(240) Vid de tillfällen då Jesus inte befann sig ute på resor, vistades han i Kapernaum. Därför blev staden känd som "hans egen stad". Den låg vid stranden av Galileiska Sjön, nära gränsen till den vackra Genesaretslätten.
(240) Den djupa dal, där sjön ligger, ger åt slätten längs dess kuster ett milt klimat. På Jesu tid växte här palmer och olivträd, och här fanns trädgårdar, vingårdar, gröna slätter och blommor i praktfulla färger i stor mångfald, alltsammans vattnat av de strömmar som kom ned från bergen. Spridda runt omkring, på sjöns stränder och på höjderna, som på något avstånd omgav dem, låg städer och byar. Sjön vimlade av fiskebåtar. Överallt var det liv och ivrig verksamhet.
(240) Kapernaum var därför väl lämpat att vara mittpunkten för Frälsarens verksamhet. Staden låg vid den stora vägen från Damaskus till Jerusalem, Egypten och Medelhavet, och en huvudort för samfärdseln. Människor från många olika länder passerade igenom staden eller gjorde uppehåll där, för att vila under sina resor fram och tillbaka. Här kunde Jesus träffa människor av alla nationaliteter och samhällsklasser, rika och mäktiga, likaväl som fattiga och anspråkslösa. Hans lära kunde härifrån spridas till alla länder och i många hem. Intresse att studera profetiorna kunde väckas, och uppmärksamheten riktas på Frälsaren, och världen kunde få vetskap om hans uppdrag.
(240) Trots Stora Rådets motstånd mot Jesus väntade folket med iver på hur hans arbete skulle utvecklas. Hela himmelen följde utvecklingen med levande intresse. Änglar var sysselsatta med att bereda vägen för hans verksamhet genom att påverka människorna och dra dem till Frälsaren.
(241) Den kunglige ämbetsmannens son i Kapernaum, som Jesus hade botat, blev en av dem som vittnade om hans makt, och ämbetsmannen och hans husfolk vittnade med glädje om sin tro. Då det blev känt att läraren själv befann sig ibland dem, kom hela staden i rörelse. Stora skaror samlades omkring honom. På sabbaten fyllde folket synagogan, så att en stor skara måste återvända hem, eftersom de inte kunde komma in.
(241) Alla som hörde Frälsaren, "häpnade över hans undervisning, ty han talade med makt och myndighet". (Luk. 4:32.)
(241) Med levande kraft
"Ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke som deras skriftlärde." – Matt. 7:29. De skriftlärdes och de äldstes undervisning var kall och formell, liksom en utantill-läxa. För dem hade Guds ord inte någon levande kraft. Deras egna föreställningar och tolkningar framställdes i stället för dess undervisning. I den invanda, rutinmässiga gudstjänsten utgav de sig för att förklara lagen, men ingen inspiration från Gud grep deras egna sinnen eller deras lyssnares.
(241) Jesus hade inte något intresse för judarnas olika stridsämnen. Hans uppgift var att förkunna den gudomliga sanningen. Hans ord kastade en flod av ljus över patriarkernas och profeternas undervisning. Skrifterna blev för människorna som en ny uppenbarelse. Aldrig förr hade hans åhörare sett ett sådant djup av betydelse i Guds ord.
(241) Jesus mötte människorna på deras eget område som en, som förstod deras svårigheter. Han gjorde sanningen tilldragande genom att framhålla den på det mest omedelbara och enkla sätt. Hans språk var rent, vårdat och klart som en rinnande bäck. Hans röst ljöd som musik för dem som hade lyssnat till rabbinernas monotona röster. Men även om hans undervisning var enkel, talade han som en som hade myndighet. Detta ställde hans undervisning i stark kontrast till andras. Rabbinerna uttalade sig med tveksamhet och tvivel, som om Skrifterna kunde utläggas så att de kunde betyda en sak eller också det rakt motsatta. Deras lyssnare blev dagligen invecklade i allt större osäkerhet. Såsom Jesus däremot förklarade Skrifterna, blev de en obestridlig auktoritet. Vad han än talade om, framhölls det med kraft, som om hans ord inte kunde bestridas.
