(263) Inga romerska ämbetsmän i Palestina var mer hatade än tulltjänstemännen. Det var en ständig irritation för judarna att en främmande makt bestämde deras skatter. Detta var ju en påminnelse om att de inte längre var fria. Skatteindrivarna var inte bara redskap för det romerska förtrycket. De var också ofta utsugare för egen räkning och berikade sig på folkets bekostnad. En jude som tog emot detta ämbete av romarna, betraktades som landsförrädare och ställdes i klass med samhällets avskum.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 9:9-17; Markusevangeliet 2:14-22; Lukasevangeliet 5:27-39.
(263) Till denna klass hörde Levi Matteus, som utsågs näst efter de fyra apostlarna som vid Genesaret utvalts att samarbeta med Jesus. Fariséerna hade bedömt Matteus efter hans yrke, men Jesus såg hos honom ett sinne som var öppet att ta emot evangelium. Matteus hade snabbt förstått Frälsarens undervisning. Då Guds upplysande Ande avslöjade hans synd, längtade han efter att söka hjälp hos Jesus. Han var emellertid van vid rabbinernas avvisande hållning och hade inte några förhoppningar om att denne store Lärare skulle lägga märke till honom.
(263) Då tulltjänstemannen en dag satt vid sitt bord, såg han Jesus närma sig. Stor var hans förvåning när han hörde orden riktas till sig: "Följ mig!"
(263) Matteus "lämnade . . . allt och stod upp och följde honom". Han tvekade inte, frågade ingenting, tänkte inte på sin lönande anställning som han nu tänkte byta mot fattigdom och ett hårt liv. Det räckte för honom att han fick vara tillsammans med Jesus, att han skulle få lyssna till hans ord och förena sig med honom i hans arbete.
(264) Detsamma var förhållandet med de apostlar som tidigare kallades. Då Jesus bjöd Petrus och hans kamrater att följa honom, lämnade de ögonblickligen sina båtar och nät. Några av dessa apostlar hade familjer som var beroende av dem för sitt livsuppehälle. Men då de tog emot Frälsarens inbjudan, tvekade de inte eller frågade: "Hur skall jag kunna leva och underhålla min familj?" De lydde kallelsen. Då Jesus senare frågade dem: "'När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?' De svarade: 'Intet'." – Luk. 22:35.
(264) Både Matteus med sin rikedom och Andreas och Petrus i sin fattigdom ställdes inför samma prov. Var och en av dem visade samma hängivenhet. I medgångens ögonblick, då garnen var fulla av fisk och impulserna från det gamla livet var som starkast, bad Jesus fiskarna vid sjön att lämna allt för att ägna sig åt evangelii verk. Så blir varje människa prövad, för att hon skall få visa om hennes önskan om materiella tillgångar eller önskan om gemenskap med Kristus är starkast.
(264) Principer inbegriper alltid krav. Ingen kan vinna framgång i Guds tjänst med mindre hela hans sinne är med i arbetet och han "räknar i sanning allt såsom förlust mot det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus". Ingen som undanhåller något kan bli en Kristi efterföljare och än mindre kan han bli hans medarbetare. När människor värdesätter frälsningen, kommer den självuppoffring som tog sig uttryck i Jesu liv också att visa sig i deras liv. Varhelst han går före dem kommer de med glädje att följa honom.
(264) Att Matteus kallades att bli en av Jesu apostlar väckte stor indignation. Att en religionslärare valde en tulltjänsteman som en av sina närmaste medarbetare var att kränka religiösa, sociala och nationella traditioner. Genom att påverka folkets fördomar hoppades fariséerna kunna vända folkstämningen mot Jesus.
(264) Bland tulltjänstemännen uppstod ett allmänt intresse. De drogs till den gudomlige Läraren. Av glädje över sin nya ställning som apostel längtade Matteus efter att föra sina tidigare kamrater till Jesus. För att göra detta inbjöd han sina släktingar och vänner till en fest i sitt hus. Bland dessa människor fanns inte bara tulltjänstemän, utan också många andra som hade tvivelaktigt rykte och som blivit utstötta av sina mer nogräknade grannar. Festen hölls till Jesu ära, och han tvekade inte att ta emot uppmärksamheten. Han visste mycket väl att detta skulle stöta fariséerna och kompromettera honom i folkets ögon. Inga taktiska hänsyn kunde påverka hans handlingssätt. Han tog inte hänsyn till person. Det som vädjade till honom var en människa som törstade efter livets vatten.
