(219) "Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus till Galiléen och predikade Guds evangelium och sade: 'Tiden är fullbordad, Guds rike är nära; gören bättring, och tron evangelium'." – Mark. 1:14, 15.
(219) Messias' ankomst hade först kungjorts i Judéen. I templet i Jerusalem hade förelöparens födelse förutsagts till Sakarias, under det att han förrättade tjänsten vid altaret. På bergen utanför Betlehem hade änglarna förkunnat Jesu födelse. Till Jerusalem hade det kommit vise män från Östern för att söka efter honom. I templet hade Simeon och Hanna vittnat om hans gudom. Jerusalem och hela Judéen hade hört Johannes Döparens förkunnelse. De utsända från Stora Rådet hade tillsammans med folkskarorna hört hans uttalande om Jesus. I Judéen hade Jesus valt sina första medarbetare. Här hade en stor del av hans tidigare arbete utförts. Utstrålningen av hans gudom, då han renade templet, hans underverk då han botade de sjuka och hans sätt att undervisa folket om den gudomliga sanningen, allt detta klargjorde detsamma som han efter undret i Betesda hade förklarat inför Stora Rådet, nämligen att han var den Eviges Son.
(219) Om Israels ledare hade tagit emot Jesus, skulle han ha hedrat dem som sina sändebud för att förkunna evangelium för världen. De fick första tillfället att förkunna Guds rike och hans nåd. Men Israels folk förstod inte att de nu hade sitt tillfälle. De judiska ledarnas avundsjuka och misstro hade mognat till öppet hat. Folket vände sig bort från Jesus.
(219) Stora Rådet hade förkastat Jesu budskap och hade bestämt sig för att han skulle dö. Därför drog sig Jesus bort från Jerusalem, från prästerna, templet, de religiösa ledarna och folket som hade undervisats om lagen, och vände sig till en annan klass av människor för att förkunna sitt budskap och för att samla dem som ville förkunna budskapet för alla folk.
(220) Liksom Jesus, som var människornas ljus och liv, förkastades av de kyrkliga myndigheterna på sin tid, har han också förkastats under varje efterföljande generation. Jesu resa från Judéen är en händelse av det slag som har upprepats gång på gång. Då reformatorerna förkunnade Guds ord, hade de ingen tanke på att skilja sig från den etablerade kyrkan, men de religiösa ledarna ville inte ta emot ljuset. De som förkunnade det, tvingades därför uppsöka andra människor som längtade efter sanningen. Få av dem som idag bekänner sig vara reformatorernas efterföljare, drivs av deras anda. Få lyssnar efter Guds röst och är villiga att ta emot den bibliska sanningen, i vilken form den än kan komma att förkunnas. Ofta händer det att de som följer i reformatorernas spår, tvingas gå ut ur de kyrkosamfund som de älskar, för att kunna förkunna Guds ords tydliga undervisning. Många gånger händer det att de som söker efter ljus, ser sig tvungna att lämna sina fäders kyrkosamfund på grund av att de vill följa denna Guds ords tydliga undervisning.
(220) Befolkningen i Galiléen betraktades av rabbinerna i Jerusalem som okultiverad och okunnig, men Galiléen blev ändå ett framgångsrikt verksamhetsfält för Frälsaren. Dessa människor var mer allvarliga och uppriktiga och mindre behärskade av religiös trångsynthet. De var mer mottagliga för den gudomliga sanningen. Att Jesus sökte sig till Galiléen berodde inte på att han sökte ensamhet eller isolering. Provinsen var vid denna tidpunkt tätt befolkad och med avsevärt större inblandning av människor från andra nationer än fallet var i Judéen.
(220) Under det att Jesus vandrade genom Galiléen och undervisade och botade, strömmade folkmassorna till honom från städer och landsbygd. Många kom till och med från Judéen och de angränsande provinserna. Ofta var han tvungen att gömma sig för folket. Upphetsningen drevs så långt, att det blev nödvändigt att vidta åtgärder för att inte de romerska myndigheterna skulle börja frukta för uppror. Aldrig tidigare hade världen upplevt en tidsperiod av så stor betydelse. Himmelen hade förts ned till människorna. Människor som länge och ivrigt och andligt undernärda, hade väntat på Israels Befriare, gladde sig nu åt en förstående Frälsares medkänsla.
(221) Betydelsefull tidsgräns
Huvudinnehållet i Jesu förkunnelse var: "Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören bättring, och tron evangelium." Evangelii budskap, så som Frälsaren själv förkunnade det, grundade sig alltså på profetiorna. "Tiden", som han sade var fullbordad, var det tidsavsnitt som ängeln Gabriel hade kungjort för Daniel. "Sjuttio veckor", sade ängeln, "äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, innan en gräns sättes för överträdelsen och synderna få en ände och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet framhavd, och innan syn och profetia beseglas och en höghelig helgedom bliver smord." – Dan. 9:24. En dag i profetian avser ett år (se 4 Mos. 14:34; Hes. 4:6). De sjuttio veckorna eller de 490 dagarna utgör alltså 490 år. Utgångspunkten för denna tidsperiod anges också: "Så vet nu och förstå: Från den tid då ordet om att Jerusalem åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste, kommer, skola sju veckor förgå och. . . sextiotvå veckor" (Dan. 9:25), dvs. 69 veckor eller 483 år. Befallningen om Jerusalems återuppbyggnad genom Artaxerxes Longimanus' dekret (se Esra 6:14; 7:1, 9), trädde i kraft på hösten år 457 f. Kr. Från denna tidpunkt sträcker sig de 483 åren fram till hösten år 27 e. Kr. Enligt profetian skulle denna tidsperiod sträcka sig fram till Messias, den Smorde. Genom sitt dop år 27 e. Kr. tog Jesus emot den helige Andes smörjelse och började strax därefter sin verksamhet. Då förkunnades budskapet: "Tiden är fullbordad."