(242) Men ändå var han mera allvarlig än lidelsefull. Han talade som en som hade en bestämd uppgift att utföra. Han förklarade för dem den eviga världens verkligheter. Vad han än talade om, uppenbarade han Gud. Jesus försökte föra människorna ut ur den förblindelsens trollkrets som höll dem upptagna med materiella ting. Han återgav det nuvarande livets angelägenheter deras rätta proportioner. Han fäste mindre avseende vid dem än vid de ting som har evigt värde, men han såg inte bort från deras betydelse. Han lärde människorna att himmelen och jorden är sammanlänkade, och att kunskap om gudomlig sanning gör dem bättre skickade att utföra det dagliga livets plikter. Han talade som en som var förtrogen med himmelen, hade en klar uppfattning om sitt förhållande till Gud, men erkände ändå, att han var ett med varje enskild medlem av den jordiska familjen.
(242) Hans budskap om nåd varierades och avpassades efter lyssnarnas, behov. Han kunde "hugsvala den trötte" (Jes. 50:4) med ett ord i rätt tid, eftersom "ljuvlighet" var utgjuten över hans läppar (Ps. 45:3), så att han kunde förmedla sanningens skatter till människorna på det mest tilldragande sätt. Han ägde en taktfullhet som gjorde att han kunde nå fram till dem som var fyllda av fördomar. Han kunde överraska dem med illustrationer som tilldrog sig deras uppmärksamhet. Med fantasins hjälp nådde han fram till människorna. Sina illustrationer hämtade han från förhållandena i det dagliga livet. Även om de var enkla, låg det en sällsam och djup innebörd i dem. Fåglarna, liljorna på marken, sädesslagen, herden och fåren – med sådana saker belyste Jesus odödliga sanningar. När det senare hände att hans åhörare fick se dessa saker i naturen, påminde detta dem alltid om hans ord. Jesu illustrationer påminde dem ständigt om hans undervisning.
(242) Jesus smickrade aldrig människor. Han sade aldrig någonting som kunde stimulera deras böjelser eller inbillningsförmåga, inte heller berömde han dem för deras fyndighet, men djupsinniga, fördomsfria, tänkande människor tog emot hans undervisning och fann, att den ställde deras klokhet på prov. De förundrade sig över den andliga sanning som fick sitt uttryck i detta enkla språk. Människor med den högsta utbildning greps av hans ord, och de okunniga fick alltid nytta av hans undervisning. Han hade ett budskap till de mest okunniga, och han fick också de kringboende folken att förstå, att han hade ett budskap också till dem.
(243) Mildhet och medkänsla
Hans kärleksfulla medkänsla verkade som läkedom på trötta och nedtyngda sinnen. Mitt i den oro som illasinnade fiender rörde upp omkring honom, omgavs han av en fridens och stillhetens atmosfär. Skönheten i hans ansikte, hans älskliga väsen och framför allt den kärlek som kom till uttryck i blick och tonfall, tilltalade alla som inte var förhärdade av otro. Om det inte hade varit för den milda, medkännande anda, som lyste ut från allt han sade och från hans blick, så skulle han inte ha dragit så stora skaror till sig som nu var fallet. De sjuka som kom till honom, kände att han var intresserad av dem som en trofast och kärleksfull vän. De ville veta mer om de sanningar om vilka han undervisade folket.
(243) Himmelen kom nära. De längtade efter att vara i hans närhet, så att hans kärleks tröst ständigt kunde nå dem.