(265) Som hedrad gäst
Jesus satt som hedrad gäst vid tulltjänstemannens bord. Han visade genom sin sympati och sällskapliga vänlighet, att han erkände människans värdighet, och människorna längtade efter att bli värdiga hans förtroende. Hans ord trängde in i deras sinnen med välsignande, livgivande kraft. Nya impulser väcktes och möjligheterna till ett nytt liv öppnades för dessa samhällets utstötta. Vid sådana sammankomster som denna var det många som påverkades av Frälsarens undervisning, men som inte erkände honom förrän efter hans uppståndelse. Då den helige Ande utgöts och tre tusen blev omvända på en dag, fanns bland dem många som första gången hade hört frälsningens budskap vid tulltjänstemannens middagsbord. Några av dessa blev evangelii budbärare. För Matteus själv blev Jesu exempel vid festen en ständig undervisning. Den föraktade tulltjänstemannen blev en av de mest hängivna evangelisterna. I sitt eget arbete följde han noga sin Mästare.
(265) Då rabbinerna fick höra talas om att Jesus var närvarande vid festen hos Matteus, fick de tillfälle att anklaga honom. Men de valde att handla genom hans medarbetare. Genom att påverka deras fördomar hoppades de kunna skilja dem från Mästaren. Deras avsikt var att anklaga Jesus inför apostlarna och apostlarna inför Jesus och låta deras angrepp träffa, där de med sannolikhet skulle såra mest. Det är på det sättet Satan har arbetat alltsedan det uppstod missnöje i himmelen. Alla som försöker väcka strid och oenighet är påverkade av hans anda.
(266) "Huru kan eder mästare äta med publikaner och syndare?" frågade de avundsjuka rabbinerna.
(266) Jesus väntade inte på att hans medarbetare skulle besvara anklagelsen, utan svarade själv: "Det är icke de friska, som behöva läkare, utan de sjuka. Men gån I åstad och lären eder, vad de orden betyda: 'Jag har behag till barmhärtighet och icke till offer.' Ty jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga utan för att kalla syndare." Fariséerna ansåg att de var andligt friska och därför inte behövde någon läkare, medan tulltjänstemännen och avgudadyrkarna gick förlorade på grund av själens sjukdomar. Var det då inte hans uppgift som läkare att gå just till denna klass som behövde hans hjälp?
(266) I betydligt sämre läge
Men även om fariséerna hade så höga tankar om sig själva, var de i verkligheten i ett betydligt sämre läge än dem som de föraktade. Tulltjänstemännen var mindre förblindade och mindre självgoda och var därför mer mottagliga för evangeliets inflytande. Jesus sade till fariséerna: "Gån åstad och lären eder vad de orden betyda: 'Jag har behag till barmhärtighet och icke till offer'." Därmed påpekade han, att under det att de utgav sig för att förklara Guds ord, visade de sig vara helt okunniga om dess anda.
(266) Fariséerna var nu tillfälligt nedtystade men endast för att bli än mer avgjort fientliga. Nu uppsökte de Johannes Döparens efterföljare och försökte sätta dem upp emot Frälsaren. Dessa fariséer hade inte godkänt Johannes Döparens arbete. De hade med förakt hänvisat till hans avhållsamhet, hans enkla livsvanor och anspråkslösa kläder. De hade förklarat honom vara en svärmare. Eftersom han fördömde deras hyckleri hade de motarbetat honom och försökt uppvigla folket emot honom. Guds Ande hade sökt påverka dessa hånfulla människor och övertyga dem om synd, men de hade avvisat Guds råd och hade förklarat att Johannes var besatt av en ond ande.
(266) När nu Jesus kom och umgicks med folket, åt och drack vid deras bord, anklagade de honom för att vara frossare och vindrickare. Men just de som framförde denna anklagelse var själva skyldiga. På samma sätt som Satan framställer Gud i falsk belysning och tillskriver honom sina egna egenskaper, så framställdes Herrens budbärare i falsk belysning av dessa onda människor.
(267) Ord som skulle bära frukt
Fariséerna ville inte medge att Jesus åt tillsammans med tulltjänstemän och syndare för att kunna förmedla himmelens ljus till dem som befann sig i mörker. De ville inte inse att allt som den gudomlige Läraren sade, var levande ord som skulle växa och bära frukt till Guds ära. De hade beslutat sig för att vägra att ta emot kunskap. Även om de hade motarbetat Johannes Döparens verksamhet, sökte de nu efter hans medarbetares vänskap, i förhoppning om att kunna försäkra sig om deras samarbete i kampen mot Jesus. De framhöll att Jesus åsidosatte de gamla traditionerna och de pekade på Johannes Döparens stränga fromhet i motsats till Jesus, som deltog i fester tillsammans med syndare och tulltjänstemän.