(221) Då, sade ängeln, skall han "med många sluta ett starkt förbund för en vecka (7 år)". Under 7 år, efter det att Frälsaren började sin verksamhet, förkunnades evangelium, framför andra för judarna, under tre och ett halvt år av Jesus själv och därefter av apostlarna. "Och för en halv vecka skola genom honom slaktoffer och spisoffer vara avskaffade." – Dan. 9:27. På våren år 31 e. Kr. blev Jesus, det sanna offret, offrad på Golgata. Då rämnade förlåten i templet i två stycken som bekräftelse på att offertjänstens helighet och betydelse hade upphört. Tiden hade kommit då jordiska slaktoffer och matoffer inte längre hade någon funktion.
(222) Den nämnda veckan – 7 år – utgick år 34 e. Kr. Genom att då stena Stefanus bekräftade judarna att de förkastat evangelium. Jesu efterföljare som spreds på grund av förföljelsen, "gingo omkring och förkunnade evangelii ord" (Apg. 8:4), och en kort tid därefter blev förföljaren Saulus omvänd och blev Paulus, "hedningarnas apostel".
(222) Tiden för Kristi första ankomst, hans smörjelse med den helige Ande, hans död samt evangelii förkunnande för de kringboende folken var tydligt förutsagda. Det var judafolkets förmån att kunna förstå dessa profetior och erkänna deras uppfyllelse genom Jesu verksamhet. För sina efterföljare framhöll Jesus starkt vikten av att studera profetiorna. När han hänvisade till den profetia som gavs Daniel angående deras egen tid, sade han: "Den som läser detta, han give akt därpå." – Matt. 24:15. Efter sin uppståndelse förklarade han för apostlarna alla profetiorna och "vad som i alla skrifterna var sagt om honom". (Luk. 24:27.) Frälsaren hade talat genom alla profeterna. "Kristi Ande i dem hänvisade till . . . de lidanden som skulle vederfaras Kristus, och den härlighet som därefter skulle följa." – 1 Petr. 1:11.
(222) Den ängel som kom till Daniel med det gudomliga budskapet, var Gabriel som står i rang näst efter Guds Son. Det var Gabriel "sin ängel" som Kristus sände för att uppenbara framtiden för den älskade Johannes och som uttalade sin välsignelse över dem som läser och lyssnar till det profetiska ordet och tar vara på det som är skrivet däri. (Upp. 1:3.)
(222) "Sannerligen, Herren, Herren gör alls intet utan att hava uppenbarat sitt råd för sina tjänare profeterna" (Amos 3 :7), medan "vad som ännu är fördolt hör Herren, vår Gud, till; men vad som är uppenbarat det gäller för oss och våra barn till evig tid." (5 Mos. 29:29.) Gud har gett alla dessa upplysningar åt oss och hans välsignelse kommer att följa den som under bön studerar de profetiska Skrifterna.
(222) Liksom budskapet om Kristi första ankomst anmälde hans nåds rike, skulle budskapet om hans andra ankomst anmäla hans härlighetsrike. Och detta andra budskap grundas, liksom det första, på profetiorna. Ängelns ord till Daniel om den sista tiden skulle bli förstådda först på ändens tid. På den tiden skall "många . . . rannsaka . . . och insikten skall så växa till". "De ogudaktiga skola öva sin ogudaktighet, och ingen ogudaktig skall förstå detta; men de förståndiga skola förstå det." – Dan. 12:4, 10. Frälsaren har själv angett tecken som skulle förebåda hans återkomst och han säger: "Likaså, när I sen detta ske, så kunnen I ock veta att Guds rike är nära." "Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den dagen kommer på eder oförtänkt." "Men vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen." – Luk. 21:31, 34, 36.
(223) Vi har nu nått den tidsperiod som förutsägs i dessa Bibeltexter. Ändens tid har kommit, de profetiska synernas försegling har brutits och deras högtidliga varningar säger oss, att vår Herres ankomst i härlighet är nära förestående.
(223) Judarna misstolkade Guds ord och tillämpade dem fel. De förstod därför inte, att de nu hade sitt tillfälle. De år som Jesus och hans apostlar utförde sitt arbete, dessa det sista dyrbara tillfällets år för det utvalda folket, använde judarnas ledare för att tänka ut intriger och lägga planer för att röja Herrens budbärare ur vägen. Materiella ambitioner tog deras uppmärksamhet i anspråk. Erbjudandet om ett andligt rike riktades förgäves till dem. På samma sätt upptar tankarna på denna världs materiella fördelar idag människornas intresse. De ägnar ingen uppmärksamhet åt de profetior som snabbt går i uppfyllelse. De uppmärksammar inte de tecken som visar att Guds rike hastigt närmar sig.
(223) "Men I, käre bröder, I leven icke i mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv; I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till. Låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra." – 1 Tess. 5:4, 5, 6.