. Därför besökte inte Jesus Nasaret på sin väg till Kana. Frälsaren förklarade för sina medarbetare att ingen profet blir aktad i sitt eget land. Människor värdesätter andra människor efter det de själva kan iaktta. De trångsynta och materiellt sinnade bedömde Jesus efter hans ringa börd, efter hans enkla kläder och hans dagliga arbete. De kunde inte se renheten i ett liv som inte bar några märken av synd.
(184) Nyheten att Jesus hade återvänt till Kana spred sig över hela Galiléen och tände nytt hopp hos de lidande och nödställda. I Kapernaum väckte underrättelsen särskilt intresse hos en högättad judisk familj, där fadern var anställd i konungens tjänst. En son i familjen hade insjuknat i en till synes obotlig sjukdom. Läkarna hade uppgett allt hopp, men när fadern hörde talas om Jesus, beslöt han att söka hjälp hos honom. Gossen var nära döden, och man fruktade att han inte skulle leva till dess fadern återkom. Men barnets far ville personligen framställa sin begäran. Han hoppades att en faders bön skulle väcka den store läkarens medkänsla.
(185) När han kom till Kana, fann han Jesus omgiven av en stor folkskara. Mycket bekymrad trängde han sig fram till Frälsaren. Men hans tro svek honom, när han fick se denne enkelt klädde man, dammig och trött efter resan. Han undrade om Jesus kunde uppfylla hans begäran. Men han bad ändå om ett samtal med honom och framförde sitt ärende och sin önskan att Jesus skulle följa med till hans hem. Jesus kände emellertid redan till hans problem. Innan den kunglige tjänstemannen hade lämnat sitt hem, visste Jesus redan hans bekymmer.
(185) Han visste också att fadern hade gjort vissa förbehåll i sin tro. Om hans bön ej blev besvarad, ville han inte ta emot Jesus som Messias. Medan han väntade med ängslan och oro, sade Jesus: "Om I icke sen tecken och under, så tron I icke."
(185) Trots alla bevis på att Jesus verkligen var Messias, hade denne sökare beslutat sig för att tro på Jesus, endast om hans egen begäran blev uppfylld. Frälsaren ställde denna tvivlande tro som en kontrast till den enfaldiga tron hos samariterna, som trodde utan att be om några tecken eller under. Hans ord, som alltid vittnade om hans gudom, hade en övertygande kraft som vann insteg i deras sinnen. Jesus sörjde över att hans eget folk, som anförtrotts de Heliga Skrifterna, inte skulle kunna höra Guds röst tala till dem genom hans Son.
(185) Hovmannen hade ändå en viss grad av tro, eftersom han hade kommit för att be om det som han betraktade som den dyrbaraste av alla välgärningar. Jesus hade en större gåva att ge honom. Han ville inte bara bota barnet utan också låta denne ämbetsman vid hovet få del av frälsningens välsignelser. Därmed ville han tända ett ljus i Kapernaum, som snart skulle bli Jesu eget verksamhetsområde. Men ämbetsmannen måste känna sitt eget behov, innan han kunde känna något behov av Jesu nåd. I det avseendet liknade han många av sitt eget folk. De intresserade sig för Jesus enbart av själviska motiv. De hoppades kunna dra några särskilda fördelar genom hans makt. De gjorde sig därför beroende av de tillfälliga fördelar som gavs dem. Men de visste ingenting om sin andliga sjukdom och insåg inte sitt behov av gudomlig nåd.
(185) Frälsarens ord avslöjade liksom i blixtbelysning hovmannens situation. Han förstod nu att han sökte Jesus av själviska motiv. Hans vacklande tro framstod för honom i sitt rätta ljus. Med förtvivlan insåg han, att hans tvivel kunde kosta hans son livet. Han visste nu att han stod i dens närhet som kunde läsa hans innersta tankar och för vilken allting var möjligt. I sin ångest ropade han: "Herre, kom ned, förrän mitt barn dör." Hans tro grep tag i Jesus liksom en gång Jakob, då han under kampen med ängeln utropade: "Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig." – 1 Mos. 32:26.
(186) Liksom Jakob vann han seger. Frälsaren avvisar inte någon människa som klänger sig fast vid honom och öppnar sitt hjärta för honom. "Gå, din son får leva", sade han till honom. Hovmannen lämnade Jesus med en frid och en glädje som han aldrig tidigare upplevat. Han hade inte bara fått förvissning om att hans son skulle få leva, utan han var nu fullt övertygad om att Jesus var Återlösaren.