(267) Johannes' medarbetare hade vid detta tillfälle drabbats av stor sorg. Detta hände före deras besök hos Jesus med Johannes' budskap. Deras älskade lärare hade kastats i fängelse och de tillbringade sina dagar i djup sorg. Och Jesus hade inte gjort någon ansträngning att befria Johannes. Det såg till och med ut som om han kritiserade Johannes' undervisning. Om Johannes hade varit sänd av Gud, varför följde då Jesus och hans apostlar en så avvikande kurs?
(267) Johannes' medarbetare hade inte någon klar uppfattning om Jesu uppdrag. De trodde kanske att det fanns någon grund för fariséernas anklagelser. De iakttog många av de regler som fariséerna hade föreskrivit. De hoppades till och med att bli rättfärdiggjorda genom laggärningar. Judarna betraktade fasta som en förtjänstfull handling. De strängaste ibland dem fastade två dagar i veckan. Fariséerna och Johannes' medarbetare höll fasta vid det tillfälle, då de kom till Jesus med frågan: "Varför fasta icke dina lärjungar, då vi och fariséerna ofta fasta."
(268) Jesus tog mycket vänligt emot dem. Han försökte inte rätta till deras felaktiga uppfattning av fastan, utan talade bara om för dem hur det förhöll sig med hans egen verksamhet. Detta gjorde han genom att använda samma bild som Johannes Döparen själv hade använt, då han vittnade om Jesus. Johannes hade sagt: "Brudgum är den som har bruden, men brudgummens vän, som står där och hör på honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått." – Joh. 3:29. Johannes' medarbetare kunde inte undgå att minnas sin lärares egna ord. Jesus använde nu samma bild då han sade: "Icke kunna väl bröllopsgästerna sörja, så länge brudgummen är hos dem?"
(268) Himmelens furste var hos sitt folk. Guds största gåva hade skänkts till världen. Låt de fattiga glädja sig. Jesus hade kommit för att göra dem till sitt rikes arvingar. Låt de rika glädja sig. Han ville ju lära dem hur de skulle kunna tillförsäkra sig eviga rikedomar. Låt de okunniga glädja sig. Han ville ju ge dem kunskap till frälsning. Låt de lärda glädja sig. Han ville ju uppenbara djupare hemligheter för dem, än de någonsin tidigare hade fattat. Sanningar som hade varit fördolda sedan världens grundläggning, skulle bli förklarade för dem genom Frälsarens verksamhet.
(268) Johannes Döparen hade glatt sig över att få se Frälsaren. Vilken orsak till glädje hade då inte Jesu efterföljare, som fick vandra tillsammans med himmelens majestät och tala med honom. Detta var inte någon tid för dem att sörja och fasta. De borde öppna sina sinnen och ta emot hans härlighets ljus, så att de kunde låta ljuset lysa på dem som satt i "mörker och dödsskugga".
(268) Nu ingen tid för fasta och sorg
Det var en ljus bild Jesu ord hade målat för dem, men över den låg en tung skugga som bara han själv kunde se. "Men den tid skall komma", sade han, "då brudgummen tages ifrån dem och då skola de fasta." När apostlarna skulle få se sin Herre fördömd och korsfäst, skulle de sörja och fasta. I sina sista ord till dem i påskmåltidsrummet sade han: "'En liten tid, och I sen mig icke; och åter en liten tid, och I fån se mig.' Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen komma att gråta och jämra eder, men världen skall glädja sig; I skolen bliva bedrövade, men eder bedrövelse skall vändas i glädje." – Joh. 16:19, 20.
(269) När han en gång uppstod från graven, skulle deras sorg vändas i glädje. Efter sin himmelsfärd skulle han personligen vara frånvarande, men genom "Hjälparen" skulle han alltjämt vara hos dem och de skulle inte använda sin tid till att sörja. Detta var däremot vad Satan ville. Han ville att de skulle ge världen intrycket, att de hade blivit bedragna och besvikna. I stället skulle de i tro se upp till helgedomen därovan, där Jesus utförde sin tjänst för dem. De skulle öppna sina sinnen för den helige Ande, hans representant, och glädja sig i ljuset av hans närvaro. Men det skulle komma dagar av frestelser och prövningar, då de skulle komma i konflikt med denna världs härskare och med ledarna för mörkrets rike. När Jesus inte personligen kunde vara hos dem och de inte kunde se "Hjälparen", då skulle det passa dem bättre att fasta.