(243) Med stor iver gav Jesus akt på de skiftande ansiktsuttrycken hos sina lyssnare. De ansikten som uttryckte intresse och uppskattning, gav honom stor tillfredsställelse. När sanningens pilar trängde in i själen och bröt ned egenkärlekens barriärer och åstadkom ångerfull villighet till bättring och till sist tacksamhet, blev Frälsaren glad. När han lät blicken glida ut över folkskarorna och upptäckte ansikten som han tidigare hade sett, upplystes också hans eget ansikte av glädje. I dem såg han kommande undersåtar i sitt rike. När den tydligt förklarade sanningen avslöjade en eller annan omhuldad villfarelse lade han märke till de förändrade ansiktsuttrycken, den kalla, avvisande blicken, som talade om att upplysningen var ovälkommen. När han såg människor avvisa fridens budskap, berörde det honom mycket djupt.
(244) Jesus talade i synagogan om det rike som han kommit för att upprätta och om sitt uppdrag att frigöra Satans fångar. Han blev plötsligt avbruten av ett ångestrop. En som var besatt, rusade fram ur folkhopen och ropade: "Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige."
(244) Stor oro och förvirring uppstod. Uppmärksamheten drogs från Jesus. Ingen lyssnade längre till hans ord. Detta var också Satans avsikt, när han drev sitt offer till synagogan. "Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: 'Tig, och far ut ur honom!' Då kastade den onde anden omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom, utan att hava gjort honom någon skada."
(244) Denna olyckliga människas sinne hade förmörkats av Satan, men i Frälsarens närvaro lyste en stråle av ljus genom mörkret. En längtan väcktes hos honom efter frihet från Satans herravälde, men demonen satte sig emot Jesu makt. När mannen försökte vädja till Jesus om hjälp, lade den onde anden orden i hans mun och ropade i ångest och fruktan. Den sjuke tycktes glimtvis fatta att han hade kommit i dens närhet, som kunde befria honom, men när han försökte komma inom räckhåll för den mäktiga handen höll en annans vilja honom tillbaka och en annans ord tvingades över hans läppar. Striden mellan Satans makt och hans egen längtan efter frihet var fruktansvärd.
(244) Han som hade övervunnit Satan under frestelsen i öknen stod nu åter ansikte mot ansikte med sin fiende. Demonen sökte nu samla all sin makt för att återvinna herraväldet över sitt offer. Att förlora mark här var att ge Jesus segern. Det såg ut som om den torterade mannen skulle förlora livet i kampen mot den fiende som hade förstört hans mannaålder. Men Frälsaren talade med myndighet och försatte den fångne i frihet. Mannen som varit besatt, stod framför den häpna folkskaran lugn, behärskad och lycklig över sin nyvunna frihet. Till och med demonen hade fått vittna om Frälsarens gudomliga makt.
(244) Mannen tackade nu Gud för sin frigörelse. Det öga som nyss stirrat med sinnesförvirringens glöd, lyste nu av intelligens och fylldes av tacksamhetens tårar. Människorna stod stumma och häpna. Så snart de återfått talförmågan utbrast den ene efter den andre: "Vad är detta? Det är ju en ny lära, med makt och myndighet. Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom." – Mark. 1:27.
(245) Den hemliga orsaken till den hemsökelse som hade gjort denne man till en fruktansvärd syn för hans vänner och till en börda för honom själv, låg i hans eget liv. Han hade blivit vilseförd av syndiga nöjen och tänkt göra livet till en brokig karneval. Han drömde aldrig om att han skulle bli till skräck för omgivningen och till skam för sin familj. Han menade att han kunde tillbringa sin tid i obetänksamt oförstånd. Men när man en gång kommit ut på det sluttande planet, bär det fort utför. Omåttlighet och lättsinne förkvävde de ädlare dragen i hans natur och Satan fick oinskränkt herravälde över honom.
(245) Förledd av förljugen fromhet
Samvetsförebråelserna kom för sent. När han var villig att offra sin rikedom och sina nöjen för att återvinna sitt förlorade människovärde, var han ett hjälplöst vrak i den ondes våld. Han hade själv sökt sig till fiendens område, och Satan hade tagit alla hans sinnesförmögenheter i besittning. Frestaren hade förhäxat honom med många lockande föreställningar, men när han äntligen fått den stackars mannen i sitt våld, hade plågoanden blivit obeveklig i sin grymhet och fruktansvärd i sin vredgade hemsökelse. Så går det alltid, då man ger vika för det onda. Det lockande nöjeslivet under ungdomen slutar i förtvivlans mörker eller i en ruinerad själs vanvett.