(186) Åter till livet
I samma ögonblick såg de som vårdade det döende barnet därhemma i Kapernaum, en plötslig och hemlighetsfull förändring. Dödens skugga vek bort fån den sjukes ansikte. Feberglöden gav vika för den återvändande hälsans friska färg. De matta ögonen blev klara. Krafterna återvände till den svaga, utmärglade kroppen. Inga sjukdomssymtom fanns kvar hos gossen. Hans feberheta kropp slappnade av och blev fuktig och han föll i lugn sömn. Febern lämnade honom när dagen var som hetast. Familjen blev förvånad och glädjen var stor.
(186) Kana låg inte så långt från Kapernaum att den kunglige tjänstemannen inte skulle ha hunnit hem före kvällen efter samtalet med Jesus, men han tycktes inte påskynda hemresan. Först nästa morgon kom han till Kapernaum. Men vilken hemkomst! När han begav sig iväg för att söka Jesus, var hans hjärta tyngt av sorg. Det starka solskenet tycktes honom grymt. Fåglarnas sång föreföll honom såsom ett hån. Men hur annorlunda kände han det inte nu. Hela naturen framstod i ny gestalt. Han såg allt med nya ögon. Hela naturen tycktes lovsjunga Gud under de stilla morgontimmarna, då han var på väg mot sitt hem. Medan han ännu var ett stycke från hemmet kom några av hans tjänare honom till mötes. De var ivriga att befria honom från den ängslan som de var övertygade om att han plågades av. Men han visade ingen förvåning över nyheten som de framförde till honom. Han frågade till deras förundran bara vid vilken tid barnet hade blivit friskt. "I går vid sjunde timmen lämnade febern honom", svarade tjänarna. I samma ögonblick som fadern i tro omfattade Jesu försäkran: "Din son får leva", vidrörde den allsmäktiga kärleken det döende barnet. Fadern skyndar sig nu för att träffa sin son. Han sluter den från döden återvände i sin famn och tackar Gud åter och åter för detta sällsamma tillfrisknande.
(187) Vill ge mer än vi begär
Den kunglige ämbetsmannen längtade efter att få veta mer om Jesus. Då han senare fick lyssna till hans undervisning blev han och hela hans hus Jesu efterföljare. Deras prövning blev det som ledde till att hela familjen blev omvänd. Nyheten om underverket spreds. I Kapernaum, där många av hans underverk utfördes, bereddes vägen för Jesu personliga verksamhet.
(187) Han som välsignade konungens tjänsteman i Kapernaum, vill i lika hög grad välsigna oss. Men i likhet med den bekymrade fadern söker vi ofta Jesus, när vi vill ha materiell hjälp. Vi gör vår tillförsikt om hans kärlek beroende av hur mycket han uppfyller våra önskningar. Frälsaren längtar efter att kunna ge oss större välsignelse än den vi ber om. Han dröjer med att besvara vår bön, för att han skall kunna visa oss det onda i våra egna sinnen och vårt djupa behov av hans nåd. Han vill att vi skall övervinna den själviskhet som kommer oss att söka honom. Då vi bekänner vår hjälplöshet och vårt angelägna behov, skall vi förlita oss helt på hans kärlek.
(187) Denne kunglige tjänsteman ville se bönesvar innan han trodde, men han måste först tro Jesu ord, att hans begäran hade beviljats och att välsignelsen getts honom. Detta måste också vi lära oss. Vi skall inte tro därför att vi ser och känner att Gud hör oss. Vi måste lita på hans löften. När vi kommer till honom i tro, når varje bön fram till honom. När vi beder om hans välsignelse skall vi tro att vi får den och tacka honom för att vi fått den. Sedan kan vi gå till våra uppgifter i den fasta förvissningen, att välsignelse skall ges oss, när vi bäst behöver den. När vi lärt oss detta skall vi tro att våra böner har besvarats. Gud kommer att handla med oss "efter sin härlighets rikedom". Han skall "i enlighet med sin väldiga styrkas kraft" ge oss "långt mer, än allt vad vi bedja eller tänka". (Ef. 3:16; 1:19; 3:20.)