(269) Fariséerna försökte höja sig själva genom sitt stränga iakttagande av yttre former, men deras sinnen var fyllda av avundsjuka och stridslystnad. "Se", säger Bibeln, "I hållen eder fasta med kiv och split, med hugg och slag av gudlösa nävar. I hållen icke mer fasta på sådant sätt, att I kunnen göra eder röst hörd i höjden. Skulle detta vara en fasta, sådan som jag vill hava? Skulle detta vara en rätt späkningsdag? Att man hänger med huvudet såsom ett sävstrå och sätter sig i säck och aska, vill du kalla sådant att hålla fasta, att fira en dag till Herrens behag." – Jes. 58:4, 5.
(269) Den sanna fastan är inte bara en formell ceremoni. Bibeln skildrar den fasta som Gud har valt – "att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok", att du "delar med dig av din nödtorft åt den hungrige och mättar den som är i betryck". (Jes. 58: 6, 10.) Här framhålls just andan och karaktären i Jesu arbete. Hela hans liv var för honom själv en uppoffring för att frälsa världen. Vare sig han fastade i frestelsens öken eller han åt tillsammans med tulltjänstemännen vid festen hos Matteus, offrade han sitt liv för att återlösa de förlorade. Det är inte i tom sorg, inte i blott och bart kroppslig förödmjukelse och en mångfald av offer, som den sanna självförsakelsens anda läggs i dagen. Den visar sig i att vi uppger det egna jaget och går in i villig tjänst för Gud och människor.
(270) Oförenlig med tradition och formalism
I fortsättningen av sitt svar till Johannes' medarbetare berättade Jesus en liknelse och sade: "Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel, ty det isatta stycket skulle riva bort ännu mer av manteln, och hålet skulle bliva värre." I Johannes Döparens budskap fick man inte fläta in traditioner och vidskepelse. Ett försök att blanda in fariséernas hyckleri i Johannes' gudsfruktan skulle bara göra klyftan mellan dem mer påtaglig. Inte heller kunde principerna i Jesu undervisning förenas med fariséernas formalism. Det var inte Jesu uppgift att överbrygga den klyfta som uppstått genom Johannes' undervisning. Han skulle i stället ge än större eftertryck åt skillnaden mellan det gamla och det nya. Jesus illustrerar detta starkare, då han säger: "Ej heller slår man nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle läglarna sprängas sönder och vinet spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades." Skinnläglarna användes som behållare för det nya vinet. De blev efter en tid torra och sköra och blev då olämpliga att användas på nytt. Med denna välkända bild avslöjade Jesus de judiska ledarnas situation. Präster, skriftlärde och rådsherrar var insnärjda i en rutin av ceremonier och traditioner. Deras sinnen hade skrumpnat, precis som de uttorkade skinnläglarna som han sade att de liknade. Så länge de nöjde sig med en lagbunden religion, var det omöjligt för dem att bli kanaler för himmelens levande sanning. De ansåg att deras egen rättfärdighet var tillräcklig. De ville inte att något nytt element skulle införas i deras religion. Den goda vilja som Gud visade människor, godtog de inte som något som gällde andra än dem själva. De satte det i samband med sina egna förtjänster på grund av deras goda gärningar. Den tro som är verksam genom kärlek och som renar själen kunde inte finna något sätt på vilken den kunde förenas med fariséernas religion, som bestod av ceremonier och mänskliga påbud. Alla ansträngningar att förena Jesu lära med den traditionella religionen skulle visa sig resultatlösa. Guds levande sanning skulle i likhet med det jäsande vinet spränga den fariseiska traditionens gamla, skrumpna skinnläglar.
(271) Fariséerna ansåg själva att de var för kloka för att behöva undervisning, för rättfärdiga för att behöva frälsning, för högt ansedda för att behöva den ära som kommer från Kristus. Frälsaren vände sig bort ifrån dem för att finna andra som ville ta emot himmelens budskap. Hos de olärda fiskarna, hos tulltjänstemännen på torgen, hos kvinnan från Samarien och hos den vanliga befolkningen, som med glädje lyssnade till honom, fann han nya läglar för det nya vinet. De redskap som kan användas i evangelii uppdrag, är de människor som med glädje tar emot den undervisning som Gud sänder dem.