(245) Samme onde ande som frestade Jesus i öknen och som hade makten över den besatte i Kapernaum, behärskade också de vantrogna judarna. Hos dem klädde han sig i en förljugen fromhet och bedrog dem i fråga om deras motiv för att avvisa Frälsaren. Deras läge var betydligt mera hopplöst än den sjukes, eftersom de inte kände något behov av Jesus och därför hölls i ett fast grepp under Satans makt.
(245) Under den tid Jesus personligen utförde sitt verk bland människorna, sökte också mörkrets makter utveckla sin största aktivitet. Under årtusenden hade Satan och de fallna änglarna sökt behärska människorna till kropp och själ för att föra dem in i synd och lidande. Sedan anklagade Satan Gud för de olyckor som följde. Jesus uppenbarade för människorna Guds verkliga natur. Han bröt ner den ondes makt och satte de fångna i frihet. Nytt liv, kärlek och kraft från himmelen påverkade människorna, och därför reste sig mörkrets furste för att hävda sitt rikes dominans. Satan mobiliserade alla sina styrkor för att vid varje tillfälle bekämpa Jesu verk.
(246) Så kommer det också att bli i den stora slutstriden mellan rättfärdighet och synd. Medan nytt liv, ljus och kraft strömmar ned från höjden över Kristi efterföljare, skall också ny livaktighet från mörkrets makter sätta Satans krafter i rörelse. Varje jordisk naturkraft skall intensivt laddas till det yttersta. Med den förslagenhet han förvärvat under den mångtusenåriga striden, maskerar det ondas furste sin verksamhet. Han framträder som en ljusets ängel, och stora människoskaror skall "avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror". (1 Tim.4:1.)
(246) På Jesu tid hade Israels ledare och lärare inte längre någon kraft att motsätta sig Satans verksamhet. De försummade det enda medel genom vilket de kunde ha gjort motstånd mot ondskans makter. Det var genom Guds ord Jesus segrade över den onde. Israels ledare bekände sig vara Guds ords uttolkare, men hade studerat det enbart för att stödja traditioner och genomdriva sina egna föreskrifter. Genom sin misstolkning hade de gett Skrifterna en innebörd som Gud aldrig hade lagt i dem. Deras mystiska förklaring fördunklade det som Gud hade gjort klart. De tvistade om tekniska bagateller och förnekade praktiskt taget de mest väsentliga sanningarna. På detta sätt spreds otron vitt omkring. Guds ord berövades sin kraft, och onda andar arbetade såsom de ville.
(246) Historien upprepar sig. Med den öppna Bibeln framför sig och med anspråk på att visa aktning för dess lära ödelägger många av de religiösa ledarna i vår tid tron på Bibeln som Guds ord. De sysslar med att plocka sönder Ordet och sätter sina egna uppfattningar högre än dess tydliga undervisning. I deras händer mister Guds ord sin förnyande kraft. Detta är orsaken till att vantron grasserar ohämmat och ogudaktigheten överflödar.
(247) När Satan har undergrävt tron på Bibeln, leder han människorna att ur andra källor söka ljus och kraft. På så satt nästlar han sig in. De som vänder sig bort från Bibelns rena lära och den helige Andes överbevisande kraft öppnar dörren för demonerna. Kritik och spekulation angående Bibelns ord har berett vägen för spiritualism och teosofi, dessa moderna former av gammal avgudadyrkan, så att de fått fotfäste även i samfund som bekänner sig tillhöra Herren Jesus Kristus.
(247) Lögnens makter i rörelse
Sida vid sida med evangelii förkunnelse i världen är krafter i rörelse som inte är något annat än verktyg för lögnens makter. Många söker kontakt med dessa enbart av nyfikenhet, men då de ser bevis på en övernaturlig makt, snärjs de mer och mer, tills de helt står under inflytande av en vilja som är starkare än deras egen. De kan inte undkomma denna mystiska makt.
(247) Så bryts själens försvar ned. Därefter har de inte något skydd mot synden. När en gång Guds ord och den helge Andes inflytande avvisats, vet ingen hur djupt de kan sjunka. Hemliga synder och obehärskade lidelser kan hålla en människa lika hjälplöst fången som den besatte i Kapernaum. Ändå behöver vårt läge inte vara hopplöst.
(247) Vi kan övervinna det onda på samma sätt som Jesus övervann – med hjälp av Guds ord. Gud övertar inte ledningen av vårt liv utan vårt samtycke. Men om vi vill lära känna hans vilja och följa den, har han lovat och sagt: "I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria." "Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära är från Gud." – Joh. 8:32; 7:17. Genom att tro på dessa löften kan varje människa befrias från villfarelsens snaror och syndens makt.
(247) Vi har alla var och en frihet att välja under vilken makts kontroll vi vill stå. Ingen kan falla så djupt, ingen kan bli så fördärvad att han inte kan få frihet i Jesu Kristus. Den besatte kunde i stället för att bedja endast säga det som Satan framtvingade, men hans innersta, outtalade vädjan blev ändå hörd. Även om det inte kan sägas i ord skall ropet från en människa i nöd inte lämnas obeaktat. Den som utan förbehåll överlämnar sig åt himmelens Gud, skall inte utlämnas till Satans makt eller till sin egen naturs svaghet. Av Frälsaren får de denna inbjudan, att de skall "söka skydd hos mig och göra fred med mig; ja, fred måste man göra med mig". (Jes. 27:5.) Mörkrets makter kommer att göra allt de kan för att behålla en människa i sitt våld, men Guds änglar skall strida för varje sådan människa med överlägsen styrka. Herren säger: "Kan man taga ifrån hjälten hans byte eller rycka fångarna ifrån den som har segerns rätt? Om än så vore, säger Herren, om man än kunde taga ifrån hjälten hans fångar och rycka bytet ur den väldiges hand, så skulle jag dock själv stå emot dina motståndare, och själv skulle jag frälsa dina barn." – Jes. 49:24, 25.
(248) Under det församlingen i synagogan fortfarande stod som förlamad i sin fruktan, drog sig Jesus tillbaka till Petrus' hem för att vila. Men också här hade en skugga trängt in. Petrus' svärmoder hade drabbats av en svår feber. Jesus botade henne, och den sjuka steg upp och betjänade Mästaren och hans apostlar.
(248) Aldrig tidigare en dag som denna
Ryktena om vad Jesus gjort spreds snabbt genom Kapernaum. Av fruktan för rabbinerna vågade folket inte komma för att bli botade under sabbaten, men så snart solen hade gått ned bakom horisonten, kom folkskarorna i rörelse. Från hemmen, från verkstäderna, som för många var deras bostäder, trängdes stadens folk på väg mot det anspråkslösa hus, där Jesus uppehöll sig. De sjuka bars dit på bårar, de kom stapplande på kryckor eller de kom vacklande och svaga med vänners hjälp till Frälsaren.
(248) Timme efter timme fortsatte de att komma och gå, eftersom ingen kunde veta om läkaren skulle finnas ibland dem nästa dag. Aldrig tidigare hade Kapernaum upplevt en dag som denna. Luften var fylld av segersånger och befrielserop. Frälsaren gladde sig över den glädje han hade väckt. När han såg de sjuka som kom till honom greps han av medkänsla och han gladde sig över sin makt att kunna återge dem hälsa och lycka.
(249) Först när den siste av de sjuka hade blivit botad avbröt Jesus sitt arbete. Det var redan sent på natten då folkskaran började skingras och det blev stilla och tyst i Simon Petrus' hem. Den långa, påfrestande dagen var slut och Jesus sökte vila. Men medan staden ännu låg försänkt i sömn, stod Frälsaren upp "medan det ännu var mörkt", och "gick åstad bort till en öde trakt, och bad där". (Mark. 1:35.)