(271) De kanaler genom vilka evangelium skall förkunnas, är de människor som med glädje tar emot den undervisning Gud sänder dem. Det är genom dem som han vill ge världen kunskap om frälsningen. Om hans folk genom Jesu nåd vill bli de nya läglarna, skall han fylla dem med nytt vin.
(271) Även om Jesu undervisning har jämförts med det nya vinet, var det inte en ny lära, utan en ny framställning av det som hade meddelats redan från begynnelsen. Men för fariséerna hade Guds budskap förlorat sin ursprungliga betydelse och skönhet. För dem var Jesu lära ny, nästan i varje avseende. De varken kände igen den eller erkände den.
(271) Jesus påpekade vilken makt en falsk lära har att fördärva människors uppskattning av och längtan efter den himmelska sanningen. "Ingen som har druckit gammalt vin vill sedan gärna hava nytt; ty han tycker att det gamla är bättre." All den sanning som världen har fått genom patriarker och profeter utstrålade en ny skönhet i Jesu ord. Men de skriftlärde och fariséerna hade inte någon längtan efter det välsmakande nya vinet. Inte förrän de hade gjort sig av med alla de gamla traditionernas seder och bruk kunde Jesu undervisning få någon plats i deras sinnen. De klängde sig fast vid döda former och vände sig bort från den levande sanningen och Guds kraft.
(272) Det var detta som blev judarnas undergång. Det skall också bli många människors undergång i vår egen tid. Tusentals människor begår samma fel som de fariséer som Jesus tillrättavisade vid festen hos Matteus. Många avvisar den upplysning som kommer ned från "ljusets Fader” hellre än att avstå från omhuldade idéer och lärosatser. De litar helt på sig själva och gör sig beroende av sin egen visdom. Sin andliga fattigdom inser de inte. De håller emellertid fast vid att de skall bli frälsta på ett eller annat sätt, som skulle innebära att de utförde något betydelsefullt arbete. När de finner att de inte själva på något sätt kan åstadkomma sin egen frälsning, förkastar de den frälsning som erbjuds dem.
(272) Lagreligion leder inte till Kristus
En lagisk religion kan aldrig leda människor till Kristus, eftersom den är en religion utan kärlek och utan Kristus. Fasta och bön, vars underlag är en självrättfärdiggörande inställning, är avskyvärd i Guds ögon. Den högtidliga gudstjänsten, raden av religiösa ceremonier, den utvärtes ödmjukheten och de imponerande offren avslöjar bara att den som utför dessa saker, betraktar sig själv som rättfärdig och som berättigad till himmelen. Alltsammans är emellertid ett bedrägeri. Våra egna gärningar kan aldrig köpa oss frälsning.
(272) Som det var på Jesu tid så är det nu. Fariséerna kände inte sin andliga fattigdom. För dem gäller budskapet. "Du säger ju: 'Jag är rik, ja; jag har vunnit rikedomar och behöver intet'; och du vet icke, att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. Så råder jag dig då, att du köper av mig guld, som är luttrat i eld, för att du skall bliva rik, och att du köper vita kläder till att kläda dig i, för att din nakenhets skam icke skall bliva uppenbar." – Upp. 3:17, 18. Tro och kärlek är det guld som har prövats i eld. Men hos många har guldet blivit anfrätt, och den rika skatten har gått förlorad. Kristi rättfärdighet är för dem en aldrig använd klädnad, en orörd källa. Om dem har det sagts: "Men jag har det emot dig, att du har övergivit din första kärlek. Betänk då, varifrån du har fallit, och bättra dig och gör åter sådana gärningar som du gjorde under din första tid. Varom icke, så skall jag komma över dig och skall flytta din ljusstake från dess plats, såframt du icke gör bättring." – Upp. 2:4, 5.
(273) "Det offer som behagar Gud, är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta." – Ps. 51:19. En människa måste lämna sitt eget jag innan hon i full utsträckning kan tro på Jesus. När vi uppger själviskheten kan Gud göra oss till nya skapelser. Vi blir då nya läglar som kan behålla det nya vinet. Kristi kärlek kommer att skänka den kristne nytt liv. Hos dem som ser upp till honom som är Begynnaren och Fullkomnaren av vår tro kommer Kristi liv och väsen att uppenbaras.