(249) Så gick dagarna i Jesu jordiska liv. Han lät ofta sina närmaste medarbetare få gå och besöka sina hem och vila sig, men på ett stillsamt sätt motsatte han sig deras försök att ta honom själv bort ifrån hans arbete. Han arbetade hela dagen med att undervisa de okunniga, bota de sjuka, ge de blinda deras syn och mätta de hungriga. Men när kvällen kom eller tidigt på morgonen gick han ut till sin böneplats i bergen för att umgås med sin Fader. Ofta tillbringade han hela natten i bön och meditation för att i daggryningen vända tillbaka till sitt arbete bland folket.
(249) Tidigt på morgonen kom Petrus och hans kamrater till Jesus och talade om för honom att folket i Kapernaum redan sökte efter honom. Apostlarna hade blivit bittert besvikna över det mottagande Jesus dittills hade fått. Myndigheterna i Jerusalem sökte efter ett tillfälle att döda honom. Till och med hans egen stads människor hade sökt beröva honom livet, men i Kapernaum hälsades han välkommen med glädjefylld entusiasm, och hoppet tändes på nytt hos apostlarna. Kanske det just skulle bli bland de frihetsälskande galiléerna som några skulle visa sig villiga att kämpa för det nya riket. Men med förundran hörde de Jesu ord: "Också för de andra städerna måste jag förkunna evangelium om Guds rike, ty därtill har jag blivit utsänd."
(249) I den upphetsade spänning som rådde i Kapernaum, låg en risk för att Jesu egentliga uppdrag skulle falla i glömska. Han var inte nöjd med att tilldra sig uppmärksamhet bara som undergörare eller läkare för kroppens sjukdomar. Han försökte dra människorna till sig som deras Frälsare. Medan folket ivrigt omfattade tron på att han kommit som en konung för att upprätta ett jordiskt rike, ville han vända deras tankar bort ifrån det jordiska till det andliga. Enbart världslig framgång skulle hindra honom i hans arbete.
(250) De sorglösa människornas undran gjorde honom orolig. Han hade inte något behov av att hävda sig själv. Den hyllning världen ger, ställning, rikedom och snille var främmande för Människosonen. Jesus använde sig aldrig av de medel som människorna brukar använda för att vinna ära eller framtvinga hyllning. Århundraden före hans födelse hade profeten sagt om honom: "Han skall icke skria eller ropa och icke låta höra sin röst på gatorna. Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en tynande veke skall han icke utsläcka; han skall i trofasthet utbreda rätten. Hans kraft skall icke förtyna eller brytas, intill dess att han har grundat rätten på jorden." – Jes. 42:2-4.
(250) Fariséerna försökte hävda sig genom sina skrupulöst noggrant iakttagna ceremonier och ett skrytsamt utförande av välgörenhet och gudstjänstceremonier. De visade sitt nit genom att göra religionen till föremål för diskussion. Dispyterna mellan motsatta riktningar var högljudda och långa. Det var inte ovanligt att man på gatorna fick höra rösterna från en vredgad ordstrid mellan högt ansedda laglärare.
(250) Jesu liv stod i stark kontrast till allt detta. Aldrig fann man honom inbegripen i någon högljudd diskussion. Aldrig såg man honom skrytsamt utföra sin gudstjänst. Han försökte aldrig göra sig populär bland folket. Jesus var fördold i Gud, och Gud uppenbarades genom sin Sons liv och väsen. Det var till denna uppenbarelse Jesus ville dra människors uppmärksamhet. Det var den som de skulle hylla.
(250) Rättfärdighetens sol gick inte upp över världen i sin härlighet för att blända sinnena med sin glans. Det sägs om Kristus: "Hans uppgång är så viss som morgonrodnadens." – Hos. 6:3. Stilla och milt gryr dagen och driver undan nattens mörker och väcker jorden till nytt liv. Så gick också rättfärdighetens sol upp med "läkedom under sina vingar". (Mal. 4:2